essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info

Skuggan av Bror by C.R.M. Nilsson Min bror är ett geni. Jag är dömd att alltid vandra i hans skugga. Jag kommer hem med höga betyg, eftersom det förväntas av mig. Det spelar ingen roll att jag måste sitta uppe hela nätterna för att lyckas med det. Det spelar ingen roll att han bara behöver ta en titt på materialet (eller så kändes det åtminstone) och få samma betyg som mig (fast med alla rätt istället för ett enstaka fel). Jag fick ett MVG i gymnastik utan ansträngning. Jag är kanske liten, men jag är spänstig och atletisk. Min bror fick ett knappt VG och det var min lilla triumf. Nåväl, tills min far sade till mig att gymnastik var ett värdelöst ämne och borde jag inte plugga matte nu? Min bror och jag är inte särskilt lika, IQ åt sidan. Jag är blek, fräknig med rött hår och gröna ögon. Han har hy likt mjölkchoklad och svart hår och de vackraste bruna ögon du kan tänka dig. Han är inte bara smart, utan också snygg. Vi är halvsyskon uppenbarligen. Det är den skamliga hemligheten, den inte särskilt hemliga, men som aldrig får nämnas i detta gudsförgätna hus. – inte nog med att hon hade flera affärer, de resulterade i olika fäder till barnen – Jag lutar pennan mot min mun och försöker komma ihåg formeln för att räkna ut vertex. Min hjärna vandrar försiktigt, försöker hitta en association som ska ta mig dit. Om jag tänker för mycket kommer svaret bara försvinna… Omedvetet hör jag mumlet av höjda röster. Plötsligt utrop: ”Hora!” Jag hoppar till och faller nästan av min stol. Mina ögon blir stora som tefat och jag andas överraskat, ytligt. Är de redan igång? ”Tror du jag inte såg hur du flirtade med honom?!” ”Jag kanske inte skulle behöva vända mig till andra män om du vore mer man själv!” Ljud av knytnävar mot kött. Jag sluter mina ögon hårt och önskar att jag vore någon annanstans, någon helt annanstans än här. Jag koncentrerar mig på att stänga ute ljuden och hör därför inte när dörren öppnas försiktigt. Däremot märker jag när någon täcker för mina ögon och jag lutas mot en varm bröstkorg. Det kan bara vara bror och jag känner ett plötsligt styng av rädsla. När blev hans bröstkorg så bred, hans kropp så trygg? Med en liten il av panik inser jag att han börjar bli vuxen. Ska jag återigen se hans rygg när han lämnar mig bakom sig, som han alltid gör? Vad kommer han göra när han lämnar mig bakom sig, han som har alla möjligheter i världen? Han säger när han flyttar händerna från mina öron: ”Du behöver inte höra sådant, lillan.” Och jag skäms över att jag hatat honom, när jag ser hans vackra ögon smalna. Mina händer skrynklar tyget i hans skjorta under mina händer och jag begraver ansiktet i hans bröstkorg. Tårarna kommer objudna. ”Nobody can make you feel inferior without your consent,” mumlar han. Det är ett farväl. Jag vägrar erkänna det som ett sådant. Back

Copyright C.R.M. Nilsson 2010