Grindelwalds brott

Bildkälla: CDON.

Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Dan Fogler
Produktionsår: 2018
Längd: 134 minuter       

Efter striden i New York lyckades myndigheterna, med Newt Scamanders hjälp, ta den mäktige mörke trollkarlen Gellert Grindelwald till fånga. Men han lyckas fly sin fångenskap och beger sig till Paris för att samla följare. De flesta är omedvetna om hans sanna syfte: att höja upp alla renblodiga trollkarlar för att härska över den ickemagiska världen. I ett försök att stoppa Grindelwalds planer skickar Albus Dumbledore Newt, sin förre detta Hogwartselev, till Paris. Newt går med på att hjälpa till än en gång, omedveten om farorna som väntar dem alla.

Min förväntningar på Grindelwalds brott var skyhöga, där jag satt i biosalongen. Och det enda jag var lite besviken på var att det inte var tillräckligt med magiska varelser i filmen. Annars så fångades jag av de fantastiska miljöerna, skådespelarnas skicklighet och historiens blandning av mörker och humor. Att återvända till den här skådespelarensemblen, med sina nytillskott av Jude Law, Zoë Kravitz och Callum Turner, är som ett balsam för själen. Det J. K. Rowling gör att för att utveckla och expandera trollkarlsvärlden är en fantastisk upplevelse.

Jag har från början varit anti castingen av Johnny Depp som Grindelwald, men jag måste erkänna att han gör ett riktigt bra jobb i Grindelwalds brott. Jämfört med Grindelwald så är Voldemort en fjärt i havet. Det finns en hänsynslöshet hos Grindelwald som ger mig rysningar, samtidigt som jag förstår hur förförande hans silvertunga måste vara för de som är sårbara.

Efter att ha sett Grindelwalds brott känner jag mig urholkad. J. K. Rowling har aldrig väjt för mörker och i den här filmen får vi se sedan tidigare älskade karaktärer ätas upp av mörkret och nya bekantskaper göra stora uppoffringar. Det är en film som berör mig. Karaktärernas öden är något som jag fortfarande grubblar på flera månader senare.

Grindelwalds brott är en svindlande värdig uppföljare, men jag vet ärligt talat inte hur jag ska stå ut med att vänta på nästa film.

Andra delar i serien

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (recension)

Grindelwalds brott

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 4 kommentarer

Minirecensioner – November 2018

Författare: Naomi Alderman
Förlag: Penguin Books (2016)
Antal sidor: 341 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Till en början är världen som vi känner den. Men snart slår en ny kraft rot och blomstrar, vilket förändrar människornas liv. Plötsligt börjar tonårstjejer få elektriska krafter. De kan orsaka allt från en njutbar pirrning till fruktansvärd smärta, till och med död. Och, med denna lilla vridning av naturen, börjar världen drastiskt om.

Makt berusar och förför. Medan jag läser The Power kommer jag på mig själv att titta på mina händer, undra hur det skulle kännas att kunna manipulera elektricitet med dem, och tanken är kittlande. Lätt att ryckas med i.

Det som gör Naomis Aldermans The Power så genialisk är att den egentligen bara har vridit på verkligheten ett snäpp. Det som drabbar männen i boken, i händerna på de kvinnor som missbrukar sin nyvunna makt, är inget som inte kvinnor idag utsätts för. Genom förvända strukturer och normer får Alderman oss att haja till, att bli illa till mods, att börja ifrågasätta. The Power är onekligen ett kraftfullt verk, skickligt uppbyggt och hanterat. Den har seglat upp bland mina favoritböcker.

Författare: Oscar Wilde
Förlag: Laurel Press (1987)
Antal sidor: 253 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Dorian Gray är charmant ung man, som får alla som träffar honom att bli lite förälskade i honom. När han sitter modell för konstnären Basil Hallward möter han av en slump dennes gode vän, den cyniske lord Henry. Gray slukar hans ord vilket får honom att utbrista att han önskar att han aldrig ska bli gammal. Sagt och gjort. Från den dagen åldras Basils porträtt av honom. Det tar på sig varenda synd, varenda last, medan Dorian Gray vandrar obefläckad genom livet. Ett liv som han hänger åt ett alltmer amoraliskt leverne.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst The Picture of Dorian Gray, men när valet föll på den i min bokcirkel så blev det ytterligare en gång. Oscar Wilde har ett fantastiskt sinne för språket: han är målande och poetisk, men samtidigt så oerhört slagkraftig. Få författare kan väl kallas sådana citatmaskiner som Wilde.

Berättelsen om Dorian Gray är fängslande och spännande. En berättelse om konst och synd, om ytlighet, moral och bristen på denna. Utan pekpinnar, utan censur.

Författare: Alice Munro
Originaltitel: Runaway
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Atlas (2014)
Antal sidor: 355 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

På fri fot består av åtta noveller. I denna novellsamling berör Alice Munro teman som frihet, tillhörighet och familjeband. Kvinnorna står i centrum där de trots, eller på grund av, sin särskilda begåvning och känslighet inte riktigt passar in. De söker frigörelse, men det är aldrig så enkelt.

Varje gång jag börjar läsa en ny novellsamling av Munro, blir jag lika imponerad. Det är en sanslös begåvat författare som inom ramen kan destillera ned kärnan i karaktärer och säga mer än hela romaner i en novell på ett tjugotal sidor. På fri fot är inget undantag, utan hon visar åter sin skarpsynthet och förmåga att skildra de små avgörande ögonblicken i människors liv, som kommer att förfölja dem under hela deras levnad.

Författare: Elliot O’Donell
Förlag: Jarrold and Sons (1975)
Antal sidor: 293 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Elliot O’Donell utgav sig för att en sann utforskare av det mystiska och reste runt i Storbritannien för att besöka hemsökta hus. Han påstod sig föra ett ordentligt arkiv över de berättelser han fick i förtroende och de mystiska händelser som han hade varit utsatt för. Efter hans död kunde man dock inte hitta några dokument som styrkte hans påståenden. Fancy that. När jag läser Scottish Ghost Stories har jag svårt att förstå hur någon någonsin kunde köpa hans narrativ. Varje berättelse inleds på snarlika sätt: han kan inte avslöja platsen för hemsökelsen eller vad personen som har berättat om det hela, för att skydda deras rykte. Överlag är känslan av bluff så påtaglig att det nästan blir skrattretande.

Överlag har Scottish Ghost Stories något av att vara skriven efter en mall över sig. Därmed är det pinsamt att erkänna att när mörkret började smyga sig på, då steg också pulsen en aning. Historierna som fick mig att skratta i dagsljus gjorde mig lite nervöst när regnet smattrade mot rutorna utanför. Illustrationerna hjälpte inte saken. Om du letar efter klassiska spökhistorier av den de flesta av oss slukar som barn, då har du hittat rätt. Men letar efter du övertygande spökhistorier, då är du vilse.

Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: You Had Me At Hello
Översättare: Lina Erkelius
Förlag: Massolit (2016)
Antal sidor: 400 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Rachel och sambon Rhys är förlovade, men grälar konstant om bröllopsplaneringen. Under ett särskilt fult gräl bestämmer sig Rachel för att slå upp förlovningen med honom. Efteråt verkar framtiden minst sagt otydlig. Något som kompliceras när Rachel får veta att ungdomskärleken har flyttat till hennes stad. Trots att de inte har träffats på tio år återupptar de sin gamla vänskap. För Rachel väcks också andra, gamla känslor till liv. Kruxet är att Ben inte ser Rachel som något annat än en vän. Dessutom är han gift med en kvinna som är lika sanslöst snygg som han själv. Bara vara vänner alltså. Det ska väl inte vara några problem. Eller?

För mig är Mhairi McFarlane ett av de stora namnen inom feelgoodgenren. Hon kan verkligen det här med att balansera humor med svärta och skapa karaktärer som jag tar till mitt hjärta. Med det sagt, så faller jag inte alls för You Had Me At Hello. Både Rachel och Ben är vältecknade karaktärer, men jag har lite svårt för det här när två personer misslyckas med att kommunicera, tillfället glider dem ur händerna och de sedan ägnar år efteråt att tråna efter den andra. Och dessutom måste ju förstås deras äkta hälfter vara skitstövlar för att vi alla inte ska ha något emot Rachels och Bens emotionella otrohet.

Författare: Per Jensen
Förlag: Massolit (2011)
Antal sidor: 200 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

För många människor likt mig är livet otänkbart utan hund. Hunden är en del av våra samhällen och våra liv. De finns där som sällskap, som sport, som vakt och jakt. De sanerar minfält och letar upp försvunna människor. Just nu befinner vi oss i en kunskapsrevolution om hundarnas biologi och psykologi. Nya forskningsrapporter kommer ständigt och det som tidigare betraktats som sanning ställs på huvudet. I Hundens språk och tankar kan du ta del av dagens kunskapsläge gällande beteende, språk och tankeförmåga hos våra fyrfota vänner.

Hundens språk och tankar var kurslitteratur i Hundens beteendebiologi 1, som jag läste under hösten. Den som har läst Per Jensen tidigare kommer känna igen en hel del av detta, men fokus på den här ligger mer på hundens utveckling och biologi. Vad det är som gör hunden till hund. Hur den troligen har utvecklats från vargen, men också på vilka sätt den skiljer sig från sin släkting. För den som älskar hundar och inte kan få nog av att veta om dem, så är det verkligen läge att läsa Per Jensens böcker. Hundens språk och tankar är inte lika populärvetenskaplig som hans andra böcker, vilket gör att den inte är fullt så lättläst, men samtidigt känns det som om den har mer kött på benen.

Författare: Marcel Proust
Originaltitel: La fin de la jalousie: Et autre nouvelles
Översättare: Madeleine Gustafsson och Karin Bong
Förlag: Modernista (2011)
Antal sidor: 225 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Slutet på svartsjukan och andra noveller får läsaren möta teman som besatthet; svartsjuka; kärlek och död. Teman som kännetecknar Prousts författarskap. Här får vi möta mondäna människor som insveps i vackra formuleringar och förflyttas till en tid som författaren tycks betrakta med nostalgi.

Jag har länge varit nyfiken på Marcel Proust, men måste säga att jag inte riktigt fastnar för Slutet på svartsjukan och andra noveller. Karaktärsporträtten är ofta bleka. Känslan av att betrakta alla händelser utifrån gör mig främmande inför texten. Den enda novell som riktigt dröjer sig kvar hos mig är den om greve Baldassare Silvande, som får veta att han är döende. Senare upphävs dödsdomen och det kanske var så att han aldrig var sjuk till att börja med. Jag tycker mycket om vändningarna som sker genom novellen, men det här gör mig då inte sugen på att ta itu med Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt.

Författare: Christin Ljungqvist
Förlag: Gilla Böcker (2017)
Antal sidor: 414 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Från hela världen, på flykt undan krig eller för att skapa ett bättre liv för sina barn, kommer en strid ström människor till hotell Vita Tigern i Göteborg. Avalon är uppvuxen inom dess fyra väggar. Hon har lekt i lobbyn, hjälpt till i köket och följt med pappa när han hämtar resande från luftskeppen. På nyårsnatten brakar en svävare ner i isen vid Götaälvbron, och tillsammans med sina vänner börjar Avalon leta efter föraren. Under sökandet snubblar hon över en familjehemlighet som visar sig större än hon ens kunnat föreställa sig.

Sedan tidigare har Christin Ljungqvist slagit mig med häpnad med sin stilistiska prosa, så förväntningarna på Vita Tigern är onekligen höga. Men nja, det når inte riktigt upp till det. Världsbygget är fint och karaktärerna är vältecknade och så. Avalon känns dock barnslig och naiv i sin karaktär vilket blir lite svårköpt efter ett tag. Men det är en spännande och lättläst bok, som säkert kommer nå hugade läsare.

Författare: Elsa Billgren
Förlag: Bonnier Fakta (2013)
Antal sidor: 142 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Elsa Billgrens vintage är en färgsprakande, personlig och förförisk guide till att shoppa, vårda och bära vintage. Elsa berättar initierat och kunnigt om vintagekläder och delar frikostigt med sig av sina bästa tips på hur du fyndar, vårdar och bär vintagekläder på bästa sätt. Läs om hur du ser skillnad mellan en äkta och en falsk Louis Vuitton-väska, hur du hittar den perfekta brudklänningen och lär… dig rädda en trasig dragkedja med hjälp av ett stearinljus. Personliga anekdoter och tankar varvas med matnyttig modefakta och konkreta tips. (baksidestexten)

Jag är rädd för att jag inte riktigt håller med baksidestexten om Elsa Billgrens vintage. Nog för att jag tycker att det här är inspirerande, men matnyttig och konkret? Det vore att ta i lite väl. Istället känns det som om Elsa Billgren skrapar på ytan för hur du bär dig åt för att vintagefynda. Men det är en bok som ändå spritter av entusiasm och de vackra bilderna får i alla fall mig att vilja ge mig ut och leta i vintagebutikerna…

Författare: Elsa Beskow med flera
Illustratör: Elsa Beskow
Redaktör: Sara Hedenberg och Annika Lundeberg
Serie: Tripp, trapp, trull, #2
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
Antal sidor: 141 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Redaktörerna Sara Hedenberg och Annika Lundeberg har i Elsa Beskows sagoskatt valt ut några av hennes mest älskade sagor och de visor som hon illustrerade. Med hjälp av ett kort, men mycket föredömligt, förord placerar de in Elsa Beskow, hennes illustrationer och sagor i sin tid och uppmuntrar föräldrar att diskutera med barnen om hur det var förr i tiden. Fler sagosamlingar och gamla barnböcker borde innehålla den typen av förord i min mening.

I denna andra del av Bonnier Carlsens utgivning av Elsa Beskows sagor, får jag verkligen nostalgikänsla. Som barn älskade jag berättelserna om tant Grön, tant Brun och tant Gredelin och här får vi stifta bekantskap med dessa älskvärda karaktärer. Här ingår även Olles skidfärd, som passar lite särskilt bra i dessa tider. Beskow var inte bara en fantastisk berättare, utan också en oerhört begåvad illustratör med ett otroligt sinne för detaljer. De här böckerna är verkligen en fest för öga och hjärna.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Minirecensioner – oktober 2018

Författare: Warsan Shire
Förlag: Flipped Eye (2011)
Antal sidor: 37 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Teaching My Mother How to Give Birth är den somaliska, född i Kenya och nu verksam I London, poeten Warsan Shires debut. I sitt verk dokumenterar hon berättelser om resor och trauma, om att vara kvinna och att vara flykting. Hur snabbt det kan gå från att vara den som har ett stabilt hem till att vara den som är tvungen att fly sitt hem och bli den andra, flyktingen.

Warsan Shire är en verkligt begåvad poet. Med ett enkelt, men ändå vackert språk, ger hon en oroväckande briljans till sin skildring av flyktingskap och att vara kvinna i en oroshärd. I både längre och korta dikter skriver Shire så oerhört drabbande. Varje ord är nog avvägt och landar som en rak höger. Vad sägs om beskrivningen av flyktingskap med orden ”now my home is the mouth of a shark, now my home is a barrell of a gun” från Coversations About Home? Det krävs verklig talang för att få poesin att kännas ända in i ben och märg på det vis som Shire lyckas med.

Författare: Emma Cline
Originaltitel: The Girls
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Natur och Kultur (2016)
Antal sidor: 330 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Kalifornien, sommaren 1969. I parken får fjortonåriga Evie Boyd syn på flickorna, en grupp med trassligt hår och smutsiga klänningar. När de rotar i soporna efter mat ser Evie något vilt i dem, samtidigt som de verkar fria. När hon några dagar senare stöter ihop med dem igen får följa med till ranchen där den karismatiske Russel lever tillsammans med sin ”familj”, unga kvinnor som dyrkar honom. Men det är inte Russel som trollbinder Evie, utan en äldre flicka. Suzanne. Hennes liv verkar under period förtrollat, men något går fasligt fel och ett stort mörker drar allt närmare.

Emma Clines Flickorna tar sin inspiration från Charles Manson och hans familj och morden de begick. Men istället för att fokus läggs på den karismatiska ledarfiguren, så ligger fokus istället på flickorna och deras gemenskap. Skickligt bygger Cline upp relationerna mellan Evie och Suzanne: ruset och begäret, samtidigt som mörkret bara drar närmre. Den otäcka, olycksbådande stämningen blir bara tätare ju längre in i boken jag som läsare kommer. Det som hindrar mig från att ge denna bok full pott är det att Mansons ursprungliga mord var groteska, men att de givetvis måste bli än värre i skönlitterär form och jag är lite trött på det här frossandet i vedervärdiga detaljer som förekommer i många av dagens böcker.

Författare: Kazuo Ishiguro
Originaltitel: The Buried Giant
Översättare: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström & Widstrand (2016)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är 500-tal. Romarna försvann för längesedan, och det land som en gång ska komma att bli England sveps sakta men säkert in i ett slags kollektiv minnesförlust som kallas ”dimman”. I landskapet rör sig människor på obestämd flykt; föräldrar söker sina barn, barn söker sina föräldrar. Men det är också en värld, som Ishiguro skildrar den, befolkad av monster och demoner. Och mitt i allt detta befinner sig Axl och Beatrice, ett åldrat par som ger sig… ut på en lång och farofylld resa för att hitta sin son, sedan många år försvunnen. (Baksidestexten)

Begravd jätte är Kazuo Ishiguros första försök att skriva fantasy. Stämningen påminner om den i Den otröstade: en sorts drömmarnas logik, förvirrande och ologiskt. Men till skillnad från den boken, så är Begravd jätte seg. Det är ett evigt tragglande med den typiska fantasyvandringen och min uppmärksamhet flyter ständigt bort. Det verkar aldrig som boken ska rycka upp sig, men när slutet kommer blir den helt plötsligt suverän. Om bara sidorna som ledde fram till det kunde ha uppnått samma kvalitet.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Historiegeneratorn av Danny Wattin

Författare: Danny Wattin
Förlag: Piratförlaget (2018)
Antal sidor: 246 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Historiegeneratorn dök upp som i en överraskning i min postbox. När jag läste baksidestexten kanaliserade jag en av mina favoritkollegor och använde ett av hennes favorituttryck: käre värld, vad är det Piratförlaget har skickat till mig nu? Det lät som så lite något jag ville läsa att den nästan direkt åkte till min hög med böcker som går till Myrorna.

Danny Wattins Historiegeneratorn är samhällssatir och en novellsamling bestående av sex berättelser, som alla på sätt och vis hör ihop. De karaktärer som förekommer i en novell nämns ofta i de senare. Wattins skriver på ett enkelt och drastiskt vis om vårt samhälle på ett sätt som förmodligen andra människor än jag tycker är roligare och som huvudet på spiken. Men jag är ändå glad att jag läste gav boken en chans och den har ju klarat vårens rensning av böcker. Får se om den klarar höstens också.

Men i alla fall så kommer jag först lite på kant med Historiegeneratorn i den första novellen. I Allt är tillåtet i krig och skolpolitik får vi möta Elin, en lärare som kämpar med att hålla ordningen i ett klassrum där barnen uppriktigt sagt är små huliganer vars föräldrar smiter från sitt föräldraansvar. Men att läsa om en lärare som klipper till den värsta bråkstaken, fabricerar en våldtäktsanklagelse för att sätta dit hans dryga pappa och som planterar barnporr på rektorns dator får mig uppriktigt sagt att må lite illa.

Jag fastnar för två noveller i Historiegeneratorn. Den första är Jag är Gabor Papp. En forskare som flyttar hem till Sverige får svårt att få jobb, men blir snart redaktör för en tidning. För att kunna få mer pengar till egen ficka anställer han ingen redaktion, utan fingerar karaktärer. Mest populär blir journalisten Gabor Papp, långt mer populär än hans skapare. När mannen försöker avliva sin karaktär får det långtgående konsekvenser för hans eget liv. Jag sugs in i lögnerna och hur allt snurrar allt snabbare ju mer mannen tappar kontroll över sin egen skapelse.

Den andra är Tips till en levande lillebror. I den får vi möta en svårt sjuk tjej som blir allt sjukare, men hålls vid liv av att den medicinska tekniken är så avancerad den är. Den väcker frågan inom medicinen att bara för att vi kan, ska vi verkligen göra något eller ska vi beakta det förlängda lidande vi orsakar?

Otäck är Albin & the gigabyte load. I den får vi följa Albin på väg från skolan, genom alla de världar som han vandrar igenom via sin skärm och uppkoppling. Skrämmande mycket kan ske bara på den korta biten.

Historiegeneratorn är inte riktigt min kopp av te, men två av novellerna gillar jag så pass mycket att boken nog kommer förbli i min hylla.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Comedy Queen av Jenny Jägerfeld

Författare: Jenny Jägerfeld
Förlag: Rabén & Sjögren (2018)
Antal sidor: 219 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från Svenska förläggarföreningen. Tack så mycket!

Sashas mamma var en sådan som fick folk att gråta. Hon får fortfarande folk att gråta fast hon inte ens lever längre. Hon brukade också säga att en del människor har funny bones. De är liksom roliga ända in i skelettet. Men det finns också den andra sorten. Den som lär sig bli roliga genom att öva. Sasha tror att hon kanske inte har funny bones, men hon har en plan: hon ska bli en riktig comedy queen. För att uppnå sitt mål ska hon öva tills vartenda halvtrist ben i kroppen är roligt. Om hon bara kan få andra att skratta kanske det andra försvinner. Det som ligger bakom ögonen och bränner och hotar att trilla ner för kinderna i form av faktiskt livsfarlig gråt.

Comedy Queen fick jag på egen begäran som recensionsexemplar i samband med att Augustpriset skulle delas ut. Jag läste den också i den vevan, men sedan tog tröttheten mig i anspråk och jag hann aldrig omvandla mina anteckningar till en riktig recension. Med facit i hand så kammade inte Comedy Queen hem priset och, visserligen har jag inte läst vinnaren och den är säkert värdig det, det kan jag tycka är synd.

Jenny Jägerfeld väjer inte för svåra ämnen i sina böcker och gör det med bravur. Kanske lite särskilt i Comedy Queen. Vi får möta en tolvåring som nyligen förlorat sin mamma på grund av något som även vuxna kämpar med att förstå: mamman har tagit sitt liv. Sashas känsloliv, hennes barnlogik, för att kringgå sorgen och undvika att tänka på det som faktiskt hänt är så väl skildrat att det gör ont i mig. Vuxenvärlden anar att Sasha mår dåligt, men de förstår förmodligen inte hur mycket Sasha grubblar och försöker skapa mening i det som har hänt. Hur hon försöker hantera saknaden efter sin mamma genom att försöka bli hennes raka motsats. En människa som får andra att skratta istället för att gråta. Sashas strävan att nå sitt mål får läsaren både att skratta och känna en allvarsklump i magen.

Jägerfeld är utbildad psykolog och det märks i sättet hon väljer att tackla ämnena i Comedy Queen. Skildringen av sorg och försvarsmekanismer mot den är så innerligt skildrad. Men kanske är det i mötet med psykologen som boken verkligen lyfter. När Sasha vågar öppna upp kring allt det som gör ont känns det förlösande i mig som läsare.

Comedy Queen är en viktig bok om ett barns sätt att försöka förstå och hantera det ofattbara i att förlora en förälder till psykisk ohälsa.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Vicious: Säsong 1 och 2

Skapare: Gary Janetti och Mark Ravenhill
Skådespelare: Ian McKellen, Derek Jacobi, Frances de la Tour
Produktionsår: 2013-2015
Säsong: 1 och 2
Antal avsnitt: 12
Längd: 450 minuter

Freddie, en före detta och ganska inbilsk skådespelare, och Stuart, en man vars mor ännu inte vet att han är homosexuell, är ett äldre par som har levt tillsammans i 47 år. De delar ett hem i London, där de mest tillbringar tiden med att verbalt flå varandra levande och oroa sig för sin oerhört gamla hund Balthazar. När unge Ash flyttar in i deras byggnad dras han in i kretsen kring dem, där oerhört bitska kommentarer kan dölja en oerhört djup kärlek. Paret står ofta värd för sin väninna Violet, ung i sinnet och med ett sinne för torr humor.

Jag har bara sett enstaka avsnitt av Vicious på tv, men beställde hem de två säsongerna som finns under Prideveckan. Sedan fick jag veta att det kanske kunde bli lite mycket att se hela säsonger. Att det bara är roligt ett avsnitt då och då. Men jag håller inte med. Som jag har vridit mig av skratt (och ibland i plåga när det blir lite väl pinsamt.) Men ändå: jag avgudar Ian McKellen som Freddie och Derek Jacobi som Stuart. De har en fantastisk kemi och utsökt timing när de ofta levererar sina dödligt bitska kommentarer om varandra och andra.

Inledningsvis är Vicious uppbyggt lite som ett kammardrama: det enda vi egentligen ser är Freddies och Stuarts vardagsrum till att börja med. Genom detta mustigt instängda rum vandrar ett antal färgstarka gestalter. Frances de la Tour gör ett underbart jobb som Violet, även om hennes sexuella trakasserier av Ash får mig att vrida mig i plåga. Alltså, sexuella trakasserier är inte roliga, inte ens när det är en äldre kvinna som utsätter en ung man för det.

Det som gör mig lite gramse med de utgåvor av Vicious som jag har är att jag går miste om julspecialen. Och det avsnitt som skrevs för att knyta ihop säcken när det stod klart att serien skulle läggas ned.

Om du vill ha en riktigt underhållande stund, då ska du titta på Vicious. Brittiska serier är svåra att slå, särskilt när du har en så briljant skådespelarensemble som du har här.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

The Crow

Regissör: Alex Proyas
Manus: David J. Schow och John Shirley
Skådespelare: Brandon Lee, Ernie Hudson, Rochelle Davis, Michael Wincott
Produktionsår: 1994
Längd: 102 minuter

Rockmusikern Eric Draven och hans fästmö Shelley Webster blir brutalt mördade i sitt gemensamma hem. Ett år senare kravlar sig Eric upp ur sin grav, under noga övervakning av en kråka. När han återvänder till deras lägenhet minns han morden och också vilka som var ansvariga för dem. Under natten kommer han kräva en gruvlig hämnd på mördarna. Till sin hjälp har han en ung flicka i svåra omständigheter, som påminner honom om livet innan, och en äldre polis som hemsöks av att inte ha kunnat lösa morden.

The Crow har jag länge ansett vara en av mina absoluta favoritfilmer. Förlagan är ett seriealbum med samma namn som James O’Barr skrev och tecknade efter hans flickvän dött på grund av en rattfull bilförare. The Crow är ett mörkt och våldsamt hämnddrama, men med ett emotionellt djup som berörde mig oerhört när jag var i yngre tonåren. Vid omtitten blir jag lite besviken, då filmen inte berör mig på samma sätt. Men det är ändå en film som är värd att se.

Specialeffekterna i The Crow kan så här, över tjugo år senare, verka daterade och klumpiga. Men visuellt är filmen fortfarande slående med sina kameravinklar och snygga foto. En del av förändringarna som har gjort gentemot seriealbumet förtar något av originaliteten i berättelsen: den stora huvudskurken och hans incestuösa förhållande till systern, flickan Sarah i den utsatta situationen, men det är ändå en spännande och ovanlig historia. Det som grep tag i mig en gång i tiden var känslan av sorg, även om jag inte förnam den lika starkt denna gång.

The Crow tillhör kanske inte längre mina favoritfilmer, men det är ändå en sorglig och spännande berättelse om hämnd och kärlek bortom graven.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Avengers: Infinity War

Regissör: Anthony Russo och Joe Russo
Manus: Jack Kirby och Christopher Marcus
Skådespelare: Robert Downey Jr, Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Chris Evans, Scarlett Johansson
Produktionsår: 2018
Längd: 149 minuter       

De överlevande flyktingarna från Asgard blir plötsligt attackerade av Thanos, en oerhört mäktig krigare. Han letar efter evighetsstenarna för att vinna oövervinnlig makt. The Avengers och deras allierade superhjältar måste stoppa honom innan han får tag på all. Om de inte lyckas kan Thanos förödande attacker förstöra hela universum.

Ända sedan Thanos först omnämndes i den första Avengers-filmen har jag varit nyfiken på denna skurk. Därför har jag sett fram emot Avengers: Infinity War ett bra tag nu. Kanske är det därför besvikelsen blir så total. Vad jag får är en tämligen ointressant skurk som har någon skruvad idé om balans, vilket gör att han mördar halva befolkningen på en planet för att återställa balansen. Lägg därtill att han nästan är för mäktig för att det ska bli underhållande att titta på.

Skådespelarmässigt bjuder Avengers: Infinity War på fina prestationer. Humorn sitter också som den ska. Actionsekvenserna blir, som alltid i den här typen av filmer, lite väl överdrivna och utdragna för att de ska få leka med specialeffekter så mycket som de bara kan. Trots att skådespelarna gör det de ska och filmen egentligen håller rätt skaplig klass, så tycker jag helt enkelt inte om den. Varför? Jag håller inte med om ett enda val som manusförfattarna har gjort. Det är mycket karaktärer som dör i striden mot Thanos och jag vänder mig mot det nästan kallsinniga sätt som detta görs på. Visst förstår jag att detta är Marvel och att alla troligtvis kommer återuppstå i nästa film när Thanos blir besegrad, men ändå. Jag gillar det helt enkelt inte.

Nej, Avengers: Infinity War är nog förra årets största filmbesvikelse. Jag är inte så jättesugen på nästa film, men förhoppningsvis kommer den rätta till mycket av det jag inte gillade med denna.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Månadsrapport: Februari 2019

Antal lästa böcker i februari 2019: 11

15. Out of Africa av Karen Blixen
16. The Crimes of Grindelwald: The Original Screenplay av J. K. Rowling
17. The Demon’s Covenant av Sarah Rees Brennan
18. The Demon’ Surrender av Sarah Rees Brennan
19. Nevada av Imogen Binnie
20. Lost Interiors: Beauty in Desolation av Michael Kerrigan
21. Girl of Nightmares av Kendare Blake
22. Binas historia av Maja Lunde
23. Samlade sagor om Pelle Kanin av Beatrix Potter
24. Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Franscesco Cavallo
25. Hustrun av Meg Wolitzer

Drama: 1
Dystopi: 1
Fantasy: 4
Non-fiction: 3
Satir: 1
Skräck: 1

Hyllvärmare: 1
Böcker införskaffade samma månad: 9
Böcker införskaffade samma år: 1
Omlästa böcker: 0
Lånade böcker: 0
Recensionsex: 0

Kvinnor: 10
Män: 1
Annat: 0
Duo: 0
Författare jag inte har läst tidigare: 5

Amerikansk författare: 3
Brittisk författare: 3
Dansk författare: 1
Irländsk författare: 1
Italiensk författare: 2
Norsk författare: 1

Månadens bästa skönlitterära: The Crimes of Grindelwald av J. K. Rowling och The Demon’s Covenant av Sarah Rees Brennan
Månadens bästa nonfiction: Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Francesca Cavallo
Månadens sämsta: Out of Africa av Karen Blixen
Månadens överraskning:
Månadens besvikelse: Nevada av Imogen Binnie
Månadens otäckaste:

Kommentar: Läsmånaden februari började inte bra med Out of Africa, som verkligen höll på att ta knäcken på mig. Jag var inte den enda i bokcirkeln som kände så. Sedan tog sig månaden lite, särskilt fram emot slut då jag lyckades klämma in ytterligare några böcker på månadens sista skälvande dagar.

Om månadens bästa: Jag tycker om att läsa filmmanusen till Fantastiska vidunder-filmerna då de ger dem ytterligare en dimension, och jag har blivit verkligt förtjust i Sarah Rees Brennans trilogi om bröderna Nick och Alan. Om du gillar Supernatural är chansen rätt så stor att du gillar dem också.

Om månadens bästa nonfiction: Fantastiskt intressant om mer eller mindre kända kvinnor.

Om månadens sämsta: Tvi vale. Fast ett totalt bottennapp blev det ändå inte eftersom jag tycker om Karen Blixens sätt att skriva. Innehållet är en annan femma.

Om månadens besvikelse: Jag har velat läsa Nevada sedan den kom ut 2013, men Marias navelskåderi grep mig aldrig riktigt tag i mig.

Antal sedda filmer i februari 2019: 1

4. Buffy the Vampire Slayer, säsong 1

Fantasy: 1

Hyllvärmare: 0
Införskaffad samma månad: 0
Införskaffad samma år: 0
Lånad film: 0
På bio: 0
På tv: 0
Omsedd film: 1

Kommentar: Humöret att titta på tv har inte varit så stort, men för första gången på länge har jag börjat följa en serie på tv. Eller snarare på Play, eftersom jag oftast jobbar tisdagskvällar när den går. The Truth About the Harry Quebert Affair är kanske inte det bästa jag har sett, men jag är ändå obotligt fast. Det har gjort att årets planerade omtitt av Buffy the Vampire Slayer avstannade lite, men jag har ju fortfarande tid på mig att se resten av säsongerna. Så ska jag försöka klämma in att se A Very English Scandal. Och Les Misérables.

Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Minirecensioner – september 2018

För att väcka läsarens intresse finns det ett antal frågor att ställa sig. Vad är likheten mellan ett substantiv och en baguett? Hur säger man egentligen biceps i plural? Men kanske viktigast av allt: varför kan inte vuxna människor ha ett sansat samtal om pronomen? I uppföljaren till sin tidigare succé Grejen med verb tar Sara Lövestam itu med substantiven (och pronomina.)

När Grejen med substantiv (och pronomen) kom på bokrean 2018 så blev jag så himla glad för jag tyckte verkligen om hennes tidigare bok. Kanske är det så att nyhetens behag är förbi eller att jag vet vad jag har att vänta mig, då jag inte tyckte att denna var lika rolig. Men det märks att Lövestam är sådär nördigt förälskad i grammatik att hennes kärlek sveper med läsaren genom en grammatikbok som aldrig är i närheten av att bli tråkig.

Grejen med substantiv (och pronomen) är kanske inte lika rolig som ettan, men ändå en ljuvligt nördig bok att grotta ned sig i.

Annika Thor har tagit sig an uppgiften att tolka de grekiska myterna. Här flödar det av berättelser kring käbblande gudar och gudinnor, stridslystna halvgudar, modiga flickor och vanligt folk. Läs om kung Midas med åsneöronen, Atalanta som sprang fortare än alla sina friare, Narcissus som förälskade sig i sin egen spegelbild, lille Ikaros som provade sina vingar men flög för nära solen, Iphis som föddes som flicka men blev en pojke och om det väldiga odjuret Minotaurus i Daidalos labyrint – och många fler.

I Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter blir berättelserna något snällare än i original, vilket nog är väl med tanke på att målgruppen är barn. Även för en inbiten mytologinörd som mig finns det en del obekanta myter, allt förtjusande illustrerat av Jakob Wegelius. Det finns få saker som är så fascinerande som de berättelser människor har använt sig av för att förstå sin värld, och den grekiska mytologin är verkligen väl värd att upptäcka. Med detta praktverk som inkörsport hoppas jag att fler drömmande barn kommer upptäckas och tjusas av de gamla grekernas berättelser.

Akillessyndromet är ett försök att fånga ett fenomen snarlikt bedragarsyndromet, där till synes framgångsrika människor kämpar under en konstant rädsla av att bli avslöjade som bluffar. I denna tappning härstammar denna känsla från pseudokompetens: någonstans under resans gång har personen missat en viktig, grundläggande del kunskap som gör att de känner som bedragare. Detta blir en svag häl, vilket gör att personen drabbas av ångest innan och efteråt blir onormalt trött.

Petruska Clarkson har gett Akillessyndromet sitt namn efter myten om Akilles, och genom att föra liknelser till denna försöka hon fånga syndromet. Resultatet blir pladdrig och osammanhängande. Liknelserna haltar efter ett tag. I grund och botten bygger detta mycket på psykodynamisk teori som inte har hållit vid granskning eller som är hopplöst daterad. Nej, detta var en pärs att ta sig igenom.

Föräldralöse Lazlo Strange har varit besatt av den mytiska och förlorade staden Weep sedan barndomen. Det krävs dock någon djärvare än honom att söka efter den. När ett oväntat tillfälle uppenbarar sig i form av en hjälte som kallas för Gudsdräparen, åtföljd av en grupp legendariska hjältar, måste Strange gripa tag om chansen eller förlora sin dröm för evigt. Vad hände egentligen som skar av Weep från resten av världen? Vad dräpte Gudsdräparen som gick under benämningen gud? Och vad är det mystiska problem som han nu behöver hjälp att läsa? Svaren står att finna i Weep, men så gör också många fler mysterier. Inklusive den blåhyade gudinnan som besöker Lazlo i hans drömmar…

Jag kan inte tänka på Strange the Dreamer utan att få ett litet lyckopirr i kroppen. Laini Taylor målar upp en drömmande och atmosfärisk värld med ”gudar” och vad som händer med en befolkning som blivit slavar under dem. Hon skriver ändlöst vackert, samtidigt som det är spännande. Liksom Lazlo är det stört omöjligt att inte fascineras av Weep och dess många mysterier.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , , , | 2 kommentarer