Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy

Författare: Thomas Hardy
Förlag: Alma Classics (2015)
Antal sidor: 520 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Tess Durbeyfield är en vacker, men fattig, ung flicka. När familjen förlorar sin enda häst i en olycka, hamnar hon under press att ta kontakt med den aristokratiska familjen d’Urbervilles, som föräldrarna tror att de är släkt med och att de kan rädda dem från fattigdom. Olyckligtvis för Tess hamnar hon i händerna på den amoraliske Alex d’Urberville, som förför och förskjuter henne. Medan hon försöker återuppbygga sitt liv faller hon för den dygdige Angel Clare och måste hitta ett sätt att besegra sitt förflutnas demoner.

Mina mamma har försökt få mig att läsa Tess of the d’Urbervilles i flera års tid nu, utan något större resultat. Pinsamt nog fick jag inte upp intresset för att läsa Thomas Hardy förrän jag såg en recension av filmatiseringen av Far from the Madding Crowd och de pratade om Hardys sätt att porträttera kvinnor. Den sista sparken i baken fick jag av Samantha Ellis Mina hjältinnor.

Min läsning av Tess of the d’Urbervilles går trögt. Inte för att jag någonsin under läsningens gång upplevde den som dålig, utan för att den är skriven på ett sätt som gör att det inte går att hasta igenom den. Det är en tung bok då Tess råkar fruktansvärt illa ut och det tycks fortsätta komma, allt skrivet på ett typiskt målande artonhundratalsvis med långa utsvävningar till naturbeskrivningar. Vad som räddar den från att kännas alltför tung, men som också gör att jag kanske inte riktigt tar den till mitt hjärta, är att den är skriven på ett lätt distanserat vis. Vi betraktar karaktärerna utifrån och kommer dem aldrig riktigt nära.

Tess of the d’Urbervilles är en intressant skildring av mäns och kvinnors olika levnadsvillkor. Trots att Tess blir våldtagen (ursäkta Wikipedia, men jag tycker inte det går att läsa det som något annat när Alec ger henne något ur ”druggist’s bottle” och hon sover när han kommer tillbaka) är det hon som får bära skammen och vars rykte blir förstört. På den viktorianska moraliska skalan där både Tess och Angels relationer innan äktenskapet ses som förfärliga, så anser sig ändå Angel att han har rätt att sätta sig moraliskt över Tess. Trots att han erkänner att hon inte har gjort något, utan har fått det gjort mot sig. Hardy belyser den rigida moral som styr kvinnans plats i det viktorianska samhället (och som ibland, tyvärr, känns alltför aktuellt även idag.)

Tess of the d’Urbervilles är en intressant skildring av dubbelstandarden kring manligt och kvinnligt sexuellt beteende, men läsningen gick trögt. Jag tror den kan vinna på en omläsning i framtiden.

Dumplin’ av Julie Murphy

Författare: Julie Murphy
Originaltitel: Dumplin’
Översättare: Carina Jansson
Förlag: Lavender Lit (2016)
Antal sidor: 347 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Willowdean, kallad Dumplin’ av sin mamma, är tjock, men vad gör det? Hon har alltid trivts med sin kropp. Hennes inställning är att en bikinikropp är en kropp iförd en bikini. Men så börjar Bo på jobbet, en snygg och enormt trevlig privatskolekille. Klart han får det att pirra i kroppen. Till hennes förvåning verkar han gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare har besvärats av sina valkar, börjar känna sig osäker. För att vinna tillbaka sig själv bestämmer hon sig för att ställa upp i den lokala skönhetstävlingen, som är den största saken som händer i hennes stad.

Efter några timmars läsning där jag har varit helt fångad mellan bokens sidor och med Dolly Partons Jolene på repeat i skallen har jag läst ut Dumplin’, en bok som jag har hört mycket gott om. Med rätta visar det sig. Om du är ute efter en bok som blandar humor och allvar i en alldeles utmärkt gryta så har du kommit helt rätt. Vill du dessutom ha en bok som lyckas peka på flera obekväma tankar kring det här med vikt och skönhet då har du också hittat rätt.

Det finns således många anledningar till att falla för Dumplin’. En annan anledning är Willowdean som karaktär. Hon är mångsidig och mänsklig, gör fel och det är inte alltid jag står på hennes sida som läsare. Men det visar på hur komplicerat det är att vara tonåring och människa. Hon hamnar i konflikter med sin mamma och sin bästa kompis, trampar snett, men gör sitt bästa för att reda upp allt i slutändan.

Dumplin’ är en berättelse om att hitta sig själv igen när en har tappat bort det, men också en berättelse om sorg. Mostern Lucy har gått bort i början av boken och liksom Will var hon tjock. Hon har varit Wills ledstjärna genom barndomen. Utan henne famlar hon sig fram. Medan hon bearbetar sorgen måste hon hitta styrkan att bli sin egen ledstjärna även om Lucys ande alltid finns med henne. Och en del av Lucys vänner finns där för att stötta och hjälpa Will och hennes vänner i deras revolution.

För skönhetstävlingar är lätta att avfärda som ytliga, men i den här staden är tävlingen verkligen allt. Dumplin’ lyckas lyfta fram den problematiska aspekten, såväl som det som tävlingar av den här typen kan ge unga tjejer. De kan skapa möjligheter och vägar bort från mindre städer. Men de kan också innebära att du fastnar i en roll, såsom Wills mamma har gjort. Hon vann tävlingen som ung och har sedan dess aldrig riktigt kunnat släppa det. Det har blivit en stor del av hennes identitet. Häri ligger väl den största konflikten mellan mor och dotter, som är väldigt fint skildrad.

Dumplin’ är en i högsta grad slukarvänlig bok om att finna sig själv och växa som person, men som också pekar på flera obekväma tankar i vårt samhälle.

Andra bokbloggare om Dumplin’

Sagan om Sagorna; Beas bokhylla; Prickiga Paula och böckerna; Bokfrossa; Annas bokblogg; Mitt liv som Miimz; Nellons bokblogg; Ylvas läsdagbok

Mary & Max är en udda, men riktigt bra film

Bildkälla: Dischshop.
Regissör: Adam Elliot
Manus: Adam Elliot
Skådespelare: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana
Produktionsår: 2009
Längd: 92 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Mary Dinkle är en åttaårig, ensam flicka som blir mobbad av sina klasskamrater. Hennes pappa spenderar sin fritid i ett skjul där han stoppar upp fåglar och mamman tullar konstant på matlagningssherryn. Hennes enda sällskap är en tupp hon har som husdjur och tv-serien Noblets. En dag river hon ut en sida ur en amerikansk telefonbok och väljer en person att skriva till. Det råkar bli Max Horowitz, en fyrtioårig man med problem att forma sociala band till andra människor. Båda älskar tv-serien Noblets och båda vill desperat ha en vän. Deras brevväxling kommer att förändra båda deras liv.

Mary & Max är inte en film jag hade hört talas om innan jag gick en kurs i neuropsykiatri för jobbets räkning. Kursledaren rekommenderade den och när vi skulle se en film för att ta igen ett missat handledningstillfälle blev det den som jag valde att se. Det blev en väldigt fin upplevelse, även om det är en udda film. Men jag gillar udda och det här är verkligen udda.

Mary & Max utnyttjar faktumet att den är leranimerad på ett väldigt intelligent vis. Humorn blir stundtals grotesk, men går aldrig riktigt över gränsen i och med animationen. Animationen belyser också hur det kan vara att leva med en funktionsnedsättning eller svår fobi genom allegorier. När Marys granne med försöker lämna huset kraschar en bil in i verandan eller en aggressiv hund rusar fram mot honom, till exempel. Färgvalet är dämpat bortsett från enstaka klickar av rött.

Samtidigt som Mary & Max är intelligent uppbyggd och har ett soundtrack som verkligen prickar in stämningen, så är det en fin berättelse om vänskap. Filmen utspelar sig under en längre tid, så vi får följa Mary medan hon växer upp och de grova misstag hon gör i sin vänskap till Max. Max kämpar med saker som bryter hans rutiner och varje brev från Mary utlöser en svår panikångestattack, men så småningom får han större insikt i sig själv. Det är ett lysande porträtt av hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, att finna tröst och identifikation i diagnosen.

Tempot är bitvis ojämnt i Mary & Max. Vissa bitar segar ihop rejält, andra stunder sitter jag som klistrad. För den som inte har något emot speciella filmer, som tycker om karaktärsdrivna dramer och inte har något emot lite svärta så borde Mary & Max falla på läppen.

Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder

Författare: Jostein Gaarder
Originaltitel: Kabalmysteriet
Översättare: Mona Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (1997)
Antal sidor: 355 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget. Finns på Bokbörsen.

När Hans Thomas var liten stack hans mamma för att finna sig själv. Nu har han och farsan fått upp ett spår efter henne, ett spår som kommer ta dem på en märklig resa genom Europa. Under resans lopp möter de en rad märkliga personer, däribland en bagare som ger Hans Thomas en underlig bok som verkar skriven för honom. Ju mer han läser i boken, desto mer förundrad blir han. Hans eget liv verkar vara sammanflätat med fantastiska händelser som skedde för många år sedan.

Okej, saker som inte direkt bådar gott för en bok är när jag ser den i listan över böcker jag inte har skrivit recension om är ”va, har jag läst den här?” Det finns förstås anledningar till att Spelkortsmysteriet har blivit stående länge i bokhyllan, trots att jag har älskat en hel del som jag har läst av Jostein Gaarder.

Ändå börjar allt så bra. Spelkortsmysteriet är inledningsvis lite Gaarder när han är som bäst: filosofiska utsvävningar (om du ska läsa den här författaren måste du vara intresserad av filosofi) och en berättelse invävd i en berättelse. Kanske inte lika snyggt gjort som i Sofies värld, men ändå tillräckligt skickligt för att jag ska sitta fängslad av Hans Thomas berättelse.

Vad är det då som stör mig med Spelkortsmysteriet? Det enda jag riktigt kan sätta fingret på är upprepningarna. Något som känns som om det är vanligt i särskilt lite äldre ungdomsböcker, som om författaren inte riktigt litar på läsaren utan riktigt måste hamra hem budskapet. Jag vet inte hur många gånger Hans Thomas frågar sig hur bullboken hänger ihop med hans liv, men det är tillräckligt många gånger för att jag ska reagera och bli irriterad.

Annars tycker jag nog ändå om Spelkortsmysteriet. Det finns en berättarglädje i den som tilltalar mig. De absurda och märkliga inslagen är också något annat som jag gillar, särskilt när Hans Thomas kommer fram till avsnittet om ön med purpurbruset. Det är ju framförallt boken han läser som stjäl the show. Hans egen historia och sökande kommer lite i skymundan, trots att de är kopplade till varandra.

Spelkortsmysteriet gjorde kanske inte något särskilt bestående intryck på mig, men det är ändå en läsvärd bok.

Om jag var din tjej av Meredith Russo

Författare: Meredith Russo
Originaltitel: If I Was Your Girl
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit (2016)
Antal sidor: 280 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Amanda Hardy har hittills inte levt ett lätt liv. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hatat sig själv och kroppen hon föddes i. Varför? Hon föddes som Andrew. Nu har hon flyttat till sin pappa i en ny stad där hon kan börja om. Redan första dagen möter hon den snälle killen Grant och en innerlig kärleksrelation utvecklas mellan dem. Men ju djupare hennes känslor blir för honom, desto mer vill hon dela av sig själv och sin bakgrund. Frågan är om han kommer att förstå.

Förväntningar är farliga ting. Det är så lätt att bygga upp bilder och idéer som en bok sedan aldrig kan motsvara. Jag har haft fruktansvärt höga förväntningar på Om jag var din tjej, som den omöjligen kan leva upp till. Inte för att det är en dålig bok, långt ifrån, men den är inte lika bra som jag hade förväntat mig.

För det första är Om jag var din tjej en typisk ungdomsbok. Då menar jag urtypisk med riktigt förutsägbar handling: ny tjej, ny stad, möter kille som skapar pirr i kroppen, skaffar sig nya vänner varav en givetvis är riktigt strulig, det förflutna sätter käppar i hjulet. Onekligen är det bra att den är så typisk därför att den avdramatiserar att Amanda är trans genom att sätta hennes berättelse i en rätt så stereotypisk ram.

För det andra fick jag lite problem rent språkligt när det kom till Om jag var din tjej. Meredith Russo skriver på ett tämligen rättframt och okomplicerat språk, men ibland kommer det fram märkliga liknelser som får mig att stanna upp. Det finns en scen som lever sig kvar hos mig, och inte på ett positivt vis, där Amandas och Grants ögon dansar mot varandra.

Däremot upplever jag inte att Om jag var din tjej är en idealisk solskenshistoria, som den ibland har anklagats för att vara. Den väjer inte för de svåra sakerna, som psykisk ohälsa eller suicidalitet. Eller för den utsatthet som transpersoner upplever dagligen. Men samtidigt väger den upp dessa delar med acceptans och värme, vilket kan behövas. Ungdomsböcker som handlar om transtjejer är ofta överväldigande negativa, och det behövs böcker som visar på hopp och ljus.

Om jag var din tjej är kanske inte den fantastiska bok jag hade väntat mig, men det är en bra bok och den fyller definitivt ett behov som finns i ungdomsbokshyllorna.

 

Andra bokbloggare om Om jag var din tjej

enligt OLitteraturkvalster & småtankar; Prickiga Paula och böckerna; Fiktiviteter; Västmanländskans bokblogg; Feministbiblioteket; Eli läser och skriver; Annas bokblogg; Lottens bokblogg; Nellons bokblogg; Tickmicks bokblogg

My Week with Marilyn

Regissör: Simon Curtis
Manus: Adrian Hodges
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Pip Torrens, Emma Watson
Produktionsår: 2011
Längd: 99 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Colin Clark tillhör en fin familj, men har inga som helst planer på att följa i den utstakade bana som de har valt åt honom. Istället vill han slå sig fram i filmbranschen. Med en stor dos envishet lyckas han få ett jobb på en film, The Prince and the Showgirl, som lär bli en stor hit då den förenar tidens största stjärnor: Marilyn Monroe och sir Laurence Oliver. Marilyn passar på att förena nytta med nöje när hon även har smekmånad med sin nye make, Arthur Miller. Men snart förbyts hennes förtjusning till desperation att fly från jobbets press, sitt Hollywoodfölje och pressen som jagar henne. Colin blir en trygghet när han hjälper henne att fly från filminspelningen och visar upp Storbritanniens mest idylliska sidor.

Förra året läste jag ytterligare en bok om Marilyn Monroe, och köpte på mig ett antal av hennes filmer och My Week with Marilyn med avsikt att dra igång ett Monroe-tema. Det blev inte mycket av den saken. Men efter mycket om och men så har jag till sist sett denna film, som har fått stå oförtjänt länge och vänta på mig.

My Week with Marilyn är en välgjord film. Kostymdesign och scenografi är omsorgsfullt gjort för att få till den tidstypiska eran och vad Marilyn Monroe faktiskt hade på sig under inspelningarna. Mycket tid har nog ägnats åt att få till atmosfären. Det är inte en handlingsspäckad film, utan rör sig i ett långsamt och melankoliskt tempo med mycket fint foto.

Michelle Williams är porträttlik Monroe. Hennes prestation i My Week with Marilyn lyser: hon förmedlar osäkerheten, drogmissbruket, det lite förföriska, på ett sårbart och naket vis som känns ärligt och äkta. Eddie Redmayne är självfallet bra i sin roll som den star struck Colin, men det är Williams som skiner. Emma Watson är underhållande i en otacksam liten biroll som Redmaynes kärleksintresse nummer två.

My Week with Marilyn är baserad på den bok som Colin Clark skrev om filminspelningen. Personligen kan jag känna att en kanske ska ta kärlekshistorien mellan honom och Marilyn med en nypa salt, men det finns annat i filmen som är väldokumenterat att det faktiskt har hänt. Konflikterna som blev mellan Oliver och Marilyn, och hur hennes coach Paula ofta satte käppar i hjulet för inspelningen, är sådant som faktiskt har skett. På så sätt håller sig filmen trogen till det som hände.

My Week with Marilyn är en lite långsam, men välgjord, film med fina skådespelarinsatser. Väl värd att ses.

The Gap of Time av Jeanette Winterson

Författare: Jeanette Winterson
Serie: Hogarth Shakespeare, #1
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 289 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I New Bohemia, America, blåser det upp till storm när en svart man hittar en övergiven vit bebis i natten. Han lyfter upp henne, hon som är lätt som en stjärna, och för med sig henne hem. I London, England, har Leo Kaiser rest sig ur askorna efter den finansiella krisen. Han vet hur han ska hantera pengar, men inte den svartsjuka han känner gentemot sin bästa vän och fru. Är bebisen ens hans? Sjutton år senare förälskar sig en pojke och flicka i New Bohemia, men det är mycket som de inte vet om vilka de är och var de kommer ifrån.

Hogarths Shakespeare är en serie med moderniseringar av Shakespeares dramer, skrivna av moderna och populära författare. Först ut var Jeanette Wintersons The Gap of Time, som är en cover på En vintersaga. Det är den av titlarna som jag har känt mig mest lockad av trots att jag inte har läst pjäsen i fråga, men det är något som jag måste åtgärda nu när jag har läst denna.

I The Gap of Time känns det som om Winterson skickligt lyfter in karaktärerna i vår tidsålder. Det är London mitt i finanskrisen, det är inte kungar och drottningar utan riskkapitalister, kända sångerskor och framgångsrika spelutvecklare. Fastän karaktärerna är skapade i en annan tid, fungerar deras beteende i vår tid också. Kanske blir Leos galenskap något mer absurd, mer påtaglig, när han avvisar DNA-testets resultat och framhärdar i sina vanföreställningar. Läsningen blir stundtals mycket smärtsam.

Shakespeares original har enligt Winterson betytt mycket för henne, men även om The Gap of Time är trogen originalet så är det onekligen en Winterson-bok. Det är hennes unika språk och underfundiga sätt att bygga upp en historia som präglar berättelsen. Stämningen är onekligen hennes även när hon leker med Shakespeares värld och uppenbarligen har mycket roligt med den. Hon blinkar och refererar frisk till originalet i sin cover, vilket skapar en sorts metaupplevelse. Men kanske är det här att hon queerar och tänjer på gränserna för berättelsen som gör att The Gap of Time kommer att leva kvar länge hos mig.

Även om det är en cover så står The Gap of Time onekligen på egna ben. Läs den!

Andra bokbloggare om The Gap of Time

enligt O; Fiktiviteter; Sannas bokhyllaVästmanländskans bokblogg

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Författare: Gareth P. Jones
Originaltitel: The Thornthwaite Inheritance
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Lorelli och Ovid Thornthwaite är inte som de flesta andra trettonåringar. De bor i en stor och kuslig herrgård, blir hemundervisade och är arvtagare till en enorm förmögenhet. Men det som gör dem är verkligt ovanliga är att de inte kan sluta försöka döda varandra! På deras trettonårsdag föreslår dock Ovid en vapenvila. För en gångs skull är tvillingarna fullständigt överens – ändå fortsätter de raffinerade mordförsöken!

Under en period var det flera bokbloggare som skrev om Tvillingarna Thornthwaites testamente. Det snygga omslaget och speciella handlingen gör ju boken särskilt lockande, så när jag hittade boken på Myrorna fick den självfallet följa med mig hem.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är lite som om Familjen Addams möter Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Åtminstone verkar det som om Gareth P. Jones vinnlägger sig om att ha lite av den tonen, vilket skapar ett mörkt och absurt äventyr som dock inte riktigt tar ut svängarna utan istället tar den snälla vägen. Ett annat sätt att beskriva det är som en blandning mellan mörk humor och pusseldeckare.

Dessvärre blir jag lite besviken på Tvillingarna Thornthwaites testamente. Jag listar tidigt ut hur det hela ligger till och blir i närmast irriterad över att tvillingarna själva inte fattar det. När upplösningen kommer är det på ett klassiskt Agatha Christie-vis med alla samlade i ett rum när det stora avslöjandet kommer, men tyvärr blir det ett antiklimax.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är ett udda och humoristiskt mysterium som tyvärr är lite väl förutsägbart.

Andra bokbloggare om Tvillingarna Thornthwaites testamente

BoklystenMsHisingenSannas bokhylla

To the Lighthouse av Virginia Woolf

Författare: Virginia Woolf
Förlag: Feedbooks (först publicerad 1927)
Antal sidor: 312 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Familjen Ramsay har ett semesterhem i Skottland, dit de tycker om att bjuda diverse intressanta gäster. Varje sommar har de spenderat där och det är en tradition som de förväntar sig ska hålla i sig för evigt. Men med Första Världskriget hängande över dem så kommer familjen och samhället att oundvikligen förändras.

Eftersom Virginia Woolf dog för så pass länge sedan har upphovsskyddet för hennes verk gått ut, vilket gör att jag har kunnat ladda ned flera titlar till min läsplatta gratis från Feedbooks. De har sedan tålmodigt väntat på att jag ska komma mig för att läsa dem. Mitt uppe i en flytt där alla olästa böcker var nedpackade tog jag fram min läsplatta och började beta av e-böcker. Turen kom först till To the Lighthouse.

Vilken bok det är, sedan. To the Lighthouse är skriven i en stream of conscioussness som gör att karaktärernas tankar ibland kan byta spår mitt i ett stycke eller att det ibland rentutav byts synvinkel inom ett stycke. Det kräver sin koncentration av läsaren. Samtidigt så målar Woolf med en sådan klarhet och precision upp bilderna av karaktärernas själsliv att det är en sann fröjd att läsa bara för språkets skull. Det är inte mycket aktion eller dialog, utan mest tankar och observationer.

To the Lighthouse studsar mellan filosofi, psykologi och det skönlitterära berättandet. Skarpsynta observationer kring mäns och kvinnors roller blandas med funderingar kring skapandet. Vad är tillåtet beteende för en man, respektive en kvinna? Mr Ramsay tillåts ha sina små temperamentsutbrott som troligen inte skulle tillåtas Lily Briscoe. Det förrädiska i hur olika perceptionen kan var avhandlas också. Barndomens minnen och vuxnas relationer spelar en avgörande relation.

To the Lighthouse är indelad i tre distinkta delar: en som utspelar sig under en och samma kväll där vi får lära känna karaktärerna; tio år senare som skildrar hur semesterhuset förfaller utifrån en allvetande berättarröst; och sedan under en och samma dag tio år senare när de till sist företar sig resan till fyren. Fyren blir en sorts mittpunkt och det går även att se som skiften i synvinklar som hur fyrens ljus roterar.

To the Lighthouse blir min tredje bok av Virginia Woolf, och min favorit bland hennes skönlitterära böcker hittills. Det gör mig sugen att läsa mer av henne.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Författare: Sara Beischer
Förlag: Lind & Co (2016)
Antal sidor: 258 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Minna är en lärare och småbarnsmamma som snart fyller fyrtio år. Det känns som om hon aldrig kan göra rätt eller tillräckligt. Vad en får äta, hur barnen ska uppfostras och hur en ska träna känns som en djungel att navigera. Minnas fritid är strikt schemalagd mellan träning, skjuts av barn, klassföräldrauppdrag, husrenovering, fredagsmys och middagsbjudningar. En dag bryter hon ihop och får diagnosen utmattningssyndrom. När hon ska börja arbetsträna igen möter hon Iris, en långtidsarbetslös konstnär som varken lyckats hitta ett jobb eller med sin konstnärskarriär. Men hon har ändå funnit mening och njutning i livet. Minna ser med avsmak på Iris till att börja med, men så blir de vänner och hennes inställning till livet förändras sakta.

Mamma är bara lite trött kom ut förra året och fångade genast min uppmärksamhet. Mest för att många bloggare som jag upplever som pålitliga skrev fina recensioner om den, men också för att den skildrar ett växande samhällsproblem: utmattningssyndrom. När den valdes som cirkelbok i Kulturkollos bokcirkel passade jag självfallet på att låna den på biblioteket och läsa.

Den första delen av Mamma är bara lite trött är mycket otäck. Vi sveps med i en kaotisk vardag sprängfylld av aktiviteter och predikande uppmaningar angående mat och träning. Allt ska hinnas med, trots att det omöjligen kan gå att pressa in så mycket aktiviteter under en och samma dag. Jag läser med andan i halsen och känner ett tryck över bröstet. Det är ett obönhörligt tempo fram tills att sammanbrottet är ett faktum.

Andra delen av Mamma är bara lite trött tycker jag är svagare. Det handlar om vägen tillbaka. Hur Minna till att börja med isolerar sig, för att sakta öppna sig och inse att det liv hon hade kanske inte är det liv hon vill ha. Det liv hon behöver för att bli frisk. Trots att den här delen är längre känns den inte lika övertygande. Vänskapen mellan Iris och Minna som ska förändra hennes livsställning känns hastig och inte alla gånger helt trovärdig. Det går lite väl fort på slutet.

Sara Beischer har ett väldigt träffande och målande språk som bidrar till stämningen i Mamma är bara lite trött. Hon har ett sett att bygga upp egna liknelser och metaforer som träffar läsaren som knytnävsslag i magen. Minnas inre monolog med nojor och tankar som tränger sig på är extremt träffande.

Mamma är bara lite trött bjuder på stark och obehaglig läsning till att börja med. Skildringen av Minnas sönderfall är skickligt och klaustrofobiskt genomfört. Men andra halvan av boken är betydligt svagare.

Andra bokbloggare om Mamma är bara lite trött

Carolina läserenligt OFeministbiblioteket; just nu, just här; LäsfåtöljenMias bokhörnavadviläser