Jag har inte varit hemma nu i helgen, så det är väldigt lite förberett till bloggen inför denna vecka. Och det som är förberett är kanske lite väl glättigt i ton, men jag orkar inte ändra.
Mormor åkte in till sjukhuset förra måndagen för förmaksflimmer. Det var nog ingen som ens kunde föreställa sig att hon inte skulle komma hem igen. Men det gick utför fort. Hon somnade in igår kväll.
Jag har bott tvåhundra meter från min mormor i större delen av mitt liv. Efter skolan var det hem till henne jag och min syster gick. Varannan gång bjöd hon på pannkakor (min systers favorit), varannan gång spagetti och köttfärssås (min favorit.) Hon lärde mig att sticka och virka. Mina första högklackade skor fick jag av henne och hon var den som lärde mig hur jag skulle gå i dem. Otaliga är de eftermiddagar jag har varit hemma hos henne. I stort sett varje eftermiddag fram tills halvvägs genom universitetet, sedan försvann tiden.
Just nu känner jag mig mest trött. Tom och ledsen. Jag vill fortsätta blogga framöver eftersom jag behöver något att sysselsätta tankarna med, men det blir kanske inte så regelbundet.
Beklagar sorgen och stor kram.
När min pappa gick bort fortsatte jag läsa och blogga, för det var nästan det enda som distraherade tankarna. Men allt är ju individuellt.
<3
Jag känner att jag måste ha något att göra. Att läsa tvingar mig att vara i nuet, i texten, på ett sätt som gör att jag inte blir förlamad. Samtidigt måste jag sitta och fundera och försöka pussla ihop vad jag egentligen känner just nu. Det är en sådan röra i huvudet.
Nej, vad tråkigt. Jag beklagar verkligen. Har också alltid haft en nära relation till mina morföräldrar och pratar fortfarande med morfar dagligen. Så jag förstår att det kommer att bli väldigt tomt. Stor kram, och när det gäller bloggen får du gå på dagsformen. Ibland kanske det är bra att få annat att tänka på en stund, men ibland behöver man också en paus. Ta hand om dig!
<3
Ja, det blir nog till att lyssna på kropp och hjärta framöver och se vad som fungerar för stunden.
Beklagar verkligen! Ta hand om dig själv nu.
<3
Beklagar sorgen!
<3
Jag beklagar sorgen. Det är som ett vakuum. Minns när min mormor dog och jag var så förtvivlat ledsen över det, grät på vägen hem från pendeltåget och blev stoppad av ett litet barn som frågade rakt ut ”Varför är du så ledsen?” – ”För att min mormor inte finns mer” svarade jag och då först blev det verkligt. Hur kan hon inte finnas mer, minns jag att jag tänkte. Kram till dig!
<3
Just nu känner jag mig mest avtrubbad och avdomnad. För mig blev det verkligt i fredags när jag ringde min chef och undrade om jag kunde få ledigt över helgen eftersom mormor var döende. Då slog det mig. Men att hon inte finns längre - det kommer ta tid att greppa.
Beklagar sorgen <3
<3
Så sorgligt, jag beklagar. Glöm inte att alla sörjer olika, du ska göra det som känns bra och rätt för dig.
<3
Åhnej, beklagar sorgen. Kram! <3
<3
Jag beklagar sorgen. Så oerhört tungt och du får ta hand om dig. Lyssna på dig själv och gör det som känns rätt för dig.
<3
Beklagar sorgen <3 Ta hand om dig!
<3
Beklagar sorgen!! Vilken underbar uppväxt att ha fått växa upp så nära sin mormor. Jag umgicks mycket med mina mor och farföräldrar som liten och försöker nu ge mina barn samma chans men är lite svårt när vissa vuxna inte har ”tid” till sina barnbarn. Styrke kramar!
<3