The Gap of Time av Jeanette Winterson

Författare: Jeanette Winterson
Serie: Hogarth Shakespeare, #1
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 289 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I New Bohemia, America, blåser det upp till storm när en svart man hittar en övergiven vit bebis i natten. Han lyfter upp henne, hon som är lätt som en stjärna, och för med sig henne hem. I London, England, har Leo Kaiser rest sig ur askorna efter den finansiella krisen. Han vet hur han ska hantera pengar, men inte den svartsjuka han känner gentemot sin bästa vän och fru. Är bebisen ens hans? Sjutton år senare förälskar sig en pojke och flicka i New Bohemia, men det är mycket som de inte vet om vilka de är och var de kommer ifrån.

Hogarths Shakespeare är en serie med moderniseringar av Shakespeares dramer, skrivna av moderna och populära författare. Först ut var Jeanette Wintersons The Gap of Time, som är en cover på En vintersaga. Det är den av titlarna som jag har känt mig mest lockad av trots att jag inte har läst pjäsen i fråga, men det är något som jag måste åtgärda nu när jag har läst denna.

I The Gap of Time känns det som om Winterson skickligt lyfter in karaktärerna i vår tidsålder. Det är London mitt i finanskrisen, det är inte kungar och drottningar utan riskkapitalister, kända sångerskor och framgångsrika spelutvecklare. Fastän karaktärerna är skapade i en annan tid, fungerar deras beteende i vår tid också. Kanske blir Leos galenskap något mer absurd, mer påtaglig, när han avvisar DNA-testets resultat och framhärdar i sina vanföreställningar. Läsningen blir stundtals mycket smärtsam.

Shakespeares original har enligt Winterson betytt mycket för henne, men även om The Gap of Time är trogen originalet så är det onekligen en Winterson-bok. Det är hennes unika språk och underfundiga sätt att bygga upp en historia som präglar berättelsen. Stämningen är onekligen hennes även när hon leker med Shakespeares värld och uppenbarligen har mycket roligt med den. Hon blinkar och refererar frisk till originalet i sin cover, vilket skapar en sorts metaupplevelse. Men kanske är det här att hon queerar och tänjer på gränserna för berättelsen som gör att The Gap of Time kommer att leva kvar länge hos mig.

Även om det är en cover så står The Gap of Time onekligen på egna ben. Läs den!

Andra bokbloggare om The Gap of Time

enligt O; Fiktiviteter; Sannas bokhyllaVästmanländskans bokblogg

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Författare: Gareth P. Jones
Originaltitel: The Thornthwaite Inheritance
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Lorelli och Ovid Thornthwaite är inte som de flesta andra trettonåringar. De bor i en stor och kuslig herrgård, blir hemundervisade och är arvtagare till en enorm förmögenhet. Men det som gör dem är verkligt ovanliga är att de inte kan sluta försöka döda varandra! På deras trettonårsdag föreslår dock Ovid en vapenvila. För en gångs skull är tvillingarna fullständigt överens – ändå fortsätter de raffinerade mordförsöken!

Under en period var det flera bokbloggare som skrev om Tvillingarna Thornthwaites testamente. Det snygga omslaget och speciella handlingen gör ju boken särskilt lockande, så när jag hittade boken på Myrorna fick den självfallet följa med mig hem.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är lite som om Familjen Addams möter Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Åtminstone verkar det som om Gareth P. Jones vinnlägger sig om att ha lite av den tonen, vilket skapar ett mörkt och absurt äventyr som dock inte riktigt tar ut svängarna utan istället tar den snälla vägen. Ett annat sätt att beskriva det är som en blandning mellan mörk humor och pusseldeckare.

Dessvärre blir jag lite besviken på Tvillingarna Thornthwaites testamente. Jag listar tidigt ut hur det hela ligger till och blir i närmast irriterad över att tvillingarna själva inte fattar det. När upplösningen kommer är det på ett klassiskt Agatha Christie-vis med alla samlade i ett rum när det stora avslöjandet kommer, men tyvärr blir det ett antiklimax.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är ett udda och humoristiskt mysterium som tyvärr är lite väl förutsägbart.

Andra bokbloggare om Tvillingarna Thornthwaites testamente

BoklystenMsHisingenSannas bokhylla

To the Lighthouse av Virginia Woolf

Författare: Virginia Woolf
Förlag: Feedbooks (först publicerad 1927)
Antal sidor: 312 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Familjen Ramsay har ett semesterhem i Skottland, dit de tycker om att bjuda diverse intressanta gäster. Varje sommar har de spenderat där och det är en tradition som de förväntar sig ska hålla i sig för evigt. Men med Första Världskriget hängande över dem så kommer familjen och samhället att oundvikligen förändras.

Eftersom Virginia Woolf dog för så pass länge sedan har upphovsskyddet för hennes verk gått ut, vilket gör att jag har kunnat ladda ned flera titlar till min läsplatta gratis från Feedbooks. De har sedan tålmodigt väntat på att jag ska komma mig för att läsa dem. Mitt uppe i en flytt där alla olästa böcker var nedpackade tog jag fram min läsplatta och började beta av e-böcker. Turen kom först till To the Lighthouse.

Vilken bok det är, sedan. To the Lighthouse är skriven i en stream of conscioussness som gör att karaktärernas tankar ibland kan byta spår mitt i ett stycke eller att det ibland rentutav byts synvinkel inom ett stycke. Det kräver sin koncentration av läsaren. Samtidigt så målar Woolf med en sådan klarhet och precision upp bilderna av karaktärernas själsliv att det är en sann fröjd att läsa bara för språkets skull. Det är inte mycket aktion eller dialog, utan mest tankar och observationer.

To the Lighthouse studsar mellan filosofi, psykologi och det skönlitterära berättandet. Skarpsynta observationer kring mäns och kvinnors roller blandas med funderingar kring skapandet. Vad är tillåtet beteende för en man, respektive en kvinna? Mr Ramsay tillåts ha sina små temperamentsutbrott som troligen inte skulle tillåtas Lily Briscoe. Det förrädiska i hur olika perceptionen kan var avhandlas också. Barndomens minnen och vuxnas relationer spelar en avgörande relation.

To the Lighthouse är indelad i tre distinkta delar: en som utspelar sig under en och samma kväll där vi får lära känna karaktärerna; tio år senare som skildrar hur semesterhuset förfaller utifrån en allvetande berättarröst; och sedan under en och samma dag tio år senare när de till sist företar sig resan till fyren. Fyren blir en sorts mittpunkt och det går även att se som skiften i synvinklar som hur fyrens ljus roterar.

To the Lighthouse blir min tredje bok av Virginia Woolf, och min favorit bland hennes skönlitterära böcker hittills. Det gör mig sugen att läsa mer av henne.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Författare: Sara Beischer
Förlag: Lind & Co (2016)
Antal sidor: 258 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Minna är en lärare och småbarnsmamma som snart fyller fyrtio år. Det känns som om hon aldrig kan göra rätt eller tillräckligt. Vad en får äta, hur barnen ska uppfostras och hur en ska träna känns som en djungel att navigera. Minnas fritid är strikt schemalagd mellan träning, skjuts av barn, klassföräldrauppdrag, husrenovering, fredagsmys och middagsbjudningar. En dag bryter hon ihop och får diagnosen utmattningssyndrom. När hon ska börja arbetsträna igen möter hon Iris, en långtidsarbetslös konstnär som varken lyckats hitta ett jobb eller med sin konstnärskarriär. Men hon har ändå funnit mening och njutning i livet. Minna ser med avsmak på Iris till att börja med, men så blir de vänner och hennes inställning till livet förändras sakta.

Mamma är bara lite trött kom ut förra året och fångade genast min uppmärksamhet. Mest för att många bloggare som jag upplever som pålitliga skrev fina recensioner om den, men också för att den skildrar ett växande samhällsproblem: utmattningssyndrom. När den valdes som cirkelbok i Kulturkollos bokcirkel passade jag självfallet på att låna den på biblioteket och läsa.

Den första delen av Mamma är bara lite trött är mycket otäck. Vi sveps med i en kaotisk vardag sprängfylld av aktiviteter och predikande uppmaningar angående mat och träning. Allt ska hinnas med, trots att det omöjligen kan gå att pressa in så mycket aktiviteter under en och samma dag. Jag läser med andan i halsen och känner ett tryck över bröstet. Det är ett obönhörligt tempo fram tills att sammanbrottet är ett faktum.

Andra delen av Mamma är bara lite trött tycker jag är svagare. Det handlar om vägen tillbaka. Hur Minna till att börja med isolerar sig, för att sakta öppna sig och inse att det liv hon hade kanske inte är det liv hon vill ha. Det liv hon behöver för att bli frisk. Trots att den här delen är längre känns den inte lika övertygande. Vänskapen mellan Iris och Minna som ska förändra hennes livsställning känns hastig och inte alla gånger helt trovärdig. Det går lite väl fort på slutet.

Sara Beischer har ett väldigt träffande och målande språk som bidrar till stämningen i Mamma är bara lite trött. Hon har ett sett att bygga upp egna liknelser och metaforer som träffar läsaren som knytnävsslag i magen. Minnas inre monolog med nojor och tankar som tränger sig på är extremt träffande.

Mamma är bara lite trött bjuder på stark och obehaglig läsning till att börja med. Skildringen av Minnas sönderfall är skickligt och klaustrofobiskt genomfört. Men andra halvan av boken är betydligt svagare.

Andra bokbloggare om Mamma är bara lite trött

Carolina läserenligt OFeministbiblioteket; just nu, just här; LäsfåtöljenMias bokhörnavadviläser

A Game of Chess and Other Stories av Stefan Zweig

Författare: Stefan Zweig
Originaltitel: – (ett hopplock av noveller från olika samlingar)
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Förlaget Alma Classics ger ut snygga och prisvärda klassiker, som jag varje höst brukar trilla dit och köpa två exemplar av. I år var A Game of Chess and Other Stories en av dessa titlar och den är skriven av den för mig då okända författaren Stefan Zweig. Författaren kom från Österrike och var en av sin tids mest uppburna och beundrade författare. Men då han var av judiskt härkomst flydde han landet när nazismen var på upptåg och hans böcker förbjöds och brändes på bål. Han levde i exil i Brasilien, där han nedtecknade sina minnen av det gamla Europas undergång. 1942 begick han och hans hustru självmord.

A Game of Chess and Other Stories inleds med novellen The Invisible Collection, som handlar om en antikhandlare som möter en bekant på tåget. Det råder inflation och han berättar om en äldre samlare av etsningar vars samling är väldigt omfattande. Hela novellen är i monologform, vilket var lite otippat, men är en fin skildring av en mans besatthet och hur en hemlighet kan tynga ned en familj.

Efter det följer den lite längre novellen Twenty-Four Hourse in the Life of a Woman. Berättelsen utspelar sig på Rivieran där en grupp semesterfirande människor skakas av en skandal. En till synes dygdig kvinna har stuckit iväg med en ung fransman hon precis träffat. Huvudpersonen tar henne i försvar, vilket fångar en äldre brittisk kvinnas uppmärksamhet och förmår henne att dela med sig av sin historia. En intressant berättelse om besatthet och förälskelse, men som blir något för lång. Ibland segar den ihop, men oftast är det en väldigt övertygande berättelse.

Därefter kommer en lite kortare novell, Incident on Lake Geneva, där en rysk desertör flyter i land och skakar om den lilla schweiziska staden där han hamnat. Det är en skarp, men sorglig skildring, om en man från enkla förhållanden som inte förstår det krig han har blivit indragen i eller varför han inte bara kan återvända hem.

Titelnovellen A Game of Chess är också novellsamlingens bästa. Schackmästaren Mirko Czentovic råkar befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg när två glada amatörer utmanar honom på en match. Givetvis håller de på att åka på storstryk fram till dess att en annan passagerare ingriper. En av amatörerna söker upp dr B dagen efter och får veta bakgrunden till hans kunskap om schack. Det här är en upprivande berättelse om fångenskap och psykologisk tortyr under andra världskriget, och hur det kan påverka människan.

Gemensamt för novellerna i A Game of Chess and Others Stories är en bedräglig enkel prosa, men en skarp skildring av karaktärernas psykologiska tillstånd. På ett eller annat vis involverar de hemligheter och krigets påverkan på människan.

A Game of Chess and Other Stories bjuder på intressant perspektiv på andra världskriget utifrån berättelser om hemligheter och med psykologisk skärpa.

Rosenmiraklet av Jean Genet

Författare: Jean Genet
Originaltitel: Miracle de la rose
Översättning: Bengt Söderbergh och Marc Ribes
Förlag: Modernista (2013)
Antal sidor: 316 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fängelset Fontevrault är ökänt. Det är hit som Jean Genet kommer, strax efter att mördaren och våldtäktsmannen Harcamone har dömts till döden. Det är denna fascinerande gestalt kring vilken Genets uppmärksamhet ofta fästs. De satt båda på Mettrays ungdomsvårdsanstalt en tid under samma period, och Harcamone har haft en underlig trollkraft över honom sedan dess. Åren på Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus.

Jag läste ju en annan bok av Jean Genet tidigare under 2016, vilket var en märklig upplevelse. Överlag är Genet en märklig författare. Han började sin bana som prostituerad och tjuv, tillbringade år i olika fängelser, men sadlade senare om och blev författare. I många av hans böcker skriver han om sitt liv. Rosenmiraklet är en av dessa, även om både sanning och fiktion blandas friskt. Det finns nämligen inga belägg för att Genet någonsin skulle ha suttit inne på Fontevrault.

Rosenmiraklet är skriven på Genets säregna språk. Poetiska, målande beskrivningar blandas med grov slang och det kroppsliga. Mördare och våldtäktsmän utmålas till helgon och de brutala miljöerna i fängelset blir religiösa riter. Därtill tillkommer ett element av magisk realism: den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamones bojor förvandlas till rosor framför Genets ögon, till exempel.

Berättandet i Rosenmiraklet sker genom en bruten kronologi som inte alla gånger är lätt att följa. Vi befinner oss i nutid, på Fontevrault, med Genet, för att i nästa stund kastas tillbaka till Mettray och ungdomsåren (särskilt det sexuella umgänget pojkarna emellan), eftersom det förflutna har skapat efterdyningar till nuet. Nuet går inte att förstå utan det förflutna. Insprängt i allt detta är erotiska drömmar och de magiska fantasier kring Harcamone som Genet ägnar sig åt.

Det tog tid för mig att läsa ut Rosenmiraklet. Uppmärksamheten ville fara iväg, men samtidigt kunde den suga tag i mig på ett sätt som få andra böcker har kunnat. Den magiska realismen är ett intressant element som skiljer sig från den andra boken jag har läst av honom. Men ändå upplevde jag den inte som lika välskriven som tidigare nämnda bok, vilket kan bero att det känns som om jag slängs runt lite för mycket i olika tidsplan och att övergångarna inte alltid är övertygande.

Rosenmiraklet är inte lika bra som Matrosen och stjärnan, men Jean Genet är onekligen en fascinerande författare.

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.

Du vet var jag finns av Rachel Cohn

du-vet-var-jag-finns

Författare: Rachel Cohn
Originaltitel: You Know Where to Find Me
Översättning: Malin Strååth
Förlag: X Publishing (2010)
Antal sidor: 177 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Laura och Miles är kusiner, men har uppfostrats som systrar. I sin trädkoja har de lekt sagolekar där Skönheten lämnar Odjuret till förmån för trollkvinnan som förtrollat honom och där Törnrosa aldrig vaknade. Ju äldre de blev, desto mer lik blev Laura en sagoprinsessa: skimrande älvlik. Miles blev bara alltmer tungsint grå. När Miles bästa vän kommer in i bokhandeln där hon jobbar extra behöver han bara säga ”Laura” för att hon ska förstå. Förstå att Törnrosa har tagit sig en tupplur hon aldrig kommer att vakna ifrån.

Jag har tidigare läst Rachel Cohn enbart när hon har samarbetat med David Levithan med blandade resultat. När Du vet var jag finns kom på bokrean tyckte jag att beskrivningen lät som om det skulle vara något för mig. Sedan har jag gått hela året och tänkt att jag ska läsa den. Längtat lite efter att göra det. Nu i november tog jag äntligen chansen.

Du vet var jag finns börjar väldigt lovande med ett sagoanslag. Vi introduceras till kusinerna Laura och Miles som om de vore sagoprinsessor, men sedan blir allt annat än en saga. Som läsare drags jag ned i Miles eviga cynism och mörker, vilket inte enbart kan förklaras av kusinens självmord utan som en del av hennes personlighet. Hon är inte en lätt karaktär att tycka om. Eller snarare är hon kanske inte en lätt karaktär att uppbåda intresse för.

Det går bara att läsa så många gånger att en karaktär känner sig fet och att hon därför aldrig kommer bli kysst, aldrig kommer att få en pojkvän, innan en blir lite less. Att hon dessutom slutar äta under en period gör det inte hela bättre. Hennes rena självdestruktivitet gör att parallellerna till kusinen blir övertydliga, likaså drogberoendet. Trots att Du vet var jag finns känns som en realistisk skildring av just hur destruktiv sorg kan bli, så berör den aldrig riktigt. Den blir stundtals riktigt tråkig. På slutet upplever jag dock att den glimrar till så att jag kan se vad den kunde ha varit, men inte blev.

Att jag inte blir helt överförtjust i Du vet var jag finns beror som ni märker på att jag har svårt att uppbåda känslor för Miles. En annan del av det hela är berättartekniken. Jag är svag för sagoberättandet, som Cohn återkommer till, då det blir väldigt effektfullt. Desto mindre förstår jag de ställen när boken byter font. Är det en blogg? Miles dagbok? Det känns dessutom inte som om det riktigt hör till den övriga berättelsen. Alla dessa utläggningar om politiken i DC tillför egentligen heller inte något, utan är mestadels sömnpiller och sidutfyllnad.

Nej, jag föll inte alls för Du vet var jag finns. Skönt med en bok som jag inte behöver ha stående i hyllan och ta upp plats.

betyg3

Andra bokbloggare om Du vet var jag finns

Bokintresse; Den här Berättelsen; Sagan om Sagorna

Luna av Julie Anne Peters

luna

Författare: Julie Anne Peters
Förlag: Little, Brown Books for Young Readers (2006)
Antal sidor: 248 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Regan är den enda som känner till sin ”brors” hemlighet: att hon egentligen inte har någon bror, utan en äldre syster. Hon har tagit sig namnet Luna, eftersom hon är en flicka som bara syns i månskenet. På nätterna smyger hon sig in på Regans rum och låter Liam falla bort, förvandlar sig till Luna. Men Luna nöjer sig inte längre med att bara få finnas till i månskenet. Det är dags för henne att ta steget ut i dagsljuset. Men är Lunas vänner och familj redo att välkomna henne in i sina liv?

Jag har haft Luna länge på min att läsa-lista och lika länge har jag önskat mig den i julklapp. Till sist gjorde jag slag i saken själv när jag behövde muntras upp. När jag äntligen kom mig för att läsa den blev jag förvånad över att den var skriven utifrån Regans synvinkel. Det finns väl för- och nackdelar med det valet, men eftersom det är Lunas berättelse jag är intresserad av så hade jag nog önskat att den var skriven ur hennes synvinkel.

I Luna beskrivs Regan som den som alltid har känt till Lunas hemlighet och varit den som har stöttat henne, vilket jag inte märker så mycket av i boken. Istället upplever jag det snarare som en skildring av ett syskon som förbittrat finner sig i skuggan av sitt äldre, mer begåvad syskon och som tycker att hennes liv tas över av denna. Det är ett realistiskt porträtt av en komplicerad syskonrelation, och det känns verkligen som om Regan är en typisk tonåring.

Det är svårare att få grepp om Luna. Hon ska vara så himla smart, men gör dumma saker som att iklädda sig en främmande kvinnas nattkläder och smycken när hon rycker in som barnvakt åt Regan. Även om Julie Anne Peters har strävat genom hela boken att vara respektfull så upplever jag att hennes skildring av en transperson är lite stereotypisk. Istället för att skapa en levande karaktär av Luna så blir hon istället något slags symbol som ska kryssa i rutorna för en ”typisk” transperson.

Därtill förekommer det tillbakablickar i Luna som är riktigt klumpigt inklistrade i historien. Kursiverade stycken som det inte byggs upp inför, utan som bara finns där för att mata läsaren med information om syskonens förflutna och alla tecken som har funnits på Lunas könsdysfori. Dessutom är dessa sektioner märkligt avstavade, vilket stör i läsningen.

Ändå vill jag inte påstå att Luna är ett bottennapp. Snarare är det en något förenklad, men välmenande skildring av hur det kan vara att vara transtjej.

betyg3