Syndafall i Wilmslow

syndafall i wilmslow

Betyg: ☆☆
Författare: David Lagercrantz
Förlag: Bonnier Pocket (2009)
Antal sidor: 411 sidor

Finns till exempel hos Adlibris, Bokus eller CDON.

Handling

Femtiotalets Storbritannien. Guy och Burgess, två brittiska spioner, har precis flytt till Sovjetunionen och inspirerad av McCarthy i USA inleds en jakt på homosexuella genom hela landet. När en dömd homosexuell i Wilmslow, matematikern Alan Turing, hittas död i sitt hem blir ingen överraskad. Den allmänna inställningen är den att han inte har stått ut med skammen. Men Leonard Corell, en ung kriminalassistent som alltid drömt om ett liv inom matematiken, anar ett större drama. Driven av revanschlust lägger han ett pussel som för honom till en av krigets mest välbevarade hemligheter: forcerandet av nazisternas koder.

Kommentarer

Jag började läsningen av Syndafall i Wilmslow med en enda förväntning, och det var att boken skulle handla om Alan Turing. En enda förväntning. Dessvärre tycker jag inte alls att den handlar om Turing. Inte så att jag hade förväntat mig att det skulle vara en biografi; det var jag medveten om att det inte var. Men jag hade räknat med att inte allting om Turing skulle komma på slutet.

Istället upplever jag att boken mer fokuserar på Leonard Corell än på Alan Turing. I extramaterialet skrivs det att det är meningen att han ska vara en doktor Watson-figur och som sådan tycker jag att han blir mindre lyckad. Istället för Turings liv blir det Corells familjebakgrund och mindervärdeskomplex som ligger i fokus genom bokens lopp.

Just det här mindervärdeskomplex gör att mina känslor ganska snabbt svalnar för Corell som karaktär. I ena stunden är han kompetent, i nästa stund blir han närmast tjurigt sårad över att han inte har fått den uppskattning han tycker att han själv förtjänar. Detta skildras inte på ett sympatiskt sätt, skildras inte på ett sätt som får mig att lida med Corell och förstå hans osäkerhet, utan han framstår mest som en trumpen tonåring. Och en sådan som jag skulle vilja ruska om.

Det finns ett par tillfällen när Corell får mig att känna något annat än mild irritation inför honom. Det ena är när han inser just vad östrogenbehandlingen innebar och det fick en sten att sjunka djupt inom mig. Det andra är vissa bitar inom hans bakgrundshistoria och senare när han blir misshandlad. Men överlag känns han ganska menlös.

Boken läggs också fram som ett mysterium där Corell ska uppdaga hemligheterna kring Turings krigsförflutna. Dock samlar han ihop pusselbitarna på ett väldigt slumpmässigt sätt. Det är ren tur som gör att han får veta något. Detta verkar dock i boken attribueras till skicklighet, vilket jag inte kan se. Överlag har jag också svårt att se att han skulle vara så intelligent som det beskrivs, men det kan attribueras till hans mindervärdeskomplex och att han själv inte tror på sin intelligens.

På grund av att jag blir irriterad av Corell och faktumet att mysteriet inte blir löst, såsom det slumpar sig att någon är vänlig att avslöja hur allt hänger ihop för karln, kan jag inte riktigt slappna av och njuta av boken. Det är synd därför att Lagercrantz skriver långt ifrån illa, utan väldigt väl. Rent språkligt tycker jag väldigt mycket om den.

Syndafall i Wilmslow är en bok som utger sig för att handla om Alan Turing, men som mest tycks handla om polisen Leonard Corell, och som jag är besviken på. Däremot tycker jag att författaren skriver väl.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Syndafall i Wilmslow

  1. Pingback: Månadsrapport: Juli 2013 » C.R.M. Nilsson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.