Alice Through the Looking Glass

Regissör: James Bobin
Manus: Linda Woolverton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen, Anne Hathaway, Stephen Fry, Alan Rickman
Produktionsår: 2016
Längd: 109 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Alice Kingsley återvänder till London efter att ha utforskat världen i ett antal år. Uppfylld av nya idéer förväntar hon sig att alla ska vara lika entusiastiska som hon över en ny expedition. Men lord Ascot har dött. Den vedervärdige Hamish har ärvt titeln och inte glömt att hon nekade hans frieri. När hon ser sitt liv slås i spillror kallas hon plötsligt till Underlandet. Hattmakaren beter sig besynnerligt. Eller besynnerligare än vanligt. De andra fruktar att han är döende. Det enda sättet för Alice att rädda honom är att resa tillbaka i tiden och rädda hans familj. För att göra det måste hon komma åt Kronosfären, som står under kontroll av Tiden själv…

Jag tyckte väldigt mycket om den föregående filmen och såg riktigt mycket fram emot Alice Through the Looking Glass. Till en början tycker jag mycket om det jag ser. Alice, i Mia Wasikowskas tolkning, har tuffat till sig ytterligare och många slagfärdiga repliker. Hon vägrar låta de män som vill sätta sig på henne hunsa henne. Det finns en del tvivel i henne, som hon tvingas brottas med under storyns lopp.

Inte för att det egentligen är mycket till story. Alice Through the Looking Glass har en tunn handling som känns igen från tidigare tidsresefilmer. Att det ska gå illa är givet. Allting exploderar i en kaskad av klara färger, händelser staplas som episoder på varandra, och det känns som om målet är att visa upp hur stor budgeten för specialeffekter är. Det är snyggt onekligen. Men är det tillräckligt för att bygga en film på? Jag tycker inte det.

Visst är det ett kärt återseende med de flesta av karaktärerna. Den smilande filurkatten och larven Absolem är inte med tillräckligt mycket, men de andra gör det mesta av filmen. Sacha Baron Cohen gör ett bra jobb som Tiden, Helena Bonham Carter gör det hon kan med en ganska tråkig labil Röd Drottning och Johnny Depp larvar runt som Hattmakaren, en karaktär jag älskade i föregående film men som jag inte känner något för i Alice Through the Looking Glass.

Tyvärr upplever jag att Alice Through the Looking Glass efterlämnar sig en i närmast fadd smak. Slutet känns lite väl tillrättalagt med sina vändningar och försoningar. Nu vill jag inte låta som om jag totalsågar filmen, därför att jag tycker om den. Egentligen. Jag älskar de udda karaktärerna, den fantastiska miljön och hur snyggt allt är. Jag får skratta en hel del under filmens lopp. Men det håller inte. Tyvärr räcker det inte till.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Jag klarade Boktolvan även i år

Det har blivit lite tyst här denna vecka och kommer nog fortsätta vara det tills nästa vecka. Ni som följer mig på instagram vet att jag har brottats med sjuklig trötthet, som sjukvården inte riktigt velat ta på allvar. Nu är det så att jag knappt förmår att hålla mig vaken trots att jag sover bra. Jag var på jobbet tre timmar igår och det gick inte alls särskilt bra. Imorgon ska jag träffa min läkare på endokrin. Det är nämligen så att vårdcentralen har hittat en del vitaminbrister, men han tycker inte att det kan förklara min enorma trötthet. Så får vi se vad han säger.

Den här veckans enda inlägg får bli en sammanfattning av boktolvan. Den där utmaningen som går ut på att stifta bekantskap med de författare än länge velat pröva, men behöver en spark i baken för att ta sig an. Jag läste min sista av författarna i juli. Här är listan i kronologisk ordning som jag har läst:

  1. The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood (har också läst Att förhandla med de döda)
  2. Rum 213 av Ingelin Angerborn
  3. Gatukatten Bob av James Bowen (också läst Mitt liv med Bob och Jul med Bob)
  4. Hans majestäts drake av Naomi Novik
  5. Älska av Sylvia Day (också läst Drama)
  6. Hemort: Tokyo av Monica Braw (också läst Kvinnor i Japan under tusen år)
  7. Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson
  8. Tess of the D’Urbervilles av Thomas Hardy
  9. Fyrmästarens dotter av Ann Rosman
  10. Kurragömma av Petrus Dahlin
  11. Älvorna i Dunderry av Deborah Smith
  12. Musashi samurajen av Eiji Yoshikawa

Ovanligt nog har jag läst ytterligare titlar av flera av författarna än de jag hade ursprungligen listat, vilket var kul. Men kanske inte helt oväntat då jag hade flera stående i hyllan av dem. Årets snittbetyg ligger på 3,17, vilket är bättre än förra årets.

Utmaningens enda fullpoängare var Naomi Noviks bok, som är första boken i serien om draken Temeraire. Jag kommer definitivt läsa mer av henne. Några andra författare som jag kommer läsa mer av är Margaret Atwood, som verkligen är en fantastisk skribent; Monica Braw, som skriver kunnigt och initierat om Japan; samt Thomas Hardy, som har skrivit flera intressanta klassiker. Petrus Dahlin kommer jag förmodligen att läsa andra böcker av.

Lite mätt har jag blivit på James Bowen efter att ha läst hans böcker om sitt liv med gatukatten Bob. Första boken var underbar, de andra kändes som försök att mjölka pengar ur succén.

Några författare som jag inte är speciellt sugen på att läsa flera böcker av är Ingelin Angerborn; Ann Rosman och Eiji Yoshikawa. Nu ska en aldrig säga aldrig, men jag kommer inte aktivt leta efter ytterligare böcker av dem.

Författare jag definitivt inte kommer läsa mer av är Sylvia Day och Hunter S. Thompson. Det här räckte gott och väl.

Nu ska jag se över bokhyllan och välja ut nästa års tolv författare. H. P. Lovecraft känns som en ganska given kandidat, men resten? Det får ni se i januari.

Publicerat i läsning, okategoriserad | Etiketter , , | 4 kommentarer

Musashi samurajen av Eiji Yoshikawa

Författare: Eiji Yoshikawa
Originaltitel: 宮本武蔵 (Miyamoto Musashi); eng. Musashi
Översättare: Sune Karlsson
Förlag: AWE/Geber (1989)
Antal sidor: 1115 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus

Efter slaget vid Sekighara ligger den unge Takezo sårad, men vid liv. Han återhämtar sig sakta och lyckas ta sig hem till sin by. Som en av förlorarna jagas han av Tokugawas segrande armé. Med sitt fruktansvärda temperament får han snart sin hemby att vända sig emot honom, men munken Takuan ser potentialen i honom och leder honom in på en ny väg. Han tar sig namnet Miyamoto Musashi och hänger sig åt Svärdets väg. Flickan Otsu förälskar sig i honom och följer honom på hans väg, även om de ofta är mer isär än ihop. Änkan Otsugi har svurit att ta hämnd på honom och sätter ständigt käppar i hjulet för honom när han försöker nå sitt mål att bli Japans främste svärdsman.

Musashi samurajen köpte jag på Myrorna när jag gick i gymnasiet. Jag vurmade länge för allt som var japanskt, och var inte ens medveten om att Eiji Yoshikawas bok räknas som en riktig klassiker och ofta kallas för Japans Borta med vinden. (Liknelsen är obegriplig.) Historien är baserad på den verklige Miyamoto Musashis liv.

Vad jag däremot lyckades förtränga vid köpet är hur illa jag tycker om riktigt tjocka tegelstenar. Musashi samurajen är sådär överdrivet tjock och hade gott kunnat kortas ned ett par gånger till. Musashi i sig tycker jag är en tämligen ointressant karaktär och ofta föga sympatisk. Vid ett tillfälle blir Otsu kidnappad, han gör ett halvhjärtat försök att hitta henne, lallar sedan runt på landsbygden i tre år utan att ägna hennes öde en tanke. Trist nog är ju denna bok skriven på 30-talet och riktad mot män, vilket gör att de karaktärerna som jag tycker är verkligt intressanta inte får så stort spelutrymme. Vi har ju Otsu, som gör precis det en fin ung dam inte ska göra och flackar runt på landsbygden utan manlig eskort, och sedan den hämndlystne och hatiske Otsugi. Vad jag skulle ha älskat om de hade fått ännu större utrymme!

Sedan gör ju den här utgåvan av Musashi samurajen att de börja rycka oroväckande i ansiktet på mig. Dels det här märkliga beslutet att översätta från engelskans översättning (varför, varför, gör folk så här?!), dels att helt avstå från att försöka återge de artighetsgrader som är inbyggt i den japanska språkdräkten. Det är ju ett val som helt medvetet förändrar ton och känsla i texten. Det här förlaget och korrekturläsning, sedan. Så mycket stavfel och än värre att de aldrig kan stava namnen konsekvent. Bu för den svenska utgåvan, med andra ord.

Men inte ens det skulle nog om detta åtgärdades skulle åtgärda min upplevelse av Musashi samurajen. Den är helt enkelt för långt. Det blir ointressant att läsa om en kille som flackar landsbygden runt, slår några andra snubbar i blodiga slag, sedan flackar runt lite till, filosoferar, kommer till samma insikt om och om igen… Slutet däremot rusar in som en tidvattenvåg och känns rumphugget. Jag har hört rykten om att den amerikanska utgåvan ska vara nedkortad så det kan vara därför. Det kan också förklara varför en del av karaktärernas motivation känns märkliga.

Nej, Musashi samurajen var ingen större hit hos mig. Troligen kommer den få vandra vidare till någon annan så småningom.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 3 kommentarer

Från och med du av Mhairi McFarlane

Författare: Mhairi McFarlane
Originaltitel: Here’s Looking at You
Översättning: Hanna Williamson
Förlag: HarperCollins Nordic (2015)
Antal sidor: 395 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Aureliana var ingen främling för förödmjukelser i skolan, men Anna är nu 30+ och lycklig som få med ett jobb som hon verkligen älskar. Visserligen visar sig de flesta av hennes dejter vara knäppskallar, men en kan inte få allt här i livet. Helst av allt skulle hon vilja lägga åren som hackkyckling i skolan bakom sig, men så dyker James Fraser upp i hennes liv igen. Han låg bakom den sista stora förödmjukelsen hon utsattes för. Men han verkar annorlunda nu. Han är artig. Mogen. Till och med rolig. Tyvärr verkar han inte känna igen Anna, men människor kan väl förändras? Så varför känner Anna att hon är en idiot som litar på honom?

Jag läste min första bok av Mhairi McFarlane förra sommaren och kom snabbt fram till att hon nog är ett måste sommartid. Därför sparade jag mitt bokreafynd Från och med du fram till semestern. Under en eftermiddag sträckläser jag så gott som boken. McFarlane kan nämligen konsten att få en ganska klassisk ful ankunge blir svan-saga att kännas ny och fräsch.

En stor del av det hela är hur hon leker med stereotyper. Från och med du har ett persongalleri som känns igen, men genom att skruva till det ytterligare några snäpp skapar hon unika och charmerande karaktärer. Anna är underbart nördig och James har sina sidor han också. Dessutom älskar jag blinkningen till en viss Diana Gabaldons böcker. (För visst måste det vara en sådan?) Det är fyllt med kufiska bikaraktärer, allt från Annas akademikerkollegor till James minst sagt speciella jobbarkompisar.

McFarlane har en förmåga att skriva riktigt roligt. Från och med du är full av passager som får mig att skratta hjärtligt. Det finns en helt underbar sekvens där vi för första gången får se Annas lägenhet, där hon har prioriterat att få plats med en stor sak över andra saker. Som ett ordentligt badrum. Hennes dusch framstår i närmast som en garderob. Dialogerna sedan! De är ju helt underbara.

Från och med du är en sådan där lättläst karamell som du smäller i dig i närmast med en gång. Sedan vill du bara läsa mer av McFarlane. Jag måste fylla på förrådet snart.

Andra bokbloggare om Från och med du

Carolina läser; Fiktiviteter; Kattugglan; MsHisingen

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

En nästan sann historia av Mattias Edvardsson

Författare: Mattias Edvardsson
Förlag: Månpocket (2017)
Antal sidor: 373 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Zackarias Levin faller offer för tidningsdöden och får sparken från sitt jobb. Med svansen mellan benen tvingas han återvända hem till sin mamma i Skåne. Där kommer han på idén att skriva en bok för att tjäna pengar. Stoffet hämtar han från sin universitetstid på 90-talet då han började på en skrivarutbildning på Lunds universitet. Han lärde då känna tre individer som påverkar hans liv på olika vis. Alla är de på flykt undan något. De samlas kring sin lärare, poeten Li Karpe, och dras in i sfären kring den karismatiske författaren Leo Stark. Stark kom att försvinna och Zackarias bästa vän att dömas för mordet på honom. När Zackarias börjar nysta i händelsen inser han att minnet inte är pålitligt. Men vad är viktigast: att hålla sig till sanningen eller skriva en bra historia?

Jag har varit nyfiken på Mattias Edvardssons författarskap sedan han debuterade 2012 med romanen Dit drömmar färdas för att dö, som bygger på Bobbyfallet. Seg som jag är har det dock tagit mig tid att komma dithän att jag faktiskt läser något av honom. Men i år tog jag mig själv i kragen och beställde hem En nästan sann historia att ha som semesterläsning.

Nu ska jag försöka samla tankarna och skriva om En nästan sann historia. Detta är en riktig bladvändare som riktigt hugger tag i läsaren och inte släpper taget. Jag är ständigt frestad att bläddra fram lite, försöka tjuvkika på hur det ska gå, men lyckas avhålla mig. Det är en bok som det är bäst att låta sig vecklas ut och avslöja sina hemligheter i sin egen takt. Att berättaren inte är pålitlig gör det hela än mer spännande. Det får mig att i slutet fundera på om det verkligen var så här det gick till eller om Zackarias har kryddat lite extra. Att jag dessutom är förtjust i metahistorier med en historia i en historia gör att jag faller ännu hårdare för En nästan sann historia.

En nästan sann historia innehåller flera skickligt tecknade personporträtt. Hopp mellan nutid och 90-tal ger en nyanserad bild av de olika personerna, hur händelserna har påverkat och format dem. Miljöbeskrivningarna av universitetet och livet där får mig att längta tillbaka.

Jag håller med en av blurbarna på En nästan sann historia: en ytterst intelligent uppbyggd bladvändare.

Andra bokbloggare om En nästan sann historia

Maddes bokblogg; Västmanländskans bokblogg; Johannas deckarhörna; och dagarna går; just här, just nu; Vargnatts bokhylla; Fru E:s böcker; Bokföring enligt Monika; Lottens bokblogg

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 6 kommentarer

En enda risk av Simona Ahrnstedt

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Simona Ahrnstedt
Serie: En enda natt, #3
Förlag: Månpocket (2017)
Antal sidor: 522 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ambra Vinter är journalist på Aftonbladet. Strax innan jul får hon ett uppdrag som tvingar henne att återvända till en plats hon aldrig velat besöka igen: Kiruna. I kylan och mörkret möter hon Tom Lexington, en före detta elitsoldat som har isolerat sig i skogen i Norrbotten efter att ha överlevt en helikopterkrasch och fångenskap. Traumatiserad har han bara ett mål: att vinna tillbaka kvinnan han förlorat till en annan. Medan Ambra arbetar med att slutföra sitt uppdrag och Tom försöker finna en mening med tillvaron, uppstår en oväntad attraktion. Men går det att älska någon som man inte litar på?

Jag har inte varit helt odelad positiv till Simona Ahrnstedts första romancetrilogi i modern tid, men tyckte att andra boken innebar ett lyft gentemot ettan. En enda risk, som är den tredje boken, lät verkligen som om det skulle vara något för mig, men jag blir lite besviken. Jag rycks inte fullt lika mycket med i Toms och Ambras kärlekshistoria som jag skulle vilja.

Styrkan i Ahrnstedts författarskap ligger i hennes förmåga att skildra attraktion och kemi mellan sina huvudpersoner. Detta är något som annars lätt blir krystat i romance, då en del författare tycks tro att det räcker med att tossa samman en karl och en kvinna för att det ska slå gnistor. Så inte Ahrnstedt. Istället tar hon sig tid att bygga upp relationen från grunden så att läsaren verkligen känner pirret i kroppen och elektriciteten mellan huvudpersonerna. Så även mellan Ambra och Tom i En enda risk. Det är passion och romantik utan att en enda gång bli pinsamt.

En enda risk innehåller som all annan romance en hel del förvecklingar, men det känns inte krystat. Kanske för att grundhistorien är så pass allvarlig och det märks att Ahrnstedt gör gedigna efterforskningar. Det känns som om det blir tämligen realistiskt. I den här boken kan jag dock tycka att hon brer på lite för tjockt: det är posttraumatisk stress, sekter, barn som far illa, hur en kvällstidning fungerar, nättroll och näthat. Lite för mycket saker som ska trängas inom en och samma bok, även om det är välskrivet.

En enda risk är onekligen välskriven romance, men jag föll inte lika hårt för den som jag hade väntat mig.

Andra bokbloggare om En enda risk

Lottens bokblogg; Fiktiviteter; Carolina läser; Cissi Grip; Beas bokhylla; Maddes bokblogg; Nellons bokblogg; Boktanken

Andra böcker i serien

En enda natt (recension)

En enda hemlighet (recension)

En enda risk

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Agents of S.H.I.E.L.D., säsong 1

Kan innehålla spoilers för Marvels filmuniversum.

Skapare: Maurissa Tancharoen, 
Jed Whedon, Joss Whedon
Skådespelare: Clark Gregg, 
Ming-Na Wen, Chloe Bennet, 
Brett Dalton, Ian De Caestecker, 
Elizabeth Henstridge
Produktionsår: 2013
Säsong: 1
Antal avsnitt: 22
Längd: 939 minuter

Exempel på var den kan köpas i 
olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Phil Coulson är vid liv. Efter slaget om New York återupplivades han under oklara omständigheter och har nu fått lov av Fury att sätta ihop sitt eget S.H.I.E.L.D-team. Till det rekryterar han Melinda May, en legendomsusad agent som helst inte vill tillbaka i fältet; specialisten Grant Ward som helst jobbar ensam; samt forskarna Fitz och Simmons, som praktiskt taget sitter ihop med varandra. In på ett bananskal halkar hackaren Skye, vars förflutna är höljt i dunkel. Dessa osannolika personer blir snart ett sammansvetsat och effektivt team som kommer en hemlighet på spåren. Det tycks som om det finns en mäktig fiende som hotar hela S.H.I.E.L.D. som organisation.

Jag satt som klistrad när Agents of S.H.I.E.L.D. sändes för första gången på tv. Visst tyckte jag att första halvan av säsongen var lite seg och som jag avskydde det här försöket att tussa ihop Ward och Skye. Men nu när jag såg om första säsongen inser jag förvånat hur verkligt bra det är. Spänningen, humorn, kemin mellan de olika karaktärerna – allt sitter verkligen som en smäck. Jag har fruktansvärt roligt under min omtitt.

Överlag håller avsnitten i Agents of S.H.I.E.LD. oerhört hög klass. Det finns faktiskt bara ett avsnitt som jag tycker är dåligt och det kommer en bit in i säsongen. Yes Men centrerar kring en asgardisk fånge som har rymt och kan kontrollera män med sin blotta röst. Hennes mål är förstås världsherravälde. Anledningen till att jag inte gillar avsnittet är dels att det är skapligt heterosexistiskt (alla män är visst heterosexuella och ska falla för Lorelei; alla har denna inbyggda svaghet), men också sexistiskt eftersom Lorelei anspelar mycket på sin sexualitet när hon ska få männen att göra som hon vill. Det känns trött och oinspirerat.

Men annars, som sagt, är detta en high class act. Oavsett om det rör sig om de fristående fallavsnitten där de undersöker mystiska företeelser till de senare, mer sammanhängande avsnitten när hotet mot S.H.I.E.L.D. trappas upp. Det blir verkligen olidligt spännande i slutet av säsongen och jag tittar på fler avsnitt på raken än vad jag kanske borde göra. Kanske borde göra annat än titta på tv, liksom.

Men om du har missat Agents of S.H.I.E.L.D. så levererar Joss Whedon verkligen en serie värd att titta på: intressanta karaktär, rapp dialog och mycket spänning. Jag ska fortsatta mitt S.H.I.E.L.D-tittande framöver.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 3 kommentarer

Stand By Me

Regissör: Rob Reiner
Manus: Raynold Gideon och Bruce 
A. Evans
Skådespelare: Wil Wheaton, River 
Phoenix, Corey Feldman, Jerry 
O’Connell, Kiefer Sutherland
Produktionsår: 1986
Längd: 89 minuter

Exempel på var den kan köpas i 
olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Ray Brower är spårlöst försvunnen. Ett fåtal personer i Castle Rock, Oregon, vet vad som har hänt honom. Fyra vänner – den känslige Gordie, den intelligente Chris, tuffingen Teddy och fegisen Vern – ger sig iväg för att titta på hans lik då de fått vetskap om att han är död. Under resans lopp kommer de varandra närmre, men blir också medvetna om vissa skillnader. När de stöter ihop med stadens ligister, som också letar efter kroppen, finner de en inre styrka som de inte visste att de hade.

Stand By Me är baserad på novellen Höstgärning (The Body) av Stephen King, som jag läste förra året. Det är en sådan där filmatisering som överskuggar originalet i folkminnet. Av många är det här ansett vara en av de bästa filmer som någonsin har gjorts. Själv kände jag mig måttligt imponerad, även om det är svårt att sätta fingret på varför. Kanske var jag helt enkelt inte på humör.

Det råder ingen tvekan om att Stand By Me är en mycket kompetent filmatisering som ligger originalet nära. Liksom i Kings berättelse framstår grabbgänget som tajt och de rappa dialogerna är troget återgivna. Ändå lyckas de inte riktigt få fram det djup, den bitterljuvhet, som jag upplevde medan jag läste novellen. Kanske är det för att den uppehåller sig så mycket vid de händelserna när de hittade kroppen, utan den komplexa växelverkan mellan dåtid och nutid som fanns i novellen, som gör att det inte riktigt känns i kroppen när Gordie skriver att du aldrig får vänner som de du hade när du var tolv år. Kanske är det också att de har ändrat slutet.

Men en sak är säker: det är väsentlig skillnad på barnskådespelare idag och förr. Alla som är med i Stand By Me kan faktiskt agera. Wil Wheaton har några scener där det känns som om han går till överdrift, men överlag är de så fantastiskt duktiga på att gestalta de här karaktärerna. River Phoenix är bra som Chris, dömd på förhand av omgivningen; Corey Feldman gör ett sympatiskt porträtt av den smått labile Teddy och Jerry O’Connell gör ett bra jobb som Vern. Den sistnämnde måste ju dock stå för den största förvandlingen som vuxen. Jag höll på att smälla av när jag insåg vem det var.

Stand By Me är en snyggt uppbyggd och kompetent filmatisering, men den lämnar mig märkligt oberörd. Synd.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | 2 kommentarer

Veckans skörd #164

Jag såg Pedro Almodóvars The Skin I Live In förra fredagen och kunde inte sluta tänka på den. Så fick jag veta att det ursprungligen var en bok och att den fanns som e-bok, vilket innebär omedelbar behovstillfredsställelse om du har lite dålig impulskontroll som moi:

Jepp, klart att jag köpte Tarantula av Thierry Jonquet dagen därpå efter att ha legat sömnlös och grubblat på filmen. Berättelserna innehåller samma grundelement, men skiljer sig en hel del åt. Jag slukade förstås den lilla kortromanen samma dag som jag köpte hem den.

Sedan har jag varit oerhört nyfiken på en annan filmatisering, som släpptes på DVD i måndags:

American Gods är baserad på Neil Gaimans bok med samma namn. Boken är inte min favorit bland Gaimans böcker, men jag har hört mycket positivt om tv-serien och förhandsbokade den således. Att jag sedan fastnade kan vi nog lugnt påstå med tanke på att jag har plöjt hela denna vecka…

Det var inte den enda filmbeställningen som gjordes:

Discshop har varje år kampanj kring Stockholm Pride. Tidigare år har jag fyllt varukorgen utan att lägga någon beställning, men i år slog jag till sist till. Tro det eller ej, men det här är när jag begränsar mig.

  • The Normal Heart utspelar sig under AIDS-krisen i New York, signerat Ryan Murphy och med flera tunga skådespelarnamn i rollistan.
  • Oranges Are Not the Only Fruit är en prisbelönt miniserie baserad på Jeanette Wintersons bok med samma namn.
  • The Rocky Horror Picture Show skrev jag om igår, men den har fattats i min egen hylla och jag kände ett behov av att äga den. Och se om den så snart som möjligt.
  • Lilting har Ben Whishaw i huvudrollen som en ung man som förlorat sin pojkvän och försöker närma sig hans kinesiska mor, trots att de inte kan förstå varandra.
  • Carol är filmatiseringen av Patricia Highsmiths klassiska roman The Price of Salt. Jag tror att det här är ett fall när berättelsen kan göra sig bättre som film än som bok.

Med andra ord så har jag sysselsättning ett tag framöver. Frågan är i vilken ände jag ska börja…

Publicerat i film och tv, läsning | Etiketter | 6 kommentarer

Nortons filosofiska memoarer av Håkan Nesser

Författare: Håkan Nesser
Illustratör: Karin Hagen
Förlag: Brombergs (2017)
Antal sidor: 90 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Norton Kierkegaard är en Rhodesian Ridgeback och tillika filosof. Han är också en av Sveriges mest beresta hundar. I Central Park har han jagat bollar, i Kensington Gardens har han spanat på tikar, i Stockholm har han tiggt köttbullar och på Gotland har han till och med räddat en kvinna i nöd. Allt under överseende av husse Håkan Nesser. Tillsammans fick de elva år av äventyr och vänskap.

Jag har inte läst något av Håkan Nesser tidigare, men på kort tid har han kommit ut med två böcker som jag blivit riktigt nyfiken på. Den ena är den bok som denna recension ska handla om, nämligen Nortons filosofiska memoarer. En hunds memoarer låter ju helt oemotståndligt. (Den andra är, för den nyfikne, Eugen Kallmans ögon.)

Nortons filosofiska memoarer är en tunn liten bok som är indelad i korta episoder i Nortons liv. Det gör läsandet en aning fragmentariskt, men det är ändå riktigt mysig och charmig läsning. Norton har en underfundigt humoristisk berättarröst som är medryckande. Därtill älskar filosofinörden i mig anspelningarna på olika filosofer som peppras över sidorna.

Karin Hagen har illustrerat Nortons filosofiska memoarer. Bilderna bidrar helt klart till bokens charm och lockar ur sig ett och annat skratt när de skildrar de mest underhållande episoderna.

Ändå är jag nog inte fullt lika såld på Nortons filosofiska memoarer som jag hade väntat mig. Visst att det är charmigt och roligt, men det är något som gör att jag inte riktigt tar den till mig helt och hållet. Kanske blir det lite för kort, lite för episodiskt. Ändå lyckas den förmedla den ömhet och kärlek som finns mellan husse och hund.

Nortons filosofiska memoarer är en småmysig och ofta ganska rolig bok, men kanske inte fullt lika bra som jag hade väntat mig.

Andra bokbloggare om Nortons filosofiska memoarer

Bokparet; romeoandjuliet; Läsvärd eller inte?; Carolina läser; Ugglan och boken

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar