En smakebit på søndag: Den lilla bokhandeln i Paris

En smakebit på søndag

Varje söndag delar vi med oss av ett stycke från boken vi håller på att läsa just nu. Detta sker vanligtvis på initiativ av Mari på bloggen Flukten fra verkligheten. Enda regeln är att spoilers undanbedes.

Den här helgen har Den lilla bokhandeln i Paris av Nina George fått göra mig sällskap. Huvudperson är Jean Perdu, en äldre man som driver en bokhandel från en pråm i floden Seine. Med hjälp av sitt litteraturapotek ordinerar han romaner för livets motgångar. Genom att använda sin intuition hittar han den bok som kunden behöver och läker brustna hjärtan och själar. Men han kan inte hitta boken som kan läka honom själv efter att hans stora kärlek försvann tjugo år tidigare och bara lämnade efter sig ett brev. Ett brev som han inte har förmått sig själv att läsa. När han till sist läser det får det honom att ge sig ut på en resa för att komma över sin förlust.

Smakbiten kommer från sidan 7:

Bildkälla: Goodreads.

»Men Madame har ingenting. Ingenting kvar utom krossade illusioner. Hon behöver nästan allt.«

»Det är där ni kommer in i bilden, Monsieur. Ge henne lite saker som ni kan avvara. Alla bidrag är välkomna.«

»Naturligtvis. Kanske en bra bok…«

»Nja, vi tänkte snarare på användbara saker. Som ett bord. Madame har ju –«

»… ingenting kvar, sade ni. Jag förstår.«

Bokhandlaren kunde i och för sig inte komma på något mer användbart än en bok. Men han lovade ändå att avstå ett bord åt den nya hyresgästen. Han hade faktiskt ett extra.

Hett i hyllan #41

hettihyllan

Denna torsdag känner jag för att gå på upptäcktsfärd i mina bokhyllor. Därför hänger jag med på Monikas Hett i hyllan. Så här beskriver hon det hela:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag har nämnt veckans bok åtminstone en gång tidigare på bloggen, då i samband med en lista över mina tio mest avskräckande böcker. Jag har ju så svårt för tegelstenar…

Musashi samurajen - Eiji Yoshi6930_f

Musashi – Samurajen av Eiji Yoshikawa är ytterligare ett Myrornafynd. (Majoriteten av mina böcker är sådana.) Jag köpte den när jag fortfarande gick i gymnasiet, vilket börjar vara ett antal år sedan. Veckan efter att jag hade köpt den berättade jag för en kompis om det och hon sa då att hon hade sett den inne på Myrorna, men när hon gick tillbaka för att köpa den hade någon annan köpt den. Hon blev nästan sur när hon insåg att det troligen var jag som hade gjort det, men enligt min erfarenhet av att handla på Myrorna så får du faktiskt ta och bestämma dig där och då om du ska köpa den för den lär inte finnas kvar ett par dagar senare.

I alla fall, så tror jag att Musashi räknas som en modern japansk klassiker, men jag är inte helt hundra. Eiji Yoshikawa var i alla fall en japansk författare som mest var känd för sina historiska romaner och omarbetningar av klassiker. Den här handlar om en av de mest berömda samurajerna och inleds med slaget vid Sekigahara, där Tokugawa tog hem segern och avbröt ett långt inbördeskrig. Bokens huvudperson skadas i striderna och när han har läkt blir han inte den ädla krigare han hade tänkt sig från början, utan en simpel bandit. Med en väns försyn får han dock upprättelse och börjar hänge sig åt att studera samurajens väg.

Det låter rätt så spännande, eller hur? Det som är avskräckande är att bokskrället är på över 1000 sidor och det krävs tålamod och engagemang för att ta sig an en bok av den längden. Särskilt när författaren är ett oprövat kort…

Jag har tänkt i flera år att Eiji Yoshikawa eventuellt ska ingå i en boktolva. Kanske får han stå med där nästa år…

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

kriget har inget kvinnligt ansikte

Författare: Svetlana Aleksijevitj
Originaltitel: У войны не женское лицо
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Förlag: Ersatz (2012)
Antal sidor: 447 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

De var kvinnorna som stred sida vid sida med männen i Röda armén. De var piloter, prickskyttar, chaufförer och sjukvårdare. Men när männen efter kriget behandlades som hjältar blev kvinnorna ofta betraktade med misstänksamhet och inte sällan förakt. Deras berättelser tystades ned. Inte förrän fyrtio år senare började de tala, när Svetlana Aleksijevitj sökte upp dem i hemmen och på fabrikerna och bad dem berätta sin historia. Berätta om sitt krig.

När jag har hört talas om Svetlana Aleksijevitj produktion är det Kriget har inget kvinnligt ansikte som har fångat min blick och mitt intresse. När hon nu under förra året fick Nobelpriset i litteratur ”för hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid” tyckte jag att det var dags att se till att få något läst av henne. En varm majdag slår jag mig ned i solskenet och läser. Tur är väl det, för detta kan vara en av de mest brutala krigsskildringar jag har läst och det kräver ljus för att orka.

En myriad av röster möter mig när jag läser Kriget har inget kvinnligt ansikte. Det är med kvinnornas egna ord som Aleksijevitj försöker fånga kriget på ett sätt som inte har skildrats tidigare. När vi pratar om krig pratar vi ofta om fronter och antal stupade, segrar och nederlag, inte den mänskliga upplevelsen av krig.

Ingen händelse är för liten eller för stor för att skildras i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Våldet och brutaliteten i kriget skildras utan försköningar och all nedrighet som människor är kapabla att göra mot varandra kommer till ytan. Detta samsas med vänskap och kärlek. Om fiender som visar varandra lite medmänsklig värme, trots allt det hemska de har gjort mot varandra. Döden och livet som går sida vid sida i kriget. Allt skildrat med en blick som inte väjer för det svåra, för det komplexa, för det vackra, för det fula. Allt får ta plats.

Kriget har inget kvinnligt ansikte är inte en bok att sträckläsa, men det finns ett obönhörligt driv i boken. Något som konstant får mig att återvända, att ta del av ytterligare ett vittnesmål, och känna att detta kanske är en av de mest ärliga och nakna skildringar av krig som jag någonsin har läst. Den rör upp känslor – ilska, sorg, en oväntad glimt av humor, något som liknar kärlek till vissa av kvinnorna – som gör att jag känner mig urlakad efteråt.

Kriget har inget kvinnligt ansikte kan mycket väl vara en av de mest intensiva läsningarna i mitt liv. Den etsar sig in på ett sätt som gör att den kommer att bli svår att glömma.

betyg4

Andra bokbloggare om Kriget har inget kvinnligt ansikte

FeministbiblioteketFiktiviteter; Kristinas bokbloggLäsenär; Mitt bokliga liv

Väggen av Marlen Haushoffer

väggen

Författare: Marlen Haushoffer
Originaltitel: Die Wand
Översättning: Rebecca Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thorén Lindskog (2014)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Den namnlösa berättaren i Väggen följer med sin kusin och hennes man upp till deras jaktstuga i bergen. Paret tar sig en tur in till byn och lämnar henne kvar i stugan. På morgonen har de ännu inte återvänt. När hon ger sig av för att söka efter dem upptäcker hon att en vägg har uppstått mellan henne och omvärlden. Alla levande varelser utanför väggen tycks vara döda.

Väggen är en bok som jag har varit nyfiken på under en längre tid. När vi drog till Europa i Lyrans Jorden runt-utmaning var det självklart att jag skulle göra slag i saken och läsa den till sist. Själva idén med att vara den enda människan kvar, avskärmad från omvärlden av en vägg, är så djupt obehaglig. Boken i sig har bitit sig fast i mig på ett sätt som gör den svår att sluta tänka på.

Egentligen är Väggen en ganska stillsam bok. Snudd på repetitiv. Kvinnan skapar sina rutiner för jordbruk och livet, som upprepas under de efterkommande åren. Men samtidigt sjuder det mellan raderna. Funderingarna kring vad som har hänt, om hon kommer bli räddad, om hon verkligen är den enda kvar och när detta slutar bli viktigt. När livet är viktigare än dessa funderingar. Kvinnans psykologiska utveckling genom boken är så subtilt och realistiskt skildrat. Allting skrivet med ett enkelt, men poetiskt, språk.

Väggen riktar en viss kritik mot ett samhälle som lever ständigt på språng, som aldrig stannar upp, som uppehåller sig vid oviktiga saker. Ju mer distans kvinnan får till sitt tidigare liv, desto mer börjar hon ifrågasätta det. Varför har hon spenderat så mycket tid med att vara missnöjd med sin kropp, när hennes kropp är så kapabel att åstadkomma saker? Många av de saker som förföljde henne i vardagen tycks så löjliga nu.

Istället kastar hon sig in i livet som jordbrukare. Det enkla livet att arbeta för överlevnad och ta saker som de kommer gör att hon känner sig lugnare och mer harmonisk i den absurda situationen. Hon når ett slags frid. Hennes överlevnad är bara viktig så länge som hon har sina djur att ta hand om. De blir hennes livskamrater, hennes stöd i livet, samtidigt som hon är medveten om deras korta livslängd.

Väggen erbjuder inte himlastormande action, men det är en bok som verkligen biter sig fast och som jag måste återvända till gång på gång i tankarna.

betyg4

Andra bokbloggare om Väggen

Bokhuset; Bokhyllan; FeministbiblioteketFiktiviteterLyrans Noblesser; och dagarna går

Hur man botar en fanatiker av Amos Oz

hur man botar en fanatiker

Författare: Amos Oz
Originaltitel: How to Cure a Fanatic
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Wahlström och Widstrand (2006)
Antal sidor: 89 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Hur man botar en fanatiker är en samling essäer av den israeliska författare Amos Oz. När jag gick i tvåan på gymnasiet delade Teskedsorden ut ett exemplar av boken till alla andraårsgymnasister i Sverige. På något sätt hamnade den längst bak i en bokhylla och blev lite bortglömd fram till dess att jag tyckte att det var dags att stifta bekantskap med Oz författarskap.

Mitt exemplar av Hur man botar en fanatiker består av tre essäer. Den första är titelessän, Hur man botar en fanatiker, där Oz förmedlar sina erfarenheter av fanatism och vad han upplever kännetecknar en fanatiker. Det är den mest intressanta av de tre essäerna. En fanatiker är ofta sarkastisk, enligt Oz, men saknar humor. Förmågan att skratta åt sig själv är utmärkande för en icke-fanatiker och lite fantasi kan fungera för att minska fanatismens effekt. Det är inte en mirakelkur, men en start.

Den andra essän heter Israel och Palestina: mellan rätt och rätt. Jag måste erkänna att jag inte är så insatt i frågan, men jag tycker om hur han skriver att det inte går att koka ned konflikten till en kamp mellan goda och onda utan att både parter har rätt. De argument han lägger fram för en tvåstatslösning av konflikten låter sunda, men samtidigt har jag invändningar. Varför ska just Israel vara styrande? Varför ska Palestina nödvändigtvis få ett mindre landområde? Jag förstår inte varför han anser det så självklart att Israel ska inneha suveränitet.

En annan sak som jag reagerar på är att visst har Palestina och Israel haft samma förtryckare i det förflutna, men staterna är inte jämlika idag. Idag är Israel en ockuperande makt. Även om bilden han förmedlar är nyanserad så kunde den bli ytterligare mer nyanserad.

Den tredje essän är Hemliga nöjen, som handlar om hans författarskap och skrivande. Han berättar om hur han blev författare när han fortfarande arbeta på en kibbutz och först fick sig någon dag för skrivande, senare fler dagar när framgången var ett faktum. Om glädjen och vanmakten i det skrivande livet och den blick som författare konstant måste använda sig om. För mig som tycker om att läsa om andra skrivande människor, blir det verkligen intressant.

Hur man botar en fanatiker är en intressant och tankeväckande essäsamling, som gör att jag skulle vilja läsa något skönlitterärt av författaren.

betyg3

Tematrio: Hemligheter

TematrioHemma igen efter en lång, lång dag på universitetet. Jag är nästan redo att gå och lägga mig, men jag tänkte att jag skulle svara på veckans tematrio. Denna vecka uppmanas vi att texter som på olika sätt berättar om, speglar eller innebär hemligheter.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson är berättelsen om Mirjiam, som fyller 85 år. Hennes familj ger henne ett romskt silverarmband och då väller hemligheten fram. Om att hennes namn inte är Miriam. En stark, omskakande berättelse som blev en av 2015 års bästa läsupplevelser.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton handlar om den unga flickan Nella, som flyttar hem till sin nya make som hon bara har träffat hem igång. Väl på plats i Amsterdam finner hon sig inte direkt välkomnad in i sitt nya hushåll, som sluter sig om sina hemligheter. Jag blev lite besviken, men annars är det en stämningsfull historisk roman.

Simma med de drunknade av Lars Mytting har jag läst nyligen och den passar väl in på temat. En ung pojke och hans föräldrar reser på semester i Frankrike, där båda föräldrarna omkommer. Pojken är försvunnen i flera dagar. Ingen vet var han var under dessa dagar. Han uppfostras av sin farfar. Efter farfaderns död beger han sig ut i världen för att leta reda på svaren om hans förflutna. Spännande om familjehemligheter, men trista kärleksförvecklingar stör.

Åtta böcker jag har ändrat mig om

Topp Tio Tisdag

Idag gör jag mig redo för en heldag på universitetet med opponeringar och dylikt. Denna gång för B-uppsatsen. Om två veckor är det dags för kandidatuppsatsen och gissa om jag är nervös?

Innan jag åker tänkte jag ge mig i kast med veckans Top Ten Tuesday. Veckans tema är Ten Books I Feel Differently About After Time Has Passed (less love, more love, complicated feelings, indifference, thought it was great in a genre until you became more well read in that genre etc.)

Jag fick bara ihop sju denna vecka:

Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt var en bok som på pappret var skriven för mig och därför tror jag att jag gav den alldeles för högt betyg. I efterhand känns det som en fyra hade varit mer rimligt än en femma.

Ru av Kim Thúy läste jag alldeles för nära inpå en bok av Julie Otsuka, vilket gjorde att jag jämförde dem orättvist. I efterhand inser jag att det var en väldigt bra bok, vilket inte speglades i betyget.

Min morbror trollkarlen av C. S. Lewis fick en fyra av mig eftersom jag blev så positivt överraskad. När jag läst fler delar i serien inser jag att jag nog var lite övergenerös. En stark trea hade varit lite mer rimligt.

Ung man med piano av Frank Conroy nämnde jag i förra veckan. Det här räknade jag länge som en favoritbok, men det lilla jag minns av det får mig att tro att jag skulle tycka att den var lite gubbsjuk idag. Jag vågar inte läsa om och se!

Two of Hearts av Kano Miyamoto mindes jag som en rätt bra manga. Sedan läste jag om den och insåg att den är smockfylld med våldtäkt och rape apology. Så nope.

nope

Twilight av Stephenie Meyer läste jag när jag gick i gymnasiet och tyckte faktiskt rätt så bra om. Inte fantastisk, men det gick ned. Sedan har jag i efterhand börjat inse just hur hemska en del saker som Meyer har valt att fylla sina böcker med. (Och nej, att byta kön på karaktärerna förändrar inte det dysfunktionella i förhållandena.)

Wuthering Heights av Emily Brontë har jag läst två gånger. Första gången gillade jag den inte alls, men andra gången älskade jag den. Idag är det en av mina favoritklassiker.

The Casual Vacancy av J. K. Rowling gav jag ett lågt betyg därför att det var en bok som jag inte direkt tyckte om, men ju mer jag tänkte på den desto mer växte den och det blev faktiskt en av de bästa böckerna jag läste det året.

Veckans skörd #129

Jag väntar på lite recensionsexemplar och annat, men senaste veckan har det kommit hem en bok till mig. Även om den bara är på tillfälligt besök:

simma med de drunknade
Bildkälla: Goodreads.

Kulturkollo anordnar ju en bokcirkel kring Simma med de drunknade av Lars Mytting med start idag, så jag passade på att låna hem den. Det är många bokbloggare som har lovordat den så jag har varit riktigt nyfiken.

Har du läst? Tänker du hänga på samtalet inne hos Kulturkollo?

Kung Fu Panda bjuder på en del skratt

Bildkälla: Discshop.
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Mark Osborne och John Stevenson
Manus: Ethan Reiff
Skådespelare: Jack Black, Angelina Jolie, Jackie Chan, Dustin Hoffman, Ian McShane, Lucy Liu, Seth Rogen
Produktionsår: 2008
Längd: 88 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Po är stor, klumpig och gladlynt. Och världens största kung fu-entusiast. Ingen av dessa egenskaper ger honom några fördelar där han hjälper till i pappans nudelrestaurang alla sju dagar i veckan. När nyheten om att mästare Shifu ska välja ut Drakkrigaren från De fruktade fem, Pos största idoler, vill han inget hellre än att närvara. Livet förändras dock drastiskt när han finner sig själv utvald och måste börja träna för att bli Drakkrigaren. Fredens Dal hotas av en farlig inkräktare, snöleoparden Tai Lung. Frågan är om Po kommer hinna bli en tillräckligt skicklig krigare i tid…

Kung Fu Panda är en film som jag har sett flera gånger tidigare. Det brukar vara en film som jag vänder mig till för att bli på gott humör och jag hoppades lite på samma effekt denna gång. Tyvärr blev det inte riktigt så. Kanske är detta en film som helt enkelt inte håller för att ses om ett oändligt antal gånger.

Det finns nämligen ett begränsat antal gånger som det förblir kul att någon är lite klumpig och i dålig form. Efter en stund fastnar skratten i halsen. Ändå är det så svårt att inte bry sig om Po, den store drömmaren med hjärtat på det rätta stället. Kung Fu Panda är en berättelse om att kämpa för att nå sina drömmar, även när alla odds tycks vara emot en. Och att det är okej att inte vara helt perfekt.

Snyggt animerad är Kung Fu Panda till största del. Miljöerna är vackra och humorn väl skildrad. I actionsekvenser kan det dock komma att likna lite väl mycket ett tv-spel. Det är nästan så att jag börjar se mig om efter kontrollen och ska försöka börja styra Tai Lung när han bryter mot fysikens lagar. Ändå är det till största delen förbaskat snyggt.

Kanske är storyn i Kung Fu Panda lite väl igenkännlig. Stor älskvärd luns som lyckas uppnå alla sina mål. Men det är skildrat med en hjärtlighet och värme som gör att den sticker ut från andra filmer i genren.

Även om jag inte tyckte att Kung Fu Panda var lika kul denna gång, så är den klart sevärd. Och den bjuder på en del skratt ändå.

betyg3

En liten förändring

Som ni kanske har märkt så har jag inte bloggat något i helgen. Det kom sig av att jag har varit lite trött och helt enkelt inte har orkat, vilket har fått mig att tänka. Och bestämma mig:

Jag kommer att ha två bloggfria dagar i veckan, åtminstone ett tag framöver.

Just nu lutar det åt att det blir fredag och lördag, eftersom jag vill vara med på en smakebit på søndag. Men när det tar semester blir det nog lördag och söndag som jag tar ledigt.

Annars är det business as usual. Jag kommer lägg upp en liten filmrecension om en stund.