King of Scars av Leigh Bardugo

Bildomslag King of Scars

Författare: Leigh Bardugo
Serie: Nikolai Duology, #1
Förlag: Orion (2019)
Antal sidor: 514 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Nikolai Lantsov har begåvats med en förmåga att alltid genomföra det som andra bedömer vara omöjligt. Ingen vet vad han utsattes för under Ravkas blodiga inbördeskrig. Ett faktum han tänker låta förbli så. Men för varje dag växer den mörka magin inom honom sig allt starkare, vilket hotar att förstöra allt det han har byggt upp. Särskilt när fiender samlas vid landets försvagade gränser. Nu måste den unga kungen hitta ett sätt att åter fylla upp Ravkas skattkistor, forma nya allianser och hindra ett växande hot mot Grishaarmén. Fast först måste han kanske rädda sig själv. Med hjälp av en ung munk och en legendarisk Grishakallare, kommer Nikolai bege sig till platser i Ravka där den djupaste magin överlever för att övervinna det fruktansvärda arvet inom honom.

Själva titeln King of Scars refererar ju till Nikolai och det är underbart att återse en av mina favoritkaraktärer från den ursprungliga trilogin, fast denna gång i huvudrollen. Men titeln till trots tycker jag egentligen att King of Scars är en hyllning till Ravkas kvinnor. Till Zoya, Genya, Nina, och alla andra. De namnlösa, de svaga, de starka. En berättelse om deras utsatthet och deras styrka, som förtrollar mig.

Fast inte till en början. King of Scars har en ganska lång startsträcka. Så inledningsvis är jag lite besviken, men jag borde lita på Leigh Bardugo vid det här laget. Det tar tid för handlingen att bli uppenbar, men gradvis blir det uppenbart var Bardugo vill att berättelsen ska gå. Berättelsens uppbyggnad är organisk och fångar mig som läsare efter en stund. Det går inte att lägga ifrån sig boken.

King of Scars är den femte boken som utspelar sig i Bardugos Grishaverse. Men hon hittar hela tiden nya vinklar att utforska världen ifrån och bygga upp världen. Hennes fantasi är beundransvärd. Men oavsett hur fantastiskt hon bygger upp och bygger ut världen, spänningen i den alltmer eskalerande hotnivån och hennes enkla prosa, så är det hennes skildring av karaktärerna som gör att jag verkligen älskar hennes böcker. Hon lägger stor uppmärksamhet och varsamhet vid sina karaktärer: deras misslyckanden, deras framgångar, hur de handlar när de utsätts för upprepade trauman och hur de svarar under tryck. Det är hennes förmåga att blotta det bristfälliga och mänskliga i sina karaktärer som gör att du älskar dem och bär med dig dem.

King of Scars har onekligen en lång, ganska seg, startsträcka, men ger du den lite tid kommer den att förtrolla dig. Och slutet kommer få dig att förbanna att nästa bok inte redan finns tillgänglig.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Black Heart

Innehåller spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild Black Heart

Författare: Holly Black
Serie: Curse Workers, #3
Förlag: Gollancz (2013)
Antal sidor: 296 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Av sina bröder har Cassel Sharpe använts som en ovetande lönnmördare, men nu försöker han lägga det bakom sig. Trots att han växt upp i en familj bestående av bedragare försöker han göra gott. Han försöker göra det rätta, även om flickan som han älskar är oundvikligt inblandad i brott. Men linjen mellan rätt och fel blir alltmer suddig. När de federala agenterna han jobbar för ber Cassel göra den enda sak han har sagt att han aldrig skulle göra igen, måste han lista ut vad som är sanning och vad som är bedrägeri. Det är ett farligt spel och Cassel måste kanske göra sin största satsning hittills.

Black Heart är den svagaste delen i trilogin, vilket beror på att handlingen är lite spretig. Det blir för många sidospår som tar fokus från det som egentligen gör Holly Blacks trilogi om berörarna så fascinerande: nämligen Cassel Sharpes bedrägerier och förmåga att alltid hitta ett sätt att överlista sina mycket mäktigare fiender. Även om vissa delar, såsom Cassels klasskamrat som är utsatt för utpressning och behöver hans hjälp, känns onödiga, så är Black Heart ändå mestadels förtjusande mystisk och snårig.

I Black Heart fördjupas också världen då vi går in på djupet vad det innebär att vara en berörare. Inte bara att det innebär att ha krafter, utan varför så många berörare hamnar på fel sida av lagen. Det finns en konstant misstro mot dem. En misstro som politiker tar till vara på för att kunna genomföra scanningar och kontroller, och exkludera dem från vissa jobb bara på grund av en egenskap de föddes med. Det är inte svårt att dra olika paralleller till marginaliserade grupper i vårt eget samhälle. Blacks mening är väl att få oss att tänka, att se det orimliga i det hela.

Däremot kan jag tycka att själva lösningen av Black Heart är lite för lätt. Sättet som Cassel överlistar sin nya, mäktiga fiende på är lite väl enkelt, känns inte helt trovärdigt. Men resten av slutet älskar jag. Det öppna i det. Möjligheterna. Tanken på att jag kommer kunna möta Cassel och Lila runt hörnet. Nu när jag skrev den sista meningen kom jag på att jag knappt nämnt Lila alls i mina recensioner, trots att hon är Cassels stora kärleksintresse. Kanske beror det på att även om deras relation är viktig, så låter inte Black kärlekshistorien ta överhanden.

Black Heart är inte den bästa delen i trilogin, men om du vill ha urban fantasy med noir-känsla så måste du allt ta och läsa Curse Workers-trilogin.

Andra böcker i serien

White Cat (recension)

Red Glove (recension)

Black Heart

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Fejk av E. Lockhart

Bildomslag Fejk

Författare: E. Lockhart
Originaltitel: Genuine Fraud
Översättare: Carina Jansson
Förlag: Lavender Lit (2017)
Antal sidor: 276 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Imogen är en karismatisk och mycket rik ung kvinna som är på rymmen från sitt arv. Jule är en fighter, en kameleont och en atlet. När de möts uppstår en intensiv vänskap. En vänskap som leder till ett försvinnande och ett mord, eller kanske två. En farlig romans, eller kanske tre. En tjej som vägrar ge folk vad de begär av henne. En tjej som vägrar vara den hon en gång var.

När jag gick i gymnasiet fick vi se The Talented Mr Ripley på engelskan, och det är fortfarande en av mina absoluta favoritfilmer. Jag tyckte också mycket om hela Patricia Highsmiths serie om Tom Ripley. E. Lockhart har tydligt tagit inspiration av både film och Highsmiths böcker, vilket gör att jag verkligen tycker om boken medan jag läser om den. Däremot kan jag, efter att ha sett om tidigare nämnda film, tycka att hon kanske har tagit lite väl mycket inspiration. Ibland känns det som om skillnaderna mellan verken är väldigt ytliga, bara en förflyttning i tid och ett byte av kön hos huvudpersonerna.

Eftersom jag är välbekant med källmaterialet som Lockhart har tagit inspiration av, leder Fejk inte till några större överraskningar hos mig. Berättelsen berättas i omvänd ordning: vi börjar i slutet med en Jule eller Imogen på flykt, och arbetar oss sakta men säkert tillbaka till början. Det finns ett driv i texten som suger in mig, får mig att läsa lite till. Opålitliga berättare är verkligen fantastiska att läsa, om de görs bra, och det gör verkligen Lockhart. Hon ger oss precis tillräckligt för att vi ska förstå när något kanske inte är helt sant, delvis sant eller ren och skär lögn. Ingen person i romanen är särskilt sympatisk, men det behöver de inte vara. De är intressanta och komplexa, och fångar mig som läsare.

Det finns en del intressant samhällskritik insprängt i boken, särskilt kring kvinnor och kvinnoroller, som fördjupar läsningen av Fejk. Detta utan att för den delen skriva läsaren på näsan. Lockhart är bra på att berätta en alldeles utmärkt historia, samtidigt som hon har ett djupare budskap.

Fejk är kanske lite väl lik The Talented Mr Ripley, men Lockhart är en skicklig skribent och kan konsten att leverera en spännande berättelse.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Red Glove av Holly Black

Innehåller spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild Red Glove

Författare: Holly Black
Serie: Curse Workers, #2
Förlag: Gollancz (2012)
Antal sidor: 263 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Cassel har till sist avslöjat sitt förflutnas mörka hemlighet. Sanningen har inte lämnat honom omärkt, utan förändrat hans liv och gett honom krafter bortom vad han har kunnat föreställa sig. Relationen till bröderna har blivit snårig och smärtsam, vilket inte förändras när Cassels äldsta bror hittas mördad. Detta gör Cassel fast besluten att hitta personen som är ansvarig för mordet på brodern. Men i jakten på mördaren blir han snart medveten om precis hur farlig makt kan vara…

Att sjunka ned i Red Glove är som att sjunka ned i ett varmt bad. Jag känner hur jag andas ut förnöjt när jag på nytt återvänder till Cassels värld där människor kan döda med hjälp av en beröring eller förvandla något. Där modern vitsighet möter en sorts gammaldags gangsterfilm i en härlig blandning. Cassel måste hela tiden ligga steget före i jakten på sin brors mördare, samtidigt som alla andra försöker överlista och lura honom. Det är en värld som egentligen är rätt fucked up, men det är en underhållande värld som gör att jag älskar att få återvända till den.

I ungdomsböcker är det rätt ovanligt med en manlig berättarröst, särskilt en som Cassel. I Red Glove visar Holly Black upp hur han försöker balansera på den tunna tråden mellan gott och ont, rätt och fel, trots att han egentligen inte har någon modell för hur man handlar på ett sätt som är allmänt accepterat som gott. Hans familj består av bedragare. Men han kämpar på för att göra något annorlunda, göra något rätt. Han kämpar och som läsare är du aldrig riktigt säker på att han inte kommer att trampa snett. Omständigheter ställer till det i hans liv och problem tycks alltid dyka upp.

Med Red Glove fördjupar Black denna värld och bjuder oss på en unik, manlig röst i ungdomsböcker.

Andra delar i serien

White Cat (recension)

Red Glove

Black Heart

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

The Talented Mr Ripley

Omslagsbild The Talented Mr Ripley

Regissör: Anthony Minghella
Manus: Anthony Minghella
Skådespelare: Matt Damon, Jude Law, Gwyneth Paltrow, Philip Seymour Hoffman, Cate Blanchet
Produktionsår: 1999
Längd: 139 minuter

Efter att ha läst Fejk av E. Lockhart blev jag sugen på att se om en av mina absoluta favoritfilmer: The Talented Mr Ripley. Matt Damon spelar Tom Ripley, en ung, fattig man med en sällsynt förmåga att imitera och förställa sig. När en förmögen skeppsredare misstar honom för en klasskamrat till hans son, ger han Tom i uppdrag att hämta hem Dickie Greenleaf och se till att han fullföljer sina plikter till imperiet. Tom anländer till Italien och lyckas nästla sig in hos Dickie och dennes flickvän Marge. Dickie har inte en tanke på att åka hem, utan njuter av sitt kravlösa liv fyllt av jazz och flickor. Tom blir alltmer besatt av Dickie och dennes liv, och vill inte heller återvända hem. Han vill helst inte lämna det här livet alls…

The Talented Mr Ripley är baserad på Patricia Highsmiths roman med samma namn (på svenska En man med många talanger.) Filmen i sig är ett ganska långsamt drama med snyggt foto och fin filmmusik. Matt Damon gör en helt fantastisk insats som Tom Ripley, men hans medskådespelare bidrar till filmens storhet. Jude Law är bra som den egocentriske Dickie och likaså spelar Philip Seymour Hoffman Dickies vedervärdige vän Freddie på ett synnerligen motbjudande sätt som gör att det känns som om man måste ta ett bad varje gång karaktären har dykt upp på duken. Gwyneth Paltrow har den ganska otacksamma rollen som Marge, den enda som tycks se Ripley för den han är men som ingen tror eftersom hon är kvinnor och kvinnor är hysteriska. Jack Davenport gör en minnesvärd insats som Peter Smith-Kingsley, en fotnot i böckerna som har blivit en fullfjädrad och älskvärd karaktär i filmen.

Tom Ripley är en karaktär som har fascinerat sedan han först gjorde entré. Kanske än mer i The Talented Mr Ripley, som blir än tydligare queer än i böckerna. Han är en psykopat som är mer än villig att offra sina känslor för att kunna bibehålla den livsstil som han blivit van vid, vilket kulminerar i en slutscen så stark att jag mår dåligt bara jag tänker på den.

The Talented Mr Ripley är en fantastisk film och, i mitt tycke, vida överlägsen boken den är baserad på. (Även om jag gillar böckerna också.)

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer

I hetaste laget

Bildomslag I hetaste laget

Originaltitel: Some Like It Hot
Regissör: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder och I. A. L. Diamond
Skådespelare: Marilyn Monroe, Tony Curtis, Jack Lemmon
Produktionsår: 1959
Längd: 121 minuter

Joe och Jerry är två musiker verksamma i Chicago, som har lite otur när det gäller att få till spelningar. När de råkar bevittna ett mord, inser de att de illa kvickt måste lämna staden. Utklädda till Josephine och Daphne blir de två nya medlemmar i ett flickjazzband. Allt kompliceras när de träffar den vackra sångerskan Sugar Kane, som de båda faller handlöst för. Än värre blir det när en rik arvtagare förälskar sig i ”Daphne” och inte vill acceptera ett nej. Maffiabossen som beordrade mordet vill dessutom till varje pris hitta dem och se till att de också simmar med fiskarna.

Första gången jag såg I hetaste laget var en nyårsafton efter tolvslaget och det var första gången jag såg en film med Marilyn Monroe. Hon är oerhört rolig som den rara, men lite smått korkade, Sugar Kane som alltid faller för fel killar och som vill gifta sig rikt. Hon är alltid lite utanför Tony Curtis och Jack Lemmons sfär och våpigt omedveten, vilket bidrar till de komiska situationer som uppstår.

I hetaste laget har kanske inte hållit helt tidsmässigt, särskilt i porträttet av Sugar Kane som känns mer som en skyltdocka än en riktig person. En karikatyr av hur blondiner förväntas vara. Inte heller känns det så sannolikt att någon någonsin skulle ha köpt Curtis och Lemmon som kvinnor. Det krävs lite mer än smink och högklackat för att passera som kvinna.

Samtidigt är I hetaste laget en varm film. Det finns få filmer som får mig att skratta så. De dråpliga situationerna staplas på varandra och det hela är gjort med så gott humör att det är omöjligt att inte ryckas med. Alla skådespelare gör fina insatser och filmen är bländande snygg i svartvitt.

I hetaste laget är ett riktigt glädjepiller till film och innehåller en av mina favoritscener någonsin i en film:

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Månadsrapport: Juli 2019

Antal lästa böcker i juli 2019: 9

78. Five Go to Smuggler’s Top av Enid Blyton
79. The Little Prince av Antoine de Saint-Exupéry
80. Five Go Off to Camp av Enid Blyton
81. Descendant of the Crane av Joan He
82. Fem på mystiska heden av Enid Blyton
83. Begravningsståt av Jean Genet
84. Dog Behaviour, Evolution, and Cognition av Ádám Miklósi
85. Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood
86. De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose DeWolf

Drama: 1
Fantasy: 2
Non-fiction: 2
Satir: 1
Spänning: 3

Hyllvärmare: 2
Böcker införskaffade samma månad: 0
Böcker införskaffade samma år: 4
Omlästa böcker: 3
Lånade böcker: 0
Recensionsex: 0

Kvinnor: 3
Män: 3
Annat: 0
Duo: 1
Författare jag inte har läst tidigare: 5

Amerikansk författare: 3
Brittisk författare: 1
Fransk författare: 2
Kanadensisk författare: 1
Ungersk författare: 1

Månadens bästa skönlitterära: Five Go Off to Camp av Enid Blyton
Månadens bästa nonfiction: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose DeWolf
Månadens sämsta: Begravningsståt av Jean Genet
Månadens överraskning: De tio dummaste misstagen klyftiga personer gör och hur man undviker dem av Arthur Freeman och Rose DeWolf
Månadens besvikelse: Hjärtat stannar sist av Margaret Atwood
Månadens otäckaste:

Kommentar: Juli kändes som en trög läsmånad. En stor del kan ha berott på att jag istället för att läsa böcker läst Inception-fanfiction, men också att jag inte lyckades träffa riktigt rätt i mina bokval. Det var trevliga böcker, men ingen som riktigt lyfte ovanför de andra.

Om månadens bästa skönlitterära: Ett av the Famous Fives mest underhållande äventyr.

Om månadens bästa nonfiction och överraskning; Det finns en anledning till att den har blivit stående i bokhyllan, men den var faktiskt riktigt bra.

Om månadens sämsta: Jag gillar Jean Genet, men det här var nog det märkligaste han har skrivit och jag hade svårt att få rätsida på det.

Om månadens besvikelse: Jag har gillat det jag har läst av Atwood hittills, men den här kändes mest ofokuserad.

Antal sedda filmer i juli 2019: 4

21. A Dog’s Purpose
22. Buffy the Vampire Slayer, säsong 7
23. Wonder Woman
24. Venom

Fantasy: 2
Feelgood: 1
Science fiction: 1

Hyllvärmare: 0
Införskaffad samma månad: 3
Införskaffad samma år: 0
Lånad film: 0
På bio: 0
På tv: 0
Omsedd film: 1

Månadens bästa: Venom
Månadens sämsta: –
Månadens överraskning: Venom
Månadens besvikelse: Wonder Woman
Månadens otäckaste: Same Time, Same Place (avsnitt 3, säsong 7, Buffy the Vampire Slayer)

Kommentar: I juli köpte jag en hel del film, vilket visar sig i att det blev en del film i juli. Jag blev också klar med min omtitt av Buffy the Vampire Slayer. Nu laddar jag istället om för att se Angel, som jag inte är säker på att jag har sett hela serien. Eller jag är rätt säker på att den enda säsong jag har sett i sin helhet är säsong 1.

Om månadens bästa och överraskning: Jag beställde Venom och blev sedan lite tveksam om jag verkligen skulle gilla den, baserat på trailern. Men det slutade med att jag blev överförtjust. Tom Hardy är jävla bra.

Om månadens besvikelse: Wonder Woman är en bra film, men jag hade räknat med att älska den.

Om månadens otäckaste: Hur kommer det sig att när du bara ska se ett avsnitt till innan läggdags så är det antingen a) riktigt jävla otäckt; b) riktigt jävla äckligt; c) båda alternativen?

Publicerat i film och tv, läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Nytillskott i juli 2019

I början av juli befann jag mig i Kalmar med familjen, inklusive hundarna. Vi promenerade runt en massa i Kalmar och var uppe och klättrade på Kalmar slotts försvarsvallar med jyckarna, men också i Borgholms ruiner på Öland. Det var på Borgholm som jag köpte månadens första bok:

För mig är ruiner något fantasieggande och jag önskade att de på något sätt kunde ställa i ordning någon sal som det förmodligen såg ut när det var bebott. Istället får jag väl nöja mig med att läsa om slottet. Boken innehöll faktiskt några illustrationer över hur det kan ha sett ut inuti.

Annars var juli en månad när jag beställde hem mycket film:

Det började med att jag beställde Venom från CDON. Därefter hittade jag A Dog’s Purpose och Wonder Woman på Willys när jag var och storhandlade. Slutligen föll jag för frestelsen och beställde sex filmer på Discshops sommarrea:

  • Pacific Rim (var jag extremt nyfiken på när den kom, men det blev aldrig av att jag såg den)
  • The Turn of the Screw (jag är lite sugen på skräck)
  • Sweeney Todd (såg jag flera gånger för några år sedan, men tycker att den är så pass bra att den är värd att ha hemma)
  • Struck By Lightning (skriven av Chris Colfer, som spelade min favoritkaraktär i Glee, och jag har velat se den sedan jag först såg trailern)
  • Child 44 (för att jag just nu har en gigantisk crush på Tom Hardy)
  • The Dark Tower (bara för att jag blev lite nyfiken när klickfingret ändå var igång)

Jag unnade mig också en liten bokbeställning när augustilönen kom, men den hann komma fram i slutet av juli:

Det fick bli Samlade dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer; The Penelopiad av Margaret Atwood; Romancing the Werewolf av Gail Carriger och The Language of Thorns av Leigh Bardugo från Adlibris denna gång.

Publicerat i film och tv, läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Läsplanering: Augusti 2019

  • Soulless av Gail Carriger blev vald i min bokcirkel till nästa träffs bok, så det blir till att läsa om.
  • En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Hyllvärmare. Hittills har jag ju gillat allt jag har läst av henne så jag har stora förhoppningar på denna.
  • Hundars hälsa och sjukdomar av Berit Wallin Håkansson. Bokreafynd från i år. Jag vet att jag är nördig när det gäller hundar, men jag kan helt enkelt inte få nog.
  • Mödrarnas söndag av Graham Swift. Bokreafynd från i år. Den var väldigt hypad förra året, om jag inte minns fel, trots att den kom ut 2017. I början läste jag alltid fel på titeln – mördarnas istället för mödrarnas – men tycker ändå att boken verkar intressant…

Har du läst någon av dessa?

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Buffy the Vampire Slayer, säsong 4

Innehåller spoilers för tidigare säsonger i serien.

Omslagsbild Buffy the Vampire Slayer, säsong 4

Skapare: Joss Whedon
Skådespelare: Sarah Michelle Gellar, Nicholas Brendon, Alyson Hannigan, Anthony Stewart Head, Seth Green, James Marsters
Produktionsår: 1999-2000
Säsong: 4
Antal avsnitt: 22
Längd: 1000 minuter

Buffy och gänget har gått ut high school med livet i behåll, även om skolan i sig inte klarade av deras examen. Nu ska Willow, Buffy och Oz börja på University of California. Men om de trodde att tiden med demoner och vampyrer var förbi så tog de allt miste. Under universitetet ligger Initiativet, en organisation som forskar på demoner och vampyrer. När Buffy lär känna Riley Finn slår det inte bara gnistor mellan dem; hon får också tillgång till Initiativet och känner att hon kanske har hittat en plats där hennes kunskaper värdesätts. Men är Initiativet verkligen vad det utger sig för att vara?

Jag har alltid haft lite svårt för säsong 4 av Buffy the Vampire Slayer tidigare. Tanken på en organisation styrd av regeringen som jagar monster och experimenterar på dem har varit lite si och så för mig. Dessutom har jag haft svårt för Riley Finn, Buffys nya kärleksintresse nu när Angel har lämnat serien.

Döm min förvåning nu när jag ser om säsong 4 och tycker att det hör till toppskiktet i Buffy. Stor del av det har med början av säsongen att göra, när Buffy kämpar för att hitta sin plats på college. Hon är så vilsen och förvirrad att det gör ont i mig. College beskrivs ofta som en rosenskimrande plats, men att hitta sin plats i vuxenlivet kan vara nog så snårigt. Just Buffys famlande försök att ta sig ut i vuxenlivet, att finna vem hon är förutom dråparen, är mästerligt skildrat.

Och Riley då? Faktum är att jag är förvånad över hur mycket jag gillar honom. Visst är han kanske tråkig i jämförelse med Angel och, särskilt, Spike, men i den här säsongen är han en bra kille. Han är bra för Buffy. Oavsett hur mycket jag än älskar Spike, så är han faktiskt inte den bästa pojkvännen i världshistorien. Långt ifrån. Men Riley i säsong 4 är en riktigt bra pojkvän: stöttande, trygg och gullig.

Höjdpunkten i säsong 4 är ju att Spike (James Marsters) blir en series regular, men det finns även en hel del bra avsnitt. Jag är ju svag för de avsnitt som behandlar de lite avigare sidorna med collegelivet, såsom The Freshman och The Harsh Light of the Day. Humoristiska Something Blue tycker jag också om, där Willow råkar få den magiska förmågan att allt hon säger blir sant. Obehagliga Hush är ju ett av seriens allra bästa avsnitt: ett avsnitt där de obehagliga gentlemansdemonerna kommer till Sunnydale och ingen kan prata. Eller skrika.

Det enda avsnitt som jag tycker är lite sämre är Beer Bad, ett avsnitt där öl får Buffy och några andra elever att komma i kontakt med sin inre grottmänniska.

Men annars är jag positivt överraskad av den fjärde säsongen och tycker faktiskt att det är en av de topp tre bästa.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar