Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.
Författare: Marissa Meyer
Serie: Lunar Chronicles, #2
Förlag: Feiwel and Friends (2013)
Antal sidor: 454 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
Cinder befinner sig där vi lämnade henne sist: i fängelset. Hon försöker desperat rymma därifrån även om hon kommer att bli jordens mest efterlysta om hon lyckas. På andra sidan jorden, i ett postapokalyptiskt Frankrike, kämpar Scarlet Benoit för att hålla sig samman. Hennes farmor har varit försvunnen sedan två veckor tillbaka och det är verkligen inte likt henne att bara försvinna. Men det visar sig att farmodern har en hel del hemligheter. När Scarlet möter slagskämpen Wolf vill hon inte lita på honom, men han vet något om var hennes farmor befinner sig. De ger sig av och deras vägar kommer att korsas med Cinders.
Det har gått ungefär två år sedan jag läste den första delen i serien och när jag slår mig ned med Scarlet är jag förvånad över hur väl jag kommer ihåg föregående bok. Men mest av allt, när jag knappt kan slita mig från läsningen, känner jag mig lite så dum som har väntat så länge med att läsa denna.
En hel del med det att jag inte kan slita mig har nog med de nya bekantskaper (även om återseendet med Cinder är underbart) som jag får stifta genom Scarlet. Jag blir direkt fångad av Scarlet, som är tuff och självständig, och likaså med Carswell Thorne, som är så där älskvärt irriterande och vars interaktion med Cinder får mig att skratta högt. Men min favorit är nog Wolf, som redan från första början griper tag i mig och håller fast.
Men en hel del ligger nog också i hur spännande Scarlet är. Det är så himla mycket att försöka klura ut och oftast har jag rätt, men jag känner mig aldrig säker. Därför upplever jag inte Scarlet som det minsta förutsägbar. Istället finns det ett driv att hela tiden få veta om mina misstankar stämmer och komma vidare. Jag slukar denna bok.
Dock blir jag lite irriterad på att Marissa Meyer för vidare en av de vanligaste myterna om vargar. Idén kring dynamiken i vargflockar som alfa, beta och omega kom ursprungligen från studier som hade gjorts på vargar i fångenskap. Vargar som inte hade några släktband och som var främlingar. När de studerade vargflockar i frihet dök inte det här mönstret alls upp och terminologin är så gott som övergiven idag. Jag kan se hur den kan applicera på Wolfs situation, men att i framtiden ha det som faktatext om vanliga vargar? Nja, det kan jag inte riktigt köpa.
Denna faktamiss till trots så är Scarlet en underbar uppföljare med precis den blandning av spänning och humor som jag nu förväntar mig av Marissa Meyer.
Andra som har bloggat om Scarlet
Boktycke; Fridas bokhylla; Författardrömmar; Lottens bokblogg; Nilmas bokhylla; Schitzo-Cookie’s bokblogg
Andra böcker i serien
Cinder (recension)
Scarlet
Cress
Winter
Nu blir jag riktigt nyfiken på den här serien, den kanske vore något för mig.
Ge den en chans, jag tror att du skulle kunna gilla den 🙂
Intressant det där om vargar, visste jag inte!
och Tack för länken! ^^
Visst är det spännande? Det finns ganska mycket studier om djur som har bedrivits på ett felaktigt vis, till exempel när de ska studera om djur kan känna igen sig i speglar. När det görs rätt är resultaten ofta överraskande 🙂
Det var så lite så!
Pingback: Kaosutmaningen 2015 - C.R.M. Nilsson
Pingback: Tematrio: Höstens färger - C.R.M. Nilsson