Små stjärnor i natten av Christina Schiller

Omslagsbild Små stjärnor i natten av Christina Schiller

Författare: Christina Schiller
Serie: Forsberga, #3
Förlag: Förlaget Harlequin (2019)
Antal sidor: 352 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Venus har haft en enda mål i sitt liv: att bli en prima ballerina. När hon nästan når målet, förlorar hon oförklarligt hörseln och tvingas flytta hem till sin mormor i barndomens Forsberga. Även Liam har nått det mål som han har strävat efter. Men livet som lovande skådespelare blir inte riktigt som han har tänkt sig. Det innebär att han har allas blickar – och kameralinser – riktade mot sig dygnet runt. När livet i strålkastarljuset blir för mycket flyr han storstaden och flyttar in i ett lånat torp på landet. I Forsberga korsas deras vägar igen och starka känslor väcks till liv. Men hur ska man kunna välja när gamla drömmar ställs mot nya?

Jag vann Små stjärnor i natten i en adventstävling som Christina Schiller anordnade. Jag har varit nyfiken på hennes romance under en längre tid, så jag blev glad när turen var på min sida denna gång. Det dröjde inte länge innan jag började läsa min vinst.

Små stjärnor i natten är en lättläst, mysig feelgood. Miljön bidrar mycket till stämningen: det lilla Forsberga, så idylliskt och nu iklädd vinterskrud. Denna snöfattiga vinter är jag djupt avundsjuk på att de har möjlighet att klä på sig varmt, dricka varm choklad i snön och åka skridskor på en frusen sjö. (Inte för att jag kan åka skridskor, men, men…) Det är den där typen av samhälle som bara tycks existera i böckernas värld, där alla känner alla och med mysiga små butiker.

Karaktärerna i Små stjärnor i natten är också en anledning till att boken är så mysig. Det känns som om det är ovanligt med hjältinnor som har en funktionsnedsättning, vilket gör Venus än mer spännande. Att hennes personlighet sedan lockar och drar är inte fy skam heller. Hennes kemi med Liam är fin och trovärdig, vilket gör det till ett nöje att följa deras relation allteftersom den utvecklas.

Små stjärnor i natten utforskar också det här med drömmar och mål. När du väl har slitit och kämpat, verkligen gett blod, svett och tårar, och det visar sig att drömmen kanske inte var vad du trodde, vad gör du då? Kan du överge allt du har byggt upp, satsat på, för att drömmen inte längre passar dig? För att du numera vill något annat? Det är en spännande tanke som alltför sällan följs upp i litteraturen eller ens i verkligheten.

Små stjärnor i natten är en varmhjärtad romance med mycket charm som gör mig nyfiken på författarens övriga böcker.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Hemligheter små

Brutna små regler

Små stjärnor i natten

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Pest eller kolera – Book Edition

1. Skulle du hellre ha en vän som tappade bort dina böcker eller en som gjorde hundöron i dom?

Hellre en vän som gjorde hundöron i dom. Jag skulle ju fortfarande ha kvar boken.

2. Skulle du hellre älska en bok som alla hatar, eller hata en som alla älskar?

Egentligen förstår jag inte vitsen med den här frågan. Spelar det egentligen någon roll vad andra tycker om en bok? Är det inte ens egen upplevelse som är det viktigaste? Jag har gjort bådadera, älskat en bok som alla tycks hata och hatat en bok som alla älskar. Men jag föredrar positiva känslor, så jag föredrar nog att älska en bok som alla hatar.

3. Skulle du hellre vara fast på en väldigt lång flygresa eller en väldigt lång tågresa utan något att läsa?

En väldigt lång tågresa, tror jag.

4. Skulle du hellre äta middag med din favoritförfattare eller med din favoritkaraktär?

Med min favoritkaraktär, lätt. Du lär känna en bokkaraktär när du läser om dem, medan författare lämnar oändligt mycket utrymme att göra en besviken. (J. K. Rowling, jag tittar på dig.)

5. Skulle du hellre dejta en karaktär som du har en crush på eller dejta din real life crush?

Dejta min real life crush, tror jag.

6. Skulle du hellre se att din favoritbok blev gjord till en film, eller att din favoritfilm blev gjord till en bok?

Att min favoritfilm blev gjord till en bok! Kan ni föreställa er den fördjupning som skulle ske i bokformatet? Det får mig nästan att dregla.

7. Skulle du hellre läsa en bok med en irriterande cliffhanger eller en där din favoritkaraktär dör?

Läsa en bok med en irriterande cliffhanger, tror jag. Jag gråter mindre då.

8. Skulle du hellre förlora förmågan att läsa nya böcker, eller förmågan att läsa om böcker?

Den här var riktigt svår för mig som älskar att läsa om böcker, men jag tror faktiskt det är förmågan att läsa om böcker som jag skulle välja att förlora. Förhoppningsvis lever böckerna kvar i mig ändå.

9. Skulle du hellre bo i ett bibliotek eller i en bokaffär?

I ett bibliotek, tror jag.

10. Skulle du hellre tappa bort vart du är i en bok eller få papercut varje gång du läser en bok?

Hellre tappa bort var jag är i en bok. Det går att hitta igen. Papercuts må läka, men det är en pina att få handsprit i dem. Med vänlig hälsning, hon som spritar händerna hundra gånger om dagen när hon jobbar.

11. Skulle du hellre vara tvungen att alltid läsa i mörker eller alltid läsa böcker med jätteliten text?

Läsa böcker med jätteliten text. Tror ögonen tar stryk i båda fallen, men något mindre om man har bra belysning medan man läser.

12. Skulle du hellre läsa vid en öppen spis eller på stranden?

Vid en öppen spis, med regn smattrande mot rutan eller snö yrande utanför. Låter supermysigt.

Publicerat i läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Supernatural, säsong 15

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Poster för säsong 15 av Supernatural

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki, Misha Collins
Produktionsår: 2019-2020
Säsong: 15
Antal avsnitt: 20
Längd: 833 minuter

Efter att Chuck har öppnat Helvetets portar på vid gavel och alla fördömda själar där inne har kunnat fly, måste Sam och Dean se till att stänga Helvetet igen och förpassa dem tillbaka där de hör hemma. Kostnaden kan bli oanat hög. Samtidigt måste de bekymra sig över Chucks nästa drag, en allsmäktig varelse som är fast besluten att få det slut på berättelsen som han vill ha. Ett slut som involverar att Sam eller Dean dör för den andres hand. Hur kan två dödliga människor och en ängel besegra Gud?

Ni får ursäkta mig om att jag nu blir svamlig och det drar ut på tiden. Det här är inte bara en recension av säsong 15 av Supernatural, utan också ett farväl av en tv-serie som har varit en del av mitt liv i sju år och som har kommit att betyda mycket för mig.

Oavsett hur Supernatural skulle ha slutat, tror jag att det skulle vara svårt att göra oss fans nöjda. Vi skulle alltid vilja ha mer eller något annorlunda. Personligen hade jag inte blivit arg om serien hade slutat där det var meningen att den skulle göra det: vid säsong 5. Jag har älskat den resa som Supernatural har tagit mig på och de nya karaktärer jag har mött under de tio säsonger som kom därefter, men de första fem säsongerna var genomtänkta på ett annat sätt och följde varandra på ett mycket smidigare vis. Jag har saknat denna genomtänkthet. Det har inte gått riktigt att dölja att serien har famlat stundtals under tiden som har gått.

Dessutom, om du har ställts inför och besegrat Lucifer själv, vad kan mäta sig med det? Oavsett hur man har försökt, så har de senare säsongerna misslyckats med att hitta en antagonist som känns lika hotfull. (Förmodligen är det därför man har återanvänt Lucifer ad nauseum.) Men nu har vi svaret på gåtan: Gud. En gud som kräver att bli road, att man följer hans manus, att hans favorittv-serie förblir som han vill ha den. Chuck har aldrig varit en favorit, men han har gått från en töntig, babblig karaktär till en iskall, arrogant gud som ger mig kalla kårar. Rob Benedict spelar otroligt bra i denna säsong. På något sätt lyckas han göra Chuck alldeles död på ögonen.

När jag läser recensioner av säsong 15, är många missnöjda. Jag vet inte om de har sett samma säsong som mig. Eller om det är faktumet att jag såg alla avsnitt på raken, istället för att behöva vänta på dem. Därför att jag tycker att det är en av de bättre säsongerna på många år. Det finns en intensitet i säsongen som gör det svårt att andas. Även i de fristående avsnitten glömmer man inte bort den stora antagonisten och det finns hela tiden någon liten detalj som för handlingen framåt mot den stora konfrontationen.

Jag tycker att de flesta avsnitten håller hög kvalitet. Några är rentutav lysande: The Trap; The Gamblers; Despair och Carry On. Det här är säsongen som hotar att knäcka pojkarna: Dean under bördan av att veta att hela hans liv har styrts av Chuck, Sam av vikten av sitt hopp och förlusten av det. Aldrig har nog Jensen Ackles och Jared Padalecki spelat så bra. Min enda invändning är det nästsista avsnittet Inherit the Earth. Det blev lite av en antiklimax för mig. Det hade nog behövts ytterligare ett avsnitt för att bygga upp hopplösheten ett snäpp och för att etablera planen. Det kändes som om det hela gick lite väl lätt, även om jag ser den poetiska rättvisan i det hela.

Vi har nog alla fantiserat om hur Supernatural skulle sluta. Jag hoppades på ett slut med Dean och Sam gamla och pensionerade, där de levde tillsammans på en farm. Två griniga män a la Bobby Singer som hjälper den nya generationen jägare. Castiel som tittar till dem då och då, så att de kan ta en öl tillsammans på verandan. Ett slut jag visste att jag troligen inte skulle få, men en tjej kan ju ändå hoppas.

Carry On är ett avsnitt som har gjort många förbannade. Det är ett avsnitt som fick mig att bryta ihop av fulgråt. Men är det ett dåligt slut? Nej. Det är ett slut som passar denna serie. Det är en serie som har handlat om att göra det rätta, även om valen har varit svåra och medlen fula. En serie där att vara god och rättskaffens inte alltid leder till den belöning man borde ha fått. Det är en serie jag har svårt att se att den skulle få ett rosenskimrande, lyckligt slut. Det bitterljuva som vi fick passar Supernatural.

Supernatural har varit en omtumlande, mörk resa under alla dessa år. Jag tycker att säsong 15 bjuder på ett värdigt avslut och är glad över att serien inte kommer dra ut i det oändliga.

Carry on, my wayward son
There’ll be peace when you are done
Lay your weary head to rest
Don’t you cry no more

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3 (recension)

Säsong 4 (recension)

Säsong 5 (recension)

Säsong 6

Säsong 7

Säsong 8

Säsong 9

Säsong 10

Säsong 11 (recension)

Säsong 12 (recension)

Säsong 13 (recension)

Säsong 14 (recension)

Säsong 15

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt av Oliver Sacks

Författare: Oliver Sacks
Originaltitel: The Man Who Mistook His Wife for a Hat
Översättare: Boo Cassel
Förlag: Prisma (1988)
Antal sidor: 275 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Om en man har förlorat ett ben eller ett öga, så är han medveten om att han är förlorat ett ben eller ett öga. Men om han förlorar sig själv, sitt jag, så kan han inte vara medveten om det, då han inte längre finns där för att vara medveten om det. Dr. Oliver Sacks återberättar fall med patienter som kämpar att anpassa sig till den ofta bisarra världen som den som drabbas av en neurologisk störning befinner sig i. Här möter vi människor som inte kan känna igen vardagliga föremål eller de som de älskar; som drabbas av våldsamma tics eller skriker svordomar ofrivilligt; som av omvärlden avfärdas som autistiska eller utvecklingsstörda, men som har begåvats med konstnärliga eller matematiska talanger. Om än märkliga, så illustrerar dess lysande berättelser vad det innebär att vara människa.

Den mänskliga hjärnan är en fascinerande sak. Så oerhört komplex och så sårbar när någon liten sak går snett. Oliver Sacks var en brittisk neurolog, som främst var verksam i USA, och som skrev flera böcker om olika neurologiska fallstudier som han stötte på i sin karriär. Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt är nog en av de mest kända och räknas som en klassiker inom genren.

Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt skildrar diverse olika neurologiska störningar, allt från språkstörningar till en oförmåga att vara medveten om att man har en vänster kroppshalva. Det är fascinerande läsning, visst, men det som gör denna bok lysande är Oliver Sacks blick. Han har hela tiden människan, inte störningen, i sitt fokus. Han ser dem som något mer än sin bristande språkliga förmåga, sin utvecklingsstörning, sina tics. Varje fallstudie är skildrad med största möjliga respekt och medmänsklighet. Sedan är ju boken från 80-talet, så det är klart att en del av språkbruket känns bisarrt och främliggörande med dagens mått mätt.

En av de mest gripande historierna i Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt är den om två tvillingar med utvecklingsstörning och en enastående matematisk begåvning. För att ”anpassa” dem till samhället, skiljer man dem åt och sätter dem att utföra enkla jobb. Deras gemenskap och matematiska begåvning går förlorad. I samhället är vi fixerade vid att göra det avvikande ”normalt”, oavsett vad det kostar människan som blir utsatt för dessa åtgärder. Ett exempel är hur personer med autism uppmanas och tränas till att hålla ögonkontakt med människor, något som ofta upplevs som väldigt obehagligt. En tjej jag kände sa att visst kunde hon hålla ögonkontakt med människor, men då var det också det enda hon kunde göra. Hon kunde inte höra vad vi sade om hon tvingades hålla ögonkontakt. Och det förstör mer än det hjälper, bara för att vi som norm har att man måste se någon i ögonen medan man pratar med dem.

Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt är en lysande liten bok, som med stor medmänsklighet och empati skildrar hur det kan vara att drabbas av en neurologisk störning.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

The Hungry Ghosts av Anne Berry

Omslagsbild The Hungry Ghosts av Anne Berry

Författare: Anne Berry
Förlag: Harper Collins (2010)
Antal sidor: 416 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Alice Safford är en vilsen själ. Hon har uppfostrats i Hong Kong av en monstruös mamma och högt rankad pappa, men utsatts för försummelse av sina föräldrar och likgiltighet från sina syskon. Tjugofem år tidigare, under den japanska ockupationen, blev den unga kinesiskan Lin Shui våldtagen och mördad. Nu är hon ett ”hungrigt spöke”, som har hittat den perfekta värden att livnära sig på. Hon följer med Alice hem. Tillsammans snärjs de in i familjen Saffords nät av mörka hemligheter och desperata lögner, och frigör kaos. Alice spökentourage växer oroande och när hon eftersträvar frid, flyr hon först till England, sedan till Frankrike, bara för att upptäcka att hennes ”hungriga spöken” har följt med henne.

The Hungry Ghosts är en sådan bok som bevisar för mig att jag gör rätt att läsa om böcker. Första gången jag läste den, vilket var i april 2012, fick den betyg två. Det enda jag håller med om i mitt ursprungliga omdöme är att Anne Berry skulle ha låtit bli att skriva sexscener. Här blir språket blommigt och tyngt av metaforer, vilket får det hela att kännas pinsamt obekvämt. Som om författaren inte riktigt har känt sig bekväm med att skriva om sex, men tyckt sig vara tvungen att göra det.

Huvudpersonen i The Hungry Ghosts kan sägas vara Alice, men vi får aldrig höra hennes röst. Istället berättas historien ur flertalet andra karaktärers synvinklar. Jag tycker denna gång att Berry skickligt bygger upp ett porträtt av en hemsökt person, en person som plågas av de andar som hemsöker henne även om det kanske inte är deras avsikt. Redan från tidig barndom har troligen Alice vandrat med spöken vid sin sida, vilket har lätt till saker som de andra karaktärerna missförstår.

The Hungry Ghosts är, trots sitt övernaturliga anslag, egentligen ett porträtt av en dysfunktionell familj. Mamman Myrtle, som i baksidestexten beskrivs som monstruös, tillhör den gruppen av kvinnor som inte vill ha barn och som inte borde ha skaffat barn. Men i den tid hon lever tycker hon sig inte ha något val, vilket får förödande konsekvenser för de barn hon sätter till världen. Även om Alice får bära tyngden av sin mammas emotionella misshandel, så är det inget av syskonen som klarar sig oskatt undan. Men det är Alice Saffords lidande som gör att jag som läsare känner mig som en voyeur. Hon är en känslig och försiktig flicka, som får djupa emotionella ärr av sin familjs behandling av henne. Spökena som hemsöker henne är manifestationer av hennes skuldkänslor, till viss del.

Berry har skrivit en vacker roman om Hong Kong stadd i förändring. I The Hungry Ghosts får vi följa stadens utveckling från en liten fiskehåla, till en glimrande metropol och överlämnandet tillbaka till Kina. Scener beskrivs detaljerat och levande, och det känns som om man verkligen befinner sig där.

The Hungry Ghosts är en vackert skriven debutroman om en dysfunktionell familj, dess hemligheter och lögner, och mörka hemsökelser som kan förstöra ett helt liv.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

The Gold Falcon av Katharine Kerr

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild The Gold Falcon av Katharine Kerr

Författare: Katharine Kerr
Serie: Deverry, #12
Förlag: Harper Collins (2020)
Antal sidor: 528 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En koleraepidemi har svept över staden Trev Hael och skördat många offer. Däribland fadern och modern till Neb, skrivarens son, och hans yngre bror. De skickas till en kvarlevande släkting vid Deverrys västra gräns. Där blir de snart varse att det finns värre saker än sjukdomar. De vildsinta Horsekin, påeggade av sin nya gudinna Alshandras religion, gör räder över gränsen som ett första led i att förgöra det nomadiska Västfolket och Deverrys bönder. Neb och brodern tvingas på nytt att fly, och då kommer han att träffa Branna. De tycks dela ett märkligt band, ett band från tidigare liv som ingen av dem kan minnas. Snart är de indragna i kampen mot fiender från deras tidigare liv.

The Gold Falcon är den bästa delen i serien hittills. Det är nu Katharine Kerr börjar knyta ihop alla trådar från första boken, med alla tidigare liv, för att leda denna saga mot ett slut. Nevyn och Jill har återfötts och fått en chans att återställa det som blev fel i deras första liv och satte igång hela denna resa. Jag tycker om att återse älskade karaktärer i nya skepnader. De är både de gamla karaktärerna och helt nya på en och samma gång.

Sedan är jag ju förtjust i Salamander, Rhodrys halvbror. Han har en framträdande roll i The Gold Falcon, både som hjälp för Branna och Neb, men också för att undersöka vad Horsekin verkligen håller på med. Han upptäcker också den fruktansvärda, hatiska religion som har uppstått så här 40 år efter att Raena och Alshandra har dött.

The Gold Falcon utspelar sig helt i nutid och är riktigt spännande. Det finns ett ständigt driv i texten som gör att de över 500 sidorna bara flyger förbi. Om de tre ”sista” böckerna (hon har ju släppt en till långt efter att serien avslutades) håller samma kvalitet, så har jag verkligen något att se fram emot.

The Gold Falcon är Katharine Kerr när hon är som bäst. Jag ser verkligen fram emot att ta mig an detta ”sista” kapitel i Deverrysagan.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra delar i serien

Daggerspell (recension)

Darkspell (recension)

Dawnspell (recension)

Dragonspell (recension)

A Time of Exile/Alvblodet (recension)

A Time of Omens (recension)

Days of Blood and Fire (recension)

Days of Air and Darkness (recension)

The Red Wyvern (recension)

The Black Raven (recension)

The Fire Dragon (recension)

The Gold Falcon

The Spirit Stone

The Shadow Isle

The Silver Mage

Sword of Fire

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

The Last 10 Book Tag

Jag har varit inne och botaniserat hos Vargnatts bokhylla och plockat åt mig lite roliga taggar. Det här får bli årets första.

Senaste boken du inte avslutade?

Det var nog Vampire Hunter D av Hideyuki Kikuchi. Jag kom inte särskilt långt i den innan jag slängde ut den och de andra delarna i serien som jag hade köpt på mig. För mig var de knappt läsbara, de där böckerna.

Senaste boken du läste om?

Det var Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag hittade de andra två delarna på Myrorna förra året och behövde läsa om den första för att fatta vad som händer i dem. Jag kom inte ihåg Cirkeln särskilt väl.

Senaste boken du köpte?

Jag fick hem en liten bokbeställning i förra veckan, men tekniskt sett var det en julklapp från min arbetsgivare. Den senaste boken jag köpte måste därför vara Psykologin som vetenskap av Lars-Gunnar Lundh och Artur Nilsson, som jag ska ha som kurslitteratur i slutet av januari.

Senaste boken du sa att du hade läst fast du inte hade gjort det?

Jag har inte för vana att påstå att jag har läst böcker som jag inte har läst. Däremot kan jag ibland minnas fel och tro att jag har läst dem. Som med Days of Air and Darkness av Katharine Kerr. Jag var verkligen övertygad om att jag hade läst den, men nej, det hade jag visst inte gjort.

Senaste boken du skrev i marginalen på?

Säkert någon kurslitteratur. De brukar jag kunna skriva i emellanåt för att tydliggöra poänger.

Senaste boken du fick signerad?

Små stjärnor i natten av Christina Schiller.

Senaste boken du tappade bort?

Mig veterligen har jag inte tappat bort någon bok. Däremot har jag lånat ut Gubbe och katt av Nils Uddenberg, som mamma har råkat förlägga någonstans.

Senaste boken du fick ersätta?

Harry Potter och den flammande bägaren av J. K. Rowling. Det var något fel på de böckerna, så mitt ex föll i bitar.

Senaste boken du hade en hård diskussion om?

Jag tror nog det var I fiskarnas tecken av Melissa Broder. Diskussionen om den i bokcirkeln var tämligen intressant.

Senaste boken du inte kunde få tag på?

Jag vill väldigt gärna ha ett eget ex av De ulvgrå av Helmer Linderholm. Min mamma har ett exemplar i bokhyllan som jag har läst och älskat flertalet gånger. Jag har en bevakning på Bokbörsen, men sist den kom in så ville människan ha 300 spänn för ett tämligen slitet exemplar och där går väl min gräns… En bra bok, men jag vill ha ett fint exemplar för de pengarna om jag ska köpa begagnat.

Publicerat i läsning | Etiketter , | Lämna en kommentar

Home for Christmas, säsong 2

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Poster Home for Christmas, säsong 2

Skapare: Per-Olav Sørensen
Skådespelare: Ida Elise Broch, Gabrielle Leithaug, Hege Schøyen
Produktionsår: 2012
Säsong: 2
Antal avsnitt: 6
Längd: 174 minuter

Förra julen ringde det på dörren och när Johanne öppnade stod där ett blombud med famnen full av röda rosor. När läkaren Henrik söker upp henne för att ge henne förödande nyheter om en patient, är det startskottet på en romans. Till en början är allt fint, men relationen går snabbt i stå. Lagom till jul är Johanne åter singel. Än värre är att föräldrarnas relation knakar i fogarna, hennes bästa vän ska flytta till Spanien och det kanske inte blir någon jul alls. Fast besluten att själv ordna jul, får Johanne också veta något oväntat: att rosorna inte kom från Henrik som hon alltid har antagit. Om hon kan få veta vem som skickade dem, kanske hon hittar sin sanna kärlek.

Det tog mig två dagar att se andra säsongen av Home for Christmas. Inte för att jag tyckte att den var lika bra som första säsongen – humorn är betydligt knepigare än denna – utan för att jag var så förbannat nyfiken på hur det hela skulle gå.

Liksom i första säsongen tycker jag att de två första avsnitten är de sämsta. Som tidigare nämnt har jag svårt för humorn denna säsong. Den är lite för mycket. Jag menar, kissa i bodar, tantrisk andning för orgasm med sin chef i personalomklädningsrummet, är det konstigt att skämskudden åkte upp mer än en gång? Sedan var jag lite förbannad på att hon var tillsammans med Henrik, då jag tyckte det var billigt av manusförfattarna att slänga in en kärleksförklaring i sista avsnittet av förra säsongen när han bara hade funnits i periferin hela tiden.

Samtidigt så är Home for Christmas en sådan varm och charmig serie. Johanne är en karaktär som jag verkligen har tagit till mitt hjärta. Den här säsongen brottas hon med svåra saker, som att skiljas från sin bästa vän, att föräldrarna kanske ska skiljas och sin rädsla för att vara ensam. Hon tvingas göra upp med sitt förflutna och bli en starkare människa. Att det hela sedan slutar precis som jag vill gör ju inte saker och ting sämre. Karaktärsutveckling som heter duga och att hon får den kille jag tyckte hon skulle vara tillsammans med? Jag satt faktiskt och snyftade under sista avsnittet. Av lycka.

Home for Christmas var en serie jag inte trodde skulle vara för mig, men som tog mig med storm. Även om det var med vissa reservationer.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Novellix: Godnatt, herr luffare! & Jul i stallet, plus tre recensioner i repris

Omslagsbild Godnatt, herr luffare! & Jul i stallet av Astrid Lindgren

Författare: Astrid Lindgren
Förlag: Novellix (2020)
Antal sidor: 17 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En söndag före jul lämnas tre syskon ensamma hemma. De julpysslar och äter knäck och behöver bara minnas en enda sak: att inte släppa in någon luffare. Men när Sven glömmer att lägga på haspen, knackar det på dörren… I den andra berättelsen berättas om en gnistrande vinternatt för länge sedan.

God natt, herr luffare! är en charmig berättelse, som fångar en svunnen och idyllisk tid. En tid där barn lämnas ensamma hemma med pyssel och knäck, och där luffaren som hälsar på visar sig vara snäll och ofarlig. Det finns ändå ett stråk av vemod i texten, om luffaren som saknar hem, som väger upp det fina.

Jul i stallet är en mycket kort betraktelse över Jesus födelse. Den är lite charmig, men det känns som om den är över innan den har börjat.

Betyg 3: Gillade den.

Recensioner i repris

Omslagsbild Pälsen, Syndens lön & Kyssen av Hjalmar Söderberg

Författare: Hjalmar Söderberg
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 21 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

En mans överrock går sönder och han får låna sin väns extravaganta päls, vilket leder till ett ögonblick av oväntad lycka. En annan man hjälper en vän med att skriva ett inlägg i en flickas diktbok och kommer att få ångra detta. Ett par sitter sida vid sida och väntar trevande på att ögonblicket ska ske när de kan kyssa varandra.

Denna bok innehöll tre av Hjalmar Söderbergs korta historietter. Pälsen har jag läst och recenserat på bloggen sedan tidigare. Mitt intryck är dock ett annat denna gång. Jag blir berörd av den sorgtyngda doktor Henck och hans många bekymmer.

Syndens lön är en melankolisk liten sak där en man ger en bekant en av sina gamla skolpojksdikter att skriva i en flickas diktbok, men drabbas av ruelse när detta leder till att en chans på en egen relation med flickan går honom förbi.

Kyssen innehåller två karaktärers inre tankar och reflektioner i ögonblicket som leder fram till deras första kyss, en kyss som kommer att omvandla deras känslor för varandra.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Omslagsbild Förlorade sonens återkomst av Agnes von Krusenstjärna

Författare: Agnes von Krusenstjerna
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 27 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I sin ungdom begick Justus en oförlåtlig dumhet och försköts från familjen. Han emigrerade till Amerika och förblev där i några år. Nu är han hemma i Sverige igen, tillsammans med sin son, men hans mor är inte villig att förlåta. Hon kan tänka sig att ta emot sin sonson i hemmet. När Kjell dyker upp hemma hos dem är han sin far upp i dagen och även det kallaste av hjärtan kan börja smälta.

En välkomponerad novell med ett vackert språk som förtäljer brytningen i en familj, som smärtar dem alla. Men stoltheten står i vägen för att välkomna den förlorade sonen tillbaka med öppna armar. På tjugosju sidor lyckas Agnes von Krusenstjerna måla upp karaktärer som man som läsare ömmar för och tar till sitt hjärta. Novellen har en fin poäng om kärlek, förlåtelse och familj.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Omslagsbild Den riktiga jultomten av Vilhelm Moberg

Författare: Vilhelm Moberg
Förlag: Novellix (2019)
Antal sidor: 19 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Lasse bor ensam på Hultet. Han är stolt över att klara sitt arrende och ha sitt lilla torp, men snart räcker inte ens det. Patron vill att Lasse ska flytta ned till gården, vilket Lasse hellre ser ske över sin döda kropp. Men på julafton kommer en ovanlig begäran från patron och frun, tack vare en liten sjuk flicka. En flicka vars önskan kanske kan rädda Lasse…

Vilhelm Moberg kan som få andra författare skildra klassamhället som fanns förr, då Lasse bara förväntas ta emot order och vara tacksam över det. Begripligt nog skapar detta en oerhörd frustration inombords hos Lasse. Men allt får sig en lycklig lösning. Även om berättelsen inte är sockersöt, är den värmande och leder till en riktig julkänsla.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hercule Poirots jul av Agatha Christie

Författare: Agatha Christie
Originaltitel: Hercule Poirot’s Christmas
Översättare: Torsten Blomkvist
Serie: Hercule Poirot, #20
Förlag: Albert Bonniers förlag (1957)
Antal sidor: 220 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Simon Lee slog sig fram i världen med två tomma händer och lyckades bli en mäktig miljonär. Men åren har dock hans hälsa svikit, vilket leder till att han numera är en gammal och sliten tyrann som njuter av att spela ut sina barn mot varandra. Denna december kallar Lee hem alla sina ”misslyckade” barn från jordens alla hörn. De infinner sig med förhoppningar om försoning (och pengar.) Självfallet har Simon Lee inte någon försoning i tankarna, utan målet är att än en gång spela ut alla mot varandra och luta sig tillbaka för att iaktta spektaklet. Föga vet dock den gamle miljonären vad hans intriger kommer ge för konsekvenser. Lagom till juldagen får poliskommissarien och Poirot ett mord att klara upp. Familjemedlemmarna har alla motiv till att döda den gamle gubben, men det verkar omöjligt att någon av dem utfört mordet. Det ska till Poirot för att knäcka denna julgåta.

Hercule Poirots jul var en av de (många) böcker jag räddade när vi skulle tömma mina morföräldrars hus. Utgåvan är från slutet av 50-talet och de gulnande sidorna bidrar till att bygga upp stämningen. Jag förs tillbaka till tjugotalet, till det stora godset och den brittiska överklassen. Relationerna mellan de olika karaktärerna är inte enkla, utan snåriga och fulla av taggar. Det är en familj där ingen riktigt gillar varandra, men måste stå ut med varandra för att de delar blod.

Åldern på Hercule Poirots jul märks på den tidstypiska attityden till utlänningar. En av karaktärerna är från Spanien och det refereras mer än en gång till hur människor i södern är mer hetlevrade och benägna till våld. Samtidigt så låter ju Agatha Christie inte heller engelsmännen gå fria från gliringar om sin ”engelska natur.” Det hela känns både på en gång skrivet med glimten i ögat, samtidigt som det känns som om det är skrivet i allvar.

Det är sällan jag brukar lista ut vem som är mördaren i Agatha Christies böcker. Oftast brukar jag inte försöka särskilt mycket, utan bara njuta av vägen till avslöjandet. I Hercule Poirots jul lyckas jag lista ut hur vissa saker ligger till, men när mördaren avslöjas sitter jag bara och gapar. Jag blir helt tagen på sängen. När allt nystas upp är det hela så självklart och elegant, men jag såg det verkligen inte komma.

Hercule Poirots jul var ett mordmysterium som hette duga och upplösningen slog mig faktiskt med häpnad. Tror den kvalar in bland mina favoriter av Christie.

Betyg 5: Den var fantastisk!

Andra delar i serien

En dos stryknin (recension)

Vem var den skyldige?

Poirots små grå celler

Dolken från Tunis

De fyra stora

Mysteriet på Blå tåget

Badortsmysteriet

Tretton vid bordet

Mordet på Orientexpressen (recension)

Tragedi i tre akter

Den flygande döden

ABC-morden

Mord i Mesoptamien

Korten på bordet

Döden på Nilen

Det stumma vittnet 

Döden till mötes

Hercule Poirots jul

Skospännet 

Samvetskval

Mord på ljusa dagen

Fem små grisar

Gropen

Högt vatten

Mrs McGinty är död

Begravningar är farliga

Mord klockan fem

Död mans fåfänga

Katt bland duvor

Klockorna

Tredje flickan

Mord på allhelgonadagen

Långa skuggor

Ridå – Hercule Poirots sista fall

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar