Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes

Författare: Jojo Moyes
Originaltitel: The Last Letter From Your Lover
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Printz (2014)
Antal sidor: 490 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Året är 1960 när Jennifer Sterling vaknar upp på sjukhuset efter en bilolycka. Hon minns inget av hur hon har hamnat där, vem hennes man är, vem hon själv är. Vilsen i sitt eget liv, hittar hon ett mystiskt och passionerat kärleksbrev skrivet till henne från en främling. En främling som ber henne att lämna sin man. År 2003 hittar journalisten Ellie samma brev i arkivet på tidningen där hon arbetar. Historien bakom fängslar henne och hon hoppas att det ska kunna väcka liv i hennes haltande karriär. Dessutom, om dessa två älskade fick ett lyckligt slut är kanske hennes egen romans inte dödsdömd.

För ett par år sedan läste jag min första bok av Jojo Moyes, Etthundra mil, som definitivt gav mig mersmak för hennes författarskap. Sista brevet från din älskade införskaffades därför under bokrean 2016, men tyvärr faller jag inte lika handlöst för den som jag gjorde för den andra.

En stor del av det hela beror nog på att nutidshistorien i Sista brevet från din älskade inte griper tag i mig. Faktum är att den känns skapligt onödig. Det är svårt att engagera sig i Ellies otrohetshistoria eller karriärtrassel, utan det känns mest som utfyllnad för att lägga upp för den verkliga historien: den om Jennifer och hennes mystiska älskare. Överlag upplever jag upplösningen som lite krystad och tillrättalagd, då jag redan har fått svar på de flesta av mina frågor.

Sista brevet från din älskare är nämligen uppbyggd lite som ett mysterium. Först är det ju mycket om vem Jennifer själv är och vem B är, och sedan nystas det i hur de träffades. Moyes rör sig skickligt mellan olika tidsplan för att ge läsaren pusselbitar till helheten utan att det någonsin blir rörigt. Händelseförloppet hon skildrar är nyanserat och låter det komplexa i relationen komma fram, även om hon inte riktigt kan motstå impulsen att demonisera den äkta mannen. Skildringen av en kvinnas livsvillkor under 60-talet i jämförelse med 2000-talet är kanske det enda rättfärdigandet av att nutidshistorien finns med. Det är lätt att glömma att det har hänt förhållandevis mycket under 40 år.

Sista brevet från din älskare är lättsmält och underhållande historia som nog inte kommer att leva sig kvar hos mig särskilt länge.

Andra bokbloggare om Sista brevet från din älskade

BokpoolBoktokig; Carolina läser; hyllanKattugglan; Min bokblogg; Nellons bokblogg

Tvillingarna Thornthwaites testamente av Gareth P. Jones

Författare: Gareth P. Jones
Originaltitel: The Thornthwaite Inheritance
Översättare: Carla Wiberg
Förlag: Bonnier Carlsen (2010)
Antal sidor: 335 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Lorelli och Ovid Thornthwaite är inte som de flesta andra trettonåringar. De bor i en stor och kuslig herrgård, blir hemundervisade och är arvtagare till en enorm förmögenhet. Men det som gör dem är verkligt ovanliga är att de inte kan sluta försöka döda varandra! På deras trettonårsdag föreslår dock Ovid en vapenvila. För en gångs skull är tvillingarna fullständigt överens – ändå fortsätter de raffinerade mordförsöken!

Under en period var det flera bokbloggare som skrev om Tvillingarna Thornthwaites testamente. Det snygga omslaget och speciella handlingen gör ju boken särskilt lockande, så när jag hittade boken på Myrorna fick den självfallet följa med mig hem.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är lite som om Familjen Addams möter Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Åtminstone verkar det som om Gareth P. Jones vinnlägger sig om att ha lite av den tonen, vilket skapar ett mörkt och absurt äventyr som dock inte riktigt tar ut svängarna utan istället tar den snälla vägen. Ett annat sätt att beskriva det är som en blandning mellan mörk humor och pusseldeckare.

Dessvärre blir jag lite besviken på Tvillingarna Thornthwaites testamente. Jag listar tidigt ut hur det hela ligger till och blir i närmast irriterad över att tvillingarna själva inte fattar det. När upplösningen kommer är det på ett klassiskt Agatha Christie-vis med alla samlade i ett rum när det stora avslöjandet kommer, men tyvärr blir det ett antiklimax.

Tvillingarna Thornthwaites testamente är ett udda och humoristiskt mysterium som tyvärr är lite väl förutsägbart.

Andra bokbloggare om Tvillingarna Thornthwaites testamente

BoklystenMsHisingenSannas bokhylla

Kattguden av Ingerun Sjösvärd

Författare: Ingerun Sjösvärd
Förlag: Mrs Seasword (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Som barn blev Liam biten av en katt och har sedan dess inte varit så förtjust i djuren. Desto mer förtjust är han i fotboll, även om mamma säger att han måste sköta skolan för att få fortsätta spela. Mamma och pappa jobbar mycket, vilket gör att Liam känner sig ensam. Men då kan han alltid besöka grannen Olle. Han har alltid tid att prata och ofta hjälper han till på fotbollsträningarna. En dag finns Olle inte i sin lägenhet, utan han har blivit vräkt. Istället bor han i parken, omgiven av en massa katter. Det är något skumt på gång och Liam blir snart varse om att ett ont kattväsen vill ta över världen. Kan han stoppa henne? Vill han göra det?

När jag började blogga 2012 var Boktjuven en av de första bokbloggar som jag började följa regelbundet. Därmed blev det självklart att jag ville läsa hennes debutroman Kattguden när den kom. Jag deltog i en tävling och hade turen att vinna den.

På ett rakt och enkelt språk debuterar Ingerun Sjösvärd med en spännande och lite småruskig berättelse för barn i mellanåldern. Kattguden blandar inslag från egyptisk och biblisk mytologi för att skapa ett äventyr som gör att du nog betraktar katter med lite misstänksamhet. De här vill inget hellre än att göra människorna till sina slavar.

Ibland kan det dock finnas en tendens till övertydlighet i berättandet, som om Sjösvärd inte riktigt litar på läsaren. Jag tror varken den tänkta målgruppen eller deras föräldrar behöver en förklaring om att FIFA är ett fotbollsspel, till exempel, utan det framgår i sammanhanget.

Men annars är Kattguden en spännande och intressant debut som håller läsaren i sitt grepp från första till sista sidan.

Andra bokbloggare om Kattguden

Havsdjupens sal; Lillabus läser; Läsresan; Mitt bokliga liv; MsHisingen; Prickiga Paula och böckerna; Västmanländskans bokblogg

Rum 213 av Ingelin Angerborn

rum 213

Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 195 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Elvira borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. När hon hittade lappen om kollot hade anmälningstiden redan gått ut och hon borde inte ha fått komma. När hon kom borde bilen med nummerskylten RUM 213 kanske ha varnat henne. Särskilt när hon fick rum 213 och mystiska saker började hända. Fönster slår igen, saker försvinner och rumskompisen Bea vaknar skrikande i natten eftersom hon har sett en vitklädd flicka. Vad är det egentligen som händer i rum 213?

Ingelin Angerborn har skrivit flera skräckböcker för mellanåldern. Mer än en bokbloggare har skrivit gott om dessa böcker, så när Rabén & Sjögren erbjöd chansen att ladda ned Rum 213 gratis slog jag till.

Rum 213 är en klassisk sommarlovsrysare. Vi har något olycksbådande (rumsnummer 13), saker som försvinner, misstankar som kastas mot varandra, alltmer otäcka händelser som sker… För den tilltänkta målgruppen kan jag tänka mig att stämningen byggs upp suggestivt och det kanske blir riktigt läskigt. För mig som är gammalt i gamet känns det som gammal skåpmat.

Det känns heller inte som om karaktärer eller relationer upprättas på ett särskilt djupt vis i boken. Berättelsen drar nytta av att barn i den här åldern knyter snabba, djupa vänskapsband, men relationerna känns inte i mig som läsare. Inte heller den här sommarlovsförälskelsen i skuggfigurerna till killar griper tag i mig. Nej, persongalleriet kändes tämligen platt.

Rum 213 var således inte riktigt min melodi, utan kanske lite väl mycket av en klassisk sommarlovsrysare.

Andra bokbloggare om Rum 213

Bookfinger; Eli läser och skriverJennys bokstavliga vardag; Mias bokhörna

A Game of Chess and Other Stories av Stefan Zweig

Författare: Stefan Zweig
Originaltitel: – (ett hopplock av noveller från olika samlingar)
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Förlaget Alma Classics ger ut snygga och prisvärda klassiker, som jag varje höst brukar trilla dit och köpa två exemplar av. I år var A Game of Chess and Other Stories en av dessa titlar och den är skriven av den för mig då okända författaren Stefan Zweig. Författaren kom från Österrike och var en av sin tids mest uppburna och beundrade författare. Men då han var av judiskt härkomst flydde han landet när nazismen var på upptåg och hans böcker förbjöds och brändes på bål. Han levde i exil i Brasilien, där han nedtecknade sina minnen av det gamla Europas undergång. 1942 begick han och hans hustru självmord.

A Game of Chess and Other Stories inleds med novellen The Invisible Collection, som handlar om en antikhandlare som möter en bekant på tåget. Det råder inflation och han berättar om en äldre samlare av etsningar vars samling är väldigt omfattande. Hela novellen är i monologform, vilket var lite otippat, men är en fin skildring av en mans besatthet och hur en hemlighet kan tynga ned en familj.

Efter det följer den lite längre novellen Twenty-Four Hourse in the Life of a Woman. Berättelsen utspelar sig på Rivieran där en grupp semesterfirande människor skakas av en skandal. En till synes dygdig kvinna har stuckit iväg med en ung fransman hon precis träffat. Huvudpersonen tar henne i försvar, vilket fångar en äldre brittisk kvinnas uppmärksamhet och förmår henne att dela med sig av sin historia. En intressant berättelse om besatthet och förälskelse, men som blir något för lång. Ibland segar den ihop, men oftast är det en väldigt övertygande berättelse.

Därefter kommer en lite kortare novell, Incident on Lake Geneva, där en rysk desertör flyter i land och skakar om den lilla schweiziska staden där han hamnat. Det är en skarp, men sorglig skildring, om en man från enkla förhållanden som inte förstår det krig han har blivit indragen i eller varför han inte bara kan återvända hem.

Titelnovellen A Game of Chess är också novellsamlingens bästa. Schackmästaren Mirko Czentovic råkar befinna sig ombord på ett kryssningsfartyg när två glada amatörer utmanar honom på en match. Givetvis håller de på att åka på storstryk fram till dess att en annan passagerare ingriper. En av amatörerna söker upp dr B dagen efter och får veta bakgrunden till hans kunskap om schack. Det här är en upprivande berättelse om fångenskap och psykologisk tortyr under andra världskriget, och hur det kan påverka människan.

Gemensamt för novellerna i A Game of Chess and Others Stories är en bedräglig enkel prosa, men en skarp skildring av karaktärernas psykologiska tillstånd. På ett eller annat vis involverar de hemligheter och krigets påverkan på människan.

A Game of Chess and Other Stories bjuder på intressant perspektiv på andra världskriget utifrån berättelser om hemligheter och med psykologisk skärpa.

Charlies änglar – Utan hämningar

Bildkälla: Discshop.
Originaltitel: Charlie’s Angels: Full Throttle
Regissör: McG
Manus: John August, Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Skådespelare: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu
Produktionsår: 2003
Längd: 106 minuter

Titeln har utgått ur sortimentet.

Natalie, Dylan och Alex arbetar fortfarande för den mystiske Charlie. Nu har de fått ett nytt uppdrag: att finna två ringar som tillsammans innehåller en lista på alla som befinner sig i FBI:s vittnesskyddsprogram. Snart står det klart att det hela kan ha något att göra med Dylans förflutna. Och att förövaren kan vara någon som står Charlie nära.

Nyårsafton är inte min favorithögtid, utan skulle lika gärna kunna spendera den iklädd pyjamas och i soffan framför en film. Det blev inte pyjamas i år, men eftersom jag satt hundvakt gällde det att hålla firandet lugnt och stillsamt. Då blev det till att titta på Charlies änglar – Utan hämningar, som jag tydligen inte hade sett tidigare.

Charlies änglar – Utan hämningar är en helt klart överdriven och skruvad film, men jag tycker ändå att den är rolig. Det finns inte mycket substans i filmen och visst skruvar jag illa till mods på mig de stunder när tjejerna pressas ned i ”sexiga” kostymer utan något annat syfte än att det ska vara ”sexigt”, men eftersom filmen inte tycks ta sig själv på så stort allvar går det att leva med.

Det känns lite som om Charlies änglar – Utan hämningar driver med hela actiongenren. Slagsmålsscenerna är märkligt koreograferade. Tjejerna vrider och vänder på sig för att undkomma kulor och flygande motorcyklar, allt i slowmotion för att skapa ”bästa” effekt. Resultatet är en film som fångar uppmärksamheten för stunden, men som redan efter ett par timmar börjar glida ur minnet.

Bland slagfärdiga repliker och humoristiska scener döljer det sig en del krampaktiga försök till humor i Charlies änglar – Utan hämningar. Det blir krystade dialoger blandade med det som är roligt, vilket gör det hela till en ojämn film att förhålla sig till. På det hela är det här underhållning som kräver att du stänger av vissa delar av hjärnan och inte är alltför kritisk.

Charlies änglar – Utan hämningar är knappast något mästerverk, men en humoristisk film som fungerar att spendera en kväll med.

Teleny av ”Oscar Wilde”

Författare: Oscar Wilde
Originaltitel: Teleny, or the Reverse Side of the Medal
Översättning: Peter James Bowman
Förlag: Alma Classics (2016)
Antal sidor: 251 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Under en välgörenhetskonsert hör Camille Des Grieux den ungerske pianisten René Teleny. Musiken framkallar underliga visioner hos honom. Fascinationen inför den vackre pianisten är omedelbar. Men Camille kämpar emot sin attraktion och de märkliga telepatiska, sexuella visioner som utbyts mellan dem. Snart faller han till föga för attraktionen och de inleder ett förhållande som ska leda till ett utforskande av sexualitetens domäner.

Teleny är en av de första engelskspråkiga pornografiska romaner som explicit och nästan uteslutande skildrar homosexuella relationer. Vem det är som har skrivit boken är okänt, men ofta tillskrivs den Oscar Wilde som synes på mitt exemplar. Detta till trots att Teleny med största sannolikhet är skriven av en grupp individer snarare än en enskild författare. Personligen upplever jag detta som mer sannolikt än att Wilde skulle vara ensam författare, då prosan bara stundtals liknar hans. Andra gånger känns den för simpel.

Först av allt måste jag säga att jag tycker att det är intressant att läsa viktoriansk pornografi. Teleny växlar mellan blommiga liknelser som för oss in på weeping cock-territorium och en oerhörd grafiskhet som kan få den mest härdade person att rodna. Det väjs för väldigt lite och det är inte ovanligt med dödsfall under de sexuella lekarna. Upphetsning blandas med det makabra och som läsare vet jag aldrig riktigt vad jag har att vänta mig.

För mig ligger nog styrkan i Teleny i skildring av Camilles tvekan och attraktion, utvecklingen han genomgår för att kunna ingå en relation, hur svartsjuk och dylikt påverkar deras förhållande. Då blir Teleny själv lite mer undflyende och svår att greppa, vilket kanske är förklarligt genom att berättelsen är skriven helt ur Camilles synvinkel.

Teleny känns onekligen läsvärd. Det är erotiskt laddat med en övertygande psykologisk utveckling hos karaktärerna. Prosan är stundtals väldigt vacker och träffsäker. Språket är detaljrikt och målande. Onekligen är det spännande med en homoerotisk klassiker. Men ändå är det lite som skaver för min del. Camille försöker våldta en ung husa och senare våldtar en annan tjänare henne, men sympatin läggs snarare hos männen än deras stackars offer. Tidstypiskt kanske, men också tragiskt igenkännligt från vår egen tid. Våldtäktskultur är definitivt inte ett nytt fenomen.

Teleny bjuder på en intressant läsupplevelse, men det är inte en ny favorit för min del.

Andra om Teleny

Sebastian Lönnlöv

Rosenmiraklet av Jean Genet

Författare: Jean Genet
Originaltitel: Miracle de la rose
Översättning: Bengt Söderbergh och Marc Ribes
Förlag: Modernista (2013)
Antal sidor: 316 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fängelset Fontevrault är ökänt. Det är hit som Jean Genet kommer, strax efter att mördaren och våldtäktsmannen Harcamone har dömts till döden. Det är denna fascinerande gestalt kring vilken Genets uppmärksamhet ofta fästs. De satt båda på Mettrays ungdomsvårdsanstalt en tid under samma period, och Harcamone har haft en underlig trollkraft över honom sedan dess. Åren på Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus.

Jag läste ju en annan bok av Jean Genet tidigare under 2016, vilket var en märklig upplevelse. Överlag är Genet en märklig författare. Han började sin bana som prostituerad och tjuv, tillbringade år i olika fängelser, men sadlade senare om och blev författare. I många av hans böcker skriver han om sitt liv. Rosenmiraklet är en av dessa, även om både sanning och fiktion blandas friskt. Det finns nämligen inga belägg för att Genet någonsin skulle ha suttit inne på Fontevrault.

Rosenmiraklet är skriven på Genets säregna språk. Poetiska, målande beskrivningar blandas med grov slang och det kroppsliga. Mördare och våldtäktsmän utmålas till helgon och de brutala miljöerna i fängelset blir religiösa riter. Därtill tillkommer ett element av magisk realism: den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamones bojor förvandlas till rosor framför Genets ögon, till exempel.

Berättandet i Rosenmiraklet sker genom en bruten kronologi som inte alla gånger är lätt att följa. Vi befinner oss i nutid, på Fontevrault, med Genet, för att i nästa stund kastas tillbaka till Mettray och ungdomsåren (särskilt det sexuella umgänget pojkarna emellan), eftersom det förflutna har skapat efterdyningar till nuet. Nuet går inte att förstå utan det förflutna. Insprängt i allt detta är erotiska drömmar och de magiska fantasier kring Harcamone som Genet ägnar sig åt.

Det tog tid för mig att läsa ut Rosenmiraklet. Uppmärksamheten ville fara iväg, men samtidigt kunde den suga tag i mig på ett sätt som få andra böcker har kunnat. Den magiska realismen är ett intressant element som skiljer sig från den andra boken jag har läst av honom. Men ändå upplevde jag den inte som lika välskriven som tidigare nämnda bok, vilket kan bero att det känns som om jag slängs runt lite för mycket i olika tidsplan och att övergångarna inte alltid är övertygande.

Rosenmiraklet är inte lika bra som Matrosen och stjärnan, men Jean Genet är onekligen en fascinerande författare.

Monstret i natten av Mats Strandberg

Författare: Mats Strandberg
Illustratör: Sofia Falkenhem
Serie: Monstret Frank, #1
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Frank är en mörkrädd pojke utan några vänner. På sin nioårsdag blir han ett monster när grannens fluffiga lilla knähund biter honom. Om nätterna förvandlas han sedan till ett slags varulv, men en varulv som vill bli kliad bakom öronen och klappad på magen. Men människorna förstår inte, utan ryktena om ”attackerna” sprider sig som en löpeld genom Yrred och monstret blir bara hemskare. Rädslan sprider sig. Men allra räddast är nog Frank, som inte vågar berätta att det är han som är monstret.

Ni vet de där böckerna som det känns som om alla skriver om ett tag och det verkligen låter som om det skulle vara något för en själv? Hur lätt det är att bygga upp förväntningar och föreställningar om hur boken ska vara? Jag tror att jag har råkat göra det med Monstret i natten. Inte det att den är dålig, men att jag nog hade förväntat mig att den skulle vara mer än vad den var.

Monstret i natten känns som om det fungerar som en alldeles utmärkt allegori över främlingsfientlighet och fördomar. Sättet som människorna ser på monstret Frank visar hur våra förutfattade meningar spelar in när vi tolkar det vi ser eller upplever. Att Frank lägger sig på motorhuven för att bli kliad på magen omvandlas till att han klösande hotfullt försöker ta sig in i bilen för att äta upp människorna därinne. Det känns som en bok som går att använda för att skapa spännande diskussioner.

En del av att jag inte riktigt faller för Monstret i natten är nog att jag inte kommer någon av karaktärerna riktigt på djupet. Frank är idrottshatande och bokälskande, men jag hade velat lära känna honom ytterligare. Likaså grannen och bibliotekarien, som dyker upp från ingenstans. Boken känns helt enkelt lite för kort. Troligtvis kommer dessa karaktärer utvecklas under seriens lopp och jag vill definitivt läsa vidare om Frank och hans nya monstervänner.

Några ord måste ju nämnas om en sak som ytterligare gör Monstret i natten fin, nämligen Sofia Falkenhems underbara illustrationer. De är så gulliga och fina, och passar perfekt ihop med texten.

Monstret i natten är en fin allegori över utanförskap och förutfattade meningar, men lite för höga förväntningar satte nog fnurr på tråden för min del.

Andra bokbloggare om Monstret i natten

Carolina läserEli läser och skriver; enligt OMias bokhörnaPrickiga Paula och böckernaromeoandjuliet; Sincerely Johanna

Let It Snow av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle

Författare: John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle
Förlag: Puffin (2008)
Antal sidor: 352 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I Let It Snow skriver tre amerikanska ungdomsboksförfattare varsin berättelse, som hakar i varandra. Allt sätts i rullning av en snöstorm. Den får ett tåg att fastna i snön utanför den lilla staden Gracetown vilket leder till mobilsamtal som inte når fram, missförstånd, dikeskörning, för många och för gapiga cheerleaders och första kyssar – allt under en förtrollad julhelg.

Let It Snow inleds av Maureen Johnsons The Jubilee Express. Jubilee har tänkt spendera julafton med sin pojkvän, men när hennes föräldrar arresteras får hon snällt finna sig i att sätta sig på tåget till Florida och morföräldrarna. Men snöstormen tvingar dem alla till ett stopp. När hon tar sin tillflykt till Waffle House möter hon Stuart, som öppnar både sitt hem och sitt hjärta för henne.

Jag har inte läst något av Maureen Johnson tidigare, men tycker att det här var en väldigt trevlig bekantskap. Jubilee har en härlig personlighet och humor så det blir över, vilket gör det hela till en rolig berättelse att läsa. Det blir lite smågalet och humoristiskt, men samtidigt charmigt och romantiskt så att jag bara myser.

Den andra berättelsen är A Cheertastic Christmas Miracle av John Green. Vännerna Tobin, JP och the Duke sitter på soffan hemma hos Tobin och njuter av ett Bond-maraton. Då ringer Keun, som jobbar på Waffle House, med en tydlig och desperat önskan: att de ska trotsa snöstormen, komma till Waffle House på stört och ta med sig Twister-spelet.

Det är den av berättelserna jag tycker minst om, men så är jag ju heller inte så förtjust i John Green som alla andra verkar vara. Den är lite grabbigare i tonen, vilket bjuder på ömsom underhållning, ömsom en önskan att dunka Tobins huvud i en vägg. När the Duke beskrivs som att ha mer personlighet än andra tjejer eftersom hon är en tomboy ville jag kräkas. Annars är det väl en ganska typisk John Green-berättelse, vilket innebär att det blir trevlig läsning. Färden till Waffle House blir både spännande och rolig.

Let It Snow avslutas med Lauren Myracles The Patron Saints of Pigs. Addie har gjort ett riktigt dumt misstag, vilket krossat hjärtat på killen som hon älskar. Denna jul måste hon lära sig en del hårda sanningar och se om hon kan växa som människa.

Det här är den novell som folk tycks ha svårast för, men är nog den som jag nästan gillar mest fastän den inte är fullt lika bra skriven som de andra två. Addie är en självisk, imperfekt karaktär som låter allt handla om henne. Novellen refererar till den klassiska julfilmen It’s a Wonderful Life och jag vet inte om det bara är jag som tolkar in att den rör sig på ett lite övernaturligt plan. Men det pågår en tydlig karaktärsutveckling genom hela novellen som jag uppskattar.

Vad ska jag säga avslutningsvis om Let It Snow? Det är väldigt amerikanskt, drösvis med snö och charmigt. Bra julläsning, helt enkelt.

Andra bokbloggare om Let It Snow

Beas bokhylla; Eli läser och skriverJust här – just nu; Prickiga Paula och böckernaSofies bokblogg; Vår Bokvärld