The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 324 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I den Gileadanska republiken, före detta USA, är Offred en så kallad tjänarinna. Hon må lämna Kommendantens och hans frus hem en gång om dagen för att gå till matmarknaden. Där har alla skyltar ersatts av bilder för att det är förbjudet för kvinnor att läsa. En gång i månaden måste hon lägga sig på rygg och be om att Kommendanten gör henne gravid, då det är hennes enda funktion i det nya samhället. Men Offred minns åren innan. När hon levde tillsammans och älskade med sin man, Luke; när hon lekte med och beskyddade sin dotter; när hon hade ett jobb, egna pengar och tillgång till kunskap. Men allt detta är borta nu.

Margaret Atwood är en sådan där författare som jag har varit nyfiken på hiskeligt länge, men det har liksom inte blivit av att jag har läst henne. Trots att hon har skrivit mycket som verkar väldigt intressant. Nu har jag till sist läst hennes klassiska The Handmaid’s Tale och jag kan då inte påstå att jag blir besviken.

The Handmaid’s Tale känns skrämmande aktuell i det rådande politiska klimatet. Kvinnans rätt till sin egen kropp ifrågasätts alltmer och abortmotståndet växer sig större. De konservativa krafter som skapar den dystopiska världen Atwood målar upp får allt starkare vindar. Just att det inte behöver vara ett dramatiskt skeende, utan en stegvis förflyttning, gör det än mer realistiskt. Realistiskt är även hur Atwood skildrar att den nya ordningen normaliseras alltmer, att det blir konstigare att föreställa sig livet innan.

Atwood är en författare som inte tror på att slösa med ord, utan allting är subtil och kraftfullt. Det finns meningar som griper tag och inte släpper taget om läsaren. The Handmaid’s Tale fängslade mig och skrämde mig. Jag lever mig så fullständigt in i Offreds upplevelser att det känns som om jag är en del av denna värld, vilket är en riktigt obehaglig upplevelse. Det är inte svårt att se hur en regim kan luta sig mot religiösa texter och skapa en värld som förtrycker halva befolkningen.

The Handmaid’s Tale må vara en dystopi, men den är skrämmande insiktsfull och skildrar en verklighet som inte känns omöjlig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.