Varför ursäktar vi oss?

Jag har märkt en tendens hos oss bokbloggare, mig själv inberäknat, att vi ibland ursäktar oss för vad vi läser. När lässtatistiken sticker iväg på grund av seriealbum, bilderböcker eller böcker med mycket bilder i känns det som om det är något en måste ursäkta. Att det inte rör sig om riktiga böcker vi har läst.

Men vad är det som gör en riktig bok? Är det ett visst sidantal, inga bilder, litterär kvalitet? Jag tänker att även om en bok består uteslutande av bilder så läser du. Visserligen inte ord, men bildernas kvalitet och deras språk. Vad de säger oss. Kanske beror det på att jag är en läsare som inte ser ord när jag läser. Istället rullas det upp som en film för mina inre ögon, vilket gör att jag ibland har svårt att citera böcker jag har läst.

Vi har också en tendens att ursäkta oss när vi läser ljudböcker. Vi åtskiljer mellan att läsa en bok i pappersform eller på platta och att lyssna på en bok, vilket egentligen är lite funkofobiskt om man tänker efter. Vissa människor kan ju inte läsa med ögonen, utan läser med öronen, och att lyssna på en ljudbok är lika mycket att läsa som att ha en bok med pärmar (eller på platta.)

Kanske är det begreppet ”läsa” som blivit för smalt. Att vi behöver vidga det till att bli mer inkluderande. Kanske är det läge att sluta ursäkta sig för det man läser. Seriealbum kan vara nog så komplexa. Bilderböcker finns för vuxna. Och ljudböcker är fantastiska i och med att de öppnar upp böckernas magi för så många fler.

Inga mer ursäkter.

Var stolt över att du läser, vad det än må vara.