essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info
|
Fantasi Alla barn har en väldig fantasi. Men min fantasi var gränslös. Jag kunde se saker som inte var där och kunde alltid tillföra något nytt, unikt, spännande, till leken. Oavsett om vi återuppsatte scener ur den sista My Little Ponyfilmen eller Narnia, där jag tror att jag alltid var Peter (i hemlighet ville jag vara Susan, eftersom hon var vacker), var jag där. En central liten roll i händelserna och jag älskade att leka. Jag vet inte när det förändrades. Kanske när han slog ned mig i biblioteket. Jag kunde inte tro att det hade skett: det stod en lärare precis intill. Efteråt var mina armar röda och svullna. Jag hade försökt skydda min bröstkorg och armarna tog fulla vidden av hans oförklarliga raseri. Jag hade bara gjort mitt jobb, jag var ansvarig för att låna ut böcker till klassen. Han hade inget att göra bakom disken. Borde han inte ha flugit på läraren som sa åt honom att gå bort därifrån? Kanske var det när han försökte strypa mig. Hittegodset som låg i hallen och de uppenbarligen frestande långkalsongerna. Överraskningen när han slängde dem över min hals. Skräcken när han drog åt och jag trodde att jag skulle dö. Jag dog inte. Någon stoppade honom. Böcker blev mina bästa vänner och jag flydde in i dem. Jag tappade bort mig själv i konflikter och historier och läste snart böcker långt mer avancerade än mina klasskamraters. Men jag älskade Harry Potter. När jag fyllde elva var jag hundra procent säker på att jag skulle få ett brev från Hogwarts. Jag kunde fly därifrån, från detta helvete på jorden. Jag ville varna mina vänner, så att de skulle vara förberedda på att jag försvann. ”Cassie, det där är inte verklighet,” sade min vän mer eller mindre och krossade mina drömmar. Jag skrev för att rädda mitt liv. Om jag hade en berättelse pågående, kunde jag ju inte dö, eller hur? Jag kunde ju inte lämna mina läsare hängande eller överge karaktärerna. Skrämmande väl kunde jag försvinna in i karaktärernas huvuden och inte komma tillbaka till mig själv förrän två timmar senare. Ibland tänker jag: ”Oj, nu har jag spenderat två timmar i en psykotisk vampyrdrottnings huvud. Det kan inte vara bra.” Jag behöver ingen psykolog för att förstå att min stundtals disassociation med verkligheten inte är bra för mig. Fantasi var min bästa vän. Fantasi blev min tillflykt. Fantasi blev min livräddare. Fantasi blev ytterligare ett verktyg i min egen destruktivitet. Det blev aldrig detsamma igen. Och jag hatar honom för det. |
Copyright C.R.M. Nilsson 2010