Väldigt sällan fin av Sami Said

Författare: Sami Said
Förlag: Natur och kultur (2012)
Antal sidor: 332 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Noha har kommit in på universitetet i Linköping och det leder till en sommar av förmaningar. Han får inte skämmas för den han är, eller glömma att han är eritrean och muslim. Till en början håller han för sig själv, vilket gör att det hela går bra. Men utan förvarning inkräktar två personer på hans självvalda ensamhet. Anna som han träffar på ett tåg och Fredrik som funderar på att konvertera till islam vänder hans tillvaro upp ned. När han efter farfaders död reser till Eritrea tillsammans med sin far ställs frågor om tillhörighet och identitet på sin spets.

Väldigt sällan fin är Samid Saids debutroman. En nästan stream of conscious-skildring av Noha, som tagit avstånd från världen med sin religion som ursäkt men som sakta tvingas in i en gemenskap av människorna när han möter på universitetet. Det handlar mycket om identitet, muslimsk sådan och eritreansk sådan. Finns det ett rätt sätt att vara muslim på? Är han svensk eller eritrean? Vad är det som avgör saken? Vem är det som avgör?

Första halvan av Väldigt sällan fin utspelar sig på universitet i Linköping, men för mig som har studerat där känns miljön anonym, som om det hade kunnat vara var som helst. Andra halvan av boken utspelar sig i Eritrea. Kontrasterna mellan Eritrea i fantasin och Eritrea i verkligheten, Eritrea i det förflutna och Eritrea i nuet, skapar fnurr på tråden för familjen.

Tyvärr fungerar inte Väldigt sällan fin för min del. De två delarna av berättelsen är märkligt åtskilda. Slutet känns poänglöst. Men framförallt är det Noha som stör mig. Återigen en sådan där karaktär som låter saker hända sig, och sedan skyller på alla andra när det inte blir som han har tänkt sig.

Väldigt sällan fin har onekligen sina stunder, men nej, det här var inte en bok för mig.