essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info

Erik och Darla by C.R.M. Nilsson När Erik var lite önskade han att han var normal. Han önskade att hans hy skulle sluta vara alabastervit, oavsett hur mycket hans solade. Han önskade att hans hållning skulle vara bättre så att han inte liknade en ihopkrupen insekt, en liten skalbagge med axlarna som skydd mot hårda, nedsättande tillmälen. Erik fick inte sin önskan uppfylld. Men efter ett tag slutade han bry sig. Han gick längder för att sticka ut från mängden och försökte finna sig själv. Han uppfann en underlig position att sitta, med knäna uppdragna till bröstet och hälarna under sin bak. Han kunde sitta så överallt, på bussen eller på en snurrande kontorsstol. Han lät sin intelligens få fritt spelutrymme. När de andra läste böcker av Annika Thor, läste han böcker såsom Iliaden och Odyssén. När andra smärtsamt försökte ta sig igenom multiplikationstabellen, arbetade han med andragradsekvationer och andragradsfunktioner. Med andra ord så var Erik något av ett underbarn. Men även om hans intelligens inte hade skilt honom från de andra, fanns det något hos honom som drev bort den. Den bleka hyn, det vildvuxna håret, de nästan orangea ögonen… Allt han egentligen hade velat var att bli sedd och omtyckt. Var det för mycket begärt? Han gick inte i skolan längre, men fann sig ändå tid att gå till sin gamla skolas datasal. Eftersom han hjälpte en del av sina lärare med diverse nyttosaker, hade han fått behålla sitt datakonto. I hela hans liv hade han blivit utsatt för undantag: regler hade aldrig bundit honom. Salen var förödande varm, men ändå besvärades han inte av kylan. Han hade uppnått en slags övermänsklig självkontroll som fick honom att kunna stänga av sin kropps behov. Det var skadligt, men Erik brydde sig egentligen inte. Han läste hastigt igenom en text på datorn och satt avslappnat i sin underliga ställning för att hålla balansen. Han kunde inte riktigt koncentrera sig eftersom han kände någons blick borra sig in i pannan. Han visste vem det var utan att se upp. Det var den bleka tjejen med det kortklippta, midnattssvarta håret. Hon hade bemästrat arten att sminka sig utan att se ut som rougefläckarna var signallampor. Han applåderade henne. På det hela taget lyckades hon se söt ut, även om blek hy inte idag uppskattades när skönhetsidealet var att man skulle se ut som ett vandrande skelett med morotsfärgad hy. Hon hade rest sig upp och gick mot honom. Ur ögonvrån märkte han de svajande höfterna och reaktionerna de väckte. Han skämdes nästan för att tillhöra samma kön. Var det dregel han såg i den där brunettens mungipa? Motbjudande. Hon kom fram till honom. Han låtsades inte se henne. Han var väl medveten om hennes lavendeldoftande parfym och hur lockarna rufsats till när hon dragit handen genom dem. ”Hej, mitt namn är Darla,” sade hon och log så att en tydlig skrattgrop bildades i vänster kind. Han såg upp. Hon var nyfiken, men samtidigt… Hon såg honom. Back

Copyright C.R.M. Nilsson 2010