White Collar är som kycklingsoppa för själen

Jag har haft en, minst sagt, jävlig dag. Jag funderar på att återkomma till den senare när den första impulsen att bara skrika könsord har försvunnit.

Det är då man plockar fram något som får en att må bra. Som får en att skratta. Detta kan sträcka sig från Gustafserier (gud, vad jag älskar katten Gustaf!) till att titta på en synnerligt välgjorde tv-serie. Och om det är något man kan kalla White Collar så är det att den är välgjord.

Jag har varit sugen i ett par dagar nu att titta på pilotavsnittet och gjorde det till sist. Jag hade glömt hur bra det var. Det är verkligen ett av de bästa i sitt slag. Det etablerar snyggt bakgrunden och handlingen är spännande.

Karaktärerna samspelar så väl. Det syns att Peter inte vill riktigt tycka om Neal, men inte kan låta bli att roas av honom. De är som två små skolpojkar som försöker imponera på varandra. Diana fungerar väl i detta samspel, vilket gör det synd att de inte lät henne vara med i säsong 1 utan ersatte henne med Lauren Cruz som är en ganska irriterande karaktär.

Men om ni vill ha en snygg, välgjord och intelligent serie, så kan ni väl prova White Collar.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i film och tv och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 svar på White Collar är som kycklingsoppa för själen

  1. Grävling skriver:

    Om du tycker om katten Gustaf antar jag att du antingen gillar eller avskyr garfieldminusgarfield.net? 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.