Författare: Anne Rice Förlag: Ballantine (1997) Antal sidor: 372 sidor Recensionsexemplar: Nej. Exempel på var den kan köpas i olika format Inbunden | Adlibris, Bokus Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Ensam i sitt forna barndomshem vet Triana att hon borde ringa någon och berätta att hennes make har dött. Att hon är ensam med hans lik. Men halvt galen av sorg kan hon inte förmå sig själv att göra det. Det är då hon blir varse att någon står utanför och spelar fiol på ett sätt som bara en virtuos kan. In i hennes liv kommer då Stefan, spöket efter en rysk aristokrat. Hans musik förtrollar henne, men snart står det klart att den har till syfte att driva henne till vansinne. Men Triana förstår musik minst lika väl, om inte bättre, än Stefan och bestämmer sig för att bekämpa honom inte bara för sin sinnesfrids skull, utan även för sitt liv.
Violin är en av Anne Rice fristående romaner och brukar inte räknas bland hennes främsta. Triana är en tunn förklädnad för Rice själv. I samma stund som Triana börjar prata om sin gyllenehåriga Lily, hur håret faller ur, hur hon dog känner jag en klump i magen. Det är återigen en bearbetning av det barn som Rice förlorade och kanske, här spekulerar jag bara, så hade hennes man diagnosticerats med den sjukdom som skulle kräva hans liv i början av 2000-talet. Överlag känns det som ett personligt terapiarbete.
I hjärtat av Violin ligger då, förutom sorgen, musiken. Prosan känns annorlunda från annat som jag har läst av Rice, mer rytmisk, som om den följer noter. Ändå känns hennes levande, målande beskrivningar igen som gör att jag verkligen kan se miljöerna framför mig. Tempot är febrigare, vildare, och driver läsaren framåt mot slutet. Jag kan höra musiken som både Triana och Stefan spelar och känna deras passion inför musiken, som kan få dem att göra hemska saker.
Triana är den karaktär i Violin som blir mest levande. Skildringen av hennes hemska uppväxt med en mamma som hon älskar och har skuldkänslor inför. En mamma som försvann in i alkoholmissbruk. Något som har färgat Triana och hennes systrars uppväxt och trasslat till relationerna mellan dem. Något som påtagligt påverkar dem alla fortfarande. Det är riktigt snyggt skrivet.
Det som gör att jag inte riktigt greppas av Violin har med Stefan att göra. Det blir lite oklart vad som egentligen är hans motiv. Varför driver hemsöker han människor med avsikten att driva dem till vansinne, så att de tar sina liv? Hur kom det sig att han blev ett spöke? Frågor som aldrig riktigt besvaras i romanen. Därmed blir aldrig heller relationen mellan Triana och Stefan riktigt begriplig, och då den är central för berättelsen så blir det ju inte helt lyckat.
Nej, Violin är inte Anne Rice bästa verk. Men det är fortfarande en bra roman.
