Dear White People, säsong 3

Poster för tredje säsongen av Dear White People

Skapare: Justin Simien
Skådespelare: Logan Browning, Brandon P Bell, DeRon Horton, Antoinette Robertson
Produktionsår: 2019
Säsong: 3
Antal avsnitt: 10
Längd: 250 minuter

Efter sitt möte med Rikki Carter, har Sam tappat sikte på vad hon vill med sitt liv. Aktivismen är lagd åt sidan. Istället kämpar hon med att hitta riktning för sin dokumentär och sitt liv. Även Lionel har förlorat sitt sinne för riktning. Han utforskar sin homosexuella identitet och skriver under ett pseudonym en erotisk följetong som blir mycket populär på campus. När den karismatiske Moses Brown kommer till universitetet för att undervisa, tycks det vara en välgärning för dem alla. Men med hans ankomst kommer också hemligheter och undanröjda skandaler, som kan vara kopplade till det hemliga sällskapet Sam och Lionel fann.

I tredje säsongen av Dear White People driver manusförfattarna hejvilt med sig själva och serien. Det är som om man anser sig vara tvungna att hitta en ny riktning och förnya serien, vilket är på bekostnad av det som gjorde de tidigare säsongerna så jäkla bra. Istället för att som tidigare fokusera på en karaktär per avsnitt, slängs vi nu hejvilt mellan dem och deras olika berättelsespår. Jag saknar aktivismen och passionen som fanns i föregående säsonger. Även om Logan Browning briljant porträtterar Sams vilsenhet, så saknar jag glöden.

Överlag känns denna säsong lite planlös. Vi driver omkring på campus. Vem som kommer vara säsongens stora antagonist är uppenbart från start, även om jag blir charmad av denna person. Det är inte förrän i avsnitt 8 och 9 som serien glimrar till, när de tacklar det ständigt aktuella ämnet om sexuella övergrepp på universitet. Dessa två avsnitt är lysande, vilket gör det avslutande avsnittet till en större besvikelse än vad det redan är. Det säsongsavslutande tionde avsnittet är en röra, med alternativa universum, filmvisning, diskussioner och ett gigantiskt tidshopp. Efter uppbyggnaden i de föregående avsnitten vill man ju ha ett rejält avslut. Inte att man bara löser det utanför kulissen och slätar över det.

Tredje säsongen av Dear White People känns lite vilsen och är definitivt inte lika bra som sina föregångare.

Betyg 3: Gillade den.

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Moxie

Poster för Moxie

Regissör: Amy Poehler
Manus: Tamara Chestna och Dylan Meyer
Skådespelare: Hadley Robinson, Lauren Tsai, Alycia Pascual-Pena
Produktionsår: 2021
Längd: 111 minuter

På Vivians skola är det killarna som är kungar. De kan göra nästan vad de vill, ostraffat, medan tjejer med alltför smala band på sina linnen kan skickas hem. Att killarna är skitstövlar är något man bara får tåla. Men när den nya eleven Lucy börjar på skolan, vägrar hon ta deras skit. Vivian blir alltmer medveten om att något är allvarligt fel med skolan. Faktiskt hela deras stad. Hon börjar få nog av de sexistiska klädreglerna och trakasserierna i korridoren. Inspirerad av sin mammas tid som Riot Grrrl på nittiotalet, och de zine hon hittar från den tiden, skapar hon sitt eget zine: MOXIE, som uppmanar till feministisk aktion. Snart visar det sig att Vivian inte är den enda som har fått nog. Alltfler tjejer sluter sig till rörelsen. Kanske kan de starta en revolution.

Moxie är baserad på en ungdomsbok av Jennifer Mathieu, som jag inte har läst. Men efter att ha sett den här filmen blir jag faktiskt bra sugen. Det är en charmig sak, med en blänk av allvar som gör den oemotståndlig och som får mig att vilja revoltera. Grejen är att Moxie har ben som vilar i verkligheten. Även om det är en komedi, och därför till viss del överdrivet, så har många av de här sakerna hänt i verkligheten. Det är händelser tagna från nyheterna.

Skådespelarinsatserna i Moxie är trevliga. Inget som slår en med häpnad och förundran, men de lyckas porträttera sina karaktärer väl så att man lever sig in i filmen. Ibland blir karaktärerna lite stereotypa. Dramat och konflikten känns igen från de flesta verk som riktar sig mot ungdomarna. Men jag uppskattar att det för en gångs skull är en hälsosam romans som porträtteras.

Moxie är inget mästerverk, men det är en medryckande film som jag tror kommer vara stärkande för många tonårstjejer. Och, för den delen, kvinnor i alla åldrar.

PS. Om jag hade upptäckt Bikini Kill i tonåren hade jag nog blivit mer into punk än vad jag blev.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

The Silver Mage av Katharine Kerr

Kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Omslagsbild The Silver Mage av Katharine Kerr

Författare: Katharine Kerr
Serie: Deverry, #15
Förlag: Harper Collins (2020)
Antal sidor: 416 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Den västra gränsen är starkt hotad av Horsekin. Staden Cerr Cawnen tycks av vital betydelse för deras planer att ta över Västlandet och utrota alverna. Prins Dar och hans allierade måste försöka komma till stadens undsättning. Samtidigt så dyker de mystiska Dwrgi upp och saboterar för Horsekin. Med hjälp av sina allierade drakar kan kanske prins Dar och hans folk slutgiltigt besegra Horsekin…

The Silver Mage är den avslutande delen i den ursprungliga Deverrycykeln. Sedan plockade ju Katharine Kerr upp serien igen förra året, men det här är det som sätter punkt för det som inleddes med Nevyns obetänksamhet i sitt första liv. När det kommer till en serie som har sträckt sig över hela femton böcker, då vill du ju gärna att den sista boken ska vara något särskilt. Något som knyter ihop allt på ett lysande vis så att du blir slagen med häpnad. Dessvärre lyckas inte The Silver Mage med den biten.

Med tanke på hur mycket vi har ägnat de senaste böckerna åt att bygga upp Horsekin som ett hot mot Deverry och dess grannländer, så är de snabbt överstökade i The Silver Mage. Istället kretsar den mycket kring draken Rori och möjligheterna för honom att bli människa igen. Det känns lite som en antiklimax att bygga upp ett hot som sedan försvinner lika snabbt som om du hade släppt ur luften ur en ballong. Sedan är jag lite bitter över Laz öde, måste erkännas. Jag tycker om att se karaktärer få försoning, men tyckte inte att det fick något tillfredsställande slut här.

Jag tycker om seriens cirkulära struktur; hur tidigare liv har haft en direkt påverkan på nuet. I The Silver Mage läggs den sista pusselbiten till hur det kom sig att många av de konflikter som har präglat serien uppstod. Och vad Haen Marn egentligen är för plats, vad dess syfte är. Det ges en del svar, men hela boken känns trött. Som om den bara vill knyta ihop trådarna så fort som möjligt för att få det hela överstökat. Lägg därtill det där irriterande draget som finns att para ihop allt och alla i sista boken för att de ska få leva i lyckliga tvåsamhet i alla sina dagar. Måste precis varenda karaktär paras ihop med någon, verkligen?

The Silver Mage är en bra bok, men inte fullt lika bra som jag skulle vilja att ett serieavslut är.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Daggerspell (recension)

Darkspell (recension)

Dawnspell (recension)

Dragonspell (recension)

A Time of Exile/Alvblodet (recension)

A Time of Omens (recension)

Days of Blood and Fire (recension)

Days of Air and Darkness (recension)

The Red Wyvern (recension)

The Black Raven (recension)

The Fire Dragon (recension)

The Gold Falcon (recension)

The Spirit Stone (recension)

The Shadow Isle (recension)

The Silver Mage

Sword of Fire

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Operamopsen av Disa Åberg och Linda Bonaventura

Omslagsbild Operamopsen av Disa Åberg och Linda Bonaventura

Författare: Disa Åberg och Linda Bonaventura
Förlag: Ordberoende (2016)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Bostadsrättsföreningen Kastanjen ska genomföra ett stambyte, vilket för samman hyresgästerna på oväntade vis då de tvingas dela kök och dusch i gemensamma utrymmen. Mopsen Malcolm blir förälskad i en avdankad operasångerska och inget blir sig likt i den tidigare så stela trappuppgången. I takt med att rören i huset byts ut genomgår även invånarna ett inre stambyte. Plötsligt skapas relationer som förändrar allt.

Jag har velat läsa Operamopsen sedan jag först hörde talas om den, via… Debutantbloggen, tror jag det var. Jag har för mig att författarna kanske gästbloggade där. Därmed hade jag ganska höga förväntningar, som dessvärre inte infriades. Jag är helt enkelt inte speciellt förtjust i knepet att förmänskliga Malcolm till den grad att han vill skriva en egen opera till sin älskade Gullan. Hans hyperintelligens förklaras genom en hjärnskada som han ådragit sig som valp. Även för en hundälskare som jag tycker att det hela är lite för mycket.

Några har gjort jämförelser mellan Operamopsen och Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam, vilket jag inte riktigt begriper. Är det för att romanen för samman en grupp osannolika människor? Eller är det för att karaktärsporträtten är oerhört ytliga, även om Anna Gavaldas blir charmiga vartefter? Den enda karaktären jag riktigt känner med i Operamopsen är Per-Fredrik Silfverstjärna, som är gift med den avdankade operastjärnan Gullan. Hans hemligheter kastar inte bara hans och Gullans äktenskap in i kaos när de avslöjas, utan även föreningen hamnar i kaos.

Jag skulle nog ha tyckt bättre om Operamopsen om karaktärerna hade fått lite mer kött på benen. Då hade relationerna som växt fram mellan dem också känts mer äkta. Som det är nu har jag svårt att bli charmad av berättelsen.

Det gör inte ont på något vis att läsa Operamopsen, men för mig blir det en tämligen ytlig bekantskap. Troligen kommer boken få vandra vidare till en annan ägare.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Lilla Berlin 6 – Bättre brinna upp än fejda ut av Ellen Ekman

Omslagsbild Lilla Berlin 6 - Bättre brinna upp än fejda ut

Författare: Ellen Ekman
Illustratör: Ellen Ekman
Serie: Lilla Berlin, #6
Förlag: Galago (2019)
Antal sidor: 136 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det sorglösa partylivet börjar ta ut sin rätt på Otto, Mira, Stina och de andra i storstaden. När man blir 30 kommer livskriserna som ett brev på posten och blandas med klimatångesten i en perfekt cocktail av hopplöshet, panik och apokalyps. Medan andra skaffar barn och får månadslön, tvingas Otto inse att han inte längre är kung på dansgolvet. Mira är ständigt pank av att gå på dyra möhippor och Freja kan inte ens kallprata utan att det låter som en domedagspredikan.

En tradition jag vill införa är att jag alltid införskaffar något av Ellen Ekman på bokrean. Hon har en kritisk blick och förmår verkligen att sätta fingret på vår samtid. Lilla Berlin 6 Bättre brinna upp än fejda ut är kanske inte hennes bästa samling, men den bjuder på en hel del skratt ändå. Särskilt när hon lite tunt förklätt pikar Oatly för deras design och text på sina förpackningar. Jag tycker så illa om dem att jag nästan får blunda när jag ska ta i förpackningarna.

Anledningen till att jag inte tycker att Lilla Berlin 6 Bättre brinna upp än fejda ut är att mycket känns igen. Det är både en styrka och en svaghet att hålla fast vid samma karaktärer. Dels lära vi ju känna dem, men dels så hamnar de i snarlika situationer hela tiden på grund av sina personligheter. Men som nybliven trettioåring kan jag definitivt känna igen mig i att livskriserna avlöser varandra.

Kanske inte den bästa, men Lilla Berlin 6 Bättre brinna upp än fejda ut bjuder ändå på jämn, hög kvalitet.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

So Last Year (recension)

Mina vänner (recension)

Leva life (recension)

Cute Overload (recension)

Netflix och chill (recension)

Bättre brinna upp än fejda ut

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Tillbaka till den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Omslagsbild Tillbaka till den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Originaltitel: The Endless Beach
Översättare: Birgitta Karlström
Serie: Mure, #2
Förlag: Massolit (2020)
Antal sidor: 406 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Flora har äntligen börjat komma in i livet igen på Mure, den lilla ön utanför Skottlands kust. Att ha bytt ett myllrande London mot de oändliga tomma stränderna och vidunderligt vackra naturen känns helt rätt. Kaféet som hon driver i det rosa huset nere vid hamnen skulle kunna gå bättre, men hon har äntligen återförenats med sin något stökiga familj och har till råga på allt lyckats få sin chef Joel, som hon har varit hopplöst nedkärad i flera år i, att stanna på Mure med henne. Men det verkar vara omöjligt för henne att komma Joel in på livet. Varför håller han henne på en armlängds avstånd? Det blir inte lättare av att han behöver resa till New York titt som tätt i affärer.

Tillbaka till den lilla ön i havet är uppföljaren till Sommar på den lilla ön i havet. Livet har inte riktigt blivit lyckliga i alla sina dagar, som Flora kanske hade hoppats. Det är svårare än hon har anat att driva ett företag. Särskilt när man måste dras med självupptagna typer som Jan, som vill ha en gratisbröllopscatering trots att hon mycket väl har råd att betala. Plus bjuder in betydligt fler gäster än avtalat och förväntar sig att Flora ändå ska stå för maten, men bara betalar för de gäster som från början är sagt. Morr. Snacka om att jag blev vansinnigt irriterad.

Så, vi kan ju lugnt sagt säga att Tillbaka till den lilla ön i havet engagerar mig som läsare. Att återförenas med de här karaktärerna är som att återse gamla vänner. Du lider med dem, du känner med dem, du skrattar och du gråter. För all den bästa feelgood måste innehålla lite svärta och Jenny Colgan krossar mig med vad som händer med mina favoritkaraktärer.

Jag vet dock inte vad jag ska säga att jag tycker om Joels och Floras relation i Tillbaka till den lilla ön i havet. Även om jag tycker att skildringen av Joels trauma och reaktion på det är realistiskt skildrad, så önskar jag att vi skulle sluta dyrka vid den dysfunktionella relationens altare. Varken Joel eller Flora verkar må bra i sin relation, och Flora gör en hel del saker som inte känns likt henne. Jag har lite svårt att se varför de ska kämpa för att fortsätta vara tillsammans, utan det skulle kanske vara bättre att gå skilda vägar.

Jenny Colgan skriver som alltid feelgood med hög kvalitet, och Tillbaka till den lilla ön i havet är inget undantag, men det finns en del kulturella troper som jag önskar att vi bara kunde släppa taget om already.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Sommar på den lilla ön i havet (recension)

Avlägsen kust

Tillbaka till den lilla ön i havet

Julafton på den lilla ön i havet (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Us

Poster för skräckfilmen Us

Regissör: Jordan Peele
Manus: Jordan Peele
Skådespelare: Lupita Nyong’o, Winston Duke, Shahadi Wright Joseph, Evan Alex, Elisabeth Moss
Produktionsår: 2019
Längd: 116 minuter

Adelaide återvänder till sitt strandnära barndomshem tillsammans med sin make Gabe och deras två barn för ytterligare en idyllisk sommar. Men när Gabe insisterar på att de ska besöka den större stranden, känner sig Adelaide tveksam. Som barn var hon med om en mycket traumatisk händelse där när hon kom bort från sina föräldrar. Till sist låter hon sig övertalas. Dagen tillbringas i vänners sällskap, men blir mycket stel då Adelaide har svårt att slappna av. Lättnaden är stor när de kan återvända till sommarhuset. Men när mörkret faller upptäcker de fyra siluetter som står på uppfarten och håller varandras händer…

Jordan Peele blev mycket uppmärksammad för sin första film Get Out, som jag inte har sett. Däremot har jag varit duktigt nyfiken på Us, så när den dök upp på Netflix var det läge att se den. Ett beslut jag inte för ett ögonblick ångrar.

Peele är en skicklig regissör och manusförfattare, vilket märks i Us. Stämningen byggs successivt upp. Informationen portioneras ut lite i sänder, så att vi hela tiden balanserar på att knäcka nöten. Ändå kommer det på en tvist på slutet som det känns som om jag borde ha förstått baserat på ledtrådarna som släpps genom filmen, men som jag inte anade. Det finns bitar av handlingen som jag tyckte var lite långsökta, som dubbelgångarnas ursprung, men helheten briljerar.

En del av det som gör Us så fantastisk är skådespelarinsatserna. Lupita Nyong’o är en lysande skådespelerska. Hon äger varenda scen som hon är med i och lyckas verkligen väcka Adelaide och hennes dubbelgångare till liv. Därtill använder hon kroppsspråket på ett sätt som gör att karaktärerna verkligen skiljer sig åt. En annan som imponerar är Elizabeth Moss, som har en liten biroll men som har fått mig att rysa i efterhand. Överlag bjuder alla skådespelare på fina prestationer.

Us är en riktigt obehaglig, stämningsfull skräckfilm som bjuder på snyggt foto, fina skådespelarinsatser och har ett soundtrack som verkligen passar stämningen perfekt.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Månadsrapport: Mars 2021

Antal lästa böcker i mars 2021: 12

26. Operamopsen: En sällsam kärlekshistoria av Disa Åberg och Linda Bonaventura
27. The Silver Mage av Katharine Kerr
28. Förvandlingen av Franz Kafka
29. Ekoenkelt av Pernilla Johansson
30. Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
31. Tusen och en natt I
32. Jessica Jones: Alias, volume 1
33. The Midnight Library av Matt Haig
34. Samlade svenska kulter av Anders Fager
35. Självkänsla nu! av Mia Törnblom
36. Minnets labyrint av Elizabeth George
37. Odla i krukor av Andy Clevely

Deckare: 2
Fantasy: 5
Feelgood: 1
Non-fiction: 3
Skräck: 1

Hyllvärmare: 4
Böcker införskaffade samma månad: 1
Böcker införskaffade samma år: 6
Omlästa böcker: 1
Lånade böcker: 0
Recensionsex: 0

Kvinnor: 6
Män: 5
Annat: 1
Duo: 1
Författare jag inte har läst tidigare: 6

Amerikansk författare: 3
Brittisk författare: 2
Svensk författare: 7
Tjeckisk författare: 1

Kommentar: Jag har varit mycket trött i mars och lidit av sviterna av min depression. Nu börjar jag känna mig lite piggare och lite gladare, så det kanske är så att det vänder nu. Ändå har jag fått en del läst i mars, även om det går i svackor. Jag är mest stolt över att jag läste ut Tusen och en natt I, som jag inte direkt kom någon vart med i februari.

Månadens bästa skönlitterära blev The Midnight Library. Först tänkte jag att jag som är deprimerad kanske inte skulle läsa den, eftersom den handlar om en tjej som försöker begå självmord, men överraskades över hur trösterik jag fann den. Det var verkligen en bok jag behövde läsa just då.

Månadens bästa nonfiction får två böcker dela på: Ekoenkelt, som är en spännande och engagerande introduktion till ett hållbarare liv, och Odla i krukor, som var inspirerande och gav mig lite att stå på nu när det börjar bli tid att göra ordning på balkongen.

Besviken blev jag däremot på Minnets labyrint. Den börjar verkligen bra och spännande, men är alldeles för lång för att bära intresset hela vägen till slutet.

Otäckast tyckte jag nog att Förvandlingen var. Även om den mer var sorglig i mina ögon.

Antal sedda filmer i mars 2021: 7

16. Us
17. Supernatural, säsong 5 (gammal recension)
18. Moxie
19. Dear White People, säsong 3
20. Malcolm & Marie
21. A Dog’s Journey
22. The Witcher, säsong 1

Drama: 1
Fantasy: 1
Feelgood: 1
Komedi: 2
Skräck: 2

Hyllvärmare: 0
Införskaffad samma månad: 0
Införskaffad samma år: 0
Lånad film: 0
På bio: 0
Netflix: 6
Omsedd film: 1

Kommentar: Mars lunkade på med en blandning av tv-serier och film. Det blev inte lika mycket Supernatural som jag trodde, eftersom min mediaspelare valde att gå en sprakande död till mötes. Istället gav jag The Witcher en chans till dess att jag hade skaffat en ny mediaspelare.

Bäst denna månad tyckte jag att Us var, som jag också korade till månadens otäckaste. Vissa scener har dröjt sig kvar. I kategorin bäst hör ju också säsongsavslutningen i Supernatural: avsnittet Swan Song, som jag fortfarande hävdar är bland det bästa som någonsin har skrivits för tv.

Besviken blev jag däremot på Malcolm & Marie, som jag faktiskt tyckte var riktigt dålig. Som samhälle måste vi verkligen sluta dyrka vid den dysfunktionella relationens altare.

Positivt överraskad blev jag däremot av första säsongen av The Witcher. Eller, jag gillade inte första avsnittet och dömde ut den som inte en serie för mig. Sedan blev jag helt fast och har nu världens jävla Witcher-abstinens.

Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Nytillskott i mars 2021

Det kom en liten bokreabeställning på efterslänten. Jag hade faktiskt glömt bort att jag hade beställt dessa två böcker:

Jag beställde The Love Delusion av Nicola Mostyn och Jessica Jones: Alias, volume 1 av Brian Michael Bendis och Michael Gaydos från Science Fiction-bokhandeln. Båda två var lite impulsiva köp, men jag gillade ju Netflix filmatisering av Jessica Jones så jag ville ge serierna en chans.

Inte bokrelaterat, men merch-relaterat, så gjorde jag också en beställning från EMP:

Bild lånad från EMP.

Klart jag ”måste” ha en Supernatural-pyjamas. Don’t judge me.

Publicerat i läsning | Etiketter | Lämna en kommentar

Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Omslagsbild Sommar på den lilla ön i havet av Jenny Colgan

Författare: Jenny Colgan
Originaltitel: The Summer Seaside Kitchen
Översättare: Birgitta Karlström
Serie: Mure, #1
Förlag: Massolit (2018)
Antal sidor: 399 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Flora är säker att hon gjorde rätt val som valde myllret och karriären i London framför den ödsliga skotska ö där hon växte upp. Vad fanns det egentligen för henne på Mure? Alla känner henne och hennes liv där, och ingen kommer någonsin låta henne glömma det förflutna. När en ny klient ger henne ett uppdrag tvingas hon bryskt tillbaka till ön, i ett försök att få med sig de motvilliga öborna i projektet. Plötsligt bor hon återigen med sina bröder och sin pappa, det liv hon har kämpat så hårt för att undkomma. För att göra tillvaron på ön dräglig bestämmer hon sig för att blåsa liv i sina matlagningskunskaper, vilket leder till att hon öppnar ett kafé i hamnen. Problemet är att öborna hon ska övertyga inte har mycket till övers för Flora, som inte varit tillbaka på ön sedan hennes mamma gick bort.

Jenny Colgan är en av de där feelgoodförfattarna jag återvänder till därför att hennes böcker alltid får mig att le. Sommar på den lilla ön i havet är inget undantag. Hon lyckas beskriva den karga, ensliga ön på ett sätt som nästan får en inbiten stadsbo som mig att vilja flytta dit. Landskapet väcks till liv på ett enastående vis, och det hela balanserar på något märkligt vänster mellan myt och verklighet. En plats där det är naturligt att tro på sälfolket.

En annan av Colgans styrkor är hennes förmåga att bygga upp persongallerier. I Sommar på den lilla ön i havet får vi möta dels Flora, som kämpar med att vilja komma bort från livet på ön samtidigt som hon känner sig hemmastadd där; hennes bror Fintan, som aldrig riktigt passat in i livet som bonde; chefen Joel med sina emotionella ärr och Colton, den framgångsrika miljardär som återbördat Flora till ön för att hjälpa honom ro i land med sitt projekt. Det är en berättelse om vänskap och familj, som riktigt värmer upp en inifrån och ut.

Självklart är det romans i Sommar på den lilla ön i havet. Men medan jag inte är speciellt engagerad i Flora och Joels trevande romans, så är jag desto mer idel öron när Colgan skildrar hur Fintan och Colton blir tillsammans. Det är fantastiskt gulligt och bitterljuvet, med tanke på att jag redan läst Julafton på den lilla ön i havet.

Men Sommar på den lilla ön i havet innehåller det jag vill ha en Colgan-bok: vackert landskap, karaktärer att förälska sig i och en massa bakverk som får en att drägla.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Sommar på den lilla ön i havet

Avlägsen kust

Tillbaka till den lilla ön i havet

Julafton på den lilla ön i havet (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar