The Stranger’s Child av Alan Hollinghurst

the stranger's child

Författare: Alan Hollinghurst
Förlag: Picador (2012)
Antal sidor: 563 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Sommaren 1913 bjuder George Sawle med sig sin universitetskamrat Cecil Valance till sitt familjehem. Cecil är en poet som precis börjar röna framgångar och hans aristokratiska börd utövar en lockelse på Sawlefamiljen. Särskilt påverkad blir George lillasyster Daphne. Under sin vistelse i Sawles hem skriver Cecil en dikt som efter hans död kommer att bli en av Englands största dikter. Under åren som gås spinns en kärlekssaga ihop och familjerna gör sitt bästa för att dölja Cecils hemligheter. Men medan England förändras blir det allt svårare att dölja dem och en ambitiös författare till biografier hotar att avslöja dem alla.

En av anledningarna till att jag blev nyfiken på The Stranger’s Child är att den har liknats vid Evelyn Waughs En förlorad värld, en roman som jag fullkomligt älskade. Inledningsvis måste jag säga att känslan definitivt sitter där. Spänningarna som uppstår på grund av skillnaderna i status, det homoromantiska (som är mer explicit i denna) och förtrollningen av ett hus. Det är fruktansvärt likt, men med små skillnader och omkastningar.

Men snart går The Stranger’s Child sin egen väg och blir något helt eget. Den utspelar sig under ett flertal tidsplan. Först den där sommaren 1913 när vi lär känna George och Cecil, och bevittnar deras förhållande. Därefter tretton år senare när familjen samlas för att diskutera sina minnen av Cecil inför att en biografi över hans liv ska släppas. I den tredje delen introduceras Peter Rowe och Paul Bryant, som båda blir insyltade i Valancefamiljen och fascineras av Cecil Valance. I den fjärde delen börjar Paul Bryant samla in material till sin biografi och den femte delen utspelar sig under 2008 när Cecils homosexualitet kan diskuteras mer öppet. Genom den här typen av berättande kan läsaren få veta saker som karaktärerna inte vet om, se hur fakta förvanskas genom tidens gång och lära sig nya saker samtidigt med karaktärerna.

Det finns nackdelar och fördelar med den här typen av berättande. Fördelarna är att det blir en mer komplex form av berättande som ger läsaren stort utrymme att tolka vad som är sant i The Stranger’s Child och samtidigt fundera över vem det är som äger sanningen när ålderdomen tar ut sin rätt och minnet sviker. Nackdelarna är att en i princip precis hinner lära känna karaktärerna innan det är dags att lämna dem.

Men jag sugs in i The Stranger’s Child. Det är en berättelse om hur ett land förändras över tid och sådant som var otänkbart att tala om i början av boken, såsom homosexualitet, blir inte så konstigt att prata om i slutet av boken. Genom mysteriet med Cecil Valance och vem det egentligen det var som han skrev dikten till ger Alan Hollinghurst läsaren möjlighet att utforska hur attityderna till homosexualitet förändras under ett nästan århundrande. Detta görs på ett vackert, poetiskt språk.

The Stranger’s Child är en finurligt uppbyggd bok och jag blir nyfiken på vad mer författaren har skrivit.

betyg4

Andra bokbloggare om The Stranger’s Child

Den här berättelsenenligt O; och dagarna går

Collected Poems 1909-1962 av T. S. Eliot

collected poems

Författare: T. S. Eliot
Förlag: Natur och kultur (2013)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Thomas Stearns Eliot föddes i USA i slutet av artonhundratalet, men flyttade senare till Storbritannien där han kom att bli medborgare och avsade sig senare sitt amerikanska medborgarskap. Han betraktas som en av den modernistiska lyrikens starkaste röster. 1948 belönades han med Nobelpriset i litteratur ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi.”

Att T. S. Eliot är en av mina favoritpoeter har nog inte gått den uppmärksamma bloggläsaren förbi. Jag snubblade över hans poesi via fanfiction, en episkt lång Arkiv X-fanfic där en seriemördare sände budskap till Mulder med hjälp av Eliots poesi. Jag fastnade för de rader som förekom i berättelsen och hur väl tolkningarna passade in i storyn. När jag sedan läste hans dikter för första gången föll jag som en fura. I år tyckte jag att det var dags att unna mig själv en efterlängtad omläsning.

Att recensera lyrik är alltid svårt. För mig handlar det om att poesi är något personligt. Det som gör att jag gillar poesi är att det tilltalar någonting inombords, något som får mig att darra till. En subjektiv upplevelse som är svår att sätta ord på. Men en av anledningarna till att jag gillar Eliots lyrik är hans sinne för språk, hur han leker med ord och ordvändningar och att det hela tiden gäller att hålla sig vaken. Att han använder sig av rytm och prosodi på ett sätt som gör att en inte kan göra annat än fyllas av beundran.

En annan anledning är att, även om jag själv inte är religiös, så tilltalas jag av sökandet efter religionen i en del av hans dikter. Såsom i Ash-Wednesday, när han har konverterat till anglikanska kyrkan och kämpar med att ha varit en person som har saknat tro till att nu försöka närma sig Gud. Andra gånger är det religionen som gör att jag blir nästan osams med Eliot. Särskilt när han kliver upp i predikstolen och säger åt människan att återvända till Gud, såsom han gör i Choruses from ’The Rock’.

Ändå älskar jag hans lyrik, även när jag inte kommer överens med honom. Bäst i mitt tycke är The Waste Land; The Hollow Men; Ash-Wednesday och Four Quartets. Det är här dikterna riktigt sprakar med bilder och sinnesstämningar som får mig att sitta djupt försjunken och samla på meningar och citat. Här finns formuleringar som jag önskar att jag själv kunde ha kläckt.

Collected Poems 1909-1962 innehåller det mesta av Eliots lyrik och är ett måste för den som vill ta del av detta fantastiska författarskap.

betyg5

betygrekommenderad

Kroppspanik av Julia Skott

kroppspanik2

Författare: Julia Skott
Förlag: Natur och kultur (2013)
Antal sidor: 200 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

I Kroppspanik: Fett, lögner och sjukt onödig ångest gör Julia Skott upp med BMI-lögner, hälsomyter och skeva kroppsideal. Hon använder sig av aktuell forskning, personliga erfarenheter och populärkulturella spaningar för att teckna bilden av ett samhälle som har drabbats av kroppspanik. Budskapet blir att vi bör eftersträva en mer nyanserad bild av hälsa.

Att BMI inte är ett särskilt pålitligt mått på övervikt bör väl inte komma som någon större överraskning. Det har aldrig varit avsett att användas som det görs idag, utan har varit avsett att få en snabb överblick av fettfördelning på populationsnivå och inte individnivå som det görs idag. Jag kan inte vara den enda som har varit klasskamrat med en sjukt vältränad tjej som helt plötsligt får höra talas om BMI, ser att hennes siffra landar i den röda zonen (den som blinkar och varnar för att nu kommer du minsann få alla sorters hälsoproblem som finns) och börjar utveckla ett ätstört beteende. Tilliten till detta mått är helt absurt.

På ett lättläst och engagerande vis för Julia Skott oss igenom historiken bakom måttet BMI, vad som egentligen händer när vi bantar, hur svårt det är att behålla viktnedgången och att det inte alla gånger är farligt att vara tjock, men att rädslan för att bli tjock driver oss till hälsovådliga bantningselement. Kroppspanik är ett inlägg i debatten som behövs. Särskilt när media konstant tycks vara förvirrade över skillnaden mellan korrelation och kausalitet. Att det finns en korrelation mellan övervikt och vissa sjukdomar innebär inte att alla som är överviktiga kommer att drabbas av dem och att alla som per definition är normalviktiga kommer att gå fria från dem. Att lura sig till att det går att se någons hälsotillstånd på vikten är inte bara dumt, utan kan faktiskt vara farligt.

Innehållsmässigt håller Kroppspanik en hög klass. Det är informativt, välefterforskat och en bok som definitivt behövs i dagens samhällsklimat. Men det är det språkliga som drar ned betyget. Jag förstår poängen av att använda sig av ett informellt, nästan konversationellt tilltal, men det är inte alla gånger det känns som om det blir lyckat. Även om jag gillar henne och hennes sätt att förmedla poänger, så blir det lite för mycket blogginlägg över det hela.

Därtill är jag skadad av den akademiska världen som jag just har lämnat och skulle önska att Kroppspanik hade referenser direkt i texten. Meningar som ”en studie visar” utan författarreferens ger mig klåda. Särskilt som det i e-boksutgåvan inte går att komma åt de lästips som hon ger på slutet, åtminstone inte på min läsplatta. Formateringen ställer till det så att texten fortsätter en bra bit ned när själva sidan tar slut och det går inte att bläddra ned så att jag kan läsa det i sin helhet.

Men det finns många viktiga poänger med Kroppspanik. En sådan är att det behövs ett nytt sätt att förhålla sig till kroppar. Att det inte finns dåliga eller bra kroppar, utan att det är din kropp och den gör oerhört mycket för dig. Att vi ägnar oss alldeles för mycket tankeverksamhet åt vikt och att må dåligt över den. Att klass mat som onyttig på ett sätt som gör att vi får ångest bara vi råkar äta lite av den, istället för att tänka på att det är gott och det kanske inte gör så mycket att unna sig det ibland om du äter balanserat och rör på dig i övrigt.

Kroppspanik är onekligen en viktig bok och helt klart läsvärd.

betyg3

Andra bokbloggare om Kroppspanik

Booze’n’Books; Fiktiviteter; Poplitt; romeoandjuliet

Hej hej vardag av Louise Winblad

hej hej vardag

Författare: Louise Winblad
Tecknare: Louise Winblad
Förlag: Kolik förlag (2016)
Antal sidor: 174 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Louise Winblad har använt tecknandet som terapi. Hon tecknar sin vardag med alla dess dråpliga, osnygga, mindre charmiga sidor som nybliven förälder. Serien bjuder på smärtsam igenkänning från hur det är att inte få vara ifred på annat än toaletten och hur det känns när man vabbar mer än man jobbar. Hej hej vardag är en seriedagbok för alla småbarnsföräldrar.

Hej hej vardag exploderade in på bokbloggsscenen och det kändes som om alla läste den under en period. När det blev dags att köpa en morsdagspresent till min kära mamma kändes det som om hon skulle gilla den, även om småbarnsåren ligger långt bakom henne vid det här laget. Boken blev mycket uppskattad och jag har lyssnat till henne skratta och läsa högt ur den, vilket fick mig att låna den när hon hade läst klart den.

För det första, så går det alldeles utmärkt att läsa och roas av Hej hej vardag utan att ha varit småbarnsförälder. Kanske är det så att vissa saker blir ännu roligare med den erfarenhet, men det finns ändå tillräckligt med material för att jag ska sitta och fnissa mig igenom större delen av boken. Bilderna är så uttrycksfulla och passar väl ihop med innehållet. Det här är underhållning av hög klass.

För det andra, så riktar Hej hej vardag även en hel del kritik mot dagens samhälle. Det är rejäla reklamtabbar som får sig en hyvel (hej, New Yorker, er reklamkampanj var faktiskt vidrig). Det är det allt kallare klimatet i samhället mot de redan utsatta. Det är hur alla målar upp en så himla perfekt bild av sina liv på sociala medier så att det ger en hel del av oss mindervärdeskomplex. Det är hur du som småbarnsförälder ska hantera alla ”goda råd” som utomstående känner sig manande att ge dig och hur lätt det skapas drev på särskilt föräldrar för att de inte gör som de ”ska.” Det är mycket träffsäkert och skarpt skildrat.

Hej hej vardag är en bok som behövs när allt med småbarnsåren skildras som så rosenskimrande och riskerar att göra att människor känner sig otillräckliga när de inte lever upp till de perfekta bilderna på Instagram. Detta är knivskarpt och roligt.

betyg4

Andra bokbloggare om Hej hej vardag

Feministbiblioteket; Fiktiviteter; Havsdjupens sal; JoS blogLitteraturkvalster & småtankar; Västmanländskans bokblogg

Topp 10 böcker på sommarens TBR-lista

Topp Tio Tisdag

Tisdag igen och då är det som vanligt Top Ten Tuesday. Denna vecka är det  FREEBIE WEEK — topic of your choice or go back and do one you missed! Så jag tänkte skriva om tio böcker som jag vill läsa nu under sommaren.

Death Without Weeping av Nancy Sheperd Hughes. Hyllvärmare. Jag började ju läsa den här förra sommaren, men kom av mig när jag blev dålig. Nu hoppas jag läsa ut den, då den verkligen är bra.

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij. Hyllvärmare/boktolva. Jag är riktigt nyfiken och sugen på den här.

Mörka platser av Gillian Flynn. Hyllvärmare/boktolva. Det är många som har skrivit väldigt lockande om Flynns författarskap, så jag vill verkligen stifta bekantskap med henne nu.

Språksociologi av Jan Einarsson. Hyllvärmare. Det här låter verkligen spännande så jag vill hinna med den under sommaren.

Death of a Salesman av Arthur Miller. Hyllvärmare. En tunn liten pjäs som jag har velat läsa i flera år. Men jag vet inte riktigt var jag har den. I en låda under sängen, tror jag…

Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Bokreafynd från i år. Jag har ju velat läsa Utvandrarsviten hur länge som helst, så det känns som om det är dags att sätta igång med det nu i sommar…

En sommar på luffen av Eli Åhman Owetz. Tävlingsvinst. Det här känns som perfekt sommarläsning.

Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. Dito.

Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Jag har varit så himla nyfiken på den här sedan den kom förra året, så det är verkligen dags nu.

Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. Många sjunger hennes lovar, så jag vill gärna stifta bekantskap med henne.

Första uppdateringen om Sommarläsningen

sommarläsning

Det känns som om jag har fått en bra start på årets sommarläsning, men om jag kommer att läsa i den här takten så är nog 28 böcker lite i underkant. Å andra sidan har jag läst ovanligt många korta böcker under den gångna veckan, så jag kanske läser lite mer normallånga böcker under resten av utmaningen.

Jag hade påbörjat Irakisk Kristus av Hassan Blasim innan utmaningens början, men jag hade inte så mycket lästid under den helgen så jag hade inte läst mer än ett par noveller i den. Mia skrev ju att hade en läst mindre än hälften så var det okej att räkna med den. Därför får Hassan Blasim vara med medan Flisans osynliga häst av Pia Hagmar inte får vara det, eftersom jag hade kanske en kvart/tjugo minuter kvar av ljudboken på måndagen.

Så här ser det ut:

Utlästa böcker

  • Världskrig Z av Max Brooks. 416 sidor. Påbörjade den 20/6 och utläst den 22/6.
  • Irakisk Kristus av Hassan Blasim. 193 sidor. Påbörjad den 18/6 och utläst den 22/6.
  • Silvertronen av C. S. Lewis. 181 sidor. Påbörjad och utläst den 23/6.
  • Chez Max av Jakob Arjouni. 159 sidor. Påbörjad den 24/6 och utläst den 25/6.

Påbörjad bok

  • Canada av Richard Ford. 177 sidor. Påbörjad den 26/6.

Hittills har jag alltså läst 4 av 28 böcker. Med den bok jag läser just nu så har jag hittills läst 1126 sidor.

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering

en man som heter ove
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Hannes Holm
Manus: Hannes Holm
Skådespelare: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg
Produktionsår: 2015
Längd: 116 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Ove är kvarterets skräck. För ett antal år sedan avsattes han som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma i något som han fortfarande kallar för ”statskuppen”, men det hindrar honom inte från att vara kvarterets ordningsman för det. Varje morgon tar han en inspektionsrunda där han flyttar på cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. En morgon flyttar den gravida Parvaneh och hennes familj in i huset mitt emot. När de råkar backa på Oves brevlåda blir det starten på en oväntad vänskap.

Jag har i närmast ingen som helst relation till svensk filmindustri, främst för att jag sällan tycker att svensk film blir bra. När jag då hörde att En man som heter Ove skulle filmatiseras blev jag lite nervös. Rolf Lassgård var inte riktigt vad jag hade i åtanke när jag läste och älskade boken, och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig.

En riktigt bra film, visade det sig. En man som heter Ove når inte för min del riktigt upp till boken, men det är ändå en varm och humoristisk skildring av en man som de flesta antingen känner igen sig i eller som de känner någon som är like. Lassgård är förbaskat bra i rollen som den vresige och grinige mannen som tycker att rätt ska vara rätt, men som ändå har ett hjärta av guld. Filmen har i mångt och mycket lyckats fånga andan av boken.

Bahar Pars är riktigt bra i rollen som Parvaneh. Hon är nog den som får mig att skratta mest med en osviklig tajming i sina repliker och en attityd som gör att en inte kan bli annat än förälskad i karaktären. Lassgård och Pars har en fin kemi som gör att den fina fader/dotter-relationen som utvecklas i En man som heter Ove riktigt lyser genom filmen.

Mina invändningar mot En man som heter Ove rör främst att det går lite väl fort fram på slutet. (Och att katten är alldeles för fin och välskött för att stämma in i bilden, men den är söt så jag kan väl släppa det.) Annars har jag skrattat och gråtit, och blivit alldeles, alldeles förtrollad. Precis så som en ska bli av en bra film.

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering. En kärleksfull hyllning till originalet.

betyg4

 

Andra som har bloggat om En man som heter Ove

BokblommaBokföring enligt Monika; Erikas bokpratklok som en bokLottens bokblogg; Zellys bokblogg

Mussan och stora stormen är så varm och mysig

mussan och stora stormen

Originaltitel: The Mousehole Cat
Regissör: Catherine Collins
Manus: Antonia Barber
Skådespelare: Siân Phillips
Produktionsår: 1994
Längd: 25 minuter

Jag brukar inte rekommendera olagligheter, men eftersom ingen har släppt den på DVD (i så fall kommer jag genast köpa den) så finns den till beskådan på Youtube.

Mussan är en katt som har fött många fina kattungar, men ingen av dem har en lika bra människa som hon har. Tom är en fiskare som alltid ser till att det finns fisk på bordet, som sätter fram ett fat mjölk åt henne och som vet exakt var det är skönt att bli kliad. De lever i fridfull harmoni i den lilla byn Mousehole till dess att en stor storm drar in över den lilla fiskebyn. Stormen rasar till den grad att ingen av fiskarna kan ta sig ut till sjöss. Matförråden sinar snabbt och nöden är ett faktum. Tom och Mussan bestämmer sig för att trotsa stormen och försöka rädda sin lilla by.

Mussan och stora stormen är ursprungligen en barnbok, författad av Antonia Barber, och inspirerad av en kornisk legend. 1994 animerades Nicola Bayleys illustrationer och blev en tjugofem minuter lång film, som var en av mina favoriter som barn. I slutet på maj drabbades jag av ett oerhört sug att se den igen.

Jag vet inte om dagens barn skulle ha mycket till övers för Mussan och stora stormen. Nicola Bayleys teckningar är verkligen hur fina som helst, men animationen ter sig ohjälpligt klumpig med dagens mått mätt. Fast för den, som liksom mig, mest ser om filmen i nostalgisyfte kommer nog finna dem lika charmiga nu som den gjorde då.

Det är nämligen något särskilt med Mussan och stora stormen. Den lilla svartvita katten stjäl genast ens hjärta och när hon beskriver de olika fiskrätterna som Tom serverar varje vecka så vattnas det i munnen. Även om jag tvivlar på att jag skulle tycka att den där sardinpajen är särskilt god…

Anledningen till att Mussan och stora stormen tilltalar mig så mycket är nog att det finns så mycket kärlek i berättelsen. Kärlek till katter, till goda människor, till människor som älskar katter och katter som älskar sina människor, till fiskelivet, till god mat, till den lilla byn Mousehole. Det är en varm och innerlig berättelse som svämmar över med mysfaktor.

Jag kan nog inte skriva en vettig recension av Mussan och stora stormen eftersom jag blir så nostalgisk, men i mina ögon är det en underbar, varm och mysig berättelse om hur en katt räddade ett litet samhälle. Klart värd att se om.

betyg5

Bokbloggsjerka: En karaktär jag är lik

BokbloggsjerkaDet är länge sedan jag deltog i bokbloggsjerkan, men idag är det dags igen. Veckans fråga lyder: Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)?

Cath i Fangirl av Rainbow Rowell, är nog det klockrena svaret. Fast jag är kanske en lite mer urvattnad version.

Jag kan så väl känna igen mig i känslan av panik inför nya situationer. Att inte våga gå till collegekafeterian därför att jag inte riktigt vet hur det är meningen att jag ska bete mig, var jag skulle ställa mig i kö, och därför bygga upp ett matförråd för att undvika situationen helt och hållet. Eller, själv skulle jag nog inte gå så långt, men det skulle krypa i skinnet under den första tiden där medan jag försökte skaffa mat.

Att Cath dessutom är introvert gör att jag kan relatera ännu mer. Att hon hellre sitter inne på sitt rum än är ute och festar. Att hon hellre sitter och skriver än skaffar sig kompisar. Det skrivande är något jag åter kan relatera till. Särskilt skrivande av fanfiction, som var det jag började med. Liksom Cath, när jag faller för en fiktiv värld så faller jag fullständigt och vill verkligen fördjupa mig inom den.

Hm, har jag månntro avslöjat för mycket nu?

Trevlig midsommar!

Hett i hyllan #46

hettihyllan

Denna torsdag känner jag för att gå på upptäcktsfärd i mina bokhyllor. Därför hänger jag med på Monikas Hett i hyllan. Så här beskriver hon det hela:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag ska strax iväg och titta på en lägenhet, men först så tänkte jag att jag skulle hänga med på hett i hyllan och skriva om två böcker som jag köpte vid samma, om än okänt, tillfälle innan jag började bloggade:

hettihyllan43

Jag har inte läst något alls av Fjodor Dostojevskij, men det förhindrade mig inte från att plocka åt mig två av hans böcker inne på Myrorna för ett antal år sedan. Visserligen två med något av det tristaste i omslagsväg jag har sett, vilket är väl det som är synd med att handla second hand. En tar chansen att handla böckerna även om de inte är särskilt snygga.

Bröderna Karmazov handlar, om jag har förstått saken rätt, om fyra bröder: Dmitri, njutningslysten och otålig; Ivan, som är lika briljant som han är dyster; Alyosha, som är ärlig och mild; samt den illegitime Smerdyakov, som är tyst, slug och grym. Drivna av en intensiv passion kommer de att brutalt mörda sin egen fader.

Idioten handlar om en prins som återvänder från ett sanatorium i Schweiz till Ryssland och väl hemma finner sig snärjd i en kärlekshärva mellan två kvinnor. Båda två är involverad med en korrupt, girig man.

Dostojevskij är en av författarna i min boktolva, så jag kommer ju troligen läsa honom redan i år. Det blir kanske rentutav så att jag läser Bröderna Karamazov redan i juli.