Teleny av ”Oscar Wilde”

Författare: Oscar Wilde
Originaltitel: Teleny, or the Reverse Side of the Medal
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Under en välgörenhetskonsert hör Camille Des Grieux den ungerske pianisten René Teleny. Musiken framkallar underliga visioner hos honom. Fascinationen inför den vackre pianisten är omedelbar. Men Camille kämpar emot sin attraktion och de märkliga telepatiska, sexuella visioner som utbyts mellan dem. Snart faller han till föga för attraktionen och de inleder ett förhållande som ska leda till ett utforskande av sexualitetens domäner.

Teleny är en av de första engelskspråkiga pornografiska romaner som explicit och nästan uteslutande skildrar homosexuella relationer. Vem det är som har skrivit boken är okänt, men ofta tillskrivs den Oscar Wilde som synes på mitt exemplar. Detta till trots att Teleny med största sannolikhet är skriven av en grupp individer snarare än en enskild författare. Personligen upplever jag detta som mer sannolikt än att Wilde skulle vara ensam författare, då prosan bara stundtals liknar hans. Andra gånger känns den för simpel.

Först av allt måste jag säga att jag tycker att det är intressant att läsa viktoriansk pornografi. Teleny växlar mellan blommiga liknelser som för oss in på weeping cock-territorium och en oerhörd grafiskhet som kan få den mest härdade person att rodna. Det väjs för väldigt lite och det är inte ovanligt med dödsfall under de sexuella lekarna. Upphetsning blandas med det makabra och som läsare vet jag aldrig riktigt vad jag har att vänta mig.

För mig ligger nog styrkan i Teleny i skildring av Camilles tvekan och attraktion, utvecklingen han genomgår för att kunna ingå en relation, hur svartsjuk och dylikt påverkar deras förhållande. Då blir Teleny själv lite mer undflyende och svår att greppa, vilket kanske är förklarligt genom att berättelsen är skriven helt ur Camilles synvinkel.

Teleny känns onekligen läsvärd. Det är erotiskt laddat med en övertygande psykologisk utveckling hos karaktärerna. Prosan är stundtals väldigt vacker och träffsäker. Språket är detaljrikt och målande. Onekligen är det spännande med en homoerotisk klassiker. Men ändå är det lite som skaver för min del. Camille försöker våldta en ung husa och senare våldtar en annan tjänare henne, men sympatin läggs snarare hos männen än deras stackars offer. Tidstypiskt kanske, men också tragiskt igenkännligt från vår egen tid. Våldtäktskultur är definitivt inte ett nytt fenomen.

Teleny bjuder på en intressant läsupplevelse, men det är inte en ny favorit för min del.

Andra om Teleny

Sebastian Lönnlöv

Nordiska gudar av Johan Egerkrans

Författare: Johan Egerkrans
Illustratör: Johan Egerkrans
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Antal sidor: 159 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Johan Egerkrans har läst igenom de gamla Eddorna och annan litteratur för att kunna göra sina egna tolkningar av de mest spännande och fantasifulla nordiska gudasagorna. I Nordiska gudar skildras allt från den gruvliga skapelseberättelsen till gudarnas undergång i Ragnarök. Välkända berättelser – såsom sagorna om Iduns äpplen, hur Fenrisulven fjättrades och Utgårda-Loke – paras med fakta om de varelser som befolkar Midgård, Asgård och underjorden.

Hösten 2013 läste jag Johan Egerkrans Nordiska väsen och blev totalt golvad. När jag hörde talas om att författaren skulle släppa Nordiska gudar, en liknande bok men med avstamp i den nordiska mytologin, blev jag genast eld och lågor. Därför blev jag oerhört glad när min syster gav den till mig i examenspresent. Att den blev liggande i ett par månader innan jag läste den är i närmast obegripligt.

Det är ett gediget arbete som Egerkrans har gjort med Nordiska gudar. Han har uppenbarligen djupdykt ned i olika källor för att kunna tolka och sätta sin egen prägel på de gamla sagorna. Mycket är mig välbekant sedan tidigare, men det finns även lite mer obskyra sagor och gudar som får figurera som jag inte hade hört talas om tidigare. Därmed blir det en fröjd att läsa denna bok och få lära sig något nytt.

Nordiska gudar skulle inte vara den läsupplevelse som den är utan Egerkrans vackra illustrationer. Det märks att han är inspirerad i viss mån av klassiska sagoillustratörer, såsom John Bauer, men han har en egen unik stil som gör att det direkt går att se att den här bilden är tecknad av Johan Egerkrans. Färgerna är mättade och mörka, vilket passar materialet. Kompositionerna är snygga, även om vissa actionscener kan föra tankarna till tv-spelens värld. Liksom i den tidigare boken är det frestande att strunta i att läsa och bara sitta och titta på bilderna.

I min mening är Nordiska gudar en bok som fungerar att sträckläsa, men kan också fungera som uppslagsverk. Att du gör nedslag i de områden som intresserar dig, om det så är gudar eller jättar med de tillhörande sagorna. I vilket fall så är det en bok för alla åldrar och som bör finnas i den mytologiintresserades bokhylla.

Nordiska gudar är, liksom sin föregångare, en vacker och välgjord bok som ger en suverän introduktion till den nordiska mytologin. Jag är oerhört nyfiken på vad Egerkrans nästa praktverk ska bli.

Andra bokbloggare om Nordiska gudar

Fantastiska berättelser; Tickmicks bokblogg; Vår Bokvärld

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Författare: Will Schwalbe
Originaltitel: The End of Your Life Book Club
Översättning: Charlotte Hjukström
Förlag: Pocketförlaget (2013)
Antal sidor: 298 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mary Anne Schwalbe har ägnat sitt liv åt hjälporganisationer och välgörenhet. När hon kommer hem från en hjälpresa börjar hon må dåligt, men tänker att hon har dragit på sig något under resan. Men hon blir bara sämre och sämre. Snart står det klart att det inte är någon resesjukdom hon har fått, utan att det är fjärde stadiet av bukspottscancer. Det är inte en fråga om hon ska dö, utan när. Under behandlingarna sitter hon och sonen Will timtals tillsammans. Snart börjar de prata om böcker som de har läst. Av en slump har de vid ett tillfälle läst samma bok och på så vis föds en informell bokklubb.

Bokklubben vid livets slut förekom på ett flertal bokbloggar och jag tyckte den lät lite intressant. När jag under årets bokrea behövde ytterligare en bok för att komma upp i fri frakt fick den slinka med. Men på något sätt hade jag inte kopplat att det var en verklighetsbaserad berättelse om en mamma som är döende i cancer. Det fick mig att dra mig för att läsa boken.

Men jag är glad över att Bokklubben vid livets slut fick en chans. Jag trodde att den skulle vara tung att läsa, men det är den egentligen inte. Istället är det ett varmt och ömsint skildrat porträtt av en mor- och sonrelation där det finns så mycket kärlek, men också en del motsättningar. Det är en bok om att säga farväl medan en person fortfarande lever, om att hantera den sista tiden, om att lära känna sina föräldrar på djupet.

Bokklubben vid livets slut är också en bok om läsning och hur böcker kan föra människor nära varandra. Will och Mary Anne läser en blandning av klassiker och deckare. En del känner jag igen, en del har jag rentutav läst, men det är alltid lika intressant att ta del av deras tankar kring böcker. Det är en bok av en boknörd för andra boknördar, som visar hur viktiga böcker kan vara för att lära känna en annan människa. I slutet finns en lista med de böcker som de har nämnt under bokens lopp, vilket kan vara intressant för dem som vill följa i bokklubbens spår.

Även om jag kommer ta med mig kärleken till böckerna från läsningen, så är det att Bokklubben vid livets slut är en varm och bitterljuv kärlekshyllning av en son till sin mamma som gör att boken kommer leva sig kvar i mitt minne.

Andra bokbloggare om Bokklubben vid livets slut

Jennys bokstavliga vardag; Kattugglan; Kristinas bokblogg; och dagarna går; Sida efter sidaVargnatts bokhylla

Rosenmiraklet av Jean Genet

Författare: Jean Genet
Originaltitel: Miracle de la rose
Översättning: Bengt Söderbergh och Marc Ribes
Förlag: Modernista (2013)
Antal sidor: 316 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fängelset Fontevrault är ökänt. Det är hit som Jean Genet kommer, strax efter att mördaren och våldtäktsmannen Harcamone har dömts till döden. Det är denna fascinerande gestalt kring vilken Genets uppmärksamhet ofta fästs. De satt båda på Mettrays ungdomsvårdsanstalt en tid under samma period, och Harcamone har haft en underlig trollkraft över honom sedan dess. Åren på Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus.

Jag läste ju en annan bok av Jean Genet tidigare under 2016, vilket var en märklig upplevelse. Överlag är Genet en märklig författare. Han började sin bana som prostituerad och tjuv, tillbringade år i olika fängelser, men sadlade senare om och blev författare. I många av hans böcker skriver han om sitt liv. Rosenmiraklet är en av dessa, även om både sanning och fiktion blandas friskt. Det finns nämligen inga belägg för att Genet någonsin skulle ha suttit inne på Fontevrault.

Rosenmiraklet är skriven på Genets säregna språk. Poetiska, målande beskrivningar blandas med grov slang och det kroppsliga. Mördare och våldtäktsmän utmålas till helgon och de brutala miljöerna i fängelset blir religiösa riter. Därtill tillkommer ett element av magisk realism: den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamones bojor förvandlas till rosor framför Genets ögon, till exempel.

Berättandet i Rosenmiraklet sker genom en bruten kronologi som inte alla gånger är lätt att följa. Vi befinner oss i nutid, på Fontevrault, med Genet, för att i nästa stund kastas tillbaka till Mettray och ungdomsåren (särskilt det sexuella umgänget pojkarna emellan), eftersom det förflutna har skapat efterdyningar till nuet. Nuet går inte att förstå utan det förflutna. Insprängt i allt detta är erotiska drömmar och de magiska fantasier kring Harcamone som Genet ägnar sig åt.

Det tog tid för mig att läsa ut Rosenmiraklet. Uppmärksamheten ville fara iväg, men samtidigt kunde den suga tag i mig på ett sätt som få andra böcker har kunnat. Den magiska realismen är ett intressant element som skiljer sig från den andra boken jag har läst av honom. Men ändå upplevde jag den inte som lika välskriven som tidigare nämnda bok, vilket kan bero att det känns som om jag slängs runt lite för mycket i olika tidsplan och att övergångarna inte alltid är övertygande.

Rosenmiraklet är inte lika bra som Matrosen och stjärnan, men Jean Genet är onekligen en fascinerande författare.

Tusende våningen av Katharine McGee

Författare: Katharine McGee
Originaltitel: The Thousandth Floor
Översättning: Ylva Kempe
Serie: Tusende våningen, #1
Förlag: Gilla Böcker (2017)
Antal sidor: 426 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Året är 2118 och platsen är Manhattan. Ett tusen våningar högt hus skuggar hela Brooklyn. För den som har råd kan Tornet ge en allt som en önskar sig. Och råd, det har Averys familj som bor på tusende våningen. Men det hon allra mest vill ha kan hon inte få. Hennes bästa vän Leda bor nästan lika högt upp och för att dölja sina egna hemligheter börjar hon ta reda på andras genom att anlita hackaren Watt. Längre ned i huset bor Rylin, som kämpar för att försörja sig och sin syster efter att mamman har dött. Långt ned i huset har även Eris tvingats flytta efter att sanningen om hennes liv har avslöjats. Alla lever sina liv oberoende av varandra, men hemligheter och utpressning kommer föra dem samman.

Tusende våningen damp ned i brevlådan som en överraskning några dagar innan jul. Det var inte någon bok som jag hade hört talas om tidigare, men när jag läste om den drogs tankarna till ett futuristiskt Gossip Girl med inslag av Pretty Little Liars. Tankar som stämde väl överens med innehållet. Den senare influensen kommer nog att bli starkare längs med seriens lopp.

I Tusende våningen ligger fokus på det glamorösa livet. Det är fester, kläder och pengar som gäller. Men det har också sina baksidor i form av drogmissbruk och en stark konkurrens inom olika kompisgäng. Alltihop är snyggt sammanvävt med futuristiska detaljer som antyder ett större världsbygge, som kommer att bli roligt att utforska vidare.

Berättandet i Tusende våningen sker ur fem olika karaktärers perspektiv, men det blir aldrig rörigt. Alla karaktärer har sitt unika perspektiv på händelserna, även om rösterna ibland kan bli lite lika. Så småningom börjar deras berättelser att kollidera, trassla in sig i varandra och blir mer komplicerade.

Det finns ett ständigt driv i Tusende våningen. Dels beror det på att karaktärerna är intressanta och skapar dramatik genom sina relationer, dels för att det finns hemligheter och antydningar som gör att jag vill nysta vidare i berättelsen. Boken är lite av ett guilty pleasure, men så härligt skriven att jag bara vill läsa mer. Det är svårt att lägga den ifrån sig.

Om du gillar Gossip Girl eller drama, då kommer du nog att gilla Tusende våningen också.

Monstret i natten av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Serie: Monstret Frank, #1
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Frank är en mörkrädd pojke utan några vänner. På sin nioårsdag blir han ett monster när grannens fluffiga lilla knähund biter honom. Om nätterna förvandlas han sedan till ett slags varulv, men en varulv som vill bli kliad bakom öronen och klappad på magen. Men människorna förstår inte, utan ryktena om ”attackerna” sprider sig som en löpeld genom Yrred och monstret blir bara hemskare. Rädslan sprider sig. Men allra räddast är nog Frank, som inte vågar berätta att det är han som är monstret.

Ni vet de där böckerna som det känns som om alla skriver om ett tag och det verkligen låter som om det skulle vara något för en själv? Hur lätt det är att bygga upp förväntningar och föreställningar om hur boken ska vara? Jag tror att jag har råkat göra det med Monstret i natten. Inte det att den är dålig, men att jag nog hade förväntat mig att den skulle vara mer än vad den var.

Monstret i natten känns som om det fungerar som en alldeles utmärkt allegori över främlingsfientlighet och fördomar. Sättet som människorna ser på monstret Frank visar hur våra förutfattade meningar spelar in när vi tolkar det vi ser eller upplever. Att Frank lägger sig på motorhuven för att bli kliad på magen omvandlas till att han klösande hotfullt försöker ta sig in i bilen för att äta upp människorna därinne. Det känns som en bok som går att använda för att skapa spännande diskussioner.

En del av att jag inte riktigt faller för Monstret i natten är nog att jag inte kommer någon av karaktärerna riktigt på djupet. Frank är idrottshatande och bokälskande, men jag hade velat lära känna honom ytterligare. Likaså grannen och bibliotekarien, som dyker upp från ingenstans. Boken känns helt enkelt lite för kort. Troligtvis kommer dessa karaktärer utvecklas under seriens lopp och jag vill definitivt läsa vidare om Frank och hans nya monstervänner.

Några ord måste ju nämnas om en sak som ytterligare gör Monstret i natten fin, nämligen Sofia Falkenhems underbara illustrationer. De är så gulliga och fina, och passar perfekt ihop med texten.

Monstret i natten är en fin allegori över utanförskap och förutfattade meningar, men lite för höga förväntningar satte nog fnurr på tråden för min del.

Andra bokbloggare om Monstret i natten

Carolina läserEli läser och skriver; enligt OMias bokhörnaPrickiga Paula och böckernaromeoandjuliet; Sincerely Johanna

Lips Touch: Three Times av Laini Taylor

Författare: Laini Taylor
Illustratör: Jim di Bartolo
Förlag: Arthur A. Levine Books (2009)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lips Touch är en novellsamling som består av tre noveller. Alla tre har ett övernaturligt fokus där Laini Taylor väver in element från irländsk, hinduistisk och zoroastrisk mytologi, men lyckas skapa något eget. I centrum för varje berättelse står en kyss, men det är ingen vanlig kyss. Det är kyssar som kan förändra livet, vända världen upp och ned, som kan väcka dig till liv eller ta livet av dig. Eller få dig att förlora din själ.

Taylor har ett alldeles eget sätt att skriva, vilket hon för med sig genom hela Lips Touch. Det är liknelser som känns fräscha, unika och som väcker en direkt kroppslig reaktion i mig som läsare. Det går en stöt genom mig när hon verkligen lyckas hitta orden för att sätta orden på en känsla. Att språket därtill ibland är så vackert att jag bara vill stryka under och spara på meningar gör sitt till att upplevelsen är något över det extra.

Lips Touch inleds med novellen Goblin Fruit där vi får möta Kizzy, vars familj kommer från den Gamla Världen. Därmed är det självklart för dem att spöken och vampyrer finns. Likaså svartalfer. Men Kizzy har inte tid med detta. Hon vill så himla mycket. Kanske är det Kizzys hunger och längtan som griper tag mest i denna lilla saga, men stämningen är också perfekt uppbyggd. Med facit i hand är detta den bästa av novellerna därför att jag fångas så totalt av karaktärerna och det ödesmättade tonläget.

Den andra novellen, Spicy Little Curses, för oss med till Indien. En ung kvinna har en förbannelse vilandes över sig: om hon talar kommer hon att döda alla som hör hennes röst. Nu har hon blivit förälskad. Demonen som kastade förbannelsen väntar förtjust på att hon ska testa och se om den är verklig. Novellen är riktigt välskriven och känns som en saga. Stämningen sitter som en smäck. Men eftersom det blir en lite mer ordinär kärlekshistoria, om än med Taylors särskilda förtecken, så grips jag inte tag i den lika mycket som den förra.

Däremot fängslas jag totalt av den tredje, Hatchling. När Esme vaknar upp en morgon är hennes ena öga isblått, vilket orsakar en våldsam reaktion hos hennes mamma. Kanske ligger här förklaringen i deras underliga leverne. Skickligt väver Taylor in en inte särskilt välkänd mytologi i en gripande berättelse om en mamma med ett mörkt förflutet som gör allt för att skydda sin dotter, men som tvingas se det förflutna komma ifatt henne. Utsökt mörk och vacker.

Vad som gör Lips Touch än mer utsökt mörk och vacker är illustrationerna av Jim di Bartolo. Varje novell inleds med ett antal bilder, som är som en serie utan ord. Hur bilderna hänger ihop med själva novellen står ofta inte klart förrän läsaren har läst den. Då får en bläddra tillbaka och förundras över hans gotiska bilder i dämpad färgskala.

Vackert illustrerad och fylld av magiska berättelser är Lips Touch verkligen en skatt att ha i bokhyllan.

Let It Snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle

Författare: John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle
Förlag: Puffin (2008)
Antal sidor: 352 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I Let It Snow skriver tre amerikanska ungdomsboksförfattare varsin berättelse, som hakar i varandra. Allt sätts i rullning av en snöstorm. Den får ett tåg att fastna i snön utanför den lilla staden Gracetown vilket leder till mobilsamtal som inte når fram, missförstånd, dikeskörning, för många och för gapiga cheerleaders och första kyssar – allt under en förtrollad julhelg.

Let It Snow inleds av Maureen Johnsons The Jubilee Express. Jubilee har tänkt spendera julafton med sin pojkvän, men när hennes föräldrar arresteras får hon snällt finna sig i att sätta sig på tåget till Florida och morföräldrarna. Men snöstormen tvingar dem alla till ett stopp. När hon tar sin tillflykt till Waffle House möter hon Stuart, som öppnar både sitt hem och sitt hjärta för henne.

Jag har inte läst något av Maureen Johnson tidigare, men tycker att det här var en väldigt trevlig bekantskap. Jubilee har en härlig personlighet och humor så det blir över, vilket gör det hela till en rolig berättelse att läsa. Det blir lite smågalet och humoristiskt, men samtidigt charmigt och romantiskt så att jag bara myser.

Den andra berättelsen är A Cheertastic Christmas Miracle av John Green. Vännerna Tobin, JP och the Duke sitter på soffan hemma hos Tobin och njuter av ett Bond-maraton. Då ringer Keun, som jobbar på Waffle House, med en tydlig och desperat önskan: att de ska trotsa snöstormen, komma till Waffle House på stört och ta med sig Twister-spelet.

Det är den av berättelserna jag tycker minst om, men så är jag ju heller inte så förtjust i John Green som alla andra verkar vara. Den är lite grabbigare i tonen, vilket bjuder på ömsom underhållning, ömsom en önskan att dunka Tobins huvud i en vägg. När the Duke beskrivs som att ha mer personlighet än andra tjejer eftersom hon är en tomboy ville jag kräkas. Annars är det väl en ganska typisk John Green-berättelse, vilket innebär att det blir trevlig läsning. Färden till Waffle House blir både spännande och rolig.

Let It Snow avslutas med Lauren Myracles The Patron Saints of Pigs. Addie har gjort ett riktigt dumt misstag, vilket krossat hjärtat på killen som hon älskar. Denna jul måste hon lära sig en del hårda sanningar och se om hon kan växa som människa.

Det här är den novell som folk tycks ha svårast för, men är nog den som jag nästan gillar mest fastän den inte är fullt lika bra skriven som de andra två. Addie är en självisk, imperfekt karaktär som låter allt handla om henne. Novellen refererar till den klassiska julfilmen It’s a Wonderful Life och jag vet inte om det bara är jag som tolkar in att den rör sig på ett lite övernaturligt plan. Men det pågår en tydlig karaktärsutveckling genom hela novellen som jag uppskattar.

Vad ska jag säga avslutningsvis om Let It Snow? Det är väldigt amerikanskt, drösvis med snö och charmigt. Bra julläsning, helt enkelt.

Andra bokbloggare om Let It Snow

Beas bokhylla; Eli läser och skriverJust här – just nu; Prickiga Paula och böckernaSofies bokblogg; Vår Bokvärld

Tomtemaskinen av Sven Nordqvist

Författare: Sven Nordqvist
Illustratör: Sven Nordqvist
Serie: Pettson & Findus, #7
Förlag: Opal (1994)
Antal sidor: 129 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Julen närmar sig. Grannarnas barn har berättat för Findus om tomten. Nu ser han väldigt mycket fram emot julafton och vill att tomten ska besöka även honom. Pettson är rädd för att Findus ska bli mycket besviken när det inte kommer någon tomte. Borde det inte gå att konstruera en tomtemaskin? Projektet uppslukar Pettson, som visar sig vara mycket svårare än han hade väntat sig. Men till julafton är tomtemaskinen nästan klar. Fast så klart, den fungerar inte helt perfekt…

Tomtemaskinen skiljer sig en hel del gentemot Pettson får julbesök. Det är en mer avancerad berättelse med mycket mer text än den tidigare och fler sidospår i berättelsen att hålla reda på, vilket nog gör att den yngre läsaren får anstränga sig lite mer. För min egen del så uppskattar jag det, men fylls inte av samma känsla som när jag läste den tidigare boken. Kanske läste jag dem för tätt in på varandra? Eller så är det för att Tomtemaskinen började sitt liv som julkalender och senare blev bok, vilket gör att berättande känns mer episodiskt.

Pettson och Findus relation har utvecklats ytterligare i Tomtemaskinen, men också hur omvärlden uppfattar dem. Fortfarande känner jag mycket med karaktärerna. Här försöker Pettson ordna en fin överraskning åt Findus, men blir så uppslukad av projektet att han ofrivilligt ignorerar honom och får honom att må dåligt. Har vi inte alla gjort det någon gång – försökt ordna en överraskning, bara velat kunna säga det, men inte gör det för att inte förstöra det, och det blir lite pannkaka av det hela?

Jag upplever heller inte att illustrationerna i Tomtemaskinen är lika detaljerade som i den andra, även om detaljerna även finns här. Jag uppskattar så mycket med Sven Nordqvists konstnärskap: komposition, färgval och, som sagt, de små dolda detaljer som finns i så gott som varje bild. Kombinationen av text och bild gifter sig så väl för att skildra dessa två charmiga karaktärer.

Det är lite mer fart och fläkt i Tomtemaskinen. Som vanligt är det mycket som ska förberedas inför jul och Findus ska ”hjälpa” till, även om det inte alltid blir så bra. Det finns till och med en otäck scen i form av en mardröm. Tomtemaskinen bjuder inte på en endaste tråkig stund.

Och visst ger även Tomtemaskinen julstämning. Jag ska nog införa en tradition att läsa dessa varje år kring jul.

Andra bokbloggare om Tomtemaskinen

MsHisingen