Balladen om sångfåglar och ormar av Suzanne Collins

Omslagsbild Balladen om sångfåglar och ormar

Författare: Suzanne Collins
Originaltitel: The Ballad of Songbirds and Snakes
Översättare: Lena Jonsson
Serie: Hungerspelen, #0
Förlag: Bonnier Carlsen (2020)
Antal sidor: 552 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Coriolanus Snow är arton år och minns alltför väl det inbördeskrig som skakade Panem. Huvudstaden har ännu inte hämtat sig från stridigheterna. Denna morgon är det den tionde ”Slåttern”: ceremonin där två ungdomar från distrikten väljs ut för att strida i, och troligen slaktas, i Hungerspelen. Syftet med spelen är dels ett straff, dels att bygga upp en stark, trygg och lydande nation. Men få bryr sig om spelen. För att öka engagemanget bestämmer sig ledningen för att engagera Huvudstadens ungdomar som mentorer åt spelarna och ge dem i uppdrag att utveckla dem. Snow får i uppdrag att förbereda Lucy Gray, en flicka från distrikt 12 vars sång trollbinder publiken. Känslorna hon väcker hos honom är oväntade, samtidigt som hans känslor för Panem blir alltmer komplexa och fanatiska.

Balladen om sångfåglar och ormar utspelar sig långt innan de Hungerspel vi har lärt känna, innan de blev dyra, påkostade spektakel. Här är de förvånansvärt enkla, men brutala. Inledningsvis blir jag väldigt imponerad hur mycket Suzanne Collins har utvecklats som skribent. Det här är vassare, mognare skrivet än den ursprungliga trilogin. Dessvärre tror jag att den här boken gott hade kunnat kortas ned med ett hundratal sidor för att bibehålla spänningen. (En hel del av Lucy Grays sånger kunde gott ha uteslutits också.)

Huvudpersonen i Balladen om sångfåglar och ormar är den ökände president Snow, som ung pojke. Problemet med att välja honom som huvudperson är att det känns som om Collins verkar försöka väcka sympati för honom, vilket inte fungerar med tanke på allt vi vet han kommer att göra. Hans fattiga bakgrund ger en förklaringsgrund för hans senare agerande, men ingen ursäkt. Dock lyfter allt ett snäpp när Collins slutar försöka göra honom sympatisk, när vi får se alltmer av den man han kommer bli och de beslut som har lett honom dit.

Självklart är det inte en ungdomsbok utan ett visst inslag av romans. Men romansen i Balladen om sångfåglar och ormar gör mig illa till mods. Även om Snow i en begränsad ställning så har han betydligt mer makt än vad Lucy Gray har, och obalansen i deras förhållande stör mig.

Nu låter det kanske som om jag inte gillar Balladen om sångfåglar och ormar, men det gör jag. För mig var det en positiv överraskning och ett spännande verk som gav en fördjupad förståelse för hur Hungerspelen kom att uppstå.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker i serien

Balladen om sångfåglar och ormar

Hungerspelen (recension)

Fatta eld (recension)

Revolt (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Teckna och måla pinuppor i retrostil

Omslagsbild Teckna och måla pinuppor i retrostil

Originaltitel: How to Draw and Paint Pin-Ups and Glamour Girls
Översättare: Ann Margret Forsström
Förlag: Tukan förlag (2012)
Antal sidor: 128 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Teckna och måla pinuppor i retrostil härstammar från en tid när Betty Grable satte standarden för kvinnlig skönhet och Betty Page satte standarden för kvinnlig tjusning. Från den klassiska 20-talsflappern till en pinuppbikinimodell så kommer konstnären få verktyg för att rita och måla en mängd kvinnliga motiv och porträtt i flertalet olika medium, såsom olja, pastell, blyerts och akvarell.

Det är något särskilt med pinuppkonsten. De bjärta, klara färgerna. Den idealiserade kvinnokroppen. Den lekfulla sexualiteten. Jag har flertalet böcker om denna konstform med bilder från olika reklamkampanjer, men när jag hittade Teckna och måla pinuppor i retrostil på Bokus blev jag nyfiken på hur det skulle vara att själv skapa den typen av konst.

Baksidetexten till Teckna och måla pinuppor i retrostil är dock lite vilseledande. Där står det bland annat att det ska finnas steg för steg instruktioner för hur man tecknar pinuppor, vilket det definitivt inte finns. Istället inleds hela boken med en klassisk inledning kring färglära, olika typer av material och lite om pinuppkonstens kapitel. Därefter tar det vid kapitel där olika konstnärer beskriver hur de bygger upp sina bilder med hjälp av modeller, fotografier och olika material. Det finns även intressanta stycken kring anatomi och en illustration hur idealiserade kropparna blir.

Teckna och måla pinuppor i retrostil innehåller gott om fina illustrationer som ger den som är intresserad av det hela en kort lektion i tekniken hur man skapar utseendet och känslan av denna vintagekonstform. Det är ändå en inspirerande bok som ger den konstnärligt lagde verktyg för att skapa sina egna pinuppor.

Även om Teckna och måla pinuppor i retrostil inte var lika pedagogisk som jag hade hoppats, så är den ändå ett fint och inspirerande verk för den intresserade.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates

Omslagsbild Lilla himlafågel av Joyce Carol Oates.

Författare: Joyce Carol Oates
Originaltitel: Little Bird of Heaven
Översättare: Ulla Danielsson
Förlag: Bonnier (2010)
Antal sidor: 478 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den vackra Zoe Kruller lämnar sin man och son och flyttar in hos en väninna i den lilla staden Sparta. I detta hus kommer hennes femtonåriga son Aaron hitta henne brutalt mördad. Nästan genast riktas polisens uppmärksamhet mot mannen som hon nyligen har separerat från, Aarons far. Snart börjar det också ryktas om att Zoe har haft en affär med en gift tvåbarnsfar, som snart även han blir misstänkt. De båda familjernas liv slås i spillror av mordent men barnen kan inte hjälpa att de hör talas om varandra. Älskarens dotter Krista börjar ta omvägar runt Aarons hus, smyger sig så nära som hon bara vågar. Aaron blänger på Krista när helst de möts, men kan inte sluta tänka på henne. I tonåren blir cirklarna de slår runt varandra allt tätare och snart övergår nyfikenheten i ömsesidig besatthet. Samtidigt håller de båda fast vid tron att den andras far är den som är skyldig till mordet.

Lilla himlafågel lottades fram i min bokcirkel på temat ”en bok som klarar Bechdeltestet”, vilket den helt klart inte gör. Men det är inte lätt att veta innan man har läst en bok. Det finns visserligen mer än två namngivna kvinnliga karaktärer och de samtalar med varandra, men deras samtal rör nästan uteslutande män. Nästan vartenda samtal som Krista och hennes mamma har genom boken rör Kristas pappa. Överlag känns det som om kvinnorna i boken centrerar kring och definieras av männen i deras liv. Sex förekommer i boken, men alltid i gråzonen av våldtäkt och som uttryck för manlig dominans.

När jag tidigare har läst Joyce Carol Oates (Svart flicka, vit flicka) har jag inte varit särskilt förtjust, men tänkte att jag skulle ge Lilla himlafågel en ärlig chans. Oates kan skriva, men bortsett från vissa språkliga bitar kommer jag aldrig förstå varför vissa spår att hon kommer få Nobelpriset. Upprepningarna här driver mig till vansinne. Därtill är berättelsen så dryg och långsam.

Nej, Lilla himlafågel var inget för mig och jag ger upp hoppet om den här författaren.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Helt klart skulle-tag

Jag hittade den här inne hos Vargnatts bokhylla.

1. En bok som helt klart skulle ha en uppföljare.

The Power av Naomi Aldermann. Jag är girig, måste jag erkänna. Den här boken gjorde otroligt starkt intryck på mig när jag läste den och jag skulle vilja se mer av den värld som Aldermann har skapat.

2. En bok som helt klart skulle ha en spin off-serie.

Parasollprotektoratet av Gail Carriger, som visserligen har en mängd spin off-serier men inte den jag vill ha. Jag vill ha en spin off-serie om professor Lyall och Biffy, goddammit.

3. En författare som helt klart skulle ha skrivit fler böcker

Emily Brontë. Jag tycker att Wuthering Heights är en av de bästa brittiska klassikerna. Hon hade ett sinne för att bygga atmosfär och karaktärer som troligen bara skulle ha mognat om hon hade fått fortsätta leva.

4. En karaktär som helt klart skulle ha blivit tillsammans med någon annan.

Hermione Granger. Jag är inte Rons största fan och jag har svårt att se hur de här två egentligen passar ihop.

5. En bok som helt klart skulle slutat annorlunda.

Jag tyckte mycket om Stephen Kings Väckelse fram tills slutet av den. Slutet förstörde i mångt och mycket för mig.

6. En bok som helt klart skulle ha ett filmkontrakt.

Dödsritten av Maggie Stiefvater. Med den rätta musiken och fotot skulle detta kunna bli en alldeles utmärkt atmosfärisk film.

7. En bok som helt klart skulle ha ett serie-kontrakt

Jag tycker fortfarande att Harry Potter skulle göra sig betydligt bättre som tv-serie. En säsong per skolår (kanske två, i fallet med Fenixordern.) Numera finns det ju dyra, påkostade tv-serier och jag tänker att en riktig storsatsning skulle kunna bli riktigt bra.

8. En bok som helt klart skulle ha varit skriven ur endast ett perspektiv.

Pat Barkers The Silence of the Girls skulle ha varit ännu starkare om den enbart varit skriven ur Briseis perspektiv. När hon senare valde att skriva även ur Achilles perspektiv tillförde inte boken mycket.

9. En bok som helt klart skulle byta omslag.

Breven från Maresi av Maria Turtschaninoff. Jag tyckte den första boken hade ett så snyggt omslag, men de senare böckerna var inte alls i samma stil och heller inte lika snygga.

10. En bok som helt klart skulle behållit sitt originalomslag.

Min utgåva av Patrick Ness A Monster Calls har inte ett särskilt inspirerande omslag. Det ursprungliga var mycket finare.

Bildkälla: Wikipedia.

11. En serie eller författare som helt klart skulle ha slutat efter en bok.

E. L. James och hennes Femtio nyanser-böcker. Hon verkar ju inte kunna skriva något annat, eftersom hon nu är tvungen att skriva böckerna ur Christian Greys synvinkel också och den enda bok hon har släppt som inte är relaterat till serien har fått usla recensioner.

Publicerat i läsning | Etiketter , | 2 kommentarer

Enola Holmes

Poster för Enola Holmes

Regissör: Harry Bradbeer
Manus: Jack Thorne
Skådespelare: Millie Bobby Brown, Sam Claflin, Henry Cavill, Helena Bonham Carter
Produktionsår: 2020
Längd: 121 minuter

Enola Holmes är den mycket yngre systern till två berömda bröder: Mycroft och Sherlock Holmes. Men medan de lever sina liv i London, så lever Enola tillsammans med deras egensinniga mamma. Mamman undervisar henne i allt som hon tycker att Enola bör kunna, vilket inte inkluderar att bete som en dam i societeten bör. När mamman försvinner spårlöst kommer Enolas båda bröder hem. Mycroft förfasas över Enolas brist på socialt maner, medan Sherlock är mer fascinerad av mysteriet framför honom. När Mycroft försöker skriva in henne vid en skola för unga damer, bestämmer sig Enola att ta saken i egna händer och rymmer till London för att leta efter mamman. Men hon finner sig indragen i mysteriet kring en ung viscount, som någon vill se död…

Enola Holmes är baserad på en bokserie med samma namn, författad av Nancy Springer. När Netflix började släppa trailers så blev jag genast förväntansfull. Dessvärre upplever jag inte att filmen är lika bra som jag hade hoppats. Visst är den nog så underhållande, även om Millie Bobby Browns (Enola Holmes) sätt att vända sig direkt till tittaren efter ett tag blir tröttsamt. Kanske är min invändning lite mot vad de har gjort med Holmesbröderna. Jag har svårt att se Mycroft (Sam Claflin, helt oigenkännlig) som fullt så misogyn som han är i filmen.

Att Enola Holmes är en feministisk vinkling av Sherlock Holmes gör filmen dock lite intressant. Det finns en briljant replik från en karaktär till Sherlock, när han uttrycker att politik är tråkigt, att det kan bero på att han är gynnad av systemet. Så det grundläggande budskapet gör filmen lite mer spännande, även om det ibland blir lite tunghänt utfört.

Det finns idel fantastiska skådespelare i Enola Holmes. Flera Harry Potter-alumner – Fiona Shaw, Frances de la Tour och Helena Bonham Carter – innehar mindre roller, vilket tillför filmen en hel del. Fiona Shaw har osviklig komedisk timing, medan Helena Bonham Carter är lysande som Holmesmamman. Och Frances de la Tour är så bra som bara hon kan vara. Henry Cavill porträtterar Sherlock, vilket han gör med bravur, och Sam Claflin är, som sagt, oigenkännlig som Mycroft och gör den otrevliga rollen övertygande. Men inte ens en parad av stjärnor, snyggt foto och bra musik, kan lösa att filmen är något för lång och inte bär sig hela vägen.

Vilket är synd. Enola Holmes var annars riktigt lovande, men utförandet brister något.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Spirande kärlek i bokhandeln för ensamma hjärtan

Författare: Annie Darling
Originaltitel: True Love at The Lonely Hearts Bookshop
Översättare: Ingmar Wennerberg
Serie: Bokhandeln för ensamma hjärtan, #2
Förlag: Historiska Media (2020)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Verity Love trivs allra bäst i sitt eget sällskap och i tystnaden där hon kan ladda sina batterier. Omvärlden är alldeles för högljudd och krävande. Men hennes vänner och familj tycks ha svårt att förstå detta och försöker ständigt tussa ihop henne med en mer eller mindre lämplig man. Därför har hon kommit på det perfekta alibit: havsforskaren Peter Hardy. En perfekt, men visserligen fiktiv, pojkvän. Dessvärre vill hennes vänner snart träffa honom och när de följer efter henne leder det till ett fall av misstagen identitet. Verity slår sig ned hos Johnny, en snobbig arkitekt, som alla drar slutsatsen är hennes nya pojkvän. Men Johnny själv är i behov av en fiktiv flickvän och de bestämmer sig för att under sommarens alla inbjudningar låtsas vara ett par.

Spirande kärlek i bokhandeln för ensamma hjärtan är andra delen i en serie, men kan läsas helt fristående. Den gemensamma nämnaren i serien är bokhandeln där Verity jobbar, en bokhandel som exklusivt säljer kärleksromaner. Därmed kommer denna bok troligen tilltala många bokälskare: beskrivningen av den mysiga bokhandeln med sin tillhörande tesalong (och alla dess kakor) och kärleken till böcker värmer i alla fall mitt hjärta. Även om jag aldrig har läst Stolthet och fördom, som flitigt citeras och Verity använder Elizabeth Bennett som en måttstock för att leva sitt liv.

Spirande kärlek i bokhandeln för ensamma hjärtan är en charmig berättelse om två komplexa människor som av olika anledningar har vänt sig från förhållanden. Verity är introvert och högkänslig till den grad att livet, så fyllt av extroverter, verkligen utmattar henne. Jag lovar dock att Johnny, som är trånande kärlekssjuk efter en annan kvinna, kommer leda till mer än ett frustrerat ögonblick när du vill ruska om honom så att hjärncellerna faller på plats. Persongalleriet är således mysigt med karaktärer som är lätta att fastna för och de båda huvudpersonerna har en trovärdig kemi. Förvecklingarna som sker mellan dem är kanske lite långsökta, men det här är en bok där sidorna bara flyger förbi i ren njutning.

Den som letar efter en underhållande, romantisk bok, kommer verkligen att njuta av Spirande kärlek i bokhandeln för ensamma hjärtan.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

Bokhandeln för ensamma hjärtan

Spirande kärlek i bokhandeln för ensamma hjärtan

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

En dos stryknin av Agatha Christie

Författare: Agatha Christie
Originaltitel: The Mysterious Affair at Styles
Översättare: Eva Wahlenberg
Serie: Hercule Poirot, #1
Förlag: Bookmark förlag (2020)
Antal sidor: 260 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Arthur Hastings har bjudits in att bo på det ståtliga Styles av gamla vänner. Husets ägare är den förmögna Emily Inglethorp, styvmamma till Hastings vänner John och Lawrence Cavendish. Hon har nyligen gift om sig med en man som ingen i den övriga familjen är särskilt förtjust i. När den äldre kvinnan snart dör står det klart att hon har blivit förgiftad inuti sitt låsta sovrum. I den lilla byn Styles St. Mary finns det gott om misstänkta: den nya maken, de båda styvsönerna, den labila hushållerskan och en vacker sjuksköterska som jobbar på sjukhusets apotek. När Hastings stöter på en gammal vän i byn, den framgångsrike detektiven Hercule Poirot, ber han honom att ta sig an fallet.

En dos stryknin är Agatha Christies debutroman från 1920 och den första boken om den belgiska detektiven Hercule Poirot. För att fira hundraårsjubileet har Bookmark förlag gett ut den i en ny, vacker utgåva och därtill bifogat det slut som Christie ursprungligen skrev. De var vänliga nog att skicka ett recensionsexemplar.

Redan i En dos stryknin ser vi prov på det som kommer bli Christies signum: det låsta rummet, det oförklarliga sättet som mördaren lyckats bringa sitt offer av daga och att alla på den begränsade platsen tycks ha motiv till att vilja se offret död. Här är det dock i en mindre polerad form. Bitvis känns det utdraget, pladdrigt, som om hon försöker fylla ut sidorna. Handlingen är lite väl invecklad och fylld av villospår. Nog för att Hercule Poirot är excentrisk, men kanske inte fullt så excentrisk som han är i denna bok.

Men det finns ändå en alldeles unik charm med ett gammalt klassiskt Christiemysterium. En dos stryknin är inget undantag. Du kommer att sitta och gissa febrilt vem som är mördaren, men ändå ha fel när Poirot nystar upp mysteriet vi har framför oss.

Betyg 3: Gillade den.

Andra delar i serien

En dos stryknin

Vem var den skyldige?

Poirots små grå celler

Dolken från Tunis

De fyra stora

Mysteriet på Blå tåget

Badortsmysteriet

Tretton vid bordet

Mordet på Orientexpressen (recension)

Tragedi i tre akter

Den flygande döden

ABC-morden

Mord i Mesoptamien

Korten på bordet

Döden på Nilen

Det stumma vittnet 

Döden till mötes

Hercule Poirots jul

Skospännet 

Samvetskval

Mord på ljusa dagen

Fem små grisar

Gropen

Högt vatten

Mrs McGinty är död

Begravningar är farliga

Mord klockan fem

Död mans fåfänga

Katt bland duvor

Klockorna

Tredje flickan

Mord på allhelgonadagen

Långa skuggor

Ridå – Hercule Poirots sista fall

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Gränsmark av Aino Trosell

Författare: Aino Trosell
Förlag: Hoi förlag (2020)
Antal sidor: 458 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack!

Siv Dahlin har fått ett vikariat som brevbärare. Hon kör den ensliga Finnmarksrutten, där folk får reda sig själva precis som förr i världen. Men numera finns det ju bilar och snöskotrar och fläckvis mobiltäckning. Hon lär känna de människor som lever här ute i periferin. På vägen lyssnar hon på musik, noterar naturens och årstidernas växlingar medan hon delar ut post. Ibland låter hon sig bjudas på kaffe. På vinterns kallaste dag påträffar Siv en rimfrosttäckt kropp på rundan. Hon förstår att mannen är en av de nyanlända som nyss kommit till orten. Efterhand avtäcks spänningar av oväntat slag. Allt är inte heller så enkelt. Ofrivilligt blir hon indragen som vittne, som fyllechaufför, som mottagare av bikt vare sig hon vill det eller inte.

För några år sedan läste jag en novellsamling av Aino Trosell, som gjorde mig nyfiken på hennes fortsatta författarskap. När jag fick mejl från Hoi förlag om Gränsmark blev jag så pass nyfiken att jag bad om ett recensionsexemplar. Jag hade glömt att jag tycker att Trosells språk är lite knepigt; hur jag både uppskattar det och har svårt för det. Här är det lite fragmentariskt, på gränsen till stream of consciousness. Bitvis känns det som om det hade kunnat korrekturläsas mer, då det saknas kommatering och annat som gör att texten svårläst.

Andra saker som jag hade glömt är att jag har mött huvudpersonen i Gränsmark tidigare. Siv Dahlin är en sådan person som drar till sig oväntade händelser hela tiden. Mord, bilkapningar, terrorister, rättshaverister… Man vet att det finns människor som råkar ut för mycket saker i verkligheten, men i bokform känns det lite ansträngt när en och samma karaktär under ett år råkar ut för så många underliga händelser.

Nu låter det som om jag inte gillade Gränsmark, men även om det är en knepig bok så tyckte jag om den. Jag tycker om vemodet och kärleken till den avlägsna bygd, till naturen, till det som en gång varit. Även det lite dråpliga i att Siv ständigt snubblar in i dessa konstiga situationer. Det blir ju också bitvis väldigt spännande.

Ja, nog för att jag tycker att Gränsmark är knepig, men den har sin charm också.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Anything but Books-tag

 

1. Name a cartoon that you love.

Descendants of Darkness är en anime baserad på en manga med samma namn. Den har jag sett åtskilliga gånger utan att tröttna.

2. What is your favorite song right now?

Antingen Cántalo av Ricky Martin, Residente och Bad Bunny eller Carnaval av Maluma. De gör mig glad båda två.

3. What could you do for hours (that isn’t reading)?

Något jag kan sitta och ägna mig åt i timmar är att teckna. När jag kommer in i ett flyt så försvinner verkligen hela världen.

4. What is something you love to do that your followers would be surprised by?

De av mina följare som följer mig på Instagram lär knappast bli överraskade, men ni som bara läser bloggen kanske blir överraskade över att höra att jag älskar att styrketräna. Jag vet själv knappt hur det gick till, men om jag inte är på gymmet tre gånger i veckan minst så börjar det klia i kroppen.

5. What is your favorite unnecessarily specific thing to learn about?

Olika språks egenheter. Varenda språk har något som framstår som väldigt konstigt för utomstående och det är spännande att läsa om.

6. What is something unusual you know how to do?

Jag kan tala, läsa och skriva lite Mandarin. Inte lika mycket som jag en gång har kunnat, men lite ändå.

7. Name something you’ve made in the last year (and show us, if you can)

Just nu deltar jag ju i Inktober, så jag håller på att teckna en massa. Ett exempel är det här porträttet av min lilla Marabo:

8. What is your most recent personal project?

Mitt nyaste personliga projekt är att jag håller på att göra i ordning min bullet journal för nästa år. Jag tänker inte köpa någon kalender nästa år, utan enbart använda den, vilket är lite spännande.

9. Tell us something you think about often (maybe while staring out of windows)

Ja, vad tänker jag på när jag tittar ut genom ett fönster? Med tanke på att jag önskar att det ibland skulle vara tyst i mitt huvud, så är det förvånansvärt svårt att komma något nu. Men jag tänker mycket på miljön och klimatet för närvarande.

10. Give us something thats your favorite, but make it something oddly specific,
not like your favorite food, but like your favorite food when you’ve been studying
for hours and forgot to eat. Or, you know, something like that.

När jag går in i sovrummet för att klä på mig på morgonen och Marabo ligger i sängen och börjar vifta på svansen. Den går som en liten propeller, vilket alltid får mig att skratta och gå fram till henne. Då vänder hon givetvis upp magen för att få lite magkli.

Publicerat i okategoriserad | Etiketter , | Lämna en kommentar

Ringaren i Notre Dame

Originaltitel: The Hunchback of Notre Dame
Regissör: Gary Trousdale och Kirk Wise
Manus: Tab Murphy, Irene Mecchi, Bob Tzudiker, Noni White och Jonathan Roberts
Skådespelare: Joakim Jennefors, Sharon Dyall, Stefan Ljungqvist, Roger Storm, Mikael Grahn, Lars Kronér, Peter Flack, Siw Malmkvist, Monica Forsberg och Håkan Hagegård
Produktionsår: 1996
Längd: 91 minuter

Quasimodo är vanställd sedan födseln och har levt sitt liv undangömd i den mäktiga kyrkan Notre Dame. Där arbetar han som klockringare och får besök av sin välgörare, domare Frollo, som förmanar honom att hålla sig inom kyrkans stenväggar. Quasimodo börjar dock undra alltmer hur det skulle vara att vandra i solen med alla andra. När han vågar sig ut, möter han romen Esmeralda och förälskar sig i henne. Men även domare Frollo har lagt märke till henne, en besatthet som kommer att hota hela Paris och alla romer som rör sig inom stadens murar.

Ringaren i Notre Dame är Disneys tolkning av Victor Hugos roman med samma namn. Således kan vi tolka det som att det är en lätt romantiserad version av berättelsen som slutar lyckligare än vad boken gjorde. Den här filmen var aldrig någon favorit när jag var barn, därför blir jag överraskad över hur bra den.

Jag tror nämligen att jag tycker att Ringaren i Notre Dame är ett av Disneys bästa verk. Troligen är det en berättelse som är lättare för en vuxen att ta till sig: en berättelse om hyckleri och förföljelse. Om utanförskap. Domare Frollo måste vara en av de mest obehagliga, om inte den mest otäcka, av Disneys antagonister. Så självgod, så säker på sin förträfflighet och dygdighet, att han inte kan se att han förkroppsligar varenda dödssynd som finns. Han riktigt fyller mig med rysningar.

Det finns gott om humor och charm i Ringaren i Notre Dame, men det är allvaret och mörkret som drar mig till den. Och den fantastiska musiken. Esmeraldas bön är en fantastisk sång, medan Som eldar verkligen förkroppsligar hela Frollos karaktär. Musiken är värld att lyssna på bara i sig själv.

Ringaren i Notre Dame ledde till en positiv överraskning för mig, då det här är när Disney när det är som bäst.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 1 kommentar