Författare: Kiersten White
Serie: Slayer, #1
Förlag: Simon Pulse (2019)
Antal sidor: 404 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Nina har alltid stått i skuggan av sin syster Artemis. De har båda vuxit upp och tränat för att bli väktare, som vägleder världens vampyrdråpare. Men medan Ninas mamma är en framstående medlem i väktarrådet och Artemis visar stor fallenhet för kallet, så har Nina aldrig kunnat omfamna den våldsamma livsstilen. Istället följer hon instinkten att hela och skapar sig en plats som skolans sköterska. Tills den dag hennes liv förändras för alltid. Tack vare Buffy, den berömde och ökända dråparen som Ninas far dog för att beskydda, så är Nina inte bara nästa Utvalda, utan också den sista dråparen. Medan Nina förfinar sina färdigheter tillsammans med sin väktare Leo, finns det mycket som kan hålla henne sysselsatt: en monsterfight club, en demon som äter lycka, en skuggig figur som dyker upp i Ninas drömmar…
Min bokcirkel utgår från Popsugar Reading Challenge 2023 när vi ska välja vad vi ska läsa härnäst. Den här gången föll turen på en bok som var baserad på en populär film. Vi utvidgade det till att även inkludera tv-serier. Mitt val föll på Slayer, som även vann lottningen. Den är baserad på Buffy the Vampire Slayer, den kultförklarade tv-serien från början av 00-talet. Senare har den fått leva vidare i seriealbum och nu senast en duologi av Kiersten White.
Det råder inga tvivel om att Kiersten White är ett stort fan av tv-serien. Dessvärre gör det att hon inte riktigt förmår att hålla distansen som krävs för att göra Slayer till något riktigt bra. Nog för att det finns blinkningar till både Buffy och Angel som väcker nostalgin hos den som tycker om serien, men det känns onekligen som fanfiction. Och dålig fanfiction, till råga på det.
Ta bara namnen på huvudpersonerna: Athena, kallad för Nina av någon märklig anledning, och Artemis. Typiska fanfictionnamn. Det finns förstås också en karaktär som har blått hår, vilket brukar vara förekommande i en viss typ av fanfiction Givetvis visar det sig ju att Nina, som aldrig har varit speciell tidigare, är utvald. Hon är den sista Slayer i en värld där magi numera är ett minne blott. Givetvis får hon ett snyggt kärleksintresse, med en romans som knappt övertygar. Plus att Kiersten White försöker pressa in en del av den slagfärdighet och humor som kännetecknad Buffy, men knappast passar Ninas personlighet.
Kiersten White använder den stora släggan i Slayer för att hamra in hur utanför Nina känner sig i väktargemenskapen. Hur alla ser upp till Artemis, medan Nina knappt blir sedd. Lägg därtill att hon i var och varannan mening måste gå på hur mycket hon hatar Buffy. Buffy har förstört hennes liv. Buffy är en självisk idiot som har förstört världen. Jag kan förstå att hon har kluvna känslor, eftersom hennes pappa påstås vara Buffys första väktare (också en typiskt dålig fanfiction-grej), men kom igen. Buffy var själv femton år när han dog. Hon var inte ens närvarande när han dog. Hur fan kan hon bära skulden för det?
Slayer har ett visst flyt och spänning, samt ett nostalgiskt värde, som räddar det från att vara ett bottennapp. Men jag kommer inte läsa bok nummer två.
Andra delar i serien
Slayer
Chosen
