Tillsammans är man mindre ensam (filmrecension)

Betyg: ☆☆☆☆
Regissör: Claude Berri
Skådespelare: Audrey Tautou, Guillaume Canet, Laurent Stocker, Françoise Bertin
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Finns till exempel hos CDON eller Discshop.

Tillsammans är man mindre ensam utspelar sig under ett års tid i Paris och kretsar kring fyra mycket olika människor vars väg av en slump korsas. Camille är en utbränd ung kvinna som tagit jobb som städerska. I samma hus som henne bor den intellektuelle aristokraten Philibert, som lider av diverse komplex, i en stor våning som tillhör hans familj. Hans inneboende Franck är en butter kock, som hyser stor kärlek för sin mormor Paulette. Efter att ha mötts kommer de sakta ur sina skal och upptäcker att ensam inte är stark.

När du ser en film som är baserad på en bok som du relativt nyligen har läst, är det oundvikligt att du kommer jämföra dessa två. Och så sker när jag ser Tillsammans är man mindre ensam. Jag såg inte filmen ensam och vi kom underfund med att jag förmodligen kände mer för karaktärerna eftersom jag hade läst boken. De är rätt grunda i filmen.

Men Laurent Stocker som den excentriske Philibert griper genast tag i mig och har efter en kort stund charmat mig totalt. Liksom i boken, blir han i filmen helt klart favoriten och jag tycker om hur de har utvidgat bitarna med hans teaterliv. Även hans kollegor målar upp väldigt sympatiska porträtt av sina karaktärer i mångt och mycket. Det finns en scen som gjorde mig illa till mods där Camille och Franck bråkar, som slutar med att Camille låser in sig på sitt rum och ser livrädd ut. Långt ifrån en scen som gör att jag hejar på att de ska bli ihop senare i filmen.

Berättelsens tempo upplever jag som något ojämnt. Tillsammans är man mindre ensam var inte den bok med det mest högflygande tempo jag har läst, men efter en halvtimme känns det som om filmen står och stampar i inledningen fortfarande. Därefter flyter det hela på fram tills slutet när filmen tycks drabbas av tidsbrist. Tre viktiga och ganska gripande scener ska klämmas in på den sista halvtimmen, vilket gör att ingen av dem får det utrymme som de förtjänar.

Ändå blir det en hel del skratt. En känsla av värme i magen som sprider sig genom kroppen. Det är kanske inte den mest originella handlingen och det går att förutspå vad som kommer hända, men det är en mysig film. Det är en film som får en att må bra. Och ibland är det precis vad som behövs.

Tillsammans är man mindre ensam är en riktigt mysig feelgood-film som fick mig att känna mig varm inombords.