Sense and Sensibility av Jane Austen

Författare: Jane Austen
Förlag: Penguin (1994)
Antal sidor: 384 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Systrarna Marianne och Elinor Dashwood har gått miste om sitt arv, tack vare en girig halvbror och hans fru. Tillsammans med sin mor och yngre syster lever de nu ett liv under mer inskränkta former. De två systrarna kunde inte vara mer olika. Marianne är en känslostyrd person som blir förälskad i den stilige, men olämplige, John Willoughby. Hon ignorerar Elinors varningar och hennes impulsiva beteende leder till skvaller och pikar. Samtidigt kämpar Elinor, som alltid är känslig för sociala konventioner, att dölja sin egen kärleksbesvikelse. Även från de som står henne närmast.

Att jag inte är något större fan av Jane Austen torde inte komma som någon överraskning för läsaren av denna blogg. Jag tror det är tredje gången jag ger mig på Sense and Sensibility, och första gången jag kommer bortom de första kapitlen. Faktum är att bland de böcker av Austen jag har läst tror jag nog detta blir min favorit. Hon målar upp ett sympatiskt porträtt av två systrar, som slits mellan olika ideal, men som ständigt är lojala mot varandra. Det är ett fint porträtt av dem båda, även om jag nog hyser lite större sympati för Elinor än Marianne vars fantasier ställer till det för dem alla.

Austens styrka ligger i hennes förmåga att skildra sin samtid, sin samhällsklass och rikta små pikar mot den. Så även i Sense and Sensibility. Problemet är väl att det hela inte blir så intressant. Det handlar mycket om ekonomi och lämplighet, och att hitta en äkta make. De märkliga förvecklingar som alltid finns i kärleksromaner har nog sin uppkomst hos Jane Austen. Fast det är lite mer trovärdigt, i och med den rigida samhällsstruktur som rådde.

Även om jag nog aldrig kommer bli ett större fan av Jane Austen, så är Sense and Sensibility ett fint porträtt av två systrar och samhället som de lever i.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Novellix: Tretton dagar med John C; Samma tid nästa vecka?; Göra om; Att gå vidare

Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: Thirteen Days with John C
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Novellix (2018)
Antal sidor: 26 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Miranda är ute på promenad när hon hittar en mobiltelefon. Självklart har hon tänkt göra det rätta och lämna in den till polisen. Men så plingar det till. Ett passionerat meddelande från John C. Kärleksfulla och utmanande sms fortsätter att plinga till. Ska hon svara och låtsas vara den som personens åtrå och längtan är riktad till? Ska hon rentutav stämma träff mer John C?

Jojo Moyes är alltid bra på att måla upp karaktärer som känns vanliga och sympatiska, så även i Tretton dagar med John C. Hon kommer kanske inte till sin rätt i novellformatet. Slutet blir lite väl abrupt och tillrättalagt. Och den så kallade oväntade tvisten var inte speciellt oväntad. Åtminstone var den som jag under ett par förhoppningsfulla sekunder föreställde mig bättre än vad jag fick.

Författare: David Nicholls
Originaltitel: Every Good Boy
Översättare: Pia Printz
Förlag: Novellix (2018)
Antal sidor: 26 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Att vara nio år och helt sakna talanger kan få oanade konsekvenser. En passionerad kärleksaffär med det slitna, ostämda piano som pappan en dag släpar hem. Kosta vad det kosta vill: den lille pojken ska bemästra pianot. Även om det innebär plågsamma lektioner, för både elev och lärare, med Mrs Chin. I sökandet efter sitt kall kan en dock råka skörda ett eller annat oväntat offer…

Jag har inte läst något av David Nicholls, men i Samma tid nästa vecka? möts jag av en humor och stil som känns väldigt typiskt brittisk. Tankarna går lite till Nick Hornby, som jag inte är helt förtjust i. Det var en underhållande novell som bjöd på en del leenden och kanske en påbörjan till skratt, men som inte var riktigt en fullträff för mig.

Jag valde att passa in den här under Läs en novell där (minst) en av personerna är ett barn.

Författare: Sophie Kinsella
Originaltitel: Changing People
Översättare: Pia Printz
Förlag: Novellix (2018)
Antal sidor: 26 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Emmas bästa vän Fizz har alltid en enastående förmåga att dra in henne i sina galna upptåg. Ofta i jakt på ett yrke. Eller entreprenörskap. Det senaste är som inredningsarkitekt. När Emma dras in i att göra om en lägenhet tycker hon att vissa saker känns bekanta. Snart står hon inför ett ofrånkomligt möte med sitt förflutna.

Göra om har alla Sophie Kinsellas typiska attribut: en person som tar sig lite vatten över huvudet (för en gångs skull inte huvudpersonen) vilket leder till en del absurda situationer. Humorn är inte lika fånig som den kunde bli i Shopaholic-böckerna, utan mer genuint rolig och varm. Ändå upplever jag inte att Kinsella kommer riktigt till sin rätt i novellformatet. Eller så är det så att huvudpersonen väcker nyfikenhet och jag vill veta mer om den bakomliggande historien och vad som hände sedan. Det i sig är ju i och för sig ett gott betyg, även om jag saknar tillfredsställelsen i ett fullständigt slut.

Författare: Nora Ephron
Originaltitel: Moving On
Översättare: Karl G. Fredriksson och Lilian Fredriksson
Förlag: Novellix (2018)
Antal sidor: 26 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Det här är en kärlekshistoria. En kärlekshistoria med en byggnad. I huset Anthrop i New York bodde Nora Ephron i många år. Kärleken till huset var djup och blind. I novellen skymtar filmstjärnor förbi, men kanske främst vanliga barnvakter och portvakter som ägnar sig åt allt annat än att öppna portar.

Av någon anledning vill jag tycka om Nora Ephrons Att gå vidare än vad jag gör. Kanske är det för att jag har en kärleksaffär med mitt hyreshus och min lägenhet, men kåseriet om förälskelsen i ett hem berör mig inte riktigt på djupet. Det är onekligen rappt och roligt, men på ett sätt som förblir ytligt.

Jag valde att passa in den här under Läs en novell av en författare som också är känd för ett annat yrke.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

10 böcker jag vill läsa vid poolkanten

Nu är inte jag den som hänger särskilt ofta på stranden eller ligger vid poolen, men som That Artsy Reader Girl skriver om veckans ämne: Books to Read By the Pool/At the Beach (This can also serve as your summer TBR), så tänkte jag göra en liten lös planering för min sommarläsning.

Anna Karenina av Leo Tolstoy blir väl semesterns stora projekt (efter den där lilla saken med att ta körkort). En hyllvärmare jag verkligen ser fram emot att läsa.

Krigskatt av Robert Westall är en pocket jag plockade åt mig någon gång på Myrorna, men som jag sedan aldrig har läst. Jag har valt författaren till min boktolva i hopp om att få den läst.

I en klass för sig av Fanny Ambjörnsson köpte jag medan jag letade möbler till min lägenhet. Jag har ju ändå bott här i ett och ett halvt år nu, så det är nog läge att läsa denna. Ambjörnsson brukar ju vara vass.

Akillessyndromet av Petruska Clarkson är en hyllvärmare som har stått i mina hyllor och samlat damm väldigt länge. Nu är det dags för ett nytt försök att läsa den.

The Complete Illustrated Works of Edgar Allen Poe har jag egentligen hållit på med hela året, men nu känner jag att det är läge att läsa ut den. Jag har läst alla noveller, så det är bara hans enda roman och hans dikter som återstår.

Och så levde de lyckliga av Lucy Dillon råkade jag hitta på Myrorna. Jag vill satsa lite på feelgood i sommar och då känns det som om feelgood med hundar är ett säkert kort.

Hundra omistliga ting av Lucy Dillon, dito som ovan.

När livet börjar om av Lucy Dillon, dito som ovan.

Love, Simon av Becky Albertalli vill jag läsa innan jag och syrran går och ser filmen på bio. Det låter på pappret som om det skulle vara en bok för mig.

I vilt tillstånd av Roxane Gay är ett bokreafynd från i år. Hon har ju golvat mig med sin non-fiction. Nu känns det som om det är dags att ta itu med hennes skönlitteratur.

Publicerat i läsning | Etiketter | 2 kommentarer

Corpse Bride

Regissör: Tim Burton och Mike Johnson
Manus: John August, Caroline Thompson och
Pamela Pettler
Skådespelare: Johnny Depp, Helena Bonham
Carter, Emily Watson
Produktionsår: 2005
Längd: 77 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika
format
DVD | CDON, Discshop

Victor van Dort är en något udda man som ska gifta sig. Utan att ha träffat sin brud. Att äkta Victoria ska ge familjen status och rädda Victorias familj från ruinens brant. Som tur är fattar de genast tycke för varandra. Men Victors klumpighet och nervositet gör att bröllopsrepetitionen blir en mindre katastrof. När han försöker öva på att avlägga sina löften ute i skogen råkar han äkta ett lik. Hon för honom med till de dödas rike, där han måste komma på hur han ska ta sig tillbaka till de levande. Samtidigt lär han känna Emily och hennes tragiska öde.

Jag var i tonåren när jag såg Corpse Bride för första gången och förälskade mig i den udda berättelsen. Faktum är att jag såg den så många gånger då att min mamma fortfarande grimaserar lite när hon hör titeln Corpse Bride. Att jag blir så förtjust beror ju dels på den absurda och humoristiska, men samtidigt lite sorgliga, stämning som så ofta präglar Tim Burtons filmer. Men dels den fantastiska animationen. När vi får se Emily, the corpse bride, dansa runt och klänning och slöja så skirt rört sig i vinden känner jag hur något snörper ihop sig i bröstet. Även om det avbryts av att hon tappar ett ben förstås. Det vackra blandas med det makabra.

Som nästan alltid innehas huvudrollerna i Corpse Bride av Johnny Depp och Helena Bonham Carter. De gör sitt till att bidra till den förtrollande stämning som kännetecknar filmen. Längden är perfekt för handlingen. Det blir aldrig tråkigt, utan jag sitter som klistrad från början till slut. En annan sak som jag tycker om med filmen är den klara åtskillnad som görs mellan de dödas och de levandes rike. De levandes rike är grått och trist, präglat av konventioner, medan de dödas rike är färgglatt och livfullt på ett annat sätt. Filmmusiken är också mycket träffande.

Corpse Bride är ett kärt återseende och en film jag rekommenderar varmt.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar

Redaktörer: Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson
Förlag: Föreningen Arbetsskrivare (2018)
Antal sidor: 246 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Föreningen Arbetsskrivare har gett ut ett antal antologier där Sveriges moderna arbetarförfattare skildrar sina erfarenheter och upplevelser. Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar är den elfte i ordningen. 44 författare skildrar i 42 texter kampen mot pressade arbetsvillkor och försämrade arbetsmiljöer. Prosa, lyrik och serier gestaltar hur det dagliga slitet påverkar oss människor, samt hur vi måste ena oss för att åstadkomma förändring.

Jag återvänder ständigt till titeln när jag läser Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Tänker på mig och mina kollegor, vars friskvårdsbidrag går till massage och kiropraktik. På min massör som beskriver mina armmuskler som betongklumpar, som undrar hur hon ska hinna ge mig den helkropp som jag har betalat för när min rygg är i så fruktansvärt dåligt skick. Att vara tjugosju år och känna redan att kroppen protesterar mot tyngden i arbetet.

Det är ett vitt nät som redaktörerna Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson har kastat när de har valt ut texterna till Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar. Här ryms allt från prosa till lyrik till seriestrippar. Mycket är riktigt bra, men ibland känns det som om redaktörerna har varit lite väl generösa. Kunde ha tajtat till vissa texter, gjort dem mer begripliga, tvingat författaren att vända sig bort från experimentlustan och gå in på kärnan av idén. För vissa texter är så surrealistiskt skrivna att det knappt går att utläsa vad det är meningen att de ska handla om.

En av de texter jag fastnar mest för är den inledande texten Ett brev om mammor och arbete, där titeln är hämtad ifrån. I den bollar Fatuma Awil och Andrea Maleševic̀ brev fram och tillbaka om sina erfarenheter av arbetslivet, men framför allt deras mammor som kom nya till Sverige och slet ut sig bara för att mötas av rasism och förakt.

Jag fastnar också för Carola Ankarborgs dikter om att arbeta i vården, som ger skrämmande igenkänning. Hur teorin skiljer sig från praktiken. Det finns bra lyft och så finns det omständigheter när dessa inte går att genomföra. Även Anna Arvidsdotters dikter om det moderna arbetslivet, där det är svårt att bli anställningsbar och där tiden ständigt tycks vara utom räckhåll, berör mig starkt.

Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar bjuder på en spännande blandning med både högt och lågt, men det finns en del guldkorn att vaska fram i antologin.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Under två timmar av Hanna Landahl

Författare: Hanna Landahl
Förlag: Bokförlaget Polaris (2018)
Antal sidor: 281 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

För att betyda något i dagens samhälle gäller det att ta ansvar för sin kropp och hålla den i trim. Springa långt, snabbt och helst dagligen. Staffan är inte den typen av man. Faktum är att han inte tränar alls, vilket också gör honom ansvarslös. Totalt betydelselös. Någonstans bland blöjbyten, fotbollsträningarna och de grå myndighetskorridorerna på Migrationsverket har han tappat bort sig själv. Nu är det dags att det blir ändring. Därför ska han springa Göteborgsvarvet och det med bravur på under två timmar.

Jag läste och tyckte väldigt mycket om Hanna Landahls debutroman. I den svåra tvåan, Under två timmar, har helheten blivit mycket snyggare. Handlingen känns tätare, karaktärerna fylligare och det finns ett oemotståndligt driv i texten. Även om det till synes kan handla om en helt vanlig medelålderskris, så väver Landahl även in tyngre frågor som hon tycks brinna för och ha stor kunskap inom. Arbetet på Migrationsverket och stoltheten i att kunna ge människor en plats i Sverige, uppblandad med en dos skam över att ibland avvisa människor. Och hur vet du att egentligen att beslutet du har fattat vilar på sakliga grunder? Att du har gjort rätt?

I centrum för Under två timmar finns Staffan. En föga sympatisk figur som känner att livet har sprungit förbi honom. Vad som var tänkt vara ett tillfälligt jobb blev visst permanent, när han nu står där med småbarn och en krisande vardagsekonomi. Äktenskapet knakar i fogarna. Om han bara kunde bli en av de lyckligt lottade jävlarna, de där som springer Göteborgsvarvet under två timmar, då skulle allt ordna sig per automatik. Mångt och mycket av Staffans mindervärdeskomplex härstammar från honom själv och har ingen förankring i vad andra tänker om honom. Mer än en gång vill jag ryta till honom att ta av sig offerkoftan och inse vad han egentligen har.

Häri ligger nog Landahls skicklighet. Därför att trots att Under två timmar har en sådan osympatisk, självisk huvudperson, som en dessutom kryper riktigt in under huden på, så vill jag inte sluta läsa. Jag retar mig på de lögner och svek som Staffan trasslar in sig i, samtidigt som jag till varje pris vill veta vad som ska hända. Porträttet av honom är trovärdigt. Likaså den kris han genomgår. När han bryter mot alla etiska betänkligheter och begår ett snedsteg som känns omöjligt att förlåta växer även Staffan som karaktär. Och det är en intressant skildring.

Under två timmar är på ytan en berättelse om en helt vanlig mans medelålderskris, men väver in frågor om migration på ett sätt som tvingar läsaren till reflektion och eftertanke. Jag ser med spänning fram emot Hanna Landahls nästa bok.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Lily och bläckfisken av Stephen Rowley

Författare: Steven Rowley
Originaltitel: Lily and the Octopus
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Louise Bäckelin Förlag (2017)
Antal sidor: 286 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ted Flask har hittat den rätta. Den som kommer följa honom genom vått och torrt, och som han inte vill leva utan. Hon heter Lily och är en tolvårig tax. Ted, som är smått neurotisk och aldrig riktigt fått rätsida på det här med mellanmänskliga relationer, gör allt tillsammans med Lily. Därför blir det förödande när hunden diagnosticeras med en hjärntumör.

Åh, vad jag är kluven till Lily och bläckfisken. Jag läser den uppkrupen i soffan, med min egen pälsboll tryckt mot sidan, med handen mot hennes bröst så att jag känner hennes hjärtslag och hennes tass runt min handled på det sätt som jag kallar ”att hon håller tassen.” Det är en bok som så varmt och innerligt skildrar förhållandet mellan människa och hund. Den där speciella kärleken. Välsignelsen som det är att vinna en hunds kärlek och få dela livet med en hund. Men också det bottenlöst svåra. Det som sliter en itu. När det är dags att fatta det svåra beslutet att skiljas från sin älskling. Jag får stundtals andnöd av att läsa denna bok. Ångesten klöser i mig.

Men så är det den magiska realismen i Lily och bläckfisken. Eller Teds vanföreställningar. Det verkar som om Steven Rowley inte har kunnat bestämma sig för om det är magisk realism han skriver, i vilket fall den inte blir magisk nog, eller om allt är en avancerad uppsättning metaforer som karaktäriserar Teds neuroser. I vilket fall blir det inte riktigt bra. Det känns som om författaren inte har kunnat bestämma sig vad han vill med berättelsen. Som om han inte litade på att den gripande berättelsen om en man och hans älskade hund var tillräckligt, utan han var tvungen att slänga till en gimmick också. Lägg därtill ett typiskt sötsliskigt amerikanskt slut, efter det hjärtekrossande, och mitt intryck av den här boken blir inte helt odelat positivt.

Lily och bläckfisken är en varm skildring av kärleken till en hund, men författaren tycks inte lita på sin historia och slänger till attribut som inte riktigt stärker helheten.

Publicerat i läsning | Etiketter , , , , | 1 kommentar

M som mörkt

M – Mörk. En bok med mörka toner.
Det är inte Fifty Shades of Grey vi snackar om här. Nej, den här boken hade inte kunnat bli mörkare ens om du läste den på natten. Skräck, sorg, ilska. Den här boken levererar.

Direkt när jag såg den här rubriken kom jag att tänka på en av de bästa böcker jag har läst i år, Ett litet liv av Hanya Yanagihara. I denna mastodont till bok får vi följa en grupp vänner genom deras liv i New York. Handlingen centreras kring Jude St. Francis, en man som är ett mysterium för sina egna vänner. En framgångsrik advokat som ständigt tycks vänta på nästa slag och som törstar lika mycket efter närhet som han tror att han inte är värd den. Ärren på hans kropp är dock ingen match mot ärren i hans psyke.

Jag hade svårt att komma in i Ett litet liv till att börja med. Det är en bok som kräver att du älskar Jude lika mycket som författaren gör, vilket tog sin lilla tid. Sedan föll jag som en fura och lät honom dra mig med genom skärselden och helvetet och… nej, aldrig riktigt tillbaka igen, även om det såklart finns ljusglimtar. Fanns det inte ljusglimtar skulle det inte gå att läsa Ett litet liv. Det är en innerligt fin vänskapsskildring och har en fantastisk kärlekshistoria.

Så härda ditt hjärta, men inte alltför mycket, och låt dig svepas med ned i mörkret.

Publicerat i läsning | Etiketter | 1 kommentar

Nytillskott i maj

I maj har inflödet varit betydligt lugnare än under de första månaderna. Troligen för att hunden har stått för ganska stora utgifter denna månad, när hon både skulle till veterinär och frisören 🙂

Egentligen kom det här i slutet av april, men då hade jag redan hunnit schemalägga inlägget så jag tänkte att jag lika gärna kunde visa upp dem i majrapporten. Särskilt som det inte var meningen att den skulle komma så tidigt.

Min andra Novellixbox. Jag kunde givetvis inte hålla mig, utan slängde mig nästan omgående över novellerna. Än så länge känns det som ett lyckodrag att ha beställt den här prenumerationen.

Sedan var jag hos mina föräldrar och fann mig själv utan bok, och lånade således en av mamma:

Århundradets kärlekssaga är en feministisk klassiker som jag länge velat läsa. Så himla glad att det till sist blev av.

Jag gjorde också en liten filmbeställning:

Corpse Bride är en gammal favorit som jag har längtat efter att se om. Dolda tillgångar och Mr. Holmes är två omtalade filmer som jag gärna har velat se.

Det har ju även kommit recensionsexemplar denna månad, även om de inte är lika många som under tidigare månader. Först kom ett snyggt utskick från Bookmark förlag:

Fuckboy: Praktisk handbok i konsten att dejta av Cecilia Salamon är redan läst och recenserad. Vi får väl se om den leder till att den där kondomen kommer till användning innan sitt bäst före-datum 😛

Ytterligare två recensionsexemplar har hittat hem till mig:

Båda två har jag hunnit läsa och recensioner kommer senare i veckan.

Jag hade tänkt unna mig en bokbeställning i juni, men den hann komma redan i slutet av maj:

The Mad Scientist’s Daughter av Cassandra Rose Clarke är ju juni månads bokcirkelbok. Jag trodde att jag beställde en pocketbok, men det blev visst en ljudbok. Hoppsan! Artemis Fowl and the Last Guardian av Eoin Colfer har jag tänkt jättelänge att jag ska beställa hem så att jag kan avsluta serien, så det var väl verkligen på tiden. Sedan vill jag fira tjugoårsjubileumet av Harry Potter och Hemligheternas kammare med stil, men inser nu att det inte är förrän i juli. Så det kan gå.

Sedan följde jag med min syster till ÖoB och skulle inte handla något. Givetvis var det just vad jag gjorde:

Egentligen vet jag inte vad jag tänkte med när jag köpte dessa två när ingen av dem lockar särskilt. Omgiven av idioter av Thomas Erikson svämmade ju bokbloggosfären över om för ett tag sedan och nu tipsade en kompis mig om den. Hjärnstark av Anders Hansen viftade snubben från företagshälsovården i ansiktet på mig med, men det är nog den som lockar mest av dem.

Publicerat i film och tv, läsning | Etiketter | 1 kommentar

Elegy

Regissör: Isabel Coixet
Manus: Nicholas Meyer
Skådespelare: Ben Kingsley, Penelope 
Cruz, Dennis Hopper, Patricia Clarkson, 
Peter Sarsgaard
Produktionsår: 2008
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika 
format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

David Kepesh är en hyllad universitetsprofessor, som lever i ett tillstånd av vad han kallar för frigjord manlighet. Äktenskap är något han föraktar och relationer ska helst vara flytande utan några som helst band. Men så kommer Consuela Castillo in i hans liv. En av hans studenter som väcker ett plötsligt köttsligt begär och ägandebehov som han tidigare inte har känt. Inom sinom tid gror passionen in till något annat och en komplex kärlekshistoria tar sin början.

Jag har för mig att jag läste en hyllande recension av Elegy i en veckotidning och greps av begär av att se den. Ett försök gjordes omedelbart efter att jag hade fått den, men det blev aldrig att jag såg klart den. Det är en konstnärlig film, vilket innebär att den har ett stillsamt tempo. Fotot är mycket vackert och musiken väl genomtänkt till handling och scenerier. Då både Consuela och David är intellektuella förekommer även en hel del djupa diskussioner om konst och teater. Det hela är en mycket snyggt gjord film.

Men den vackra ytan kan inte dölja den sunkighet som genomsyrar Elegy. Ben Kingsley är onekligen en skicklig skådespelare, men när hans karaktär kommenterar om att telefonnumret till en hjälplinje för sexuella trakasserier satts upp utanför hans kontor och han därför inte gör kontakt med elever förrän kursen över får det mig att undra om det finns en anledning till det hela. Den tröttsamma synen på mäns sexualitet som okontrollerbar, vilket främjar otrohet, genomsyrar filmen. Penelope Cruz får heller inte göra mycket till skådespeleri, då Consuela bara är ett objekt för Davids åtrå utan några större personlighetsdrag. Hon är bara en kropp som ska främja något slags karaktärsutveckling i David.

Vissa filmer förstår en bara av att läsa baksidestexten att de inte är en något för en själv. Jag förstår inte vad jag tänkte med när jag trodde att Elegy skulle vara sevärd.

Publicerat i film och tv | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar