Författare: Silvia Avallone Originaltitel: Acciaio Översättare: Johanna Hedenberg Förlag: Natur & Kultur (2012) Antal sidor: 395 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Pocket | Adlibris, Bokus, CDON E-bok | Adlibris, Bokus, CDON
Anna och Francesca är bästa vänner och kungligheter i den slitna, fattiga staden Piombino. Enbart stålverkets pulserande hjärta håller dem vid liv. Bland ruckel och snuskgubbar utforskar de sin sexualitet, gör sin sexualdebut och tänjer på gränserna för sin vänskap. Vad ingen vet är att detta är den sista gyllene sommaren och att hösten kommer att förändra allting. Att de inte längre kommer att vara vänner.
Stål har stått länge på min läslista och tack vare Boktokarna har jag till sist kommit mig för att läsa den. Det somriga, grafiska omslaget döljer en mycket skitigare och mörkare berättelse än jag hade anat. Tjejerna lever konstant under männens blickar och bjuder ut sina kroppar till beskådan för att ta kontroll över sin egen sexualitet. Det finns även en del incestuösa övertoner då Francescas pappa tycker att han äger hela henne.
Anna är den enda som hon kan lita på. Stål bygger mycket runt deras vänskap och hur nära vänskapen är när folk befinner sig i fjortonårsåldern. Hur de praktiskt taget lever i fickan på varandra. Den nära situationen gör mig inte det minsta förvånad när det visar sig att Francesca är kär i Anna. Jag är väldigt investerad i deras relation, men Francesca är min favorit. Raseriet under ytan, tystheten, inåtvändheten, det är som en beskrivning av mig i tonåren.
Det tycks inte finnas något socialt trygghetsnät i Stål. Det är ingen som reagerar när en tjugofyraåring dejtar en fjortonåring. Första gången de har sex pressar han ned henne och fortsätter fast hon protesterar. Ändå är han inte lika vidrig som Annas brors andra kompis. Dessutom, var är socialtjänsten? Francescas föräldrar blir allvarligt sjuka och hon blivit tvungen att ta hand om dem på egen hand.
Jag är med igenom den skitiga, mörka realism som är Stål ända fram till slutet. Där känner jag mig helt plötsligt lurad. Det händer en sak som motsades tidigare i boken och framförallt Francesca gör ett obegripligt val som inte stämmer överens med den tjej vi har lärt känna. Tragik slår till i högsta grad, men efter den händelsen tycks det hela glömmas bort. Suddas ut. Slätas över, vilket jag som läsare varken kan köpa eller stå ut med.
Det språkliga gör mig ännu mer förtjust i Stål. Särskilt hur stålverket tycks bli en del av invånarna i staden, som om maskinerna blir en del av deras puls. Hon byter synvinkel mellan stycken, vilket tog tid att vänja sig vid och som fortfarande inte är mitt favoritgrepp.
Stål är en realistiskt, skitigt drama som höll mig fängslad.
Andra som har bloggat om Stål
Bokdamen; Bokdivisionen; Bokföring enligt Monika; Bokism; Hemma hos Tess; Henrik Johansson; Jennys bokstavliga vardag; Mest Lenas godsaker; Ylvas läsdagbok
Sitter och funderar på vad du kan mena för sak som hände, men inte stämde med något i början. Kan inte komma på vad det kan vara. Men jag håller med om att jag kände mig lite lurad i slutet, just det där tragiska som bara glöms bort. Jag kan inte förstå det.
Det där med att en av arbetskamraterna skulle dö och Alessio skulle stå på motsatt sida av tjejen, och det som hände sedan gjorde att jag kände mig fruktansvärt lurad.
Tyckte att den här boken var otroligt bra.
Jag gillade den 🙂
Jag störde mig på den incestuösa tonen som du nämner, att författaren skildrade den som hon gjorde.
Jag tyckte att det uppstod en mikrokultur i staden, där det verkade gälla andra regler. Men det var inte särskilt behagligt.
Pingback: Månadsrapport: April 2015 - C.R.M. Nilsson
Jag tyckte Stål var en fantastisk bok, och kände igen så mycket från min egen uppväxt att det nästan var otäckt. Det var en av de bästa böcker jag läste det året!
Jag kände också igen mig, vilket var obehagligt. Den skulle nog ha tagit mig med storm om det inte hade varit för att jag kände mig snuvad av slutet.
Jag tyckte om Stål men slutet kändes inte rätt.
Eller hur?! Hade det varit annorlunda hade det kanske varit en fullpoängare.
Pingback: Tematrio: Uppväxtskildringar - C.R.M. Nilsson
Pingback: Stål – Silvia Avallone – Eli läser och skriver