Ur askan av Leigh Bardugo

Recensionen kan innehålla spoilers för andra delar i serien.

Författare: Leigh Bardugo
Originaltitel: Ruin and Rising
Översättning: Carina Jansen
Serie: Grisha, #3
Förlag: Gilla Böcker (2016)
Antal sidor: 343 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Huvudstaden har fallit i Skuggsmästarens händer och han styr över Ravka från sin tron av mörker. Alina och Mal har tvingats gå under jorden. Det enda hopp de har om att rädda Ravka är om de kan hitta den tredje främjaren, eldfågeln. Men när de tar upp jakten på den står det snart klart att den verkligen kan kosta Alina allt.

Då var det dags igen. Ännu en serieavslutning. Bland det svåraste som en författare kan ge sig i kast med och som riskerar att dela läsarna i hätska läger. Men allt gott har sitt slut, och så även Grishatrilogin.

Medan jag läser Ur askan kan jag inte hjälpa att jag blickar bakåt och ser tillbaka mot Alinas utveckling. Från extremt kärlekstörstande grå mus till en ung kvinna som gör vad som krävs och som hungrar efter makt fast hon kanske inte riktigt borde. Jag gillar det komplexa i hennes karaktär, att hon inte är helt lätt att tycka om, att hon fattar en del val som andra inte skulle komma undan med.

Nu tvingas hon istället arbeta med människor som hon kanske inte har tyckt så mycket om. Det är en av de finaste sakerna med Ur askan: den här framväxande vänskapen. Inom gruppen sker det en hel del dräpande och kvick dialog. Jag hade glömt hur rolig Leigh Bardugo kan vara. Samtidigt är tempot högt och precis när karaktärerna tror sig ha koll på allting så ställs allt på sin ända. Underbart. (Om än lite förutsägbart, knotar jag motvilligt.)

Det finns ett litet parti i Ur askan när jag sitter och har tankarna på andra håll än där Alina och Mal befinner sig. Istället är jag med tankarna hos en av de mindre karaktärerna, som drabbats av ett fruktansvärt öde, och jag har inte riktigt tid en massa kärlekstrassel just då. Överlag känner jag mig rätt färdig med deras romans.

Så jag lägger ifrån mig Ur askan en stund. Försöker sysselsätta mig med något annat. Blicken glider till boken titt som tätt. Fingrarna rycker. Till sist ger jag upp och slänger mig över boken. Därför de här böckerna gör det med mig: jag vill bara sluka dem med hull och hår. Det finns inte en chans att jag kan stanna upp, utan jag måste läsa dem från pärm till pärm. Den här fantasyvärlden är beroendeframkallande och jag är så djupt förälskad i karaktärerna att det gör ont att skiljas med dem.

Ju närmre jag kommer till slutet desto ondare aningar får jag. Inte ska väl Leigh Bardugo ge sig på ett sådant slut som jag verkligen avskyr? Jo, men visst. Och det mest irriterande? Jag avskyr det inte. Ur askan knyter samman allt på ett inte alltför unikt vis, men det är ändå ett tillfredsställande slut. Det passar trilogin som helhet, förstör inte intrycket av de tidigare böcker och ger ett avslut.

Ur askan är kanske den liten svagare i trilogin, men den bjuder på så himla mycket läsglädje. Det är vad Grishatrilogin kommer dröja sig kvar hos mig som ren, oförfalskad och beroendeframkallande läsglädje.

Andra som har bloggat om Ur askan

Bokparadiset; Carolina läser; Fridas bokhylla

Andra böcker i serien

I ljusets makt (recension)

Stormens öga (recension)

Ur askan