Inred med vintage av Elsa Billgren

Författare: Elsa Billgren
Förlag: Bonnier Fakta (2014)
Antal sidor: 139 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Länge har inredningstrenderna dominerats av det ljusa och felfria: hem som inte tillåter det minsta skavanker. Kanske är det därför som nästa inredningsvurm tycks vända sig tillbaka i tiden, till det lite lantliga, till det med patina. I Inred med vintage berättar Elsa Billgren hur du får ett personligare hem genom att inreda med gamla ting.

Inred med vintage är en sådan där bok som jag bara har gått och väntat på att den ska komma på bokrean. Förra året gjorde den inte det, men i år gjorde den till sist det och då var det självklart att jag skulle ha med mig ett exemplar hem från första readagen.

Inledningsvis känns det inte riktigt som om Inred med vintage riktar sig till mig som bor i en hyresrätt. Visst att jag kan måla om väggarna i någon kul färg och sedan återställa till det tråkiga stockholmsvitt som hela lägenheten har målats i efter min inflytt, men jag är lite lat. Och att ge mig på att måla på golven skulle jag aldrig våga och misstänker att min hyresvärd skulle flyga i taket.

Men Elsa Billgren är onekligen en oerhört kreativ människa, vilket gör Inred med vintage till spännande och inspirerande läsning. Det är kanske ett vittne till hur bra spännvidd boken har att det går att både hitta det som får en att rynka på näsan därför att det inte är till ens egen smak och annat som får en att gå igång som inget annat. Denna bok känns som den perfekta boken för den som liksom mig är i startgroparna att bygga upp sitt första egna hem. En sak som jag tar med mig från boken är att se skönheten i det lite slitna, i att ett föremål har historia.

Inred med vintage innehåller också praktiskt tips för hur du bäst lägger upp en budget och planerar för ett rum, vilket jag ibland kan högaktningsfullt strunta i. Tjusningen med att handla vintage är att det ibland inte går att föreställa sig vad en kommer att hitta, och att då följa en alltför rigid plan skulle kunna innebära att gå miste om intressanta fynd såsom en spegel från 20-talet när du egentligen letar efter lampskärmar. Jag tänker att det gäller att vara öppen för möjligheter, men att det där med en budget inte är dumt. Det är lätt att pengarna springer iväg.

Du behöver inte alltid komma överens med Elsa Billgren för att inspireras av hennes Inred med vintage. Se det som en lekfull guide till att skapa ett lite intressantare hem.

Nalle Puh av A. A. Milne

Författare: A. A. Milne
Illustratör: E. H. Shepard
Originaltitel: Winnie-the-Pooh
Översättning: Brita af Geijerstam
Serie: Nalle Puh, #1
Förlag: Bonnier Carlsen (2016)
Antal sidor: 147 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Nalle Puh bor i Sjumilaskogen tillsammans med sina vänner Nasse, den dystra åsnan I-or, Kanin, Ugglan och de nya bekantskaperna Kängu och lilla Ru. Han är en björn med mycket liten hjärna, men som bär på en hel del klokskap. När Nasse möter en heffaklump eller när I-or tappar bort sin svans så finns Puh alltid där för att hjälpa dem. Tillsammans med sin bästa vän Christoffer Robin står Puh alltid på de svagas sida.

Såvitt någon av oss minns så lästes det aldrig Nalle Puh för mig och min syster när vi var barn. Filmerna och tv-serien om nallen och hans vänner i Sjumilaskogen var också mer min systers grej, som jag minns det, även om jag gärna tittade med henne. Men när boken kom på årets bokrea kunde jag ju bara inte motstå den, utan slog till. Något som jag är oerhört glad över.

Nalle Puh innebär nämligen oerhörd mysfaktor. Varje kapitel är som en fristående liten berättelse där Puh och hans vänner ställs inför olika problem, vilket leder till humoristiska och mysiga historier. Jag var nog inte riktigt beredd på att det skulle vara som en liten novellsamling, men det gör att det är lätt att läsa boken. Du vill liksom bara läsa en liten berättelse till, och en liten till, och innan du vet ordet av snurrar huvudet med heffaklumpar och mindre genomtänkta planer att kidnappa lilla Ru.

Allting är bedårande illustrerat av E. H. Shepard. För den som är uppvuxen med den tecknade Disney-versionen av Nalle Puh kommer Puh te sig lite mer tilltufsad och magrare än vad vi är vana att se honom, men det är charmigt så det förslår. Ibland kommer jag på mig själv med att bara sitta och titta på de finurliga bilderna som passar berättelsen perfekt.

Nalle Puh är en klart läsvärd barnboksklassiker som jag varmt rekommenderar om du behöver något som fyller dig med värme och myskänslor.

Andra böcker i serien

Nalle Puh

Nalle Puhs hörna

The Gap of Time av Jeanette Winterson

Författare: Jeanette Winterson
Serie: Hogarth Shakespeare, #1
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 289 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I New Bohemia, America, blåser det upp till storm när en svart man hittar en övergiven vit bebis i natten. Han lyfter upp henne, hon som är lätt som en stjärna, och för med sig henne hem. I London, England, har Leo Kaiser rest sig ur askorna efter den finansiella krisen. Han vet hur han ska hantera pengar, men inte den svartsjuka han känner gentemot sin bästa vän och fru. Är bebisen ens hans? Sjutton år senare förälskar sig en pojke och flicka i New Bohemia, men det är mycket som de inte vet om vilka de är och var de kommer ifrån.

Hogarths Shakespeare är en serie med moderniseringar av Shakespeares dramer, skrivna av moderna och populära författare. Först ut var Jeanette Wintersons The Gap of Time, som är en cover på En vintersaga. Det är den av titlarna som jag har känt mig mest lockad av trots att jag inte har läst pjäsen i fråga, men det är något som jag måste åtgärda nu när jag har läst denna.

I The Gap of Time känns det som om Winterson skickligt lyfter in karaktärerna i vår tidsålder. Det är London mitt i finanskrisen, det är inte kungar och drottningar utan riskkapitalister, kända sångerskor och framgångsrika spelutvecklare. Fastän karaktärerna är skapade i en annan tid, fungerar deras beteende i vår tid också. Kanske blir Leos galenskap något mer absurd, mer påtaglig, när han avvisar DNA-testets resultat och framhärdar i sina vanföreställningar. Läsningen blir stundtals mycket smärtsam.

Shakespeares original har enligt Winterson betytt mycket för henne, men även om The Gap of Time är trogen originalet så är det onekligen en Winterson-bok. Det är hennes unika språk och underfundiga sätt att bygga upp en historia som präglar berättelsen. Stämningen är onekligen hennes även när hon leker med Shakespeares värld och uppenbarligen har mycket roligt med den. Hon blinkar och refererar frisk till originalet i sin cover, vilket skapar en sorts metaupplevelse. Men kanske är det här att hon queerar och tänjer på gränserna för berättelsen som gör att The Gap of Time kommer att leva kvar länge hos mig.

Även om det är en cover så står The Gap of Time onekligen på egna ben. Läs den!

Andra bokbloggare om The Gap of Time

enligt O; Fiktiviteter; Sannas bokhyllaVästmanländskans bokblogg

Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Anna Jakobsson Lund
Serie: Systemet, #2
Förlag: Annorlunda förlag (2015)
Antal sidor: 361 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Levi, Ava och Leymah är tillbaka i Huvudstaden där allting tycks vara sig likt, men inget är som det ska. För om Systemet inte längre är det största hotet, vem väljer du då att lita på? Levi måste lära sig kontrollera sina förmågor eller riskera att bli vansinnig på kuppen. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är och att han är stark nog. Att det är det enda sättet han kan rädda sin syster på. Samtidigt förbereder sig de högklassade för val. Rebellerna planerar ett attentat som kommer att förändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor och vet snart inte vem hon ska lita på. Ava, Levi och Leymah måste ta hjälp av gamla vänner och nya bundsförvanter för att få den kunskap som de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har listat ut sanningen?

Jag läste den första delen i den här trilogin för ett antal år sedan och föll pladask. Genast ville jag läsa vidare om dessa karaktärer jag hade förälskat mig i och den här världen som Anna Jakobsson Lund så skickligt har byggt upp. Ändå dröjde det länge innan Aldrig ensamma landade hemma hos mig, men i gengäld innebär det att jag inte behöver vänta på sista boken heller. Win!

Det är klart att jag inte kommer ihåg alla turer kring Tredje principen så här i efterhand, men jag kommer ändå snabbt in i Aldrig ensamma. Det är en bok som jag upplever som lite lugnare, mer eftertänksam, och att det handlar mer om att etablera och bygga upp inför sista delen än att vara ett actionspäckat äventyr. Ändå skulle jag inte klassa det som en mellanbok, utan den står definitivt på egna ben. Det behöver inte vara högexplosivt för att vara spännande och jag sträckläser det här.

Världsbygget fortsätter att vara imponerande i Aldrig ensamma. Vi får veta alltmer om Systemet, hur det har korrumperats från den ursprungliga tanken och vilka drivkrafter som finns bakom att hålla folket nere. Dessutom utvecklas de speciella förmågorna ytterligare på ett sätt som både är fascinerande och djupt olycksbådande.

Men karaktärerna, åh, karaktärerna är det som gör att jag faller för Aldrig ensamma. De genomgår svåra prövningar och utvecklas på ett alldeles utomordentligt vis. I första boken hade jag ett visst motstånd mot Ava, som har försvunnit helt nu. Jag blir bara alltmer förtjust i Levi och Leymah och hur deras relation utvecklas får mig att flina lite fånigt.

Har du inte plockat upp Anna Jakobsson Lunds dystopitrilogi? Vad väntar du på? Aldrig ensamma är en klart värdig uppföljare och så fort jag har skrivit klart den här recensionen ska jag sätta tänderna i Enda vägen.

Andra bokbloggare om Aldrig ensamma

Bokhuset; FiktiviteterGe oss boken; Läsfåtöljens bokbloggMsHisingen; Skriva läsa leva; Vargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Tredje principen (recension)

Aldrig ensamma

Enda vägen

Supernatural, säsong 11: We’ve heard this song before

Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki
Produktionsår: 2015-2016
Säsong: 11
Antal avsnitt: 23
Längd: 970 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sam och Dean måste hantera konsekvenserna av att ha släppt loss Mörkret. Snart invaderas städer av människor med svarta ådror, som bara tycks vara ute efter att orsaka död och förstörelse. Deans drömmar hemsöks av en ung kvinna, Amara, som bär på en koppling till Mörkret och som tycks vara sammanknuten med Dean själv. Snart står det klart att de kanske behöver hjälp av både Gud och Djävul för att återbörda Mörkret där det hör hemma.

Trots att jag är ett hängivet fan av Supernatural så har jag faktiskt inte recenserat någon av de tidigare säsongerna på bloggen. Men det får det allt ta och bli ändring på. Vi kan väl börja med säsong 11, som är den senaste jag har sett.

Jag älskar verkligen Supernatural. Det finns få tv-serier som jag har varit så fullkomligt uppslukad av och kan förlåta så många av dess brister. Men i säsong 11 börjar jag faktiskt lite kärleksfullt driva med den. För förlåt, hur många gånger har vi inte haft exakt den här konversationen? Eller upplevt exakt den här lärdomen, som aldrig verkar fastna? Men det är skönt att brödrarelationen håller hela vägen genom säsongen. Det finns inget jobbigare än när misstro och lögner förstör.

Ändå upplever jag att Supernatural utmanar sig själva i viss mån under säsong 11. Crowley får under en kort period en kvinnlig köttkostym och likaså en ängel, Hanna, som har förefallit kvinnlig under seriens lopp får ett manligt kärl, vilket bryter mot traditionen att karaktärer alltid måste behålla det kön som de först introducerades som trots att både demoner och änglar är könlösa varelser. Likaså förekommer det fler öppet homosexuella karaktärer, som faktiskt överlever (!). Även de kvinnliga karaktärerna klarar sig bra denna säsong.

Skådespelarmässigt gör Jared Padalecki och Jensen Ackles det som förväntas av dem och som fungerar inom ramen för serien. Det blir inte alla gånger lysande prestationer, men kompetenta och de kan verkligen dessa karaktärer utan och innan. Den som verkligt briljerar genom säsongens lopp är Mischa Collins, som lyckas vara så sjukt obehaglig och övertygande att jag sitter och vrider mig av obehag.

På det stora hela är säsong 11 en solid säsong. Det finns inga riktigt usla avsnitt, utan det mesta är klart godkänt. Några avsnitt sticker ut som riktigt bra, såsom Baby, där Impalan står för synvinkeln genom hela avsnittet; Don’t Call Me Shurley, som återintroducerar en gammal karaktär i en ny skepnad (fast det här gissade vi väl redan i säsong 5?); samt We Happy Few, främst för att samspelet mellan Gud och Lucifer är så fruktansvärt underhållande.

Överlag får elfte säsongen av Supernatural väl godkänt. Det gör att jag nästan inte är sur över att de har förlängt ytterligare, då det känns som serien verkligen är på upphällningen. Jag vill inte komma till den punkten där jag tröttnar på den.

Det otäcka könet av Marcus Priftis

det otäcka könet

Författare: Marcus Priftis
Förlag: Leopard förlag (2015)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Det rådande manlighetsidealet har några hundra år på nacken. En man ska vara oberoende, oberörd, ta risker och inte backa för konfrontation, sätta gruppen framför sig själv och vara lojal. Men framförallt ska en man undvika allt som kan associeras med kvinnlighet och bli kallad för bög. I Det otäcka könet argumenterar Marcus Priftis för att det är dags för ett nytt manlighetsideal.

När Det otäcka könet gavs ut under 2015 kände jag direkt att jag ville läsa den. Särskilt som jag hade läst en bok tidigare av Marcus Priftis som hade golvat mig. Att han skulle ägna en hel bok åt att syna manligheten kändes som något jag verkligen ville läsa. Därför blev jag oerhört glad när den kom på bokrean 2016 och det var ett av de självklara köpen. Men ändå, trots att jag gick och suktade hela förra året, så dröjde det ett år innan jag satte tänderna i den.

Det finns bitar av Det otäcka könet som känns sylvassa och som om de verkligen sätter huvudet på spiken. Priftis kartlägger insiktsfullt hur olika typer av manlighetsideal krockar och skapar orimliga krav på män som de omöjligen kan leva upp till. Han visar på hur samma strukturer som förtrycker kvinnor även verkar förtryckande på män. Även om han inte hymlar med att dessa strukturer också gynnar män, vilket kanske inte gör det så konstigt att det är svårt att få en del män på tåget med jämställdhetsarbete. Och hur manlighetsidealet förändras, går tillbaka, i reaktion till att kvinnor för ökade rättigheter.

Sedan finns det andra bitar av Det otäcka könet som inte känns lika träffsäkra. Det finns ett stycke om våldtäkt där jag misstänker att författarens avsikt har varit att vara raljerande och ironisk, men som istället osar våldtäktskultur. Det är viktigt att poängtera att våldtäktsmän oftast är vanliga killar och inga monster, men att skriva ”det kunde ha varit vanligt sex. Men det var våldtäkt. Var gränsen gick? Svårt att säga. Men den passerades.” känns unket.

Ändå är Det otäcka könet en bok jag läser med stor behållning. Priftis blandar det aktuella med det historiska, refererar till aktuella debatter och populärkultur på ett intresseväckande vis, men framförallt är skriven med en stor dos humor. Det är en bok som väcker tankar och funderingar, och som säkerligen kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Med andra ord: Det otäcka könet är klart läsvärd. Så läs och diskutera!

Andra bokbloggare om Det otäcka könet

romeoandjuliet

Gatukatten Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Originaltitel: A Street Cat Named Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Katten Bob, #1
Förlag: NoNa (2013)
Antal sidor: 252 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

James Bowen har nyligen flyttat in i en träningslägenhet när han får syn på en skadad, röd hankatt i trapphuset. Inte har han någon aning om den betydelse som katten kommer att ha på hans liv. Han har levt hand ur mun på gatorna och har egentligen inte möjlighet att ta hand om ett husdjur. Men katten, som han döper till Bob, har bestämt sig för att det är hos James han hör hemma. Deras gemensamma äventyr är skiftande till sin natur, ibland lustiga, ibland rentutav farliga, men de kommer att förändra deras liv och långsamt läka såren från det förflutna.

Jag är fruktansvärt svag för böcker om katter. Särskilt om det finns lite verklighetsanknytning och en möjlighet att katten kan ha förändrat en eller två människors liv. Dessa berättelser brukar kunna vara upplyftande eller riktiga snyftare. Gatukatten Bob faller mer inom kategorin upplyftande, vilket var vad jag verkligen behövde när jag läste den.

Liksom som med nästan alla böcker i den här genren så märks det att James Bowen inte är någon författare. Gatukatten Bob är full med onödiga upprepningar och är skriven på ett ganska torftigt, enkelt språk. Men det gör ingenting. Det finns en sådan värme mellan raderna som gör att jag rycks med. Bowen är i likhet med andra djurägare fascinerad av allt som rör Bob och älskar honom så djupt att det känns i mig som läsare.

Jag blir helt uppslukad av Bowens och Bobs äventyr i ett stundtals kallt och ogästvänligt London. Men Gatukatten Bob visar på att även om världen kan vara kall och hård, så finns det också oväntat mycket möjligheter till medmänsklighet och empati. Det är en bok som jag behöver just då: feelgood och positiv. Att det är lättläst småmys gör ju inte saker och ting sämre.

Gatukatten Bob är en varm, charmig berättelse om hur vänskap mellan människa och djur kan göra livet bättre för alla involverade parter.

Andra bokbloggare om Gatukatten Bob

BokhyllanBoklysten; Sagan om sagornaVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob

Mitt liv med Bob

Jul med Bob

To the Lighthouse av Virginia Woolf

Författare: Virginia Woolf
Förlag: Feedbooks (först publicerad 1927)
Antal sidor: 312 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Familjen Ramsay har ett semesterhem i Skottland, dit de tycker om att bjuda diverse intressanta gäster. Varje sommar har de spenderat där och det är en tradition som de förväntar sig ska hålla i sig för evigt. Men med Första Världskriget hängande över dem så kommer familjen och samhället att oundvikligen förändras.

Eftersom Virginia Woolf dog för så pass länge sedan har upphovsskyddet för hennes verk gått ut, vilket gör att jag har kunnat ladda ned flera titlar till min läsplatta gratis från Feedbooks. De har sedan tålmodigt väntat på att jag ska komma mig för att läsa dem. Mitt uppe i en flytt där alla olästa böcker var nedpackade tog jag fram min läsplatta och började beta av e-böcker. Turen kom först till To the Lighthouse.

Vilken bok det är, sedan. To the Lighthouse är skriven i en stream of conscioussness som gör att karaktärernas tankar ibland kan byta spår mitt i ett stycke eller att det ibland rentutav byts synvinkel inom ett stycke. Det kräver sin koncentration av läsaren. Samtidigt så målar Woolf med en sådan klarhet och precision upp bilderna av karaktärernas själsliv att det är en sann fröjd att läsa bara för språkets skull. Det är inte mycket aktion eller dialog, utan mest tankar och observationer.

To the Lighthouse studsar mellan filosofi, psykologi och det skönlitterära berättandet. Skarpsynta observationer kring mäns och kvinnors roller blandas med funderingar kring skapandet. Vad är tillåtet beteende för en man, respektive en kvinna? Mr Ramsay tillåts ha sina små temperamentsutbrott som troligen inte skulle tillåtas Lily Briscoe. Det förrädiska i hur olika perceptionen kan var avhandlas också. Barndomens minnen och vuxnas relationer spelar en avgörande relation.

To the Lighthouse är indelad i tre distinkta delar: en som utspelar sig under en och samma kväll där vi får lära känna karaktärerna; tio år senare som skildrar hur semesterhuset förfaller utifrån en allvetande berättarröst; och sedan under en och samma dag tio år senare när de till sist företar sig resan till fyren. Fyren blir en sorts mittpunkt och det går även att se som skiften i synvinklar som hur fyrens ljus roterar.

To the Lighthouse blir min tredje bok av Virginia Woolf, och min favorit bland hennes skönlitterära böcker hittills. Det gör mig sugen att läsa mer av henne.

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

the handmaid's tale

Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 324 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I den Gileadanska republiken, före detta USA, är Offred en så kallad tjänarinna. Hon må lämna Kommendantens och hans frus hem en gång om dagen för att gå till matmarknaden. Där har alla skyltar ersatts av bilder för att det är förbjudet för kvinnor att läsa. En gång i månaden måste hon lägga sig på rygg och be om att Kommendanten gör henne gravid, då det är hennes enda funktion i det nya samhället. Men Offred minns åren innan. När hon levde tillsammans och älskade med sin man, Luke; när hon lekte med och beskyddade sin dotter; när hon hade ett jobb, egna pengar och tillgång till kunskap. Men allt detta är borta nu.

Margaret Atwood är en sådan där författare som jag har varit nyfiken på hiskeligt länge, men det har liksom inte blivit av att jag har läst henne. Trots att hon har skrivit mycket som verkar väldigt intressant. Nu har jag till sist läst hennes klassiska The Handmaid’s Tale och jag kan då inte påstå att jag blir besviken.

The Handmaid’s Tale känns skrämmande aktuell i det rådande politiska klimatet. Kvinnans rätt till sin egen kropp ifrågasätts alltmer och abortmotståndet växer sig större. De konservativa krafter som skapar den dystopiska världen Atwood målar upp får allt starkare vindar. Just att det inte behöver vara ett dramatiskt skeende, utan en stegvis förflyttning, gör det än mer realistiskt. Realistiskt är även hur Atwood skildrar att den nya ordningen normaliseras alltmer, att det blir konstigare att föreställa sig livet innan.

Atwood är en författare som inte tror på att slösa med ord, utan allting är subtil och kraftfullt. Det finns meningar som griper tag och inte släpper taget om läsaren. The Handmaid’s Tale fängslade mig och skrämde mig. Jag lever mig så fullständigt in i Offreds upplevelser att det känns som om jag är en del av denna värld, vilket är en riktigt obehaglig upplevelse. Det är inte svårt att se hur en regim kan luta sig mot religiösa texter och skapa en värld som förtrycker halva befolkningen.

The Handmaid’s Tale må vara en dystopi, men den är skrämmande insiktsfull och skildrar en verklighet som inte känns omöjlig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Mamma är bara lite trött av Sara Beischer

Författare: Sara Beischer
Förlag: Lind & Co (2016)
Antal sidor: 258 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Minna är en lärare och småbarnsmamma som snart fyller fyrtio år. Det känns som om hon aldrig kan göra rätt eller tillräckligt. Vad en får äta, hur barnen ska uppfostras och hur en ska träna känns som en djungel att navigera. Minnas fritid är strikt schemalagd mellan träning, skjuts av barn, klassföräldrauppdrag, husrenovering, fredagsmys och middagsbjudningar. En dag bryter hon ihop och får diagnosen utmattningssyndrom. När hon ska börja arbetsträna igen möter hon Iris, en långtidsarbetslös konstnär som varken lyckats hitta ett jobb eller med sin konstnärskarriär. Men hon har ändå funnit mening och njutning i livet. Minna ser med avsmak på Iris till att börja med, men så blir de vänner och hennes inställning till livet förändras sakta.

Mamma är bara lite trött kom ut förra året och fångade genast min uppmärksamhet. Mest för att många bloggare som jag upplever som pålitliga skrev fina recensioner om den, men också för att den skildrar ett växande samhällsproblem: utmattningssyndrom. När den valdes som cirkelbok i Kulturkollos bokcirkel passade jag självfallet på att låna den på biblioteket och läsa.

Den första delen av Mamma är bara lite trött är mycket otäck. Vi sveps med i en kaotisk vardag sprängfylld av aktiviteter och predikande uppmaningar angående mat och träning. Allt ska hinnas med, trots att det omöjligen kan gå att pressa in så mycket aktiviteter under en och samma dag. Jag läser med andan i halsen och känner ett tryck över bröstet. Det är ett obönhörligt tempo fram tills att sammanbrottet är ett faktum.

Andra delen av Mamma är bara lite trött tycker jag är svagare. Det handlar om vägen tillbaka. Hur Minna till att börja med isolerar sig, för att sakta öppna sig och inse att det liv hon hade kanske inte är det liv hon vill ha. Det liv hon behöver för att bli frisk. Trots att den här delen är längre känns den inte lika övertygande. Vänskapen mellan Iris och Minna som ska förändra hennes livsställning känns hastig och inte alla gånger helt trovärdig. Det går lite väl fort på slutet.

Sara Beischer har ett väldigt träffande och målande språk som bidrar till stämningen i Mamma är bara lite trött. Hon har ett sett att bygga upp egna liknelser och metaforer som träffar läsaren som knytnävsslag i magen. Minnas inre monolog med nojor och tankar som tränger sig på är extremt träffande.

Mamma är bara lite trött bjuder på stark och obehaglig läsning till att börja med. Skildringen av Minnas sönderfall är skickligt och klaustrofobiskt genomfört. Men andra halvan av boken är betydligt svagare.

Andra bokbloggare om Mamma är bara lite trött

Carolina läserenligt OFeministbiblioteket; just nu, just här; LäsfåtöljenMias bokhörnavadviläser