Tematrio: Fåglar och flygfän

TematrioDå var det torsdag och jag är ledig idag, vilket gör att jag känner att jag kanske skulle ta och hänga med på veckans tematrio. Lyran vill att vi ska berätta om tre böcker vars titel innehåller referenser till en fågel eller en flygande insekt!

Över näktergalens golv av Lian Hearn är första delen i Sagan om klanen Otori. Takeo växer upp i en sekt och tvingas se sin by utplånas. En adelsman adopterar honom och för honom med till staden där hans sanna ursprung avslöjas, samt de förmågor som gör att många vill utnyttja honom. Inspirerat av ett historiskt Japan är det här riktigt bra fantasy.

Besvärjerskan och svanen av Patricia A. McKilipp läste jag för en herrans massa år sedan, men minns den som väldigt bra. Huvudpersonen Corleu passar inte in bland Vägfolket med sitt blonda hår och fascination för legender. När de fastnar i ett till synes ändlöst träsk bryter han mot ett tabu: han stiger över en tröskel för att rädda dem alla och hamnar i kollisionskurs med barndomens legender. Komplex och surrealistisk.

Eldfågeln av Annika Thor var en av mina favoritböcker som barn. En historisk roman som utspelar sig under 1400-talet där fjortonårige Mathias skickas från sin hemby på tyska landsbygden till norska Bergen för att arbeta åt Hansa-köpmännen. Briljant skildring av ett hårt liv, utanförskap, vänskap och homosexualitet.

De odödligas hunger av Julie Kagawa

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

de-ododligas-hunger

Författare: Julie Kagawa
Originaltitel: The Eternity Cure
Översättning: Linda Silverblad
Serie: Edens blod, #2
Förlag: Förlaget Harlequin (2014)
Antal sidor: 428 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Allison har blivit utkastad från Eden och tvingats lämna den enda hon har vågat älska. Nu följer hon istället sitt blods kall för att försöka hitta sin skapare Kanin och rädda honom från den vansinnige Sarren. Spåren leder henne tillbaka till New Covington, staden där hon växte upp. Vad hon finner där hotar både människor och vampyrer: en ny version av röda lung-viruset, dödlig för både människor och vampyrer. Världens enda hopp är den hemliga kunskap som Kanin bär på, men kommer Allie hitta honom i tid?

Jag läste första boken i serien förra året och var väl inte helt begeistrad, men ändå villig att läsa vidare. Ett beslut jag ångrade när jag började läsa De odödligas hunger. Den är nämligen så fruktansvärt seg inledningsvis. Flera gånger överväger jag att lägga boken åt sidan.

Men De odödligas hunger tar sig och bjuder på ett något sånär spännande, om än lite förutsägbart, äventyr. Det finns ett ständigt driv som gör boken lättläst och det är lite befriande med vampyrer som får vara monster, vars största drift är Hungern. Även om Allie börjar bli en sådan där klassisk vampyr som kämpar emot sitt inre monster och dömer alla som inte gör det. Hon känns som en gnälligare karaktär i den här boken.

Kanske börjar jag bli för gammal för ungdomsböcker. Eller åtminstone för den slentrianmässiga romans som skildras i många ungdomsböcker. Finns det något mer ointressant i hela De odödligas hunger än när Allie och Zeke försöker närma sig varandra på ett romantiskt plan? Åh, en människa och en vampyr, aldrig kan det gå, jag vill ju bita dig till döds hela tiden. Efter en stund skummar jag förbi bitarna med romans, himlandes med ögonen och hjärtligt uttråkad.

Det finns bitar av Julie Kagawas världsbygge som stör mig något oerhört, även om det egentligen är rätt så snyggt. Redan i första delen gnällde jag på att Allie faller i stark kvinna-fällan: hon är den enda kvinna som tillåts ta plats. I De odödligas hunger är det om något ännu värre. Jag satt och försökte komma på om det fanns några andra kvinnliga karaktärer i den överhuvudtaget och kom väl fram till att jo, det fanns det, men enbart en av dem fick ett namn. Att serien dessutom utspelar sig i framtiden, men alla forskare ändå är män känns… fantasilöst. Hur kickass din kvinnliga huvudperson än är så räcker det inte om det är så att världen i övrigt inte verkar ha kvinnor i sig. Det är helt enkelt inte realistiskt.

Efter att ha läst De odödligas hunger är jag inte speciellt sugen på att läsa den tredje delen, men jag kommer väl göra det ändå. Eventuellt.

betyg3

Andra bokbloggare om De odödligas hunger

Beas bokhylla; Bokfrossa; Maddes bokblogg; MsHisingen; Zellys bokblogg

Andra böcker i serien

De odödligas regler (recension)

De odödligas hunger

De odödligas sång

Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg

sista-brevet-till-sverige

Författare: Vilhelm Moberg
Serie: Utvandrarsviten, #4
Förlag: Bonnier (2016)
Antal sidor: 390 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Karl Oskar och Kristina har nu levt ganska länge i Amerika och börjar bli till åren. Deras barn växer upp. Nybygget växer. Kring dem rasar både inbördeskrig och indiankrig. Livet börjar sakta närma sig sitt slut, men de kan se tillbaka på ett liv som visserligen har varit hårt men som på många sätt har blivit bättre för dem och deras familj.

Det känns lite vemodigt att ha kommit fram till den sista delen i denna serie, men samtidigt har jag inte kunnat dra ut på det. Jag har velat läsa vidare. Men om jag skulle beskriva Sista brevet till Sverige med ett enda ord så skulle det nog vara ”epilog.” Men det skulle bli en ovanligt kort och trist recension om jag nöjde mig med det, så jag får väl utveckla det ytterligare.

Sista brevet till Sverige känns som om den har mest till syfte att knyta ihop de sista trådarna. Berätta hur det gick för människorna från Ljuder socken, hur de levde, hur de dog. Därmed känns det inte som om boken har så mycket drivande handling, utan bara finns till för att Vilhelm Moberg kom att bry sig om de här karaktärerna och inte ville lämna dem. Han ville förklara för oss läsare hur det slutade för dem.

Det finns ändå en del spänning i Sista brevet till Sverige. Inbördeskriget mellan Nord och Syd må ske i periferin, men indiankrigen är definitivt inte långt från där Karl Oskar och Kristina lever. Moberg väjer inte för att skildra de grymheter som begicks av båda sidor. Det är obehagligt och det är blodigt. Samtidigt dyker det upp en del sanningar, som att krigen aldrig skulle ha blivit av om inte för den vita människans svek. Att det är lustigt hur en indian inte var värd något som levande helt plötsligt blev värd en massa som död. Moberg har en särskild skarpsynthet i sin skildring av sociala orättvisor.

Sista brevet till Sverige kommer nog aldrig bli min favorit i serien. Det är lite synd att serien avslutas så pass svagt som det gör, men samtidigt måste jag säga att jag är tacksam över att Moberg har skrivit de här böckerna. Att han har skildrat dessa gripande människoöden på ett så levande vis att det känns som om jag har träffat dem i verkligheten. Som om jag tar del av vänners kamp, deras segrar och förluster, och får följa dem med på färden. Jag har gråtit och jag har drabbats. Det är ett gott betyg för en serie.

Sista brevet till Sverige är den svagaste delen i en i övrigt fantastisk serie. Men om du ännu inte har läst Utvandrarsviten, vad väntar du på?

betyg4

Andra böcker i serien

Utvandrarna (recension)

Invandrarna (recension)

Nybyggarna (recension)

Sista brevet till Sverige

Topp 10 författare som var nya bekantskaper för mig under 2016

Topp Tio Tisdag

Då var det tisdag igen och det är också sista dagen för min neuropsykiatriska utbildning, som jag kommer att sakna. Det har varit fruktansvärt intressant och givande. Istället får jag väl trösta mig med lite Top Ten Tuesday. Veckans tema är Top Ten New-To-Me Authors I Read For The First Time In 2016.

Vilhelm Moberg har trollbundit mig med Utvandrarsviten. Jag kan inte fatta att jag har väntat så länge med att läsa honom!

Jean Genet är en författare som kan få mig att tänka ”vad i helvete är det jag egentligen läser?”, men samtidigt så tycker jag att det är bra. Fruktansvärt skumt, men bra.

Natasha Pulley har hittills bara skrivit en bok, men nästa år släpper hon sin andra bok. Om den är hälften så bra som debuten kommer jag bli riktigt lycklig.

Anna Ahlund debuterade ju i år med en väldigt fin ungdomsbok, så nu följer jag spänt arbetet med bok nummer 2 på Instagram.

Therése Söderlind vill jag definitivt läsa mer av. Hon har verkligen ett fantastiskt språk.

Alan Hollinghurst har skrivit mycket som verkar spännande, och den bok jag läste av honom i år var riktigt bra så jag vill verkligen utforska hans författarskap ytterligare.

Roxane Gay är så himla skarp. Jag vill verkligen läsa mer av henne.

Mhairi McFarlane skriver riktigt kvick, rolig och driven chicklit, och jag vill definitivt läsa fler av hennes böcker.

Jenny Colgan skrev en av de mysigaste böcker jag har läst i år. Jag har flera av hennes böcker på min att läsa-lista.

Christoffer Holst debuterade med en riktigt fin, vintrig kärlekshistoria, och han släppte sin andra bok i år. Den har jag inte hunnit läsa men jag skulle vilja göra det.

Veckans skörd #144

Det var ett tag sedan jag lånade något på biblioteket, men härom veckan laddade jag ned en e-bok:

god-jul

Som ni vet har Kulturkollo valt ut Jonas Karlssons God jul som nästa cirkelbok och jag har ju redan hunnit läsa den. Samtalet börjar den 12 december och det ska bli spännande att läsa de andras åsikter om boken.

Jag gjorde en second hand-runda med mamma i lördags för att hitta prylar till min lägenhet. Då fick jag också en bokpresent av henne:

i-en-klass-for-sig

I en klass för sig är Fanny Ambjörnssons doktorsavhandling. Vi läste utdrag ur den när jag gick en socialantropologisk kurs och den verkar väldigt spännande. Det jag har läst tidigare av Ambjörnsson har ju varit givande.

Feministbiblioteket fyller 10 år

img_6246

I förra veckan fyllde Feministbiblioteket hela tio (!) år. Detta imponerande faktum firar hon med att lotta ut ett feministiskt bokpaket som kommer till vinnaren lagom till jul. Det låter som en julklapp som skulle göra mig glad, så jag håller tummarna för att turen ska stå mig bi.

Ett av mina favoritinslag på bloggen är den feministiska kanonen, som jag ibland inspireras av när jag köper eller lånar böcker. Den består av 49 böcker, plus Det andra könet av Simone de Beauvoir. Av dessa böcker har jag bara läst 14, så det finns fortfarande en hel del kvar för mig att utforska. Om du är nyfiken på vilka det är jag har läst så är det dessa:

1792 Till försvar för kvinnans rättigheter – Mary Wollestonecraft (Storbritannien)

1847 Jane Eyre – Charlotte Brontë (Storbritannien)

1890 Den gula tapeten – Charlotte Perkins Gilman (USA)

1916-25 Samlade dikter – Edith Södergran (Finland)

1929 Ett eget rum – Virginia Woolf (Storbritannien)

1934 Kris – Karin Boye (Sverige)

1945 Pippi Långstrump – Astrid Lindgren (Sverige)

1962 Den femte sanningen – Doris Lessing (Storbritannien/Rhodesia)

1963 Glaskupan – Sylvia Plath (USA)

1969 Mörkrets vänstra hand – Ursula Le Guin (USA)

1977 Egalias döttrar – Gerd Brantenberg (Norge)

1982 Purpurfärgen – Alice Walker (USA)

1992 Vilda Svanar – Jung Chang (Kina)

2008 Utrensning – Sofi Oksanen (Finland)

En viktig bok

thumbnail_jul4

Idag tar jag över stafettpinnen från Elin, Bokslukaren. Håll i er, för det här kommer att bli långt.

När jag skulle välja bok att skriva om idag stod det klart att jag hade två alternativ, eftersom jag begränsade mig till böcker som jag hade läst i år. Jag är inte så bra på att följa regler och begränsningar, inte ens mina egna, så därför tänker jag vara så fräck att jag faktiskt skriver lite om båda två idag.

Ett av alternativen var Ända in i märgen av Annika Taesler. Det är en självbiografi som kom ut i år och som berättar om hur Annika i tjugoårsåldern bestämde sig för att satsa på hästarna och ta ett jobb på Strömsholm. Under en ritt kommer hästen hon rider i sken och när hon vaknar upp igen får hon veta att hon har brutit nacken. Att hon är helkroppsförlamad.

Annika Taesler skriver mycket ärligt och utlämnande om hur det är att få spelreglerna för sitt liv totalt omkullkastade, men visar på att livet inte är över för att du blir skadad. Hon för oss med in i vården, där vi ser vikten av bemötande och hur fel bemötande kan rasera alla framsteg som har gjorts i rehabiliteringen. Hon blottar också det trasiga som finns i vårt samhälle, till exempel när färdtjänstchaufförer säger att hon bara för använda färdtjänsten till ”handikappsaker” eller när busschaufförer säger att hon egentligen inte får åka kollektivtrafiken, utan ska hålla sig till färdtjänst eftersom hon annars stjäl plats från andra passagerare. Det är en bok som många behöver läsa. Inte bara för att det är en viktig bok, utan för att den är riktigt bra skriven.

Mitt andra alternativ var Bad Feminist av Roxane Gay. Det är lätt att sätta upp feminister på piedestaler, bara för att knuffa ned dem så fort de begår ett misstag. Gays utgångspunkt är att hon är feminist och inte perfekt. Att hon vägrar låta sig själv placeras på den där piedestalen. Roxane skriver mycket klokt om ras och populärkultur och lyfter fram hur vithetsnormen präglar populärkulturen, om att älska verk som inte är feministiskt hållbara, om skönhetsideal och vikt. Men jag föll nog för boken när hon skrev detta:

När vi blir anklagade för att vara privilegierade så har vi en benägenhet att tro att det också är en insinuation om att vi har det lätt, vilket sårar oss eftersom livet är svårt för nästan alla. Det är klart vi blir sårade av sådana anklagelser. Titta på vita män när de blir anklagade för att vara privilegierade. Oftast går de in i omedelbar försvarsställning (och ibland är det begripligt.) De säger: ”Det är inte mitt fel att jag är en vit man” eller ”Jag har [fyll i någon annan omständighet som uppväger deras privilegium]”, istället för att bara acceptera att ja, i det här avseendet åtnjuter de vissa privilegier som andra saknar. Att vara privilegierad på ett eller flera områden innebär inte att man är helt och hållet privilegierad. Det är svårt att kapitulera och acceptera att man är privilegierad, men det är faktiskt det enda man behöver göra. Jag påminner mig själv regelbundet om detta: när jag erkänner att jag är privilegierad innebär det inte att jag förnekar att jag på olika sätt har varit och är marginaliserad, att jag har farit illa.

Det är inte så att jag håller med om allt som Roxane Gay skriver, men det märks så tydligt att hon är sylvass. Samtidigt så är det så skönt att hon inte dömer någon, eftersom hon är medveten om att hon själv inte är perfekt och att det inte går att vara det. Feminismen har många ansikten och det är okej. Det här är en bok som en bör läsa främst för att hon är så jävla smart, men också för att hon visar hur mycket av rasism, sexism och homofobi hänger samman. Intersektionalitet is the shit.

Imorgon är det Hanneles bokparadis som skriver om en viktig bok.

Du vet var jag finns av Rachel Cohn

du-vet-var-jag-finns

Författare: Rachel Cohn
Originaltitel: You Know Where to Find Me
Översättning: Malin Strååth
Förlag: X Publishing (2010)
Antal sidor: 177 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Laura och Miles är kusiner, men har uppfostrats som systrar. I sin trädkoja har de lekt sagolekar där Skönheten lämnar Odjuret till förmån för trollkvinnan som förtrollat honom och där Törnrosa aldrig vaknade. Ju äldre de blev, desto mer lik blev Laura en sagoprinsessa: skimrande älvlik. Miles blev bara alltmer tungsint grå. När Miles bästa vän kommer in i bokhandeln där hon jobbar extra behöver han bara säga ”Laura” för att hon ska förstå. Förstå att Törnrosa har tagit sig en tupplur hon aldrig kommer att vakna ifrån.

Jag har tidigare läst Rachel Cohn enbart när hon har samarbetat med David Levithan med blandade resultat. När Du vet var jag finns kom på bokrean tyckte jag att beskrivningen lät som om det skulle vara något för mig. Sedan har jag gått hela året och tänkt att jag ska läsa den. Längtat lite efter att göra det. Nu i november tog jag äntligen chansen.

Du vet var jag finns börjar väldigt lovande med ett sagoanslag. Vi introduceras till kusinerna Laura och Miles som om de vore sagoprinsessor, men sedan blir allt annat än en saga. Som läsare drags jag ned i Miles eviga cynism och mörker, vilket inte enbart kan förklaras av kusinens självmord utan som en del av hennes personlighet. Hon är inte en lätt karaktär att tycka om. Eller snarare är hon kanske inte en lätt karaktär att uppbåda intresse för.

Det går bara att läsa så många gånger att en karaktär känner sig fet och att hon därför aldrig kommer bli kysst, aldrig kommer att få en pojkvän, innan en blir lite less. Att hon dessutom slutar äta under en period gör det inte hela bättre. Hennes rena självdestruktivitet gör att parallellerna till kusinen blir övertydliga, likaså drogberoendet. Trots att Du vet var jag finns känns som en realistisk skildring av just hur destruktiv sorg kan bli, så berör den aldrig riktigt. Den blir stundtals riktigt tråkig. På slutet upplever jag dock att den glimrar till så att jag kan se vad den kunde ha varit, men inte blev.

Att jag inte blir helt överförtjust i Du vet var jag finns beror som ni märker på att jag har svårt att uppbåda känslor för Miles. En annan del av det hela är berättartekniken. Jag är svag för sagoberättandet, som Cohn återkommer till, då det blir väldigt effektfullt. Desto mindre förstår jag de ställen när boken byter font. Är det en blogg? Miles dagbok? Det känns dessutom inte som om det riktigt hör till den övriga berättelsen. Alla dessa utläggningar om politiken i DC tillför egentligen heller inte något, utan är mestadels sömnpiller och sidutfyllnad.

Nej, jag föll inte alls för Du vet var jag finns. Skönt med en bok som jag inte behöver ha stående i hyllan och ta upp plats.

betyg3

Andra bokbloggare om Du vet var jag finns

Bokintresse; Den här Berättelsen; Sagan om Sagorna

Ett år sedan

Idag är det ett år sedan jag lades in på sjukhus för att opereras. Tanken var att jag skulle opereras dagen därpå, som var en onsdag, för att sedan få åka hem på fredagen. Istället blev det en tio dagar lång sjukhusvistelse som tärde mycket på psyket.

Inte för att det krävdes mycket. Jag var redan körd i botten den hösten/vintern. Det är nog svårt för någon som inte levde i mitt huvud under den perioden att förstå fullt hur rädd jag var. Att knappt kunna äta för att du konstant mår illa och se sig själv rasa i vikt utan att det verkar som en enda läkare tar dig på allvar är en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende.

Vad som hände efter operationen är lite av en paradox. Jag kom hem både lite friskare och lite sjukare än vad jag var innan. Efter operationen kunde jag börja äta igen, men jag slutade också producera vissa hormoner.

Det här året har under stora delar varit ett töcken när jag har mått för dåligt för att göra saker som skapar minnen. Det innebär att december förra året på många sätt är tydligare i minnet än många händelser som ligger närmre i tiden. Så den närmaste tiden kommer nog de minnena ligga och pyra under ytan.

Samtidigt så känns det som om livet är på väg åt rätt håll nu. Jag tog till sist min examen, jag fick ett jobb, jag har fått en lägenhet. Vuxenlivet kan ta sin början.

Nästa år kommer säkert bli ännu bättre. Jag kommer fortsätta bli starkare och starkare. Livet kommer att fortsätta åt rätt håll. Det känns ändå rätt bra.

Månadsrapport: November 2016

november

Antal lästa böcker i november 2016: 12

  1. Sömnrevolutionen av Arianna Huffington
  2. The Scottish Prisoner av Diana Gabaldon
  3. Du vet var jag finns av Rachel Cohn
  4. Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg
  5. De odödligas hunger av Julie Kagawa
  6. Grottan av Eva Ullerud
  7. Violin av Anne Rice
  8. You’re Never Weird on the Internet (Almost) av Felicia Day
  9. The Grey King av Susan Cooper
  10. Lips Touch av Laini Taylor
  11. Monstret i natten av Mats Strandberg
  12. God jul av Jonas Karlsson

Antal lästa sidor: 3264 sidor
Snittbetyg (5-gradig skala): 3,75

Drama: 1
Dystopi: 1
Fantasy: 4
Historisk fiktion: 2
Humor: 1
Non-fiction: 2
Skräck: 1

Läs en novell: 4
Bokcirkel: 1

Hyllvärmare: 0
Böcker införskaffade samma månad: 2
Böcker införskaffade samma år: 8
Omlästa böcker: 1
Lånade böcker: 1 

Kvinnor: 9
Män: 3
Annat: 0
Duo: 0

Amerikansk författare: 7
Brittisk författare: 1
Svensk författare: 4

På originalspråk (engelska): 5
På originalspråk (svenska): 4
Författare jag inte har läst tidigare: 5
Recensionsex: 1
E-böcker: 2
Ljudböcker: 0

Månadens bästa skönlitterära: The Scottish Prisoner av Diana Gabaldon
Månadens bästa nonfiction: You’re Never Weird on the Internet (Almost) av Felicia Day
Månadens sämsta: Sömnrevolutionen av Arianna Huffington
Månadens överraskning: You’re Never Weird on the Internet (Almost) av Felicia Day
Månadens besvikelse: Du vet var jag finns av Rachel Cohn
Månadens otäckaste:

Kommentar: November bara svischade förbi och jag är imponerad över att jag överhuvudtaget har fått något läst med tanke på hur trött jag har varit. Kanske är det för att jag mest har satsat på lättlästa ungdomsböcker som jag har köpt i år och varit sugen på. Inte en enda hyllvärmare blev läst i november. Däremot har jag tjuvstartat på julläsningen genom att läsa nästa cirkelbok som Kulturkollo har valt ut.

Om månadens bästa skönlitterära: The Scottish Prisoner var precis vad jag behövde i novembermörkret. Det känns som om jag borde ha fler böcker av Diana Gabaldon hemma för en snabb pick-me-up.

Om månadens bästa non-fiction och månadens överraskning: En humoristisk, men ändå utlämnande, självbiografi om hur det är att leva med ångest och vara en stor nörd. Jag gillade Felicia Day redan innan, men nu gillar jag henne ytterligare.

Om månadens sämsta: Sömnrevolutionen låter så himla intressant, men jag upplevde den som osaklig och som att den drev en agenda.

Om månadens besvikelse: Jag har gått och suktat hela året efter att läsa Du vet var jag finns, men den var inte alls som jag hade hoppats på. Utan snarare ganska tråkig.

Punkter jag har uppfyllt under Läs en novell:

4. Läs en novell av en författare du aldrig tidigare har läst. [Grottan av Eva Ullerud]
5. Läs en novell med en frukt i titeln. [Goblin Fruit av Laini Taylor]
7. Läs en novell som handlar om en förälder och ett barn. [Hatchling av Laini Taylor]
11. Läs en novell där huvudpersonen är förälskad. [Spicy Little Curses av Laini Taylor]

theforbiddenkingdom20084170_f

Antal sedda filmer i november 2016: 1

  1. The Forbidden Kingdom

Antal minuter: 104
Snittbetyg (5-gradig skala): 3

Fantasy: 1

Amerikansk-kinesisk film: 1

Kommentar: Filmtittandet har det blivit desto sämre med. Kanske för att jag mest brukar titta på film på fredagskvällar och jag har jobbat tre fredagskvällar på raken nu… Men jag hoppas kunna titta på något nu på fredag. Filmen jag såg i november var inte speciellt bra, men den går att titta på.