Regissör: Rob Reiner Manus: Raynold Gideon och Bruce A. Evans Skådespelare: Wil Wheaton, River Phoenix, Corey Feldman, Jerry O’Connell, Kiefer Sutherland Produktionsår: 1986 Längd: 89 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop DVD | CDON, Discshop
Ray Brower är spårlöst försvunnen. Ett fåtal personer i Castle Rock, Oregon, vet vad som har hänt honom. Fyra vänner – den känslige Gordie, den intelligente Chris, tuffingen Teddy och fegisen Vern – ger sig iväg för att titta på hans lik då de fått vetskap om att han är död. Under resans lopp kommer de varandra närmre, men blir också medvetna om vissa skillnader. När de stöter ihop med stadens ligister, som också letar efter kroppen, finner de en inre styrka som de inte visste att de hade.
Stand By Me är baserad på novellen Höstgärning (The Body) av Stephen King, som jag läste förra året. Det är en sådan där filmatisering som överskuggar originalet i folkminnet. Av många är det här ansett vara en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Själv kände jag mig måttligt imponerad, även om det är svårt att sätta fingret på varför. Kanske var jag helt enkelt inte på humör.
Det råder ingen tvekan om att Stand By Me är en mycket kompetent filmatisering som ligger originalet nära. Liksom i Kings berättelse framstår grabbgänget som tajt och de rappa dialogerna är troget återgivna. Ändå lyckas de inte riktigt få fram det djup, den bitterljuvhet, som jag upplevde medan jag läste novellen. Kanske är det för att den uppehåller sig så mycket vid de händelserna när de hittade kroppen, utan den komplexa växelverkan mellan dåtid och nutid som fanns i novellen, som gör att det inte riktigt känns i kroppen när Gordie skriver att du aldrig får vänner som de du hade när du var tolv år. Kanske är det också att de har ändrat slutet.
Men en sak är säker: det är väsentlig skillnad på barnskådespelare idag och förr. Alla som är med i Stand By Me kan faktiskt agera. Wil Wheaton har några scener där det känns som om han går till överdrift, men överlag är de så fantastiskt duktiga på att gestalta de här karaktärerna. River Phoenix är bra som Chris, dömd på förhand av omgivningen; Corey Feldman gör ett sympatiskt porträtt av den smått labile Teddy och Jerry O’Connell gör ett bra jobb som Vern. Den sistnämnde måste ju dock stå för den största förvandlingen som vuxen. Jag höll på att smälla av när jag insåg vem det var.
Stand By Me är en snyggt uppbyggd och kompetent filmatisering, men den lämnar mig märkligt oberörd. Synd.
Vore intressant att jämföra dessa barnskådespelare från 1986 med modernare i t ex Stranger Things. Dock är River Phoenix klockren. Tänk vad han kunde ha gjort om han fått leva!
Jag tycker att många barnskådisar idag är rätt så kassa i jämförelse, men jag har inte sett Stranger Things.