Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.
Skapare: Eric Kripke Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins Produktionsår: 2016-2017 Säsong: 12 Antal avsnitt: 23 Längd: 969 minuter Exempel på var den kan köpas i olika format Bluray | CDON, Discshop DVD | CDON, Discshop
Gud och hans syster Mörkret har försonats utan att Dean Winchester har behövt offra livet. Däremot ger Mörkret honom en gåva: Mary Winchester, återuppstånden från de döda. Dock blir glädjen kortlivad eftersom Sam har blivit kidnappad av de brittiska Lärda. Det visar sig att de vill slå sig in på den amerikanska kontinenten, och att Winchester-familjen är nyckeln till det hela. Men De Lärda är kanske inte helt pålitliga. Samtidigt kämpar Mary med att komma tillbaka trettio år efter sin död och även Lucifer är fri att ställa till med djävulskap.
I december varje år brukar det uppstå lite av en förväntansfull fest när jag och min syster bingear den senaste säsongen av Supernatural som släppts på DVD. Denna gång fanns inte riktigt suget där. Supernatural är en serie som gärna återanvänder strukturer på den övergripande berättelserna. Om säsong 11 var en något sämre version av säsong 5 så är detta en version av säsong 6. Och det är ingen positiv jämförelse. Det är samma brist på fokus och spretighet med för många storylines och en övergripande storyline som får mig att vilja somna eller spola förbi. Lägg därtill att författarna i mångt och mycket verkar ha förlorat greppet om karaktärerna så känns denna säsong inte speciellt kul. Dean springer runt som en tjurig parodi på sig själv större delen av säsongen.
Styrkan i denna säsong ligger faktiskt i de enskilda avsnitten. The Foundry är ett obehagligt avsnitt där spädbarnsgråt lockar människor till deras död; i American Nightmare sker märkliga dödsfall som tycks kopplade till en djupt religiös familj vars dotter dog under tragiska omständigheter; samt Regarding Dean, där Dean drabbas av en förbannelse som snabbt suddar ut hans minne. Det är avsnitt som sticker ut lite särskilt.
Något annat jag uppskattar med denna säsong är hur den gör upp med bilden av Mary Winchester. Från att ha varit den perfekta mamman och husmodern får vi se en kvinna som är tuff, som vacklar och tvekar, men som inte tvekar att göra vad som krävs. Porträttet av henne blir än mer nyanserat och levande i denna säsong, vilket är positivt. Hon går från att vara ett objekt till att bli ett subjekt. Sedan kan jag bli lite förbannad på hur författarna hanterar henne framemot slutet av säsongen…
Den tolfte säsongen av Supernatural känns mest som mellanmjölk. Jag hoppas att de efter säsong 13 har vett nog att låta serien få ett värdigt avslut.
Jag har faktiskt aldrig sett Supernatural. Det är något med serien som inte lockar mig + att den är uppe i alldeles för många säsonger nu enligt mig :O
Jag älskar säsong 1-5 (som är så lång serien var tänkt att vara.) Varje säsong hakar i varandra så snyggt och mytologin sväller för att kämpa mot den störste av onda figurer, Djävulen själv. Men efter det så dalar det. Alltså, vad gör du när du har tampats med Lucifer själv? Allting kommer att te sig lite blekt.
Jag börjar faktiskt hålla med dig och då har jag ändå bara sett till säsong 10. Kommer såklart sukta efter de andra tre och bingea dem så småningom, men ändå.
Däremot var jag bara tvungen att se Wayward Sisters, avsnitt 10 i säsong 13 och jag gillade verkligen. Hoppas innerligt att det blir en spinoff som tänkt.
Jag tycker ofta amerikanska serier verkar ha dålig koll på bäst före-datum… De ska alltid dra ut det i all evinnerlig tid.
Det ska bli spännande att se det avsnittet så småningom. Jag gillar ju Jody Mills skarpt 🙂
Pingback: Månadsrapport: Januari 2018 - C.R.M. NilssonC.R.M. Nilsson
Pingback: Supernatural, säsong 15 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson
Pingback: Supernatural, säsong 8 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson
Pingback: Månadsrapport: September 2021 - C. R. M. NilssonC. R. M. Nilsson