Under the Udala Trees av Chinelo Okparanta

Omslagsbild Under the Udala Trees

Författare: Chinelo Okparanta
Förlag: Granta (2017)
Antal sidor: 336 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Året är 1968 och Biafrainbördeskriget pågår för fullt. Ijeomas far dödas av en bomb, vilket förändrar hennes liv för evigt. Hennes mor försjunker djupt ned i sorg och lämnar bort flickan till barnlösa bekanta. Där möter Ijeoma en annan ung vilsen flicka, Amina, och de två blir snart oskiljaktiga. Vad som börjar som vänskap övergår snart i något djupare, något förbjudet, som för alltid kommer att förändra Ijeomas liv.

Under the Udala Trees är Chinelo Okparantas debutroman. Hon har tagit sin inspiration från sin mammas berättelser om kriget, men också Nigerias traditionella folksagor. Mot detta väver hon en berättelse kring förbjuden kärlek, inte bara mellan två flickor utan mellan två flickor som tillhör olika etniciteter. Ijeoma är Igbo, Amina Hausa, och det är ingen bra idé för dem att vara vänner än mindre älskande.

Troligen hade jag väntat mig att Under the Udala Trees skulle vara mer av en kärlekssaga. Kanske inte nödvändigtvis med ett lyckligt slut, men att Ijeomas och Aminas relation skulle ges större utrymme. Som det är nu är den över fort även om efterdyningarna påverkar Ijeomas liv. Nigeria är långt ifrån ett tolerant land vad det gäller homosexualitet, troligen på grund av att det är djupt religiöst. Även Ijeomas egen tro sätts på prov när hon försöker leva ett liv som andra anser vara rätt i Guds ögon, men som känns fel i hjärtat.

Under the Udala Trees är en mörk debut om förbjuden kärlek och religiös intolerans. Kanske lite väl mörk för mig, även om Okparanta är en lovande författare.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Minnet av vatten av Emmi Itäranta

Omslagsbild Minnet av vatten

Författare: Emmi Itäranta
Originaltitel: Teemestarin kirja
Översättare: Camilla Frostell
Förlag: Modernista (2017)
Antal sidor: 240 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

På grund av den globala uppvärmningen har vatten blivit en bristvara. Krig utkämpas om det, vilket har fått Kina att ta makten över Europa. Också över Skandinaviska Unionen, som ockuperats av den mäktiga staten Nya Qian. Noria Kaitio bor långt upp i norr, där hennes familj har varit temästare i generationer. Sjuttonåringen går i lära hos sin far. Men fadern har en hemlighet: en dold vattenkälla. Sådant är tillräckligt för att få en dödad. När Norias far dör börjar armén övervaka både Noria och hennes by. Medan vatten i allt högre grad blir en bristvara tvingas Noria att välja mellan att slåss och att skydda sig själv.

Minnet av vatten är en lågmäld, lyrisk dystopi som inte känns helt osannolik. Att vatten kommer att bli en bristvara känns mer och mer troligt. Med ett utsökt vackert språk bygger Emmi Itäranta upp en verklighet där detta har inträffat, där vatten ransoneras och aldrig riktigt räcker till för att täcka behoven. Det är i denna verklighet som Noria har växt upp i, även om hon tack vare den dolda vattenkällan själv aldrig behövt lida av vattenbrist. Porträttet som tecknas av henne är av en ung kvinna som plötsligt tvingas stå på egna ben och visa ett mod bortom sina unga år.

Samtidigt som jag njuter av att läsa Minnet av vatten, så blir jag lite besviken. Jag hade nog väntat mig något mer, något djupare. Som det är nu skrapar vi bara den här världen på ytan och får aldrig riktigt veta vad det är som har hänt under Skymningens århundrade, när världen blev som den blev. Vi kan skönja vårt eget konsumtionssamhälle i ”Plastgraven” utanför byn, där Noria och bästa kompisen Sanja hittar något om det förflutna som skulle kunna hota makthavarna. Tyvärr blir aldrig detta riktigt utforskat.

Men Minnet av vatten är en ändå en fin, annorlunda dystopi skriven med ett utsökt språk och sinne för detaljer. En lysande debut.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Vänskap och varma tassar

Omslagsbild Vänskap och varma tassar

Författare: Majgull Axelsson, Göran Greider, Johan Hilton, Anneli Jordahl, Martin von Krogh, Sara Paborn, Stina Stoor, Carl Otto Werkelid, Klara Zimmergren, Helena von Zweigbergk
Illustratör: Karin Hagen
Förlag: Brombergs (2018)
Antal sidor: 134 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Svenskar är ett hundälskande folk. Hunden fyller en viktig funktion i våra liv. Den tar oss med på dagliga promenader, är en unik samtalspartner för förtroliga samtal och erbjuder en varm päls att dra fingrarna igenom. I Vänskap och varma tassar berättar några av landets mest uppskattade författare och skribenter om sitt liv med hund. Det blir en varm och underhållande samling texter när de skildrar den unika relationen mellan människa och hund, men det går också ett stråk av vemod och sorg genom texterna.

Jag har velat läsa Vänskap och varma tassar sedan den kom ut. Eftersom jag har gått och blivit hundtokig på senare dagar, så kändes det som om det verkligen skulle vara en bok för mig. Förväntningarna var med andra ord skapligt höga.

Sedan är det ju med Vänskap och varma tassar som det är med alla andra antologier: det finns texter jag tycker mer om, andra som jag tycker sämre om. Men jag får väl mig en del goda skratt och blir tårögd då och då. Här blandas filosofiska tankar och historia med brev skrivna ur en hunds synvinkel. Det blir en släng magisk realism när Majgull Axelsson flyger med sin älskade bortgångna hund och sin nya. Det blir en intressant, men samtidigt irriterande text, från Göran Greider om hans relation till hunden Stina, men också om hundars klimatpåverkan. Som om man inte har tillräcklig klimatångest redan; ska man nu ha klimatångest för att man inte klarar av att leva utan hund?

Texterna jag tycker bäst om är Sällskapskorv av Sara Paborn och Hundhålen av Stina Stoor. Paborns berättelse är om hur hon hittar den fransk bulldoggen Sigrid och den unika relation som uppstår mellan matte och hund. En underbar och varm berättelse som får mig att vilja klappa min egen lilla sällskapskorv lite särskilt mycket. (Fast jag kallar henne oftare för soffkudde.)

Hundhålen, däremot, lämnar en klump i magen efter sig. Stina Stoors berättelse handlar om en pojke som älskar sin pappas jakthund mer än vad han borde älska en hunna, ett redskap. En tragisk och mörk historia, vars tvist på slutet bara vrider om kniven lite till i hjärtat.

Vänskap och varma tassar är en mysig, underhållande bok som bjuder på både skratt och tårar, och får en att vilja gosa lite särskilt med sin fyrfota vän.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hustrun av Meg Wolitzer

Omslagsbild Hustrun av Meg Wolitzer.

Författare: Meg Wolitzer
Originaltitel: The Wife
Översättare: Peter Samuelsson
Förlag: Månpocket (2018)
Antal sidor: 233 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Joan träffade sin man Joe Castleman på en kurs i kreativt skrivande, där hon var elev och han var professor. Nu gift sedan fyrtio år tillbaka i tiden, har Joan fått nog. Tillvaron som den perfekta författarhustrun har börjat stå henne upp i halsen. Hon vill lämna sin man, som blivit en uppburen och självgod amerikansk författare. Sina egna författardrömmar fick hon tidigt lägga på hyllan för att kunna stötta honom i hans med- och motgångar, följa med honom på alla resor och uppläsningar. Nu sitter de på planet till Helsingfors, där Joe ska få ta emot ett prestigefullt litteraturpris av finska akademin.

Min första bekantskap med Meg Wolitzer skedde förra året och var en av 2018 års största läsupplevelser. När min mamma överraskade mig med Hustrun i födelsedagspresent fick jag höga förväntningar. Det är en av Wolitzers mest kända böcker och tämligen aktuell som storfilm med Glenn Close i huvudrollen.

Dessvärre fastnar jag inte riktigt för Hustrun. Varför kan jag inte sätta fingret på. Wolitzer skriver lika skarpt och svartsynt roligt som hon brukar, om kulturmannen och hans tålmodiga hustru som till sist får nog. Om deras liv och hemligheterna mellan dem, som till sist byggs upp mot ett spännande, men dessvärre inte chockerande, avslöjande. Det är en berättelse om de val människor gör i livet och vad de kan kosta oss när vi till sist ser tillbaka på det liv vi har levt.

Hustrun levde inte riktigt upp till mina förväntningar, men är en bok som är intressant att fundera kring och diskutera med andra.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favilli och Francesca Cavallo

Omslagsbild Godnattsagor för rebelltjejer

Författare: Elena Favilli och Francesca Cavallo
Originaltitel: Good Night Stories for Rebel Girls
Översättare: Hans-Jacob Nilsson och Åsa Jonason
Förlag: Max Ström (2017)
Antal sidor: 224 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Godnattsagor för rebelltjejer finansierades ursprungligen genom Kickstarter och slog rekord i antal förbeställda exemplar. Det är en av världens mest uppmärksammade barn- och ungdomsböcker. Det är en bok full av kvinnliga förebilder: hundra fantastiska kvinnor som åstadkommit något speciellt eller stått upp för sina ideal. Författare, astronauter, konstnärer, kockar, rappare, boxare, forskare och politiska ledare från hela världen.

Vid det här laget känner ni mig ganska väl och är inte det minsta överraskade över att lilla jag ville läsa Godnattsagor för rebelltjejer. Så när inte bara en av böckerna, utan båda, dök upp på bokrean kändes det som något jag var tvungen att investera i till min bokhylla.

Det som imponerar på mig mest är vidden i Godnattsagor för rebelltjejer. Vi får möta mer eller mindre kända kvinnor som alla gjort något för att påverka världen på sitt vis, i stort eller smått. Från världens alla hörn. Varje uppslag innehåller en kort berättelse om en kvinna som har gått sin egen väg och en vacker illustration av ett gäng talangfulla illustratörer. Det här är spännande och stärkande läsning.

Godnattsagor för rebelltjejer har inte som syfte att vara en ren historiebok och en del av berättelserna känns därför lite tillrättalagda. (Såsom intrigmakandet mellan Mary Stuart och Elizabeth I.) Men det är inget som stör. Det här är en bok för unga och gamla som visar att trots att historieböckerna ofta ekar tysta så är det inte så att kvinnor har gått genom historien utan att åstadkomma något. Går inte genom livet idag utan att åstadkomma något.

Godnattsagor för rebelltjejer är en stärkande och spännande bok om kvinnor som inte har gått att tysta eller stoppa, utan följt sina egna hjärtan därför att något annat är helt uteslutet.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Samlade sagor om Pelle Kanin av Beatrix Potter

Omslagsbild Samlade sagor om Pelle Kanin: en kanin i blå jacka som äter morötter, en rödhake som sitter på skaftet till en spade.

Författare: Beatrix Potter
Illustratör: Beatrix Potter
Originaltitel: The Complete Adventures of Peter Rabbit
Översättare: Birgitta Hammar och Britt G. Hallqvist
Förlag: Bonnier Carlsen (2018)
Antal sidor: 89 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Livet i trädgården är inte lätt. Överallt finns det frestelser och faror för små kaniner. Särskilt för en nyfiken en med blå jacka. Som tur är har Pelle kusinen Benjamin, som kan hjälpa honom när han hamnar i knipa. Då gäller det ju att återgälda tjänsten senare i livet.

Jag har ju varit djurtokig hela livet och älskade därför den tecknade serien med Beatrix Potters sagor som jag såg om och om igen som barn. Samlade sagor om Pelle Kanin är dock den första boken jag läser av henne. (Åtminstone som jag är medveten om.) Hennes illustrationer är fantastiskt fina med de dämpade färgerna och detaljrika djuren.

Med tanke på hur gulliga illustrationerna är, blir jag nästan lite chockad av hur… i närmast brutal Samlade sagor om Pelle Kanin kan vara. Jag menar, det görs inte direkt någon hemlighet av att Pelles pappa blev dödad och uppäten som paj. Det märks att berättelserna är skrivna i en annan tid, särskilt när Benjamins pappa agar dem. Detta kan göra att den som läser sagorna för sina barn nog får vara beredd på att prata om hur tiderna var annorlunda, men också vara beredd på att små barn kan tycka att detta är lite otäckt.

Samlade sagor om Pelle Kanin består av tre kaninsagor. Den första är just Sagan om Pelle Kanin, där Pelle, trots sin mors förmaningar, hoppar in i bonden Karlssons trädgård och nästan råkar riktigt illa ut. Direkt följer Sagan om Benjamin Kanin, där Pelles kusin hjälper honom att på nytt ta sig in i Karlssons trädgård, denna gång för att återta Pelles kläder. I Sagan om Flopsys ungar är Pelle och Benjamin vuxna och Benjamin är gift med Pelles syster. De har ett par ungar tillsammans, som även de råkar illa ut för herr Karlsson. Berättelserna är underhållande och spännande, och tidlösa på ett sätt som gör att båda vuxen och barn har stor behållning av dem.

Samlade sagor om Pelle Kanin är en otroligt fin nyutgåva av riktiga barnboksklassiker. Väl värd att ge bort i present eller bara ha i sin ägo för att den är så fin.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Binas historia av Maja Lunde

Författare: Maja Lunde
Originaltitel: Bienes historie
Översättare: Lotta Edlund
Serie: Klimatkvartetten, #1
Förlag: Pocketförlaget (2017)
Antal sidor: 455 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Binas historia utspelar sig under tre olika tidsplan. 1852, i England, försöker den melankoliska biologen och fröhandlaren William bygga en helt ny sorts bikupa för att ge ära och berömmelse åt sig själv och familjen. 2007, i USA, kämpar biodlaren George för sin överlevnad. Förhoppningen är att sonen ska rädda gården. Men något håller på att hända med hans bin. I Kina år 2098 har alla bin dött ut. Tao arbetar med handpollinering, ett tidsödande och slitsamt jobb som tär på henne. Hennes högsta önskan är att hennes son ska få ett bättre liv.

Med tanke på att jag har fruktansvärd fobi för bin, getingar och humlor, så är det märkligt att jag ville läsa Binas historia. Men det är en läsupplevelse jag inte gärna hade blivit utan. Det här är en långsam, eftertänksam bok som briljant skildrar tre karaktärer i olika tidsepoker och deras relationer till bin. Allting skrivet på ett utsökt språk som är en njutning att läsa. Maja Lunde kopplar samman berättelserna på ett effektfullt vis, men inte alltför övertydligt.

Binas historia är inte bara en berättelse som väcker frågor kring vad det egentligen vi gör med vår planet, utan också en bok om föräldrar och barn. Om de planer en förälder kan ha för sitt barn, som barnet inte vill eller klarar av att nå upp till. Men också om kärlek, att försöka nå fram, att skapa något mer än pliktskyldighet mellan förälder och barn.

Binas historia är en tämligen långsam dystopi, men så oerhört välskriven att jag förälskar mig i den.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Girl of Nightmares av Kendare Blake

Omslagsbild Girl of Nightmares

Författare: Kendare Blake
Serie: Anna, #2
Förlag: Tor Teen (2014)
Antal sidor: 336 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Anna Korlov öppnade en dörr till helvetet i sin källare för att rädda spökjägaren Cas Lowood och hans vänner. Trots att hans vänner påminner honom om att hon offrade sig för att Cas skulle få leva, så har han inte flera månader senare förmått sig själv att gå vidare. Ingen levande tjej kan mäta sig med spöket han förälskade sig i. Nu ser han dock Anna överallt, oavsett om han sover eller är vaken. Men något är fel. Det är inte vanliga dagdrömmar. Anna verkar bli torterad, sliten i stycken på nya och avskyvärda vis varje gång hon dyker upp. Cas vet inte vad som hände med Anna när hon försvann ned i helvetet, men han vet att hon inte förtjänar vad det än är hon genomlider nu. Anna räddade Cas mer än en gång och nu är det dags för honom att återgälda tjänsten.

Eftersom jag tyckte så pass mycket om föregångaren så såg jag fram emot att läsa Girl of Nightmares. Dessvärre blev jag besviken. Min upplevelse är en planlös, spretig bok. En uppföljare bara skriven för att, utan något egentligt syfte. Samtidigt som jag tycker om att återse karaktärerna och tycker att det är spännande, lämnar boken mig med en känsla av jaha.

Kendare Blake utvecklar egentligen sin mytologi rätt väl i Girl of Nightmares. Det är inte bara en massa spökjagande, utan vi får veta mer om Cas Lowoods far och hans athame. Problemet är väl bara att vi introduceras till en organisation och det känns som om det byggs upp för att bli något mer, men det här är en duologi. Vi får aldrig möta de här karaktärerna igen. Överlag kändes den tråden och konkurrensen som byggdes upp egentligen inte tillförde något till det hela.

Girl of Nightmares är en ganska långsam uppföljare som inte levde upp till mina förväntningar, men jag tycker fortfarande om karaktärerna och världen som Blake har skrivit.

Andra delar i serien

Anna Dressed in Blood (recension)

Girl of Nightmares

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Lost Interiors: Beauty in Desolation

lost interiors

Författare: Michael Kerrigan
Förlag: Flame Tree Publishing (2017)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är något med övergivna byggnader. Ett trasigt piano, en trappa som håller på att falla i bitar, en stol som står på två böjda ben omgiven av flagnande tapeter i ett övergivet hus. Den vördnadsfulla ödsligheten i en övergiven kyrka, eller en ödslig fabrik, med spår av människorna som en gång vistades i dessa områden. Ibland bara uppgivna, ibland slagna av katastrof och flykt. Naturen börjar långsamt återta de områden som en gång var hem till liv och drömmar.

Jag köpte den här fotoboken på bokrean förra året för att jag råkade bläddra i den och blev fascinerad av bilderna. I Lost Interiors möter vi de övergivna rummen. Rum som sakta tas över av naturen. Det är något visst med att se ett rum sakta fyllas av sand eller se ägodelar lämnade kvar som om ägaren just ska komma tillbaka, samtidigt som färgen flagnar runt omkring dem. Bilderna är fantastiska; mättade och ödsliga, förtrollande. Varje bild väcker en tanke, en fundering, om vad som har hänt. Särskilt ett ödehus i Värmland eller de lägenheter i Kina som var klara för inflytt när en plötsligt samvetsgrann inspektör kom på att byggmästaren hade använt sig av radioaktivt material under bygget. De eleganta lägenheten fick aldrig några invånare.

Michael Kerrigans kvasifilosofiska texter som åtföljer bilderna i Lost Interiors både fascinerar och irriterar. Ibland låter det alltför pretentiöst, ibland är det intressanta resonemang. Jag uppskattar att få veta mer om platserna jag ser, men texten är mer spekulativ i sin natur. Kerrigan funderar kring övergivenhet och ödslighet. Boken är indelad efter teman och ibland känns det inte riktigt som om texten har en tydlig koppling till det tema där man befinner sig.

Lost Interiors innehåller helt fantastiska bilder, men den åtföljande texten lämnar mig hungrig efter att få veta mer om de platser jag ser.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sydafrikanskt vin av Emil Boss

sydafrikanskt vin

Författare: Emil Boss
Förlag: Federativs förlag (2019)
Antal sidor: 231 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget.

Sydafrikanskt vin är populärt bland svenska konsumenter. Kanske med all rätta eftersom den sydafrikanska vinvärlden just nu genomgår en spännande stilmässig utveckling. Den nya generationen av unga vinmakare håller på att revolutionera hantverket. Sydafrikas bästa viner tävlar med de allra främsta i världen. Hur produceras dock egentligen vinet? Hur lever människorna som tillverkar det? Författaren Emil Boss låter oss följa med på en annorlunda resa i Sydafrikas vindistrikt.

Hur gör man en nykterist riktigt överraskad? Man skickar en bok om vin till henne! När jag fick hem Sydafrikanskt vin i posten oombett var det väldigt nära att Emil Boss bok fick vandra vidare till någon annan utan att jag ens läste den, men jag gav den en chans. Till en början går jag förstås vilse i olika typer av vin, druvor och vindistrikt som jag aldrig hört talas om eller haft intresse av att känna till.

Men Sydafrikanskt vin är egentligen inte en bok så mycket om vin i sig, som om vad som krävs för att producera det billiga vin som svenska konsumenter gladligen dricker. Om de orimliga levnadsvillkor som lantarbetarna utsätts för i form av undermåliga och ofta hälsovådliga bostäder, samt löner som knappast går att leva på. Om arvet från slaveri och apartheid, och hur situationen egentligen inte ser särskilt annorlunda ut för de allra fattigaste och mest utsatta.

Sydafrikanskt vin är också en känga till det etiska arbete som utförs av diverse organisationer. De föranmälda inspektioner som görs av bland annat Systembolaget innebär ju att landägaren kan plocka fram skyddsutrustning som vanligtvis inte används och städa undan de mest horribla villkor.

Texten i Sydafrikanskt vin har dock en tendens att bli alltför upprepande. Budskapet ska riktigt hamras in: bojkotta inte sydafrikanskt vin, för det vill inte lantarbetarna just nu. Systembolaget måste höja priset på vinerna för att situationen ska bli hållbar och ställa större krav på ägarna till vinodlingarna. Idag finns en alltför stor tilltro till konsumentmakt, enligt Emil Boss, men det här är egentligen en fråga som enligt honom bäst löses med solidaritetsarbete. Det är de sydafrikanskt lantarbetarna som äger frågan så svenska konsumenter måste vara lyhörda efter deras önskemål.

För mig som har noll kunskap om eller intresse av vin erbjöd Sydafrikanskt vin ändå spännande läsning, varvat med fantastiskt bilder.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar