Monstret Henry VIII

Monstret Henry VIII

Originaltitel: Henry VIII: Man, Monarch, Monster
Regissör: Luke Korzun Martin
Skådespelare: Laurence Spellman, Jason Isaacs, Enzo Squillino Jr.
Produktionsår: 2020
Längd: 111 minuter

Henrik VIII är en av Englands mest kända monarker genom tiderna. Kanske inte så mycket för sin politik, som för sina många äktenskap och brytandet med den katolska kyrkan för att möjliggöra sin skilsmässa till Katarina av Aragonien. Han tillhörde ätten Tudor och kom att förändra Storbritannien i grunden genom sitt styre. Som ung var han en stilig prins med en lovande framtid, men kom med tiden att förvandlas till en av Europas grymmaste monarker. Han levde samtidigt som Gustav Vasa och var en kung med många ansikten.

Efter att ha läst Henrik VIII:s självbiografi av Margaret George blev jag sugen på att se denna dokumentär i två delar som jag hade sett på SVTplay. I Monstret Henry VIII har man valt att intervjua forskare som är experter på Henry VIII, vilket skapar en mer nyanserad bild av en komplex kung än vad George lyckas med i sin tegelstensroman.

Det uppseendeväckande namnet Monstret Henry VIII till trots, så lyfter dokumentären fram både de positiva och de negativa sidorna som denna monark hade. Han var brutal och grym, så som många andra samtida furstar var, men han var också karismatisk och intelligent. Många sidor ryms inom en enda människa och jag tycker att den här dokumentären nyanserar en komplex historisk figur på ett bra sätt.

Vad som kan störa mig lite, när jag sitter och tittar på dokumentärer eller läser fackböcker, är när folk slänger sig med psykologiska termer som de inte riktigt verkar förstå. En forskare säger i Monstret Henry VIII att hon tror att Henry VIII var lite OCD. De lägger inte fram några som helst bevis för att han skulle lida av tvångssyndrom alls. Hade hon sagt narcissistisk personlighetsstörning och paranoia skulle jag nog ha varit mer beredd att hålla med henne.

Denna lilla petitess till trots, så måste jag säga att jag är riktigt imponerad av Monstret Henry VIII: det är en dokumentär av hög klass.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , | 1 kommentar

Henrik VIII:s självbiografi av Margaret George

Henrik VIII:s självbiografi av Margaret George

Författare: Margaret George
Originaltitel: The Autobiography of Henry VIII
Översättare: Asra Lindberg
Förlag: Forum (1990)
Antal sidor: 965 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Henrik VIII är kanske Englands mest kända, och ökända, kung. Han var en karismatisk, eldig älskare som gifte sig sex gånger. Han både älskade poesi och musik och att vara utomhus för att ägna sig åt jakt. Som kung hemsöktes han ständigt av bristen på en manlig arvinge att säkra hans blodslinje och grepp om makten. Detta fick honom att bli en alltmer hänsynslös ledare vars beslut att skilja England från den katolska kyrkan och Rom kom att förändra Englands religiösa och politiska karta för all framtid.

I december har jag haft ett läsflyt utan dess like, vilket dessvärre gjorde att jag halkade efter i recensionsskrivandet. Då plockade jag upp Henrik VIII:s självbiografi. Margaret George skriver riktigt bra historiska romaner, men de är alltid så tjocka att det tar lite tid att ta sig igenom dem.

Henrik VIII är en komplicerad figur i historien. Han hade många goda sidor, men också en hel del mindre trevliga sådan. Vad jag känner medan jag läser Henrik VIII:s självbiografi är att George försöker lite väl mycket att göra honom uteslutande sympatisk. Förvandla honom till ett offer enbart för omständigheterna. Boken hade troligtvis blivit bättre om hon till fullo hade omfamnat just hur komplex han var och gjort honom till en antihjälte.

Annars lyckas George som vanligt transportera mig fullständigt till platsen och epoken hon skriver om. I Henrik VIII:s självbiografi befinner jag mig ständigt vid hans sida, i ett praktfullt men intrigerande hov. Jag delar hans segrar, men också hans förluster. George har verkligen en förmåga att levandegöra historia.

Däremot måste jag gnälla på översättningen av Henrik VIII:s självbiografi. Särskilt i äldre verk tycks det vara som om översatta böcker knappt går igenom någon slags korrektur. Meningsuppbyggnaden blir stolpig och ibland i närmast obegriplig. Vissa meningar får jag läsa om både en och två gånger för att förstå vad det är som egentligen avses.

Men annars så tycker jag att Henrik VIII:s självbiografi är en kompetent och fängslande historisk roman som väcker nyfikenhet på denne komplexa monark.

Betyg 3: Gillade den.

Andra böcker jag har recenserat av Margaret George

Maria av Skottland (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Ödestornet av Joseph A. Davis

Ödestornet av Joseph A. Davis

Författare: Joseph A. Davis
Serie: Marduriens ljus, #2
Förlag: Pärlan förlag (2021)
Antal sidor: 336 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Rikamu är på jakt efter invigningsskinnet som ska göra henne till en av Eldvinds krigarkvinnor. Men i Marduriens farliga djungler blir hon bortrövad av ett monster hon aldrig har sett tidigare. Han har en historia att berätta som de äldre inte har nämnt för henne, som känns svår att förstå sig på. Samtidigt ställs Markus inför andra prövningar: han ska möta sina blivande svärföräldrar. Mötet avbryts dock av en främling som söker hämnd, en gammal vän och en ödesdiger profetia. Svärdbäraren måste på nytt bege sig till Mardurien, där mörka krafter samlar sig för en sista strid.

Med Ödestornet knyter nu Joseph A. Davis ihop säcken med sin serie om Markus av Trolyrien och uppföljaren Marduriens ljus. Det har varit en märklig resa från en Terry Pratchett-liknande skröna om en pojke från vår värld som hamnar i en vilt främmande värld till detta lite mognare verk. För även om jag saknade humorn i Lögnspiran, så tycker jag nog att Ödestornet är den bästa boken som han har skrivit hittills.

Vad är det som gör att jag tycker så mycket om Ödestornet? Det är lite svårt att sätta fingret på. Den är spännande, men det har många av de tidigare böckerna varit. Sidorna bara flyger förbi. Det finns i denna bok inte en stund av dödtid, utan här är allt noga avvägt för att föra berättelsen framåt.

Det är nog marderna som gör att jag faller för Ödestornet. Vi får veta vad dessa varelser är för något: människor som har korrumperats av mörka krafter och därmed förlorat sin mänsklighet. Men även för dessa förtappade själar är det möjligt att nå försoning om man ångrar sig. Davis böcker rör sig i samma kategori som C. S. Lewis böcker: det är fantasyberättelser, med en tydlig kristen allegori. Även om jag inte är kristen själv, så tycker jag om det grundläggande budskapet: det finns nåd och förlåtelse att få. Det är aldrig för sent. Ingen är alltför fördömd för att förlåtas.

Så, nu har jag svamlat om den här serien. Vill du ha humor och spänning, då ska du läsa de första böckerna. Eftersöker du en mognare, mer sofistikerad ton ska du därefter ge dig på den efterföljande duologin. Och vill du sugas in i en berättelse, då ska du verkligen ge dig i kast med Ödestornet.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Markus av Trolyrien

Markus av Trolyrien (recension)

Verarnas drottning (recension)

Xirianas gåta (recension)

Marduriens ljus

Lögnspiran (recension)

Ödestornet

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

The Cement Garden

The Cement Garden av Ian McEwan

Författare: Ian McEwan
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 152 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Fyra syskonen förlorar hastigt sin pappa. En kort tid därefter insjuknar mamman och dör i cancer. Rädda för att bli omhändertagna, beslutar sig syskonen för att gömma mammans kropp i cement i källaren. I den skoningslösa sommarhettan, försöker sedan barnen leva på egen hand. På sätt som kanske är långt bortom den acceptabla normen.

The Cement Garden var med på samma lista som några riktigt bra böcker, som jag läste under 2021. Så trots att jag inte har så positiva erfarenheter av Ian McEwan (jag var inte superförtjust i Försoning), så var jag försiktigt optimistisk. Dessvärre slogs denna optimism ned redan vid sidan sju, när första omnämningen av incest dök upp.

Jag är inte den som är pryd eller lättchockad. Och det är inte något jag blir av The Cement Garden heller. Men jag tycker att saker och ting i en berättelse ska fylla ett syfte. Hade den här berättelsen kunnat berättas utan incestvinklingen? Ja. Visst, att den hade blivit annorlunda, men det hade inte förändrat kärnan i berättelsen. Hur de sakta glider bort från vuxenvärlden, in i en helt avskärmad verklighet som de har skapat. Den enda funktion jag upplever att incesten fyller är ett försök att chockera och provocera, och jag provoceras snarare av klumpigheten och det uppenbara att det är vad man försöker åstadkomma.

McEwan skapar en atmosfär av hur världen stannar upp i The Cement Garden. Långa, soliga dagar där det bara tycks vara syskonen som existerar. Vi är inlåsta i Jacks huvud, en stereotyp tonårsgrabb som ägnar sig mestadels åt att runka och missköta sin hygien. Trots det nära perspektivet, är hans motiv höljda i dunkel. Det är svårt att förstå varför syskonen väljer att göra som de gör.

The Cement Garden får mig att inse att Ian McEwan inte är någon författare för mig.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Mamma, pappa, barn

Tisdagstrion

Tisdag igen och jag är i fullt kast med att fördjupa mig i min uppsats. Metodstudier varvas med litteratursökningar. Jag älskar den här känslan precis i början, när du inte riktigt vet vart allt ska leda. Men förhoppningsvis till en massa nya lärdomar.

Men innan jag fortsätter läsa om diskursanalys, ska jag sätta mig ned med denna veckas tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken. Denna veckas tema är mamma, pappa, barn. Jag valde att ta olika böcker som involverar relationen föräldrar/barn och ingen är väl lycklig. Vad var det Tolstoy skrev? Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.

Monster Love av Carol Topolski läste jag några år innan jag började bokblogga. Det är en berättelse om ett sjukligt förhållande, där Brendan och Sherilyn är så uppslukade av varandra att det mesta ses som ett hot mot deras relation. Särskilt deras lilla dotter Samantha. Ingen i grannskapet har sett den lilla flickan på månader, men föräldrarna verkar lyckligare än någonsin så inget kan vara fel. Eller? Jag vet inte vad jag skulle tycka om den idag, men då berörde den mig oerhört stark.

Notes From an Exhibition av Patrick Gale läste jag i ungefär samma veva. Rachel Kelly är en oerhört begåvad konstnär, men har plågats av psykiskt ohälsa genom alla år. När hon dör medan hon tvångsmässigt målar, har hennes make och vuxna barn mer än den vanliga röran att städa upp. Hon lämnar inte bakom sig bara sitt fantastiska konstnärskap, utan också hemligheter och emotionella ärr. Jag tror inte jag skulle gilla den här lika mycket idag som jag gjorde då, men då tyckte jag den var en oerhört stark berättelse.

Familjen jag hade av Bill Clegg handlar om June, som under en enda natt förlorar allt. Natten innan sin dotters bröllop ser hon ett hus gå upp i lågor. Därinne sover hennes dotter, hennes fästman, Junes ex-man och Junes nuvarande pojkvän. Efteråt sätter hon sig i en bil och bara kör västerut. Även om jag tyckte att boken ibland var lite väl beräknad för att slå hos läsare och recensenter, så lämnade den mig inte oberörd och jag funderade på den långt efter att jag hade läst ut den.

Publicerat i läsning | Etiketter | 25 kommentarer

The Witcher, säsong 2

Poster för säsong 2 av The Witcher

Kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Lauren Schmidt
Skådespelare: Henry Cavill, Freya Allan, Anya Chalotra
Produktionsår: 2021
Säsong: 2
Antal avsnitt: 8
Längd: 475 minuter

Geralt och Ciri är äntligen tillsammans, sammanförda av ödet. Men Kontinenten har blivit en farlig plats. Nilfgaard är på jakt efter Ciri och snart kommer även andra få upp ögonen för att det är något särskilt med prinsessan. Den enda trygga plats som Geralt kan tänka på är Kaer Morhen, häxkarlarnas fäste långt upp i norr. Där kan han träna upp Ciri så att hon kan försvara sig. Men hemligheterna kring hennes börd är snårigare än han kunnat ana. Kanske behöver han mer hjälp än vad han skulle vilja av gamla vänner, såsom besvärjerskan Yennefer av Vengenburg och barden Jaskier.

Att jag har gått och blivit smått besatt av allt som har med The Witcher att göra kan ni väl knappast ha missat. Jag menar, jag plöjde alla åtta böckerna på bara några månader. (Månader, enbart eftersom jag behövde läsa annat också. Annars hade jag nog läste alla böckerna under en och samma månad.) Så andra säsongen av tv-serien har varit hett efterlängtad.

Och vilken säsong det är sedan! Jag tycker att de börja nå fram till kärnan av The Witcher, nu när de lämnar novellerna därhän och börjar ge sig in på böckerna. På ett sofistikerat vis lyfter man ut böckerna, tolkar om och gör detta till enastående spännande tv. Jag håller inte med om alla ändringar och vissa saker att man har valt att lägga till, såsom säsongens antagonist, känner jag mig bara oförstående inför.

Skådespelarna gör ett utsökt jobb här i andra säsongen. Henry Cavill lyfter Geralt från en grymtande, fåordig man till den vältalige, ridderlige häxkarl jag lärde känna i böckerna. Anya Chalotra levererar ett mer nyanserat och sofistikerat porträtt av Yennefer i denna säsong, men tillåter henne även att vara sårbar. Men kanske är det Freya Allen som står för den mest imponerande insatsen. Jag trodde ärligt talat att de hade bytt ut skådespelaren till Ciri först.

The Witcher är en andra säsong som vida överträffar den första. Hade det inte varit för en del tveksamma val av eget material, så hade det här varit en fullträff.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra säsonger

Säsong 1 (recension)

Säsong 2

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Release av Patrick Ness

Författare: Patrick Ness
Förlag: Walker Books (2017)
Antal sidor: 287 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Det är lördag och sommar. Utan att veta om det, kommer Adam Thorns liv drastiskt att förändras under denna dag. Relationer kommer att förändras, Adam själv kommer att förändras, men kanske kan han finna frigörelse i förändringen. Dock så håller tiden på att rinna ut. På andra sidan staden har ett spöke uppstigit ur sjön. Hennes sökande och hennes längtan lämnar förstörelse i sina spår.

Jag har läst några böcker av Patrick Ness tidigare, som jag har gillat skarpt. Mina förväntningar på Release är därför rätt höga. Hade berättelsen enbart handlat om Adam Thorn, då hade det här varit en fullpoängare. Ness tecknar skickligt upp Adams inre livsvärld, osäkerheter som plågar honom och får honom att sabotera sig själv. Det klaustrofobiska livet som gay son till en pastor, som definitivt tycker att homosexuella är värda all fördömelse. Jag sugs in i händelseförloppet. Jag ömmar för Adam, vill ta honom bort från allt som gör hans liv svårt. Jag hejar när han börjar stå upp för sig själv och inse hur hans uppväxt har präglat honom.

Där, i skildringen av Adams liv, är Release så oerhört stark. Den biten skulle lätt ha kunnat göra detta till en av årets bästa böcker. Men så kommer vi till att Ness av någon anledning har känt sig tvungen att slänga in ett övernaturligt element. Ett spöke vars uppstigande ur sjön där hon dog riskerar att utplåna hela världen. Oavsett hur han försöker, så lyckas inte Ness knyta ihop dessa två berättelsetrådar. De glider parallellt, men det känns som två böcker i en. Två böcker som inte har det minsta gemensamt med varandra.

Så som en coming-age-berättelse om en ung gay man med en fördomsfull familj, är Release fantastisk. Men spökhistorien som slängts in lite hipp som happ drar ned betyget.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra böcker av Patrick Ness som jag har läst

The Rest of Us Just Live Here (recension)

A Monster Calls (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

They Both Die at the End av Adam Silvera

They Both Die at the End av Adam Silvera

Författare: Adam Silvera
Förlag: Simon & Schuster (2017)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

När du har tjugofyra timmar kvar att leva, då ringer Death-Cast upp dig för att meddela dig om detta. Ge dig en chans att säga farväl och leva livet till fullo en sista dag. Den 5 september, strax efter midnatt, ringer Death-Cast upp Mateo Torrez och Rufus Emeterio för att ge dem den dåliga nyheten att de kommer dö idag. Mateo och Rufus känner inte varandra, men av olika anledningar vill de inte tillbringa sin sista dag ensamma. Som tur är finns det en app för det: Last Friend. Genom den träffas de för ett sista äventyr, att leva ett helt liv under en enda dag.

När They Both Die at the End kom ut, åkte den genast in på min att läsa-lista. Jag tycker att Death-Cast låter som en spektakulärt dålig idé. En idé som nog skapar mer lidande och ångest än vad som egentligen är nödvändigt. Både hos de som tar emot samtalen om sin död och de människor som måste meddela dåliga nyheter till många människor under en och samma natt.

Men som bok är They Both Die at the End fantastisk. Adam Silvera mejslar fram två fantastiska personporträtt av Matteo och Rufus. Matteo, som varit så rädd för att dö att han har glömt att leva. Rufus, som förlorat allt och varit arg på världen, men som nu vill lära en främling verkligen leva. Relationen som byggs upp mellan dem är mycket vacker. Trots att det hela utspelar sig under mindre än ett dygn känns det som en relation som långsamt växer fram, mognar och blir innerlig. Det är inte det minsta ansträngt, utan oerhört trovärdigt.

Redan från början står det ju klart vad som kommer att hända med huvudpersonerna i They Both Die at the End: de kommer att dö. Ändå kan jag inte härda mitt hjärta. Jag blir förälskad i dem båda, i deras rädslor och osäkerheter och modet de finner i varandra. Och när det oundvikliga slutet kommer, kommer tårarna. Trots att jag vet mycket väl hur det kommer gå.

They Both Die at the End är en fantastisk läsupplevelse som jag innerligt rekommenderar.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Rekommenderad!

Andra böcker jag har läst av Adam Silvera

Allt du gav mig var minnen (recension)

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman

The Lake of Dead Languages av Carol Goodman

Författare: Carol Goodman
Förlag: Ballantine (2005)
Antal sidor: 390 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Jane Hudson lämnade Heart Lake School for Girls i efterdyningarna av en tragedi. Nu, när hennes liv har fallit i spillror, återvänder hon med sin dotter dit allt började. Hon blir latinlärare där. Men snart börjar det ske saker som ekar av det som hände under Janes sista år. Hotfulla meddelanden anspelar på det förflutna. När Jane själv gick i skolan, var hon oskiljbar från Lucy Toller och Deirdre Hall. Tillsammans studerade de klassiskt latin, utförde skolflicksritualer vid sjön och smög ut för att träffa Lucys bror Matt. Men den där sista vintern skulle allt förändra. Efteråt skulle Jane vara den enda ännu i livet. De andra offer för meningslösa självmord. Men Jane är den enda som vet vilka hemligheter de dolde det där sista året.

The Lake of Dead Languages är Carol Goodmans debutroman och brukar frekvent förekomma på listor för människor som letar efter böcker som påminner om Donna Tartts Den hemliga historien. Även om influenserna är tydliga, så tycker jag verkligen att denna bok kan stå på egna ben. Det är också en bok som Lottens bokblogg ofta brukar skriva varmt om och rekommendera, så anledningarna för mig att läsa den var många.

Jag sugs snabbt in i The Lake of Dead Languages. Det är en bok som jag helt enkelt inte vill lägga ifrån mig. Att jag då var inne i en jobbhelg och ofta för trött för att läsa gjorde mig frustrerad. Goodman skriver med ett vackert språk, som målar upp en olycksbådande stämning. Jag har en ful ovana att bläddra fram i böcker och råka läsa en bit fram, men jag riktigt höll band på mig för att inte göra det här.

Inte för att jag egentligen hade något behov av att lägga band på mig själv. The Lake of Dead Languages är egentligen tämligen förutsägbar. Vem den hemliga antagonisten är, och dess sanna identitet, är egentligen glasklart tidigt i historien. Likaså snappar jag snabbt upp ledtrådarna kring hur det verkligen låg till under Janes sista år. Men ändå lyckas Goodman skapa en spännande berättelse, där det viktigaste inte är att bli överraskad. Utan vägen till att allt faller på plats är oerhört njutbar.

The Lake of Dead Languages kommer dröja sig kvar hos mig med sin stämning och känslorna den väckte hos mig.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Tisdagstrion: Överst i min läshög

Tisdagstrion

Jag firade in 2022 med en rejäl dunderförkylning som jag fortfarande inte helt har hämtat mig ifrån. Vet inte riktigt vad mitt immunförsvar håller på med för närvarande. Men det gör inte riktigt sitt jobb.

Men nu är det dags för årets första tisdagstrio inne hos Ugglan & Boken, med temat överst i min läshög/på min läslista. Det finns förstås en hel del. Men jag tar de som bokstavligen ligger högst upp i högen på mitt nattduksbord.

Hans majestäts drake av Naomi Novik är första delen i en serie. Jag läste den för några år sedan och hade full avsikt att läsa hela serien, men tappade bort den. Det är fantasy som utspelar sig en värld som liknar vår, under Napoleonkrigen, men där drakar är högst verkliga.

Bläckhjärta av Cornelia Funke är första delen i en trilogi som var väldigt omtalad för några år sedan. Om jag har förstått saken rätt så handlar det om magi och kraften som ord har. Att vissa böcker kan frammana saker i vår verklighet. Det ska i vilket fall som helst bli kul att sätta tänderna i denna trilogi, som jag faktiskt lyckades hitta helt på secondhand.

Vittorio the Vampire av Anne Rice är en av det fåtal av Anne Rice böcker som jag inte har läst. När hon gick bort nu i december, hittade jag den på Bokbörsen och beställde hem. Jag har bara vaga minnen av Vittorio från Vampyrkrönikan, men vill minnas att han där inte var någon vidare trevlig typ så det ska bli intressant att läsa hans historia.

Publicerat i läsning | Etiketter | 32 kommentarer