essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info

Permission by C.R.M. Nilsson Det fanns dagar då Darla på fullaste allvar trodde att hon var fastkedjad vid sitt skrivbord. Hon kunde nästan känna bojorna. De var tunga och nöp i skinnet. Skramlade så fort hon rörde sig en millimeter, vilket hon var tvungen att göra då hon skrev ned något på pappret. Något; ibland var hon inte säker på vad det var för skolarbete hon sysslade med. Hon kände sina imaginära bojor binda henne, tynga ned henne, vid bänken. De stank av salt metall och rost. Det var fem veckor kvar till studenten. Det sög alltid till i magen på Darla när hon tänkte det. Skräck blandades med förtjusning och förväntan. Hon kunde inte bärga sig. Samtidigt fasade hon för vad som skulle komma; avslutet det innebar. Osäkerheten på om hon skulle komma in på universitetet. Visserligen var det ju troligt. Var det inte därför hon bildligt var fastkedjad vid ett skrivbord för att höja sina betyg? Och såg det inte ut som om hon skulle springa ut med MVG i alla ämnen? Hennes vänner var sympatiska. De satt ju själva fast vid skrivbord som liknade hennes eget. De stirrade säkert också ut genom fönstret med fuktiga ögon, därför att jävlar, efter vintern som varit så var det nu faktiskt fint väder! Hon ville så gärna ut. Hon hade tappat räkningen på hur lång tid det var sedan hon faktiskt hade gjort något som inte var relaterat till skolan. Eller när hon senast hade sett Erik. Hon fick en klump när hon tänkte på liljekonvaljerna, som hon hade lämnat åt honom. ’Att älska förslappar själen’. Hade han redan glömt henne? De hade bara känt varandra i ett par veckor när hennes mamma tvingat henne i exil för att höja betygen från VG till MVG igen. Och de hade inte kommit långt under den tiden. Trots sin unikhet (ja, det fanns väl inget annat ord för att beskriva en kille vars standardsittställning var med benen uppdragna till bröstet och med hälarna under skinkorna?), så var han en kille. Och de flesta killar tänkte faktiskt med sina penisar. Hon ville gå ut. Men hennes mamma stod mellan henne och dörren, än mer lättretad än Katla. ”Vi kanske skulle göra ett undantag idag,” sade en röst plötsligt. ”Det är ju så fint väder.” Hon spratt till. Hade hon varit något mindre väluppfostrad, skulle hon ha vänt sig om och fräst ilskna svordomar över den person som skrämt henne. Men nu råkade hon vara Darla, snäll flicka extraordinär. Istället tog hon ett djupt andetag och vände sig om. Hennes mamma stod i dörröppningen till hennes rum och betraktade henne. Utseendemässigt var de extremt lika: de hade samma ovala ansiktsform, samma bruna ögon och samma tjocka, svarta hår. Men medan Darla på något sätt lyckades utstråla värme och attrahera andra människor, var hennes mamma rena motsatsen. Med sitt omsorgsfullt lagda hår och stramt skurna kostymer, lyckades hon se otillgänglig och kall ut. Mammans blick skiftade till fönstret. Sedan tillbaka till dottern som satt på stolen. Darla höll andan. Hennes mamma höll i nyckeln till hennes imaginära bojor. Om mamman sade så, så fick hon gå ut. Det fanns inget mer hon hellre ville just nu. ”Ja, vi gör ett undantag idag,” sade hennes mamma med ett svagt leende och ljus som reflekterades i glasögonen. ”Gå ut med dina vänner en stund, Darla.” Stefanie and Josefin var upptagna, visste hon, med att plugga. Men det var ingenting hon tänkte upplysa sin mamma om. Istället reste hon sig upp, gav sin mamma en pliktskyldig kyss på kinden med ett viskat ’tack’ och for ut i hallen. Hon valde ett par leopardmönstrade ballerinapeep-toes, som hastigt träddes på fötterna. Hon var ute genom dörren innan hennes mamma hann ångra sig. Det var uppfriskande att vara ute igen utan att vara på väg till en lektion eller studiestund. Istället sträckte hon på sig och vände upp ansiktet mot solen. Mm, det var skönt. Visst hade hon ingen klar destination i åtanke, men hon lät fötterna ta henne dit de ville. Det var bara så skönt att få lite frihet! Hon strosade runt i centrum och tittade in genom butikfönstren. Hon övervägde om hon skulle ta sig en titt in på New Yorker, när hon fick syn på honom. Hennes hjärta hoppade över ett slag. Var det verkligen han? Det såg visserligen ut att vara hans rufsiga hår och kutande hållning. Men han kunde inte vara unik. Hon höll andan och trängde sig genom folkmassan för att komma närmre. Han vred på huvudet och hon såg att det var han. Innan hon var medveten om att hon fattat beslutet, hade hon tagit språnget. Hennes ben, starka av simningen, längde ut steget tills hon flög fram över marken. Folk måste tro att hon var galen! Hon brydde sig inte. Istället kastade hon sig runt halsen på honom. Han vacklade till och höll på att gå omkull. Men på något sätt lyckades han hålla balansen och dem båda upprätta. Hans ansikte var svart som ett åskmoln när han vände sig om mot henne. Men de ljust bruna, nästan orangea, ögonen blev runda när han såg vem det var. Han verkade inte tro sina ögon. När han hade stirrat på henne en stund för att bekräfta; ja, det var faktiskt Darla, så började det rycka i mungiporna på honom. Snart log han. Det var ett sådant varmt och ärligt leende; ett som sade att han var riktigt glad att se henne. Hennes hjärta gjorde volter och värmdes upp. Han hade inte glömt henne! Istället för att säga hej eller något annat som normala människor skulle ha gjort, pressade hon sina läppar mot hans. Det var deras första kyss. Det var en långt ifrån perfekt första kyss. Snarare var den motsatsen. Hennes tänder slog i hans, vilket fick henne att grimasera av smärta. Hans näsa mosade hennes egen. Men, med dessa små detaljer undantagna, så var den alldeles perfekt. Darla ville ogärna bryta kyssen. Men det var lite svårt att stå och hångla vid en mycket aktiv spårvagnshållplats. Till sist var de tvungna att sluta kyssas, särskilt när en speciellt grinig människa placerade en armbåge i korsryggen på henne. Grimaserande av smärta, släppte hon ändå inte taget om hans axlar. Hon kunde inte. Hon såg upp i hans ögon och såg ett blygt leende sprida sig över hans ansikte. ”Hej, Darla,” sade han nästan skyggt. Hon ville skratta åt honom. Men det skulle bara göra honom förnärmad. Istället strök hon honom över armarna för att försäkra sig att han verkligen var där. Hon hade haft drömmar om att de möttes igen som hade tett sig så verkliga. ”Erik,” log hon eftersom han var där, i kött och blod. Åh, Gud, vad glad hon var att hennes mamma hade gjort det där undantaget! Back

Copyright C.R.M. Nilsson 2010