Ur varselklotet av Simon Stålenhag

Författare: Simon Stålenhag
Illustratör: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan (2015)
Antal sidor: 128 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Simon Stålenhag berättar om en uppväxt i maskinernas skugga på Mälaröarna. I en underjordisk anläggning finns Slingan, världens mest kraftfullaste accelerator. Det är ett projekt som ger många arbetstillfällen till ortens invånare, men som också skapar en del udda fenomen. Portaler mellan nutid och förflutet uppstår i skuggan partikelacceleratorns kosmiska påverkan. Det ryktas om att det vandrar dinosaurier i skogarna. Samtidigt forskas det på robotar och artificiell intelligens, av vilka vissa rymmer från anläggningen. Detta är vad som kommer att prägla en hel generation Mälaröbarns uppväxt.

I Ur varselklotet skriver Simon Stålenhag om ett Sverige som inte har existerat, men som om det har gjort det och som om det var något han själv har varit med om. Det är ett åttiotals-Sverige som känns igen, men befolkat av märkliga robotiska konstruktioner, dinosaurier och skrämmande oförklarliga händelser. Hade jag läst denna innan Flodskörden hade jag nog förstått den bättre och tyckt mycket mer om den.

Ur varselklotet är inte direkt en sammanhängande berättelse, utan gör små nedslag i olika barndomsminnen. Skärvor av händelser. Det är allt från resor till Härjedalen där landskapet präglas av två enorma maskiner till tvillingar som byter kropp med varandra utan att föräldrarna märker något. Jag tycker mycket om den här barndomsskildringen, hur det fantastiska blandas med det vardagliga.

Konstnärligt blandar Ur varselklotet storslagna, detaljerade målningar av de mystiska robotarna och landskapet med skisser av dinosaurier och maskiner. Det finns även artiklar om hur magnetismen som har revolutionerat transportindustrin. Överlag är detta en bok som fördjupar mytologin och bygger upp denna fascinerande värld.

Jag tycker mycket om den säregna barndomsskildring som Ur varselklotet är, blandningen av ett Sverige vi känner igen och ett Sverige som aldrig har funnits.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

45 – Morbus Addison av Linda Skugge

Författare: Linda Skugge
Förlag: Piratförlaget (2018)
Antal sidor: 217 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I 45 – Morbus Addison har det gått fem år sedan Linda Skugge skrev den hyllade 40 – constant reader. Nu lever hon med en kronisk sjukdom som påverkar hela hennes tillvaro. Ärligt och rakt på sak berättar hon om livet med sjukdomen och att ständigt snurra i sjukvårdens maskineri för att försöka att få hjälp. När det känns som om hela kroppen håller på att ge upp och läkarna bara säger att du är hundra procent frisk. Men hon behandlar också livet som skrivande person, om att fundera på om Kurt Cobain också var kroniskt sjuk och att söka i litteraturen för att hitta mening.

Det var länge sedan jag läste något av Linda Skugge, som följde mig genom tonåren och utan vars skriverier jag idag inte skulle kalla mig feminist. När jag hörde talas om 45 – Morbus Addison kände jag att jag var tvungen att läsa den. För att vi lider av samma sjukdom, fast av olika orsaker. Min på grund av att min hypofys är skadad, hennes (enligt läkarna) på grund av kortisonastmaspray. Olika orsaker, samma potentiellt dödliga sjukdom om vi inte får rätt vård och rätt mediciner.

Och det är väl från den här synvinkeln som jag närmar mig 45 – Morbus Addison: som kroniskt sjuk och medveten om det. Därför rycks jag med i ilskan mot en sjukvård som nonchalerar och ignorerar, nedvärderar upplevelsen. Som inte lyssnar. Samtidigt finns det ett visst mått av förtvivlan i texten: även om ni tror att jag är psykiskt sjuk, varför erbjuder ni mig ingen hjälp? Jag har haft tur i vården. Min endokrinolog är en fantastisk person som kämpar för mig, men att hitta dit har inte varit lätt. Andra har det inte så lätt. Om du tror att Skugge överdriver svårigheten med att leva med den här sjukdomen, tänk om. Det är precis så här svårt och vi förväntas ändå fungera som vem som helst.

45 – Morbus Addison är uppbyggd som ett uppslagsverk, där varje bokstav har ett antal ”definitioner.” Det kan vara kända personer, det kan vara ett ord. Mycket funderingar dröjer sig kvar kring ordet utmattning och de som skriver om detta. Överlag analyserar hon vasst vår samtid, konsekvenserna av att vara en offentlig person och att texter hon skrev när hon var yngre fortfarande kommer tillbaka för att hemsöka henne.

45 – Morbus Addison är en vass skildring av vår samtid, vår sjukvård och livet som kroniskt sjuk och inte bli trodd.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

H som i humor

H – Humor. Den roligaste boken du någonsin läst.
Här strömmade tårarna av en helt annan anledning. Du kunde inte sluta skratta när du läste den här boken.

Det här med humor i böcker är svårt. Många böcker som ska vara roliga gör mig mest irriterad och det är sällan som jag skrattar högt när jag läser. Men det finns undantag.

Ett sådant undantag är Gail Carrigers serie The Parasoll Protectorate. Hela serien utspelar sig i det viktorianska England, men ett England som vi inte riktigt känner igen. Här lever vampyrer, varulvar och spöken i öppenhet bland allmänheten. Alexia Tarabotti är själlös, vilket innebär att hon kan neutralisera övernaturliga krafter. Detta gör att hon blir indragen i diverse märkliga händelser, särskilt när det involverar lord Maccon (högljudd, socialt klumpig och varulv).

Jag älskade verkligen den här serien. Serien om hennes dotter Prudence är också rolig, men inte fullt lika bra som den första. Så här skrev jag när jag hade läst Soulless, som är första delen i serien:

Det är nämligen så att Soulless är rolig. Jag menar, bit-dig-i-läppen-och-försök-låta-bli-att-garva-högt-på-bussen rolig. Behärska-dig-innan-du-beter-dig-som-ett-fån rolig. Inte har jag varit så nära att förlora besinningen och kikna av skratt sedan jag läste Goda omen av Terry Pratchett och Neil Gaiman.

Carriger har en alldeles underbar, torr humor som verkligen passar mig. Som när de båda vännerna Ivy och Alexia anländer till Skottland och där för första gången stöter på fenomenet kilt:

“Alexia,” she hissed to her friend, “there are knees positively everywhere. What do I do?”

Om du letar efter ett underbart världsbygge, underbara karaktärer och härlig humor så ska du verkligen ta dig och ge dig i kast med Carrigers serie. Varning dock för att den är beroendeframkallande.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

X-Men Days of Future Past

Regissör: Bryan Singer
Manus: Simon Kinberg
Skådespelare: James McAvoy, Michael 
Fassbender, Jennifer Lawrence, Hugh 
Jackman, Ian McKellen, Patrick Stuart
Produktionsår: 2014
Längd: 132 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika 
format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

I en mörk framtid har mutanternas antal förminskats kraftigt, tack var Sentinels: robotar som kan spåra de som bär på x-generna och anpassa sig efter de mutantkrafter som de möter. Projektet har sitt ursprung på 1970-talet efter att en känd vapentillverkare mördades. Wolverine skickas tillbaka i tiden för att försöka stoppa mordet. Till sin hjälp har han en yngre Charles Xavier och Erik Lensherr när de ska försöka hitta Mystique, som begick mordet, och stoppa henne i tid. Samtidigt kämpar en äldre professor X och Magneto i den mörka framtiden för att ge sina yngre jag en chans att rädda världen.

När X-Men Days of Future Past kom 2014 var ju väldigt pepp på att se den. Men ju mer jag tänkte på den, att blanda originaltrilogin med den nya version av X-Men som jag verkligen älskade, desto mer började jag tvivla på att det egentligen var en sådan lysande idé. Men jag behövde inte oroa mig. Visserligen tokälskar jag inte lika mycket som första filmen, men jag tycker att de båda trilogierna förenas fint. James McAvoy och Michael Fassbender gestaltar värdigt professor X och Magneto, och Hugh Jackman gör sin Wolverine lika suveränt som alltid. Jennifer Lawrence är bra som Mystique. Jag uppskattar hennes och professor X nya relation i dessa filmer: svårigheten och snårigheten i den. Både McAvoy och Lawrence gör ett fint jobb. Det är också skönt att det rör sig om en syskonrelation, snarare en romantisk relation

X-Men Days of Future Past bjuder på snyggt foto och bra val av bakgrundsmusik. Effekterna är snygga och välavvägda. De känns aldrig för mycket, utan skapar en trovärdighet till mutanternas förmågor. Kostymavdelningen förtjänar verkligen en eloge för att ha fångat sjuttiotalet med sina grälla färger och mönster.

Överlag är X-Men Days of Future Past en snygg produktion som bjuder på en hel del spänning och fina skådespelarprestationer.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Zelda 1 & 2: De första ljuva åren av Lina Neidestam

Författare: Lina Neidestam
Illustratör: Lina Neidestam
Förlag: Kartago förlag (2015)
Antal sidor: 137 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Zelda är en idealistisk, bloggande åttiotaliststjej som med dubbelmoral och ihåliga argument slåss mot de patriarkala väderkvarnarna. Hon snyltar på bästa vännen Tova och bråkar med sin pojkvän Sigge. Utan att säga ett ord till sina vänner drar hon iväg till Frankrike och Mexiko för att skriva den stora generationsromanen. Efter att ha blivit dumpad börjar hon istället på konstskola för att förverkliga sig själv och för att rädda världen med sin konst. Istället för studier ägnar hon sig dock åt rödvinsfester, hunkiga krokimodeller och ändlösa debatter om könsroller och kreativitet. När livet till slut blir för kaotiskt flyr Zelda till Asien, för att finna sig själv. Men då nirvana aldrig infinner sig, konfronteras hon istället med den bistra verkligheten och sitt eget fåfängliga liv.

Det har väl hänt att jag har läst någon enstaka Zelda-stripp här och där, men inte så att jag direkt har följt Lina Neidestam. Zelda 1 & 2: De första ljuva åren blir således min första djupare bekantskap med denna hjältinna och jag gillar mycket. Här samlas strippar ur de två första samlingsvolymerna och bjuder på goda skratt, men också en och annan fundering.

Zelda är ganska grov av sig och det är skönt att få se en kvinnlig karaktär tillåtas vara det. Likaså att hon får vara hycklande och brista i sin övertygelse mellan varven. Kort sagt: att hon får vara mänsklig. Högt och lågt blandas inom pärmarna för Zelda 1 & 2: De första ljuva åren. Det får vara plumpt och fräckt, men samtidigt fångar Lina Neidestam vår samtid och skildrar aktuella samhällsproblem. Teckningarna är färgglada med fina detaljer och Neidestam är en fantastiskt duktig tecknare.

Zelda 1 & 2: De första ljuva åren är roligt och samhällskritiskt, och jag tycker mycket om den kombinationen. Så jag tycker verkligen att du ska ge Zelda en chans.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Jag är inte perfekt, tyvärr av Michaela Forni

Författare: Michaela Forni
Förlag: Lava förlag (2016)
Antal sidor: 222 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I Jag är inte perfekt, tyvärr kombinerar bloggaren och författaren Michaela Forni dagbok, peppbok och självhjälpsbok. Hennes uttryckliga tanke är att boken ska kunna finnas i läsarens väska eller på dess sängbord, med förhoppning att ge styrka till läsaren. Med humor, allvar och en stor dos självironi blandar hon högt och lågt: sina egna erfarenheter, råd hon tagit till sig och actionplaner att ta till hjälp när ångesten slår till eller kraven på lycka och perfektion känns oöverstigliga.

Kanske ska jag lägga korten på borden och berätta att jag inte har den blekaste aning om vem Michaela Forni är. Hennes bok Jag är inte perfekt, tyvärr dök upp på bokrean, vilket gjorde mig lite nyfiken. Men när både min syster och mamma köpte den så tänkte jag att jag kunde låna dem av dem. Då de båda tyckte oerhört mycket om den fick den åka upp högt på läslistan.

Hur känner jag då inför Jag är inte perfekt, tyvärr? Blandat, skulle jag säga. Det finns mycket som är vettigt, som att ångest inte är en känsla utan beror på känslor och att du måste våga vara i ångesten. Inte försöka slippa undan hela tiden, då det leder till att det bara bygger vidare. Försöka bena ut vad som händer och vad en känner i ångesten. Gud, vad jag avskydde min psykolog när hon bad mig vara i ångesten. Men ett anfall som förut varade i en halvtimme för att jag försökte distrahera mig från det kan kanske vara i tio minuter istället när jag tillåter mig själv att finnas där och möta det värsta som kan hända.

Det är svårt att skriva om ångest. Det går ju att bara skriva om sina egna erfarenheter, som ni märker i denna recension. Jag är inte perfekt, tyvärr tilltalar mig till viss del, annars kan jag inte relatera till den. Jag har aldrig haft det stora behovet av relationer som hon tycks ha för att fylla hålrummet. Men jag tilltalas av det varma och engagerade tonfallet. Det märks att hon vill läsaren väl och då får en ta till sig de bitar som fungerar för en själv. Jag kommer ta med mig att skriva ned vilken sorts människa jag vill vara och vilka förebilder jag har i detta. Också det här med drömlista. Det är kul och nyttigt att drömma.

Jag är inte perfekt, tyvärr har jag blandade känslor inför, men det är en varm och innerlig självhjälpsbok som nog kan tilltala många.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Flodskörden av Simon Stålenhag

Författare: Simon Stålenhag
Illustratör: Simon Stålenhag
Förlag: Fria Ligan (2016)
Antal sidor: 129 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Numera är Slingan nedlagd, vilket har fått livet att återgå till det normala. Men det förflutna låter sig inte glömmas så lätt. Landskapet översvämmas plötsligt av mörkt vatten som väller ut ur den underjordiska anläggningen. Genom klassrum och på skolgårdar sprids rykten om översvämningen och hur den har fört något med sig. Något mörkt.

Jag hade missat att Flodskörden var en direkt uppföljare till Ur varselklotet, vilket gjorde att jag läste dem i oordning och därmed förmodligen gick miste om något. Troligen hade jag gillat Flodskörden mer om jag läst den sist, då jag hade förstått den bäst. Som det var upplevde jag det som ett intressant nedslag i en barndom som är som så många andra, men där oförklarliga händelser ständigt sker. Där övergivna robotar återfinns i det grå 90-talets landskap, där industrierna flyr småstäderna och leder till hög arbetslöshet. Där dinosaurier dyker upp i det vardagliga, där huvudpersonen brottas med allt som en ung person gör när den växer upp. Och just den här blandningen av det vardagliga och det mystiska gör Simon Stålenhag så himla bra.

Vad ska jag sedan säga om konsten i Flodskörden? Även i denna bok sker berättandet i växelverkan mellan text och bild, även om det inte är lika tydligt kopplat som i Passagen. Färgerna är inledningsvis dämpade, men blir klarare fram emot slutet. Detaljrikedomen är stor, allt från dinosauriernas fjäderdräkter till de märkliga vagabondernas kostymer. Mitt i det realistiskt målade landskapet dyker det upp fantasieggande robotar, ofta övergivna av sina skapare och vilsna utan syfte. Det finns en melankoli i bild och text som jag tycker är tilltalande.

Även om jag inte blir lika förtjust i Flodskörden som Passagen, så tycker jag mycket om denna lågmälda, fantasieggande barndomsskildring.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 3 kommentarer

Kaknäs sista band och andra zonsagor av Anders Fager

kaknäs sista band

Författare: Anders Fager
Förlag: Fria Ligan (2015)
Antal sidor: 224 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Undergången kom. Stockholm ligger i ruiner. De få överlevande kämpar fortfarande för sina liv. Över ruinerna reser sig Kaknästornet, som fortfarande sänder dagliga nyheter. Någon där uppe ser dem som kämpar där nere på marken. Och pratar om en bättre framtid. På denna person lyssnar de överlevande: skrotletare från Dieselverkstaden, rövarhövdingar från Blackeberg och köpmän från Kungsholmen. Alla försöker de skapa sig en ny värld, en värld som Anders Fager utforskar i tolv noveller.

Då var det dags för mig att återvända till den mörka världen som inspirerats av spelet Mutant. En värld fylld av röta och surt regn, där människor, fauna och flora har muterar, där samhällets normer har ställts på sin ända. Denna gång i Anders Fagers tappning när han tolkar denna värld i Kaknäs sista band. Det hela är mycket kompetent berättat med både humor och hjärta. Alla noveller håller en jämn kvalitet, men som alltid är det några som sticker ut.

En favorit är Att förstå det avvikande. I den får vi möta en berättare som är läkare och ställs inför faktumet att hon inte är rustad för att behandla sina nya patienter, som kan ha två hjärtan. Minst. Och andra konstiga anatomiska avvikelser. Vilket får henne att gå till extrema ytterligheter. En kyligt objektiv novell där omvärldens reaktioner på berättarens förfarande gör att vi förstår hur sjukt detta beteende egentligen är. Och hur mycket personen feltolkar läkareden.

I Hammarkullens hjälte får jag på nytt stifta bekantskap med rubbittarna, ett slags muterade, köttätande kaniner som inte längre är nöjda med att vara bytesdjur. De för ett evigt krig mot människorna. Bara de bästa får ligga och föra sina gener vidare. #294 är inte en av de smartaste eller starkaste, men lyckas ändå bli en hjälte. En skruvad och mörk liten novell.

En sista favorit är Järva skog och skugga, där Romeo ska bedriva handel med Skuggisarna. Men han gillar inte skogen de bor i. Den fyller honom med vaga obehagskänslor. En smått surrealistisk och suggestiv novell där spänningen långsamt stiger när huvudpersonerna hamnar i fara utan att riktigt märka det.

Det jag gillar med Kaknäs sista band är att novellerna är fristående, men ändå knyts samman. Karaktärer från andra noveller återvänder i nya, och på så sätt bildas en snygg, sammanhållen helhet. Dessutom får Fager definitivt pluspoäng för sin flirt med Sherlock Holmes i En studie i skrot. Mycket snyggt!

Kaknäs sista band är en stark novellsamling som spänner från humor till allvar, surrealism till realism.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Thor: Ragnarok

Thor Ragnarok

Regissör: Taika Waititi
Manus: Eric Pearson, Craig Kyle 
och Christopher Yost
Skådespelare: Chris Hemsworth, 
Tom Hiddleston, Cate Blanchett, 
Tessa Thompson, Mark Ruffalo
Produktionsår: 2017
Längd: 125 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika 
format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Rykten har nått Thor om att Ragnarök, förstörelsen av hans hemvärld och slutet för hela Asgårds civilisation, står inför dörren. När han försöker nysta i det hela fängslas han på andra sidan universum utan sin mäktiga hammare. Han för en kamp mot tiden för att ta sig tillbaka för att stoppa det nya hotet, den mäktiga och hänsynslösa Hela. Men innan dess måste han överleva en dödlig gladiatortävling där han tvingas möta sin forna bundsförvant och vän från Avengers, Hulken.

När jag såg omslaget till Thor: Ragnarok kände jag genast hur förväntningarna sjönk. Det såg så tv-spelsaktigt och trist ut att det knappast kunde vara något för mig. Men nu ska en ju inte döma hunden efter håren, särskilt inte i fallet med denna film. Även om det finns en del tv-spel över kampscenerna i arenan, så är detta så jävla bra. Visst kan jag bli lite petig, och reta mig på det överdriva gunget i höfterna på de mäktiga kvinnorna i filmerna, som inte tillåts bara vara mäktiga utan också måste vara sexobjekt, men de är å andra sidan så välrundade karaktärer att det inte stör.

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston repriserar sina tidigare roller som bröderna Thor och Loke, och gör det med sådan humor och värme att det är underbart att se. I Thor: Ragnarok får vi också tillskott av Cate Blanchett, som spelar underbart ond i rollen som Hela. En än mer komplex ny bekantskap är Tessa Thompson, som börjar som en mindre antagonist för att visa sig ha fler sidor.

Thor: Ragnarok är ett fartfyllt äventyr, visst, men ändå så mycket mer. Det är en berättelse om bröder med komplicerade relationer, om att leva upp till det stora ansvar som läggs på ens axlar och vad som egentligen är ett hem och vad som gör en till den en är. Som alltid blir jag imponerad av djupet i Thor-filmerna. Det är filmer som kan bjuda på fartfylld underhållning och humor, utan att göra avkall på att stimulera funderingarna.

Thor: Ragnarok är sannerligen ett värdigt avslut på denna filmtrilogi. Nu ser jag fram emot vad Marvel ska hitta på härnäst.

Tidigare delar i serien

Thor (recension)

Thor: The Dark World (recension)

Thor: Ragnarok

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov

mästaren och margarita

Författare: Michail Bulgakov
Originaltitel: Мастер и Маргарита
Översättning: Lars Erik Bolmqvist
Förlag: Norstedts (2010)
Antal sidor: 528 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Det är 1930-tal i Moskva när poeten Ivan och redaktören Berlioz möts vid Biskopdammarna för att diskutera om Jesus verkligen har existerat. Deras möte avbryts av en mystisk främling, som kommer vända upp och ned på staden. I hans sällskap finns en naken kvinna, en man i jockeymössa, en cigarrökande jättelik svart katt och en man med en vas hörntand. Märkliga saker börjar hända i deras fotspår. Det är som om djävulen själv har kommit till Moskva för att skapa oro och panik bland dess elit.

Mästaren och Margarita har funnits på min att läsa-lista i flera år, men var fullständigt annorlunda gentemot vad jag hade förväntat mig. När en får höra om att Djävulen ska göra gästspel i Moskva och att det involverar en kvinna målas en ganska mörk bild upp, vilket inte stämmer överens med romanens verklighet. Istället är det här en hejdundrande absurd historia, fylld av dråplig satir. Det är underhållande och spännande. Visst är det som i de flesta ryska romaner svårt att hålla reda på alla karaktärer, men med lite möda så går det ändå.

Det finns tre spår i Mästaren och Margarita. Det första är de dråpliga och hemska händelser som drabbar den kulturella kretsen och de nyrika i Moskva. Parallellt med detta är det andra spåret den berättelse om Pontus Pilates som främlingen börjar berätta i romanens inledning. Titelns Margarita kommer sent in i det tredje spåret, som är berättelsen om hennes och mästaren, en namnlös mentalpatient som skrev en roman om Pontius Pilates. Alla dessa tre trådar vävs samman skickligt till en berättelse som jag inte kan slita mig ifrån.

Mästaren och Margarita var så totalt annorlunda gentemot vad jag hade förväntat mig, men ändå så fantastiskt bra. Jag vet att jag måste läsa mer av Michail Bulgakov efter detta.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 8 kommentarer