Kissing av Teiko Sasaki och Shoko Takaku

Omslagsbild Kissing av Teiko Sasaki och Shoko Takaku

Författare: Seiko Sasaki
Illustratör: Shouko Takaku
Originaltitel: Kissing
Översättare: Bruce Dorsey
Förlag: Digital Manga Publishing (2006)
Antal sidor: 216 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Sedan barnsben har Kazushi och Haru stått varandra nära. De är födda med tre dagars mellanrum och har alltid firat sina födelsedagar tillsammans. De har till och med valt att gå på samma college. Faktum är att de är så oskiljaktiga att folk brukar säga att de verkar vara ett par. Men när Kazushi en dag bekänner att han har känslor för Haru och kyssar honom, hamnar deras vänskap på sank mark. Harus tankar spinner loss. Inte kan han väl ha känslor för en annan pojke, än mindre Kazushi. Eller?

Kissing var en bok som min syster rensade ut i samband med att hon skulle flytta och jag norpade den eftersom jag är förtjust i manga. Inte hade jag något minne av att jag faktiskt hade läst den en gång tidigare. Varken text eller bilder känns bekant, men tydligen läste jag den i mars 2009 enligt mina listor. Ops.

Det märks att Kissing är den första manga som Teiko Sasaki skriver manus för. Handlingen känns lite stolpig, lite osäker. Karaktärerna blir aldrig riktigt välutvecklade. Ändå är historien tämligen söt och charmig, trots den lätt homofobiska ton som så motsägelsefullt ofta återfinns i shounen-ai eller yaoi. Det finns ett visst mått av pinsamhet i att ens bästa vän bekänner sina känslor för en från ingenstans och Haru försöker verkligen komma till rätta med detta. Kazushi sätter dock deras vänskap först och försöker underlätta för Haru, inte tvinga på honom sina känslor. Det finns ändå en del hälsosamma attityder till kärlek och vänskap i mangan.

Teckningsstilen i Kissing är trevlig. Inte så mycket mer att säga om den. Proportionerna hos figurerna kan ibland kännas lite udda. Kläder och skor känns för stora för dem, vilket skapar en obalans när det är helkroppsillustrationer. I närbilder är dock Shoko Takaku riktigt bra. Jag tycker också om de lätta penndragen och den nästan akvarellaktiga känslan i skuggningen på kapitelomslagen.

Kissing är en mysig, lättsam manga som duger att läsa under någon timme. Men den är uppenbart inte särskilt minnesvärd.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik av Sara Lövestam

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik av Sara Lövestam

Författare: Sara Lövestam
Illustratör: Sunna Johansson
Förlag: Piratförlaget (2019)
Antal sidor: 141 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik välkomnar Sara Lövestam oss in i en värld av prinsessor och riddare, språkpoliser på moped, en skälmsk katakres, makthungriga världsledare och introverta interjektioner. Det är en sagobok för språkälskare. Eller en grammatikbok för sagoälskare. Hur du nu väljer att se på saken.

Går det att lära ut grammatik på ett sätt som är roligt och som får en att skratta? Ja, Lövestam är då helt fenomenal på detta. Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik känns kanske lite som en fotnot till hennes tidigare böcker, samtidigt som den står på sina egna ben när den förklarar grammatiken på Lövestam lättförståeliga och pedagogiska vis. Sagorna är ofta mycket humoristiska och efterföljs av en förklaring till den grammatik (eller semantik eller retorik) som varit en del av sagan. Eller en hänvisning till var du kan läsa mer om det du just läst i Lövestams övriga böcker.

Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik innehåller fjorton sagor. Här får vi bland annat träffa titelns riddar Kasus, som vaktar en gräns som få lyckas ta sig över. Kasus, satsflätor, positionsschemat och katakreser – genom de små, korta historierna får vi lära oss mer om hur de fungerar. Sunna Johansson har illustrerat sagorna och hennes humoristiska bilder passar perfekt till Lövestams berättarstil.

I Riddar Kasus hjärta och andra sagor om grammatik visar Sara Lövestam åter att grammatik inte behöver vara mossigt och tråkigt, utan att det kan göras lekfullt och bjuda till ett och annat skratt.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Antique Bakery 1 av Fumi Yoshinaga

Omslagsbild Antique Bakery 1 av Fumi Yoshinaga

Författare: Fumi Yoshinaga
Illustratör: Fumi Yoshinaga
Originaltitel: 西洋骨董洋菓子店 1
Översättare: Sachiko Sato
Förlag: Digital Manga Publishing (2005)
Antal sidor: 191 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I high school bekände Ono sin kärlek för den vackra Tachibana, som spottade honom i ansiktet och hånade honom. Sedan dess har Ono kommit långt. Nu, fjorton år senare, är han en konditor i världsklass och en playboy som är ute ur garderoben. Ingen man kan motstå Onos charm, eller hans matlagning, vilket dessvärre orsakat en del tråkigheter på arbetsplatsen. Nu jobbar han på det lilla Antique Bakery i Tokyo tillsammans med Tachibana och en före detta boxare som numera är Onos lärling.

Om jag hade sett att det satt en etta bakom titeln, hade jag nog inte köpt Antique Bakery 1 när jag hittade den på Myrorna. Nu måste jag komma på ett sätt att läsa resten av serien, som inte är helt lätt att få tag på.

Inledningsvis fann jag det lite svårt att komma in i Antique Bakery 1. Fumi Yoshinaga går tillbaka i karaktärernas förflutna i korta scener. Vi möter Ono och Tachibana när Ono bekänner sin kärlek för honom. Eiji när hans boxningskarriär tar slut. En sidokaraktär under hennes high school-dagar. En allvarlig föredetta polis som smyger med sitt kakberoende. Hur alla dess berättelser hör ihop är inte klart från början.

Men sedan blir Antique Bakery 1 riktigt charmig. Det är en typisk shoujo-berättelse med humor och värme, och än så länge har inte handlingen kommit så längt annat än att etablera de underbara karaktärerna. Det finns vinkar om ett mörkt förflutna. Yoshinagas teckningsstil är sparsmakad med eleganta linjer, men sinnrik detalj för de många bakverken som finns i berättelsen och som får läsaren att dregla.

Antique Bakery 1 är en charmig inledning på en serie och jag blir, mot min vilja, nyfiken på fortsättningen.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

The Librarians, säsong 3

Skapare: John Rogers
Skådespelare: Rebecca Romijn, Christian Kane, Lindy Booth, John Harlan Kim, John Larroquette
Produktionsår: 2016-2017
Säsong: 3
Antal avsnitt: 10
Längd: 450 minuter

När den egyptiske kaosguden Apep släpps fri ur sin sarkofag, ställs bibliotekarierna inför en ondska som Biblioteket själv skapades för att bekämpa. Samtidigt hotas Biblioteket av DOSA, en gren av den amerikanska regeringen som har till uppdrag att utreda ockulta fenomen. Deras ståndpunkt vad det gäller Biblioteket är klar: de är ett hot. Medan Flynn Carsen återgår till gamla vanor, försöker Eve Baird och de nya bibliotekarierna visa honom att ensam inte alltid är stark. När Cassandras hälsa drastiskt försämras måste de alla stötta varandra.

Tredje säsongen av The Librarians är den första där jag inte har sett mer än ett eller två avsnitt tidigare. Inledningsvis har jag lite svårt att komma in i den. Jag har lite svårt för när regeringen ska blandas in i fantasyserier, men allteftersom säsongen lider hanterar serien DOSA på ett intressant vis. Det framställs som en byråkratisk, arrogant institution som egentligen inte vet vad de pysslar med, men som ändå ger sig in att leka med krafter som ligger bortom deras förmåga att kontrollera.

Apep som säsongens stora antagonist för på något vis tankarna till Den förste i Buffy the Vampire Slayer: den ursprungliga ondskan. Eftersom allt han vill är att sprida kaos och ren ondska blir han heller inte särskilt intressant, men det han gör med de olika karaktärerna är spännande. Den karaktärsutveckling som Noah Wyles Flynn Carsen tvingas göra genom säsongens lopp gör karaktären något mer intressant än han har varit tidigare. Men det är seriens verkliga huvudpersoner – Eve, Cassandra, Ezekial, Stone, Jenkins – som gör att serien är så härlig att se.

För även om jag låter lite gnällig, så tycker jag om den tredje säsongen riktigt mycket. Särskilt bra är avsnittet And the Tears of a Clown, där både Felicia Day och Sean Astin gästspelar, där bibliotekarierna undersöker en mystisk cirkus. Jag gillar också And the Curse of Cindy, där en realitystjärnas plötsliga popularitet blir föremål för en utredning, och And the Eternal Question¸ där under en utredning som tycks involvera vampyrer Cassandra tvingas konfrontera tumören som växer i hennes huvud. Det enda avsnitt som jag tyckte var lite halvtaskigt var det Flynncentriska And the Trial of the Triangle, ett Alice i Underlandet-inspirerat avsnitt där Flynn tvingas konfrontera sina värsta sidor. Han är, som jag tidigare nämnt, inte speciellt intressant som karaktär och när han hamnar i centrum blir det än mer påtagligt.

Tredje säsongen av The Librarians bjöd ändå på en del positiva överraskningar och jag tycker mycket om persongalleriet i denna underhållande fantasyserie.

Betyg 4: Gillade den verkligen.

Andra delar i serien

Säsong 1 (recension)

Säsong 2 (recension)

Säsong 3

Säsong 4

Publicerat i läsning | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kikis expressbud

Omslagsbild Kikis expressbud

Originaltitel: Majo no Takkyubin
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Minami Takayama, Rei Sakuma, Kappei Yamaguchi
Produktionsår: 1989
Längd: 103 minuter

Traditionen bjuder att när en häxa fyller tretton år ska hon lämna sitt hem och uppsöka en annan stad. Nu har Kiki den åldern inne och tillsammans med katten Jiji, stiger hon upp i luften på sin kvast. De kommer till en stor stad vid havet, en stad med ett klocktorn som Kiki förälskar sig i. Men storstaden är en hård plats. Kiki kan varken spå eller blanda drycker, men genom ett ödets nyck kommer hon dock på att hon kan starta en budfirma – för flyga kan hon! Hon lär sig också att utvecklas som häxa och att hon måste våga lita på att människor tycker om henne för den hon är.

Kikis expressbud är baserad på en japansk barnbok. Inledningsvis tycker jag att det är lite svårt att komma in i handlingen, att hålla intresse uppe för filmen. Den känns inte så originell, men senare charmas jag av den egensinniga och snälla Kiki som charmar även sin omgivning. Som i många andra berättelser för barn finns det ett underliggande budskap om att det går väl för den som är snäll och att man bör tro på sig själv.

Som alltid när det gäller Studio Ghibli är Kikis expressbud skickligt animerat. Det är nästan lite svårt att tro att filmen är gjorde 1989; så skickligt är det. De enkelt tecknade figurerna är charmiga som vanligt, fyllda av personlighet och karaktär. Bakgrunderna är mer verklighetstrogna, med ett djup som suger tittaren in i bilden.

Kikis expressbud är en charmig fantasyfilm som tilltalar såväl gammal som ung, med ett fint underliggande budskap och underbara karaktärer.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson

Omslagsbild Enligt Maria Magdalena av Marianne Fredriksson

Författare: Marianne Fredriksson
Förlag: Modernista (1998)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Många år efter att Kristus har dött, söker apostlarna upp Maria Magdalena. De är ute efter hennes minnen av Jesus, som hon stod närmast och var den högst älskade av honom. På så sätt börjar hennes berättelse: hennes barndom och mordet på föräldrarna; hennes utbildning och arbete på en bordell; hennes första kärlek. Maria återberättar sin intima relation med Jesus; hur hon kom att möta denna ovanliga man, deras alltför mänskliga relation och hans resa mot sitt öde. Senare inser Maria Magdalena att apostlar medvetet förändrar Kristus läror för att passa deras egna mål, så kämpar hon med att sprida sin ovinklade lära själv, förenad med sina systrar som annars inte skulle ha någon plats eller röst i den nya kyrka som apostlarna skapar.

Nu i påskas, efter att ha sett två versioner av Jesus Christ Superstar, blev jag sugen på att höra mer av Maria Magdalenas version av berättelsen. Vilken tur då att jag hade Enligt Maria Magdalena hemma i bokhyllan. Dessvärre blev jag skapligt besviken på boken.

Enligt Maria Magdalena berättas på ett sätt som jag upplever som klumpigt, styltigt. Ofta börjar vi i Marias nutid och går sedan tillbaka i det förflutna, hennes barndom och tiden med Jesus. Det blir inget riktigt flyt, utan hackigt. För ovanlighetens skull tycker jag att en bok är för kort för dess ambitioner. Hade Marianne Fredriksson lagt på några sidor kunde hon ha broderat ut historien ytterligare.

För det finns bitar som antyder att Enligt Maria Magdalena skulle kunna bli en fängslande historisk skildring. Fredriksson har gjort gedigen historisk research och väver in en fascinerande tråd om hur den tidens kulturella idéer förvred Jesus budskap, att den nya kristendomen rotades i en djupt patriarkal judisk tradition som egentligen Jesus radikalt inte stod för. Hon skildrar också hur Jesus på många sätt var radikal och främmande för det judiska samhället.

Enligt Maria Magdalena är onekligen en ambitiös bok, men lite för kort för att nå upp till sin fulla potential.

Betyg 3: Gillade den.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Det levande slottet

Originaltitel: Hauru no ugoki shiro
Regissör: Hayao Miyasaki
Manus: Hayao Miyasaki
Skådespelare: Chieko Baisho, Takuya Kimura, Akihiro Miwa, Tatsuya Gashuin, Ryunosuke Kamiki, Mitsunori Isaki, Yo Oizumi, Akio Ôtsuka, Daijiro Harada
Produktionsår: 2004
Längd: 119 minuter

Den artonåriga, praktiskt lagda Sofie har övertagit sin fars hattmakeri och driver den i staden där hon har vuxit upp. En dag stiger en kvinna in efter stängningsdags. Det är en ökänd häxa, som förvandlar Sofie till en åttiårig gammal dam och förbannar henne så att hon inte kan säga ett ord om förbannelsen till någon. Sofie tvingas lämna staden, men hittar till trollkarlen Haurus levande slott. Där träffar hon elddemonen Calcifer, som håller slottets eldstad vid liv. Han och Sofie träffar en överenskommelse: om hon befriar honom från sitt kontrakt med Hauru, ska han bryta hennes förbannelse och hon ska åter bli 18 år.

När jag var i mellanåldern läste jag och tyckte mycket om flera böcker av Dianne Wynne Jones. Men aldrig hennes kanske mest kända, Howl’s Moving Castle. I Det levande slottet gör Studio Ghibli sin egen tolkning av denna berättelse. En tolkning som trollband mig under en kväll.

Det levande slottet innehåller mycket av det som kännetecknar denna studios filmer. De enkelt tecknade figurer som står i bjärt kontrast med de detaljerade, verklighetstrogna bakgrunderna. I denna film blandas magi med steampunk på ett lekfullt vis. Animationen håller toppklass.

Men historien i Det levande slottet är minst lika mustig som de färgrika bilderna. Den berättas inte helt rak och kan vara komplex att ta till sig, men den är väl värd det. I grund och botten är det en antikrigsfilm. Samtidigt som magi och under präglar livet i slottet, pågår det kapprustning och krig utanför. Ett krig som många vill se trollkarlen Hauru ansluta sig till. Men för både honom och Sofie är krig något motbjudande.

Men ett starkt budskap skulle stå sig slätt om det inte fanns karaktärer att förälska sig. Och det finns det så att det räcka och blir över i Det levande slottet. Vi har ju Sofie, försiktig och tillbakadragen som blommar upp under förbannelsen; den bitska elddemonen Calcifer; pojken Mark som tjänar som trollkarlens hjälpreda; och förstås Hauru själv, en smått självisk och fåfäng människa men med hjärtat på rätta stället. Min favoritkaraktär är dock hunden Heen, som är fantastiskt söt men ett bevis på att Studio Ghibli inte kan teckna hundar…

Det levande slottet är en magisk film. Om du inte har sett den, då tycker jag absolut att du ska dig tiden till det.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Death Note

Omslagsbild Death Note

Regissör: Adam Wingard
Manus: Charles Parlapanides, Vlas Parlapanides och Jeremy Slater
Skådespelare: Nat Wolff, Lakeith Stanfield, Margaret Qualley, Shea Wigham, Paul Nakauchi, Jason Liles, Willem Dafoe
Produktionsår: 2017
Längd: 100 minuter

Light Turner är en intelligent tonåring, men som är aningen utstött i sin high school. En dag faller en anteckningsbok från himlen. På dess skinnpärmar står Death Note printat och inuti står att den person vars namn skrivs i den kommer att dö. Light tror först att det är ett skämt och att dödsguden Ryuk är en hallucination, men när en mobbare som trakasserat hans förälskelse Mia dör på det sätt som Light skriver ned inser han potentialen i det hela. Mia och Light bestämmer sig för att ge sig efter världens brottslingar och skapa en fredligare värld. Under namnet Kira börjar de döda brottslingar på uppseendeväckande vis. Samtidigt som de hyllas som hjältar av många, finns det andra som ser dem som mördare. Detektiven L och Lights egen far tar upp jakten på Kira.

Det har talats i åratal om att göra en amerikansk filmatisering av Death Note, en av mina stora förälskelser och besattheter under gymnasietiden. Olika namn har varit knutna till projektet. Bland annat Jesse Spencer som Light. Men alla gånger har det runnit ut i sanden. Så jag slutade vänta och missade att Netflix till sist hade gjort filmatiseringen. Jag upptäckte det av en slump när jag letade efter något att titta på.

Dessvärre kändes Death Note mest som ett slöseri med min tid. Den är ytterst löst baserad på mangan och saknar helt dess genialitet. Light har av någon anledning gått från att vara intelligent och populär till en medioker mobbad snubbe. Medioker, skriver jag, för trots att han beskrivs som intelligent så märks inte detta av i filmen. Filmen präglas också av splattervåld och brutalitet. Om mangan var ett schackspel mellan två genier, så är detta två bråkmakare som slänger sig mot varandra och försöker orsaka varandra så stor skada som möjligt med sina knytnävar.

Det enda som gör att Death Note inte får ett totalt bottenbetyg är Lakeith Stanfield som L. Han lyckas gestalta många av de maner och egenheter som gjorde den anonyma detektiven så spännande som karaktärer. Visserligen urartar han, liksom hela filmen, mot slutet, men fram tills det har hans prestation varit trevlig att beskåda.

Nej, Death Note är väl ytterligare ett bevis på amerikanerna ska ge fan i att försöka göra sina egna versioner av japanska filmer/manga. Det lyckas aldrig.

Betyg 2: Den var okej!
Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Middlesex av Jeffrey Eugenides

Omslagsbild Middlesex av Jeffrey Eugenides

Författare: Jeffrey Eugenides
Originaltitel: Middlesex
Översättare: Hans-Jacob Nilsson
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 560 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Calliope Stephanides kom att födas två gånger. Första gången som flicka, andra gången som pojke. Familjen Stephanides härstammar från en liten by, som överblickar berget Olympus. När Grekland och Turkiet drabbar samman tvingas de fly till USA, till prohibitionens Detroit. Familjens öde är sammanflätat med stadens upp- och nedgångar: från dess ärofyllda dagar som Motorstaden till rasupproren 1967, innan de flyttar ut till den grönskan förorten Grosse Pointe. För att förstå varför Calliope inte är som andra flickor, måste hon avslöja en familjehemlighet och genom sin förundransvärda genetiska historia förvandlas Callie till Cal.

För en herrans massa år sedan låg jag i en hyrd stuga, under ett snedtak, och lyssnade på regnet som smattrade mot fönstret medan jag läste Jeffrey Eugenides Dödens jungfrur. Boken gjorde intryck på mig eftersom jag ändå minns bitar av den fortfarande, vilket gjorde mig ordentligt nyfiken på hans Middlesex.

Titeln är egentligen dubbeltydig. Dels är Middlesex namnet på en plats som har betydelse för handlingen, dels anspelar det på hur Cal egentligen inte känner sig riktigt hemma i något kön. På någonstans mittemellan. Boken har kanske inte åldrats helt med behag vad det gäller sin skildring av sin intersexuella huvudperson, men Cal är en charmig och varm huvudperson. Genom hens ögon får vi uppleva vanliga tonårsbekymmer och sedan ögonblicket när hemligheterna kring hens kropp avslöjas. Det finns en del intressanta diskussioner kring kön, och de förväntningar som finns.

Men i huvudsak är Middlesex en familjekrönika och kanske hamnar den lite i skuggan av att jag läste Öster om Eden precis innan, som rör sig inom samma genre. Cal återberättar det hen vet om sin familjehistoria: från farföräldrarnas flykt och hur de skapar sig ett liv i USA, till att mamman och pappan förälskar sig till sin egen uppväxt under 60- och 70-tal. Det är så mycket mer än en berättelse om en familj: genom deras öde skildras också amerikansk nutidshistoria på ett fint sätt. Men ett varningens ord är kanske på sin plats: det är väldigt mycket incest i boken.

Middlesex är en episk familjekrönika vars familjs öde speglar det moderna USA:s historia och skildras genom en unik, fascinerande berättarröst.

Betyg 4: Gillade den verkligen.
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Öster om Eden av John Steinbeck

Omslagsbild Öster om Eden av John Steinbeck

Författare: John Steinbeck
Originaltitel: East of Eden
Översättare: Nils Holmberg
Förlag: Bonnier (1996)
Antal sidor: 576 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Adam Trask lever tillsammans med sin bror när en sönderslagen kvinna kravlar sig fram till deras port. Han vårdar henne ömsint tills hon är bra igen och han förälskar sig våldsamt i henne. Men när han gifter sig med denna vackra, demoniska Cathy lägger han grunden för en livslång olycka för sig själv och sina efterkommande. Efter att ha fött tvillingsönerna Aron och Caleb, överger Cathy familjen. De två pojkarna växer upp utan mor, men ändå kommer hon att få en avgörande betydelse för det brödrahat som uppstår mellan dem.

När jag var fjorton år läst vi Möss och människor på svenskan. Vår svensklärare fäste vår uppmärksamhet på den miljöbeskrivning som inledde boken, en bok som jag förälskade mig i. Även Öster om Eden innehåller de vidunderliga miljöbeskrivningar som gör att jag tycker om John Steinbecks författarskap. Det märks att han hyser varma känslor för Salinasdalen, för hur den präglar livet och människorna som lever där. Genom sina ord målar han en bild för sinnena som för läsaren dit, så att det känns som om man själv befinner sig på denna förtrollade plats.

Öster om Eden innehåller många allegorier till Bibeln. Centralt för handlingen är berättelsen kring Kain och Abel, och många gånger diskuterar Adam denna berättelse med sina vänner. Steinbeck lyfter fram det fiktiva ordet ”timshel” ofta i texten; det är meningen att det ska föreställa hebreiska och betyda ”du må”, i relation till denna berättelse. Detta blir en symbol för att människan har fri vilja. Det uppstår nämligen boken igenom en diskussion kring om det är det biologiska arvet eller miljön som formar en människa, och om man kan stå emot sina gener.

Jag är svag för släktkrönikor och Öster om Eden är ett verkligt fint exempel på en sådan. Syskonrivalitet sprider sitt eko genom generationerna. Karaktärerna känns så verkliga att det är som att de ska kliva ut från pappret. De är smarta, naiva, beräknande, älskvärda, elaka, själviska och förvirrade. De känns som människor är mest med sina bryderier och dilemman.

Öster om Eden bevisar att klassiker inte behöver betyda tungläst. Det är ett sant nöje att föras till Salinasdalen och följa denna familjs öde.

Betyg 5: Den var fantastisk!
Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 2 kommentarer