Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Författare: Therese Lindgren
Förlag: Bokförlaget Forum (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Therese Lindgren är Sveriges största kvinnliga youtuber. Sitt konto startade hon under en sjukskrivning för utmattningssyndrom och sedan har det rullat på. Hennes hyllade videor består av allt från glada makeuptips till tårar i ensamhet. Men att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över och här öppnar hon upp om sin panikångest och hur det är att leva med det. Hon tar sig an ämnet från olika vinklar: från en personlig, lätt humoristisk vinkel till fakta. Målet är att berätta om dels sin egen psykiska ohälsa, dels synliggöra hur vanligt det är och att de flesta människor kommer drabbas någon gång under livet.

Med tanke på den generation jag tillhör så är det väldigt märkligt att jag har absolut nollkoll på Youtube och vad som pågår där. Det händer att jag använder det för att lyssna på musik. Punkt. Så jag hade aldrig hört talas om Therese Lindgren innan hennes debutbok Ibland mår jag inte så bra slog ned som en blixt från klar himmel. Det talas alldeles för lite om psykisk ohälsa, så jag ville givetvis läsa boken.

På ett lättläst och engagerande vis berättar Lindgren i Ibland mår jag inte så bra om hur det är att leva med panikångest. Om den där första attacken när hon trodde att hon hade fått en stroke. Om hur panikångest känns. Vad som händer när en söker hjälp och olika former av terapi. De personliga erfarenheterna varvas med fakta, såsom diagnoskriterier ur DSM-V och vilka resurser det finns att vända sig till om en mår psykiskt dåligt.

Ibland mår jag inte så bra är en bok som idag behövs när sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa stegras i höjden, samtidigt som så många känner sig ensamma i det. Vi vet att många drabbas, ändå pratar vi inte om det. Det är nästan skambelagt, vilket är absurt. Ingen skulle be någon gå på ett brutet ben, men om du har panikångestattacker, depressioner, insätt valfri diagnos här, som svårt begränsar dig i vardagen så förväntas du bara skaka det av dig och sluta ”sjåpa” dig. Men psykisk ohälsa är minst lika verklig som somatisk ohälsa. Det förtjänas att tas på samma allvar.

Personligen hade jag nog väntat mig lite mer av Ibland mår jag inte så bra. Nu känns den väldigt grundläggande. Det är onekligen en välskriven bok och jag vet att den kommer att göra enorm nytta. Flera jag känner har mått så bra av att hitta den här boken, att inse att de inte är ensamma i sina upplevelser, att den redan där är värd sin vikt i guld.

Ibland mår jag inte så bra är en bok som jag tycker att alla borde läsa. Så viktig är den.

Andra bokbloggare om Ibland mår jag inte så bra

Just nu, just här; Boktokig Eva Boström; JoS blogg; Agnes bokblogg

Tess of the d’Urbervilles av Thomas Hardy

Författare: Thomas Hardy
Förlag: Alma Classics (2015)
Antal sidor: 520 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Tess Durbeyfield är en vacker, men fattig, ung flicka. När familjen förlorar sin enda häst i en olycka, hamnar hon under press att ta kontakt med den aristokratiska familjen d’Urbervilles, som föräldrarna tror att de är släkt med och att de kan rädda dem från fattigdom. Olyckligtvis för Tess hamnar hon i händerna på den amoraliske Alex d’Urberville, som förför och förskjuter henne. Medan hon försöker återuppbygga sitt liv faller hon för den dygdige Angel Clare och måste hitta ett sätt att besegra sitt förflutnas demoner.

Mina mamma har försökt få mig att läsa Tess of the d’Urbervilles i flera års tid nu, utan något större resultat. Pinsamt nog fick jag inte upp intresset för att läsa Thomas Hardy förrän jag såg en recension av filmatiseringen av Far from the Madding Crowd och de pratade om Hardys sätt att porträttera kvinnor. Den sista sparken i baken fick jag av Samantha Ellis Mina hjältinnor.

Min läsning av Tess of the d’Urbervilles går trögt. Inte för att jag någonsin under läsningens gång upplevde den som dålig, utan för att den är skriven på ett sätt som gör att det inte går att hasta igenom den. Det är en tung bok då Tess råkar fruktansvärt illa ut och det tycks fortsätta komma, allt skrivet på ett typiskt målande artonhundratalsvis med långa utsvävningar till naturbeskrivningar. Vad som räddar den från att kännas alltför tung, men som också gör att jag kanske inte riktigt tar den till mitt hjärta, är att den är skriven på ett lätt distanserat vis. Vi betraktar karaktärerna utifrån och kommer dem aldrig riktigt nära.

Tess of the d’Urbervilles är en intressant skildring av mäns och kvinnors olika levnadsvillkor. Trots att Tess blir våldtagen (ursäkta Wikipedia, men jag tycker inte det går att läsa det som något annat när Alec ger henne något ur ”druggist’s bottle” och hon sover när han kommer tillbaka) är det hon som får bära skammen och vars rykte blir förstört. På den viktorianska moraliska skalan där både Tess och Angels relationer innan äktenskapet ses som förfärliga, så anser sig ändå Angel att han har rätt att sätta sig moraliskt över Tess. Trots att han erkänner att hon inte har gjort något, utan har fått det gjort mot sig. Hardy belyser den rigida moral som styr kvinnans plats i det viktorianska samhället (och som ibland, tyvärr, känns alltför aktuellt även idag.)

Tess of the d’Urbervilles är en intressant skildring av dubbelstandarden kring manligt och kvinnligt sexuellt beteende, men läsningen gick trögt. Jag tror den kan vinna på en omläsning i framtiden.

Doctor Strange är lite av en besvikelse

Regissör: Scott Derrickson
Manus: C. Robert Cargill
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Rachel McAdams, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Chiwetel Ejiofor
Produktionsår: 2016
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Stephen Strange är en fruktansvärt arrogant man, men oerhört skicklig hjärnkirurg. Efter en bilolycka uppstår svåra nervskador i hans händer. Det finns inte en chans att han ska kunna ställa sig i operationssalen igen. Desperat söker han efter alla möjliga och omöjliga sätt att återfå sina händer. Ett spår leder honom till Nepal, där han möter en mystiker som kallas för The Ancient. Under hennes ledning utvecklas han till en mäktig trollkarl med uppdrag att försvara världen mot ondska.

Doctor Strange är en av Marvels hjältar som jag inte är särskilt bekant med. Men kombinationen av magi och Benedict Cumberbatch gjorde att jag genast kände mig lockad av denna film. Tyvärr blir jag lite besviken.

Doctor Strange innehåller en hel del fina skådespelarprestationer. Benedict Cumberbatch är alltid bra och lyckas återigen porträttera en älskvärd skitstövel. Manuset gör dock att jag ställer mig frågan vari skillnaden mellan Tony Stark och Stephen Strange egentligen ligger, men det är en bara en parentes. Tilda Swinton porträtterar den uttryckslösa The Ancient på ett i närmast humoristiskt vis. Även Chiwetel Ejiofor gör en fin insats i sin lilla biroll, som dock känns som om den utlovar att bli utökad i en uppföljare.

Jag använder Doctor Strange som en verklighetsflykt efter terrordådet i Stockholm. Som sådan bjuder den på action, humor och en hel del värme. Jag får mig en del goda skratt under filmens lopp. Men så är det grejen med specialeffekterna. Jag är så fruktansvärt allergisk emot när film ser ut som ett spel och det gör det hela tiden i Doctor Strange. Det finns ambitioner att skapa en inverterad verklighet a la Inception, men det fungerar inte därför att jag sitter där och undrar vart jag har förlagt min spelkontroll. Det är inte snyggt gjort, helt enkelt, utan blir alldeles för mycket.

Doctor Strange är också en originfilm, men inte heller där känns det som om det lyckas helt. Det blir en väldigt lång introduktion till vem Stephen Strange är och hur han börjar lära sig använda sina krafter. Sedan ramlar det helt plötsligt iväg när han blir en fullfjädrad superhjälte och den stora slutstriden står inför portarna. Slutet blir hafsigt hopslängt. De utnyttjar definitivt inte potentialen i Mads Mikkelsens skurk fullt ut, utan hans motiv och personlighet förblir endimensionella.

Doctor Strange har sina bra sidor, men känns inte helt genomarbetad. Ändå är jag pepp på en uppföljare, som jag tror kommer bli bättre nu när han är etablerad som hjälte, men även teasern om att vi kommer att se Strange dessförinnan.

Grekiska myter och sagor av Claes Lindskog

Författare: Claes Lindskog
Förlag: Natur och Kultur (1988)
Antal sidor: 160 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

I Grekiska myter och sagor berättas de grekiska myterna och sagorna på ett enkelt vis. Läsaren får göra sig bekantskap med Zeus, Hera, Artemis och Apollon, om Orfeus kärlek till Eurydike, det trojanska kriget och Odysseus irrfärder.

Min förälskelse i mytologi började med Amy Cruses Myternas bok. Sedan dess har jag levt efter devisen att det inte går att ha för många böcker om mytologi, men ibland har vissa böcker märkligt nog blivit stående i bokhyllan trots mitt stora intresse. Claes Lindskogs Grekiska myter och sagor är en av dem.

Med rätta, visar det sig med facit i hand, och Grekiska myter och sagor kommer nog inte få stanna kvar i min bokhylla. Det är en tunn pocket som inte ger mer än torra sammanfattningar av myterna. Jag hade kanske förväntat mig lite mer dramatisering, lite mer som korta noveller, men det var nog en orealistisk förväntan. Ändå måste jag imponeras av hur uttömmande boken är. De flesta myter och sagor, kända såväl som mindre kända, finns med.

Sedan när en läser alla myterna på rad som en gör i Grekiska myter och sagor blir det tydligt hur många av myterna som innehåller självmord. Det är nästan så att den som är lagd åt det hållet skulle kunna ta sig en shot varje gång någon begick självmord och förmodligen få en trevlig fylla. Alternativt alkoholförgiftning. Jag vet inte riktigt.

Mellan myterna i Grekiska myter och sagor finns avsnitt som handlar om hur mytiska motiv har förvaltats och lyfts fram i andra kulturella sammanhang. Allt från psykoanalysen till lyriken och konsten. Myterna lever i högsta grad kvar i vårt moderna berättande. Det är intressant läsning.

Grekiska myter och sagor ger en lättöverskådlig bild av den grekiska mytologin, men det finns betydligt bättre skrivna böcker i ämnet.

Jul med Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Illustratör: Dan Williams
Originaltitel: A Gift From Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Gatukatten Bob, #3
Förlag: NoNa (2015)
Antal sidor: 153 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Julen har aldrig varit en favorithögtid för James del. Värre ser det ut att bli vintern 2010, som är notoriskt iskall och får James framtidsutsikter att se dystra ut. Hans hälsa är klen och pengarna räcker varken till värme eller till el, vilket hotar att förstöra den julmat som han samlat ihop över tid till sig själv och Bob. Det finns inget annat val än att trotsa den bistra kylan och ge sig ut på de snöiga gatorna. Men med lite hjälp från Bob, vännen Belle och många vänliga Londonbor förstår han till sist vad som är så speciellt med julen och hur mycket han själv har förändrats sedan Bob kom in i hans liv.

När jag hade läst de andra två delarna om James och Bob kände jag att jag nog var tvungen att läsa den tredje också. Lyckligtvis var Jul med Bob med på bokrean så jag kunde beställa hem den och nästan direkt sätta tänderna i den. En bit in i boken insåg jag att jag kanske borde ha sparat den till jul, då den förmodligen kommer mer till sin rätt.

Även om jag fortfarande får känslan när jag läser Jul med Bob att Bowen försöker mjölka succén från den första boken, så känns det som om det här är böcker som behövs. Folk är mer benägna att läsa gulliga böcker om djur än om livet på gatan, men med hjälp av Bob och sin historia kan Bowen skildra hur det är att hanka sig fram utan att riktigt veta om en någonsin kommer ha tillräckligt med pengar. Att ständigt oroa sig för att höra pipet från mätarna som varnar för att värmen kommer att stängas av. Genom de här böckerna ger han en insikt i ett liv som förmodligen är främmande för de flesta av hans läsare. Men som också kan väcka empati och engagemang.

Sedan är det ju en söt historia. Jul med Bob är inget undantag. Bob och Bowen har en alldeles särskild relation, och värmen mellan dem riktigt strålar ut från raderna på sidan. Relationen mellan människa och djur är så varmt skildrad att jag riktigt myser. Och sedan bidrar ju Dan Williams svartvita illustrationer till bokens charmfaktor.

Jul med Bob är riktigt charmig feelgood, men bör nog snarare läsas i juletider där den kommer mer till sin rätt.

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob (recension)

Mitt liv med Bob (recension)

Jul med Bob

Våra mest älskade sagor: En förtrollande sagoskatt

Medverkande författare: Helge Kjellin, Gallie Åkerhielm, Cyrus Granér, Einar Norelius, Beth Birkenhain, Irmelin Sandman Lilius
Illustratörer: John Bauer, Einar Norelius, Hans Arnold, Gustaf Tenggren
Förlag: Bokförlaget Semic (2010)
Antal sidor: 126 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Jag är barnsligt förtjust i sagor och när jag fick syn på Våra mest älskade sagor i en outletbutik förra året så var jag bara tvungen att köpa den. Här samlas åtta ”nyskrivna” sagor och gamla folksagor, alla vackert illustrerade av olika tecknare.

Våra mest älskade sagor inleds med Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, skriven av Helge Kjellin och illustrerad av John Bauer. I berättelsen möter prinsessan Tuvstarr en älgtjur som tar med henne på en resa. Berättelsen blandar in sagans sensmoral med nordisk folktro på ett fint vis, samtidigt som Bauers vackra illustrationer förgyller upplevelsen.

Den åtföljs av Såna tomtar finns inte, skriven av Gallie Åkerhielm och illustrerad av Einar Norelius, och som handlar om Iffe, som är en i-tomte. Men han tappar bort sin prick och kan inte få en ny om han inte skaffar den på egen hand. Underfundig och humoristisk saga om vad som egentligt är sann godhet.

Den tredje sagan är en folksaga, Snipp, Snapp, Snorum, som Hans Arnold har illustrerat. En pojke går miste om sitt arv, men byter till sig tre stora hundar som hjälper honom i diverse kniviga situationer. Motivet är välbekant, även om jag nog inte har läst den här versionen tidigare. Hans Arnolds illustrationer är rätt speciella, men passar sagan väl.

Än mer välbekant är Sagan om de fyra stortrollen och lille Vill-Vallareman, skriven av Cyrus Granér och John Bauer. När den gamle trollkungen går bort vill de fyra stortrollen förstås ta hans plats och kivas om vem som ska bli kung, med katastrof för trollsläktet. Tur att Vill-Vallareman vet råd. En humoristisk saga som visar sig att det kanske inte alltid är bäst att vara störst, utan du måste ha lite innanför pannbenet också. John Bauer gör några av sina vackraste illustrationer här.

Einar Norelius har både skrivit och illustrerat nästa saga: Pojken som fick solgull i säcken. En pojke hjälper ett troll och belönas med en säck guld, men inte vilket guld som helst utan solguld. Med hjälp av säckens innehåll kan han kanske bota en kungs svårmod och vinna en prinsessas hand. En av mina favoriter i samlingen då den är fantasifull som få och jag tycker mycket om Norelius illustrationer.

Men min absoluta favorit är nog Lindjungfrun av Beth Birkenhain. Gustaf Tenggren har illustrerat sagan om en riddare som såras dödligt, men som helas av en mystisk jungfru och som han till varje pris vill gifta sig med. En vemodig saga som lämnade ett känslomässigt eko hos mig. Den kommer att dröja sig kvar länge.

Folksagan Lilla Rosa och Långa Leda är illustrerad av Einar Norelius. Ett klassiskt motiv med en god flicka som får en elak styvmor och styvsyster som vill henne illa när det går henne väl. Egentligen är det inget större fel på sagan, men det är ju ett motiv som har gjorts till död och förbannelse även om den här versionen har lite roliga detaljer.

Mer originell är i så fall den avslutande sagan, Godvädersdraken, som skrivits av Irmelin Sandman Lilius och illustrerats av Hans Arnold. Sömmerskan Krysantemum har en vas som hennes farfar tagit med sig från Kina. Bara det att det inte är en vanlig vas och hon råkar släppa en drake fin. En lite ovanligare miljö och mycket fantasifulla element gör den saga till fin läsning.

Överlag är Våra mest älskade sagor en riktig skatt och prydnad för bokhyllan. Sagofantaster bör läsa den.

Katter av Emily Williams

Författare: Emily Williams
Originaltitel: A Concise Guide to Cats
Översättare: Gunilla Boman
Förlag: Parragon (2007)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Katter är en grundläggande guide till kattdjuret och dess historia. Från dess härstamning från de afrikanska vildkatten till hur den vördades i Egypten och har blivit en av vår tids mest populära husdjur. Boken innehåller också ett avsnitt med de mer eller mindre vanligaste kattraserna. (Eftersom boken troligen i grunden är amerikansk är många raser som nämns inte godkända i Sverige.) Avslutningsvis finns en guide till hur du bör tänka när du väljer katt, vad du ska göra om den blir sjuk och lite annat som är bra att veta för en kattägare.

Jag är i grund och botten kattmänniska. När min mamma undrade om jag ville ha ett husdjur som liten så var det alltid en katt jag ville ha, men då hon är fruktansvärt allergisk så har det aldrig gått. Ändå kan jag inte hjälpa att jag köper på mig böcker som denna, Katter, där jag kan läsa mer om ett av mina favoritdjur.

Översättningen av Katter är lite knepig. Det är något som stör, utan att jag riktigt kan sätta fingret på det. Men den känns knackig och styltig, vilket förstör läsflytet. Jag är inte tillräckligt insatt i kattvärlden för att veta om de använder så mycket engelska termer eller om det är något som har gått snett i översättningen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att ingen, någonstans, tycker att det är okej att stava Scottish Fold med ”k.”

Som bok är Katter intressant. Det är en lättbegriplig introduktion till katten som husdjur och berättar intressant om dess historia. Jag lär mig en hel del nytt, som att katter egentligen genetiskt är tabbymönstrade eller att geparden har så trubbiga klor att den jagar ifatt sitt byte och sedan stryper det. Det är lite allmän kuriosa som gör boken klart värd att läsa. Alltid kul att lära sig något nytt.

Därtill är Katter fylld av vackra färgbilder, så det finns gott om vackra missar att vila blicken på. Bilderna underlättar också vid avsnitten om de olika kattraserna eftersom det blir lättare att se skillnader och likheter mellan dem, samt att det lättare bygger upp en bild av vad som är karaktäristiskt för en viss ras.

Katter är en trevlig introduktionsbok till katten som husdjur, men ger kanske inte alltför uttömmande information.

Markus av Trolyrien av Joseph A. Davis

Författare: Joseph A. Davis
Förlag: Pärlan förlag (2016)
Antal sidor: 385 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Markus är i skidbacken när han får se sig själv svischa förbi. Distraherad råkar han ut för en olycka som gör att han hamnar på sjukhus. Därifrån kidnappas han av den vackra, men märklig Diomeda som tycks tro att han är prins över en plats som kallas för Valarien. I nästa stund befinner han sig i en märklig värld där kläder växer från träd, gräset är blått och en riktigt artig hälsning medför salivfläckar på kläderna. Ingen tror honom när han säger att han inte är prinsen, så han måste motvilligt inta rollen som landets sköld. Ingen lätt uppgift med tanke på att skräckinjagande monster håller på att invadera. Tillsammans med Diomeda ger sig Markus ut på jakt efter den legendariske kung Josuas talismaner, som kanske, om de gamla sagorna stämmer, är deras enda hopp.

Markus av Trolyrien är ingen bok som jag direkt hade hört talas om innan författaren skrev till mig och undrade om jag ville läsa hans bok. Den lät lite underhållande, så jag bestämde mig för att tacka ja och det är jag glad över att ha gjort.

Inledningsvis känns Markus av Trolyrien som en klassisk fantasyberättelse: en ung pojke kommer till en annan värld, måste försvara den och får ett uppdrag. Men även om elementen är klassiska så finns det så mycket ren berättarglädje i Markus av Trolyrien att den blir något eget. Det är fullt av udda saker som att städer har jättesniglar, folk spottar på sina kungligheter för att betyga vördnad och kungligheterna flyger runt på jättefjärilar. Det är kul och det är unikt. Kulturskillnaderna mellan Valarien och Trolyrien leder till en del roliga sekvenser.

Markus av Trolyrien är också riktigt spännande. Oftast finns det ett ständigt sug att fortsätta läsa, att få veta vad som händer. Det sker nämligen en massa förvecklingar, och Markus får inte veta allt och vet inte riktigt vem han kan lita på.

Jag skriver oftast, för det finns också stunder då Markus av Trolyrien segar ihop en aning. Det känns som om boken blir något för lång, att vissa sekvenser med behållning hade kunnat klippas bort för att få upp tempot lite.

Men för den som letar efter klassisk fantasy i lite av Terry Pratchetts anda sitter Markus av Trolyrien fint. Den bjuder på en underhållande, spännande lässtund.

Andra bokbloggare om Markus av Trolyrien

Tusen sidorVästmanländskans bokblogg

Spelkortsmysteriet av Jostein Gaarder

Författare: Jostein Gaarder
Originaltitel: Kabalmysteriet
Översättare: Mona Eriksson
Förlag: Rabén & Sjögren (1997)
Antal sidor: 355 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget. Finns på Bokbörsen.

När Hans Thomas var liten stack hans mamma för att finna sig själv. Nu har han och farsan fått upp ett spår efter henne, ett spår som kommer ta dem på en märklig resa genom Europa. Under resans lopp möter de en rad märkliga personer, däribland en bagare som ger Hans Thomas en underlig bok som verkar skriven för honom. Ju mer han läser i boken, desto mer förundrad blir han. Hans eget liv verkar vara sammanflätat med fantastiska händelser som skedde för många år sedan.

Okej, saker som inte direkt bådar gott för en bok är när jag ser den i listan över böcker jag inte har skrivit recension om är ”va, har jag läst den här?” Det finns förstås anledningar till att Spelkortsmysteriet har blivit stående länge i bokhyllan, trots att jag har älskat en hel del som jag har läst av Jostein Gaarder.

Ändå börjar allt så bra. Spelkortsmysteriet är inledningsvis lite Gaarder när han är som bäst: filosofiska utsvävningar (om du ska läsa den här författaren måste du vara intresserad av filosofi) och en berättelse invävd i en berättelse. Kanske inte lika snyggt gjort som i Sofies värld, men ändå tillräckligt skickligt för att jag ska sitta fängslad av Hans Thomas berättelse.

Vad är det då som stör mig med Spelkortsmysteriet? Det enda jag riktigt kan sätta fingret på är upprepningarna. Något som känns som om det är vanligt i särskilt lite äldre ungdomsböcker, som om författaren inte riktigt litar på läsaren utan riktigt måste hamra hem budskapet. Jag vet inte hur många gånger Hans Thomas frågar sig hur bullboken hänger ihop med hans liv, men det är tillräckligt många gånger för att jag ska reagera och bli irriterad.

Annars tycker jag nog ändå om Spelkortsmysteriet. Det finns en berättarglädje i den som tilltalar mig. De absurda och märkliga inslagen är också något annat som jag gillar, särskilt när Hans Thomas kommer fram till avsnittet om ön med purpurbruset. Det är ju framförallt boken han läser som stjäl the show. Hans egen historia och sökande kommer lite i skymundan, trots att de är kopplade till varandra.

Spelkortsmysteriet gjorde kanske inte något särskilt bestående intryck på mig, men det är ändå en läsvärd bok.

Om jag var din tjej av Meredith Russo

Författare: Meredith Russo
Originaltitel: If I Was Your Girl
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit (2016)
Antal sidor: 280 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Amanda Hardy har hittills inte levt ett lätt liv. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hatat sig själv och kroppen hon föddes i. Varför? Hon föddes som Andrew. Nu har hon flyttat till sin pappa i en ny stad där hon kan börja om. Redan första dagen möter hon den snälle killen Grant och en innerlig kärleksrelation utvecklas mellan dem. Men ju djupare hennes känslor blir för honom, desto mer vill hon dela av sig själv och sin bakgrund. Frågan är om han kommer att förstå.

Förväntningar är farliga ting. Det är så lätt att bygga upp bilder och idéer som en bok sedan aldrig kan motsvara. Jag har haft fruktansvärt höga förväntningar på Om jag var din tjej, som den omöjligen kan leva upp till. Inte för att det är en dålig bok, långt ifrån, men den är inte lika bra som jag hade förväntat mig.

För det första är Om jag var din tjej en typisk ungdomsbok. Då menar jag urtypisk med riktigt förutsägbar handling: ny tjej, ny stad, möter kille som skapar pirr i kroppen, skaffar sig nya vänner varav en givetvis är riktigt strulig, det förflutna sätter käppar i hjulet. Onekligen är det bra att den är så typisk därför att den avdramatiserar att Amanda är trans genom att sätta hennes berättelse i en rätt så stereotypisk ram.

För det andra fick jag lite problem rent språkligt när det kom till Om jag var din tjej. Meredith Russo skriver på ett tämligen rättframt och okomplicerat språk, men ibland kommer det fram märkliga liknelser som får mig att stanna upp. Det finns en scen som lever sig kvar hos mig, och inte på ett positivt vis, där Amandas och Grants ögon dansar mot varandra.

Däremot upplever jag inte att Om jag var din tjej är en idealisk solskenshistoria, som den ibland har anklagats för att vara. Den väjer inte för de svåra sakerna, som psykisk ohälsa eller suicidalitet. Eller för den utsatthet som transpersoner upplever dagligen. Men samtidigt väger den upp dessa delar med acceptans och värme, vilket kan behövas. Ungdomsböcker som handlar om transtjejer är ofta överväldigande negativa, och det behövs böcker som visar på hopp och ljus.

Om jag var din tjej är kanske inte den fantastiska bok jag hade väntat mig, men det är en bra bok och den fyller definitivt ett behov som finns i ungdomsbokshyllorna.

 

Andra bokbloggare om Om jag var din tjej

enligt OLitteraturkvalster & småtankar; Prickiga Paula och böckerna; Fiktiviteter; Västmanländskans bokblogg; Feministbiblioteket; Eli läser och skriver; Annas bokblogg; Lottens bokblogg; Nellons bokblogg; Tickmicks bokblogg