essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info

Κασσανδρα by C.R.M. Nilsson Cassandra. Det är grekiskt. Det kommer av orden κεκασμαι (kekasmai), ’att skina’, och ανηρ (aner), människa. Därmed borde den rimligaste översättningen vara ’att skina på människan’. Den mest berömda bäraren av detta namn är nog Kassandra av Troja. Apollon förälskade sig i henne och gav henne förmågan att se in i framtiden. Som en konsekvens av detta hade hon en syn där hon såg att barnet som hennes mor, drottning Hekuba, bar i magen skulle leda till Trojas förstörelse. Därför övergav man prins Paris och en herde uppfostrade honom. Nu vet den som kan sin grekiska mytologi hur det tilldrog sig: tvedräktens gudinna Eris kände sig försmådd av att inte ha blivit inbjuden till ett bröllop. Så hon kastade ett gyllene äpple, med inskriptionen ’till den skönaste’. Givetvis började de tre gudinnorna Athena, Hera och Afrodite gräla om vem som var den skönaste. De bestämde sig för att låta en opartisk part avgöra vem som var den skönaste. Givetvis råkade den opartiske parten vara Paris, som dömde till Afrodites fördel. Hans belöning? Att få en brud minst lika vacker som Afrodite, det vill säga Sköna Helena. Och det var här det trojanska kriget verkligen började. Om Kassandra inte hade fått den här gåvan av Apollon, skulle hon aldrig ha sett den här synen. Paris skulle aldrig ha placerats på det här berget och han skulle aldrig ha varit den som fällde domslutet som skulle bringa Trojas undergång. Grekisk mytologi är rolig på det sättet: man möter ofta sitt öde på vägen när man flyr från det. Av oklara anledningar så kunde Kassandra inte älska Apollon. Vilket givetvis gjorde denne gud något smått rasande och han förbannade henne som följd. Hon skulle se in i framtiden, men var dömd till att aldrig bli trodd angående sina siningar. Därför lyssnade ingen på hennes varningar om trähästen och på så sätt gick Troja under. Hon hade den värsta oturen, min namne. Men jag är inte döpt efter henne; jag är döpt efter en ABBA-sång vid det namnet. Jag har aldrig hört den. När jag tänker efter så är det ju ganska konstigt. Men jag har inte sett någon anledning till det. Jag tycker om mitt namn oavsett var det kommer från. Men det var en plåga när jag växte upp. Mellan fröknar som blandade ihop det med Alexandra och ”kompisar” som omvandlade det till öknamnet Kassapparaten (vilket, förresten, är fruktansvärt dålig – kunde de inte ha kommit på något bättre?) och folk som fortfarande tar fasta på Sandra-delen och tror att jag heter Sandra, så hade jag det inte lätt. Och jag har ingen namnsdag. Det är fruktansvärt orättvist. Jag önskar också att mina tandläkarkallelser skulle stava rätt. Det finns ingen ’ca Sandra’ i detta hus (de stavar det Casandra, vilket i mitt huvud ser ut som om de tänkt sig ett mellanrum mellan ’ca’ och ’sandra’). Men medan jag hade fyra Hanna i min klass när jag växte upp, så känner jag faktiskt bara till tre andra Cassandra i staden där jag bor. Jag tycker om att vara unik. (Fast den senaste namnstatistiken säger att det är slut med det, tyvärr.) Back

Copyright C.R.M. Nilsson 2010