Sjukdomen (Torka aldrig tårar utan handskar, #2)

Betyg: ☆☆☆☆☆ REKOMMENDERAD
Författare: Jonas Gardell
Serie: Torka aldrig tårar utan handskar, #2
Förlag: Norstedts (2013)
Antal sidor: 295 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

De har alla blivit en sorts familj: Paul, Lars-Åke och Seppo, Reine, Bengt, Benjamin och Rasmus. Men ett mörkt hot sänker sig över dem alla. Sjukdomen tränger sig in mellan dem, färgar umgänget, påverkar deras hemsnickrade familj. En efter en drabbas deras vänner. En efter en dör de.

Kommentarer

Att läsa Sjukdomen gör ont. Det river och sliter i hjärtat. Tre gånger blir jag tvungen att avbryta läsningen därför att jag gråter för mycket för att kunna se vad det är som står i boken. Jag lider inte av att ha sett tv-serien, av att ha ett hum av hur det kommer att gå, därför att Jonas Gardell har en förmåga att skildra känslor och levandegöra karaktärerna på ett sätt som gör att Sjukdomen kommer som ett slag i hjärtat.

Mer än tre gånger blir jag så arg att jag skakar över hur de blev behandlade. Hur kan man behandla andra människor så här illa? När folk är medvetna att det låter väldigt likt det Hitler sade och till och med erkänner det, hur kan de fortfarande fortsätta meningen och säga sådana saker? Hade vi inte lärt oss någonting? Jag blir så arg på politiker, läkare, media, som sade allt det här och som aldrig tycks ha bett om ursäkt.

Jag blir även så fruktansvärt förbannad på föräldrarna. På Harald, som funderar om han ska tvätta morgonrocken Rasmus har lånat just därför att Rasmus har haft den på sig. På Britta och Ingmar, som låtsas som om deras son inte längre finns.

Det finns delar som inte fanns med i tv-serien. Reine är till exempel en karaktär som inte fick var med alls, men som får väldigt stort utrymme i boken. Han är dessutom den karaktären som ligger bakom två av mina gråtattackar och den som först fick hjärtat att kännas som den gick i kras. Reine är kanske en fiktiv karaktär, men jag är övertygad om att det fanns flera verkliga unga män som han som dog i sin ensamhet därför att de inte ville påverka de andra med sin sjukdom.

Rasmus får även komma ut till sina föräldrar i Sjukdomen, vilket jag inte tror att han gjorde i tv-serien. I tv-serien tror jag bara att föräldrarna på något sätt visste. I boken upplever jag det som ett av de starkaste ögonblicken.

Det här är en av de starkaste, viktigaste och mest angelägna böcker jag någonsin har läst. Tycker jag att du ska läsa Sjukdomen? Ja. Nu på stört. Vad väntar du på?

Ett urval av andra som har bloggat om Sjukdomen

Bloggbohemen; Eli läser och skriver; Lottens bokblogg; Stockholmsflickan och TidningsIda

Andra böcker i serien

Kärleken (recension)

Sjukdomen

Döden (recension)