Solstaden av Tove Jansson

Författare: Tove Jansson
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 191
Recensionsexemplar: Nej.

I den lilla staden St. Petersburg ligger gästhuset Butler Arms, dit välborna pensionärer kan flytta in eller förflyttas dit av sina släktingar. På dess veranda står gungstolarna i prydliga rader, där de boende sitter stilla och väntar. Staden är avsevärt tyst, förutom Bountry Joes motorcykel. De är avskurna från sitt förflutna, sin familj, och har inte mycket framtid kvar. Den enda underhållning de egentligen har är varandra, och vad har de gemensamt annat än sin ålder?

I Solstaden riktar Tove Jansson skoningslös blick mot åldrandet. Ensamheten, de små förödmjukelserna och det obönhörliga åldrandet. Men också de små dagliga triumferna och humorn som uppstår i livet. Det hela känns som en satirisk skildring av de ålderdomshem där du utlovas evigt solsken, sällskap och en aktiv pension.

Solstaden är episodisk till sin natur. Det finns egentligen ingen större övergripande handling, utan vi gör nedslag i karaktärernas liv och deras hantering av åldrandet. Deras personligheter är skilda och kommer onekligen till liv på sidorna. Vi får lära känna dem och deras liv, i detta väntrum. Språket är enkelt, men kraftfullt, såsom det alltid är med Jansson.

Jag känner mig dock inte riktigt berörd av Solstaden. Den är onekligen både sorglig och rolig. Karaktärerna är vältecknade. Men händelserna glider förbi mig utan att riktigt tränga in på djupet. Det gör inte ont att läsa, men jag fastnar heller inte. Jag finner mig hela tiden i väntan på nästa bok.

Solstaden är kanske inte det bästa jag har läst av Jansson, men det är en stark, satirisk skildring över åldrandets villkor.