essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info
|
Sinnets ärrvävnad Hon var flickan som aldrig passade in. Inte för att hon inte försökte, men det var något med henne som fick de andra barnen att dra sig undan från henne. Hon försökte och försökte bli accepterad, men som en av hennes klasskamrater senare sa till henne: ”Du var aldrig normal.” Det var inte så illa, innan hon började fjärde klass. Det var då en av hennes klasskamrater bestämde sig för att hon inte förtjänade att leva. Hårda ord och slag, men hon vägrade acceptera att hon var ett offer så hon slog tillbaka. Men till sist blev det för mycket; hon var ensam. Skolan ville inte hjälpa till, förutom skolsköterskan, utan de verkade sanktionera hans beteende. Hon var elva år när hon övervägde självmord för första gången. Men hon gjorde aldrig något, trots att hon så gärna ville dö. Hon kunde inte lämna sin familj och sina vänner i sticket. Hon började skriva: berättelser om de vackra och de modiga, om de utstötta, om självmord och hopplöst mörker. Men det hjälpte henne: hon fann något hon var bra på. Alla var tvungna att erkänna det. Det var redan för sent vid det laget: hon var så arg och så sårad. Hon var ett sårat djur inträngt i ett hörn och hon bet alla som kom för nära. Inte undra på att hon fick rykte om sig att vara farlig. Hon hade alltid trott att hon var korkad, men när hon började högstadiet insåg hon att hon inte var det. Lärarna förundrades och hon kände sig värd någonting för första gången. Det betydde inte längre något att hon var ensam och inte accepterad. Hon ville så mycket med skolan att hon gjorde sig själv sjuk flera gånger för att hon stressade så dant. Det var med högstadiets hjälp hon kunde se framåt igen och kämpa sig upp från mörkrets avgrund. Hon såg en framtid för första gången. Hon såg något att kämpa för. Hon var ett offer, men hon bar ingen skuld. Varför var hon skyldig för att de andra inte tyckte att hon var normal? Allt hon gjorde var att leva. Det här är berättelsen om flickan som var utstött. Som på många sätt fortfarande är det. Men också en berättelse om att när ingen hjälper dig, måste du hjälpa dig själv. |
Copyright C.R.M. Nilsson 2010