The King’s Speech: Snygg som tusan, men…

Bildkälla: Discshop.

Regissör: Tom Hooper
Manus: David Seidler
Skådespelare: Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter, Michael Gambon, Guy Pearce
Produktionsår: 2010
Längd: 118 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop, Ginza
DVD | CDON, Discshop, Ginza

Nya vindar blåser in över det brittiska imperiet. Tiderna förändras och med denna förändras även monarkins roll. Med ny teknik som radio kan kungen kommunicera med hela sitt folk, oavsett var de befinner sig. Detta sätter en särskild press på prins Albert, hertigen av York, som sedan barnsben har haft problem med svår stamning. Inga av de experter han har träffat har varit honom till hjälp, åtminstone inte förrän han träffar Lionel Logue. En okonventionell terapeut från Australien som skakar om prinsen genom att bete sig alltför familjärt med honom, men som blir till en god vän och stort stöd när storebrodern abdikerar och Albert tvingas bli kung George V.

The King’s Speech vann genast stora framgångar när den hade premiär under 2011 med höga siffror vad det gällde biografbesökare och även fina omdömen av kritikerna. Succén fortsatte på Oscarsgalan där den kammade hem priserna för bästa film, bästa regissör, bästa manus och bästa manliga skådespelare. Eftersom Colin Firth gör ett strålande jobb är det sistnämnda mer än välförtjänt.

Onekligen så är The King’s Speech en bra film. Som sagt, Colin Firths insats som kungen är fantastisk. Att Helena Bonham Carter inte fick en Oscar för sin roll som drottningmodern Elizabeth är skandalöst. Hon lyckas vara precis lagom kylig och arrogant, samtidigt som hon levererar humoristiska repliker med sin sedvanliga perfekta tajming. Även Geoffrey Rush imponerar som den energiske och melodramatiska Lionel Logue.

Ändå tar jag aldrig riktigt The King’s Speech till mitt hjärta. Kanske är det för att vänskapen mellan Logue och kungen aldrig riktigt griper tag i mig. (Jag har för övrigt väldigt svårt att tänka mig att han faktiskt kallade honom Bertie eller svor inför honom i verkliga livet.) Det finns fina stunder mellan dem, som när kungen erkänner om sina svåra barndomsår, men talen och vänskapen känns alltför väl igen från de filmer som skrivs enbart för att kamma hem Oscarsnomineringar. (En parentes är väl det att jag tror att David Seidels avsikt var att skildra hur stamning påverkar alla personer, oavsett börd, men att någon fick idén att detta skulle vara en lämplig Oscarsfilm och den visionen gick lite förlorad då.)

Min upplevelse av The King’s Speech är att den saknar inslag av verklig dramatik. Det byggs aldrig upp någon verklig spänning inför talen. Därmed glider filmen förbi: snygg som tusan, fantastiska skådespelarinsatser, men inget som tränger in i hjärtat.

The King’s Speech är en bra film med riktigt fina skådespelarinsatser, men en avsaknad av dramatik gör att den känns lätt förglömlig.