Sötvatten av Akwaeke Emezi

Författare: Akwaeke Emezi
Originaltitel: Freshwater
Översättare: Helena Hansson
Förlag: Tranan (2020)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I södra Nigeria föds Ada och det står tidigt klart att hon är ett annorlunda barn. Familjen bekymrar sig över henne. Själv är hon splittrad av de röster som bor inom henne, de röster som tillhör ogbanje, och som styr hennes tankar. De kräver mycket av henne: blod och offer. När hon blir äldre och flyttar till USA för att gå på college tar rösterna mer och mer kommando över hennes liv. Efter ett traumatiskt övergrepp styr de in Ada på en mörk och farlig stig.

Jag hörde först talas om Akwaeke Emezis debutroman Sötvatten genom ett nyhetsbrev från Goodreads när den kom ut 2018. Den har legat i mitt bakhuvud sedan dess. Detta är en mycket originell debutroman. En levande skildring av hur det är att leva med psykisk ohälsa, präglad av svårigheten att må bra och göra sig av med oönskade beteenden, samtidigt som den är djupt rotad i Igbo-kulturens mytologi. De andar, de röster, som Ada hör är ogbanje, reinkarnerande andar som kommer för att föra med sig sorg och smärta. Det är dessa som är våra berättarröster. Det är genom dessa vi får en bild av Adas liv och hennes smärta.

Och det är mycket smärta i Sötvatten. Adas liv präglas av rösterna hon hör, rösterna som kräver blodsoffer av henne. Samtidigt är hon djupt rotad i sin kultur, att vara en duktig kristen flicka, och när ett övergrepp gör att hon förlorar sin oskuld förlorar hon kontrollen. Ett hungrigt alterego tar sin plats för att hantera frågor kring sexualitet. Berättelsen löper fram och tillbaka i tiden i takt med att nya personligheter introduceras och överlappande berättelser återberättas med nya perspektiv. Det är en fragmentarisk betraktelse över ett splittrat själv.

Sötvatten är en speciell debutroman, vackert skriven om psykisk ohälsa, men inte en bok för den känsliga.