Om jag var din tjej av Meredith Russo

Författare: Meredith Russo
Originaltitel: If I Was Your Girl
Översättare: Cecilia Falk
Förlag: Lavender Lit (2016)
Antal sidor: 280 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Amanda Hardy har hittills inte levt ett lätt liv. Hon har mobbats och misshandlats av sina klasskamrater, och hatat sig själv och kroppen hon föddes i. Varför? Hon föddes som Andrew. Nu har hon flyttat till sin pappa i en ny stad där hon kan börja om. Redan första dagen möter hon den snälle killen Grant och en innerlig kärleksrelation utvecklas mellan dem. Men ju djupare hennes känslor blir för honom, desto mer vill hon dela av sig själv och sin bakgrund. Frågan är om han kommer att förstå.

Förväntningar är farliga ting. Det är så lätt att bygga upp bilder och idéer som en bok sedan aldrig kan motsvara. Jag har haft fruktansvärt höga förväntningar på Om jag var din tjej, som den omöjligen kan leva upp till. Inte för att det är en dålig bok, långt ifrån, men den är inte lika bra som jag hade förväntat mig.

För det första är Om jag var din tjej en typisk ungdomsbok. Då menar jag urtypisk med riktigt förutsägbar handling: ny tjej, ny stad, möter kille som skapar pirr i kroppen, skaffar sig nya vänner varav en givetvis är riktigt strulig, det förflutna sätter käppar i hjulet. Onekligen är det bra att den är så typisk därför att den avdramatiserar att Amanda är trans genom att sätta hennes berättelse i en rätt så stereotypisk ram.

För det andra fick jag lite problem rent språkligt när det kom till Om jag var din tjej. Meredith Russo skriver på ett tämligen rättframt och okomplicerat språk, men ibland kommer det fram märkliga liknelser som får mig att stanna upp. Det finns en scen som lever sig kvar hos mig, och inte på ett positivt vis, där Amandas och Grants ögon dansar mot varandra.

Däremot upplever jag inte att Om jag var din tjej är en idealisk solskenshistoria, som den ibland har anklagats för att vara. Den väjer inte för de svåra sakerna, som psykisk ohälsa eller suicidalitet. Eller för den utsatthet som transpersoner upplever dagligen. Men samtidigt väger den upp dessa delar med acceptans och värme, vilket kan behövas. Ungdomsböcker som handlar om transtjejer är ofta överväldigande negativa, och det behövs böcker som visar på hopp och ljus.

Om jag var din tjej är kanske inte den fantastiska bok jag hade väntat mig, men det är en bra bok och den fyller definitivt ett behov som finns i ungdomsbokshyllorna.

 

Andra bokbloggare om Om jag var din tjej

enligt OLitteraturkvalster & småtankar; Prickiga Paula och böckerna; Fiktiviteter; Västmanländskans bokblogg; Feministbiblioteket; Eli läser och skriver; Annas bokblogg; Lottens bokblogg; Nellons bokblogg; Tickmicks bokblogg

Rosenmiraklet av Jean Genet

Författare: Jean Genet
Originaltitel: Miracle de la rose
Översättning: Bengt Söderbergh och Marc Ribes
Förlag: Modernista (2013)
Antal sidor: 316 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fängelset Fontevrault är ökänt. Det är hit som Jean Genet kommer, strax efter att mördaren och våldtäktsmannen Harcamone har dömts till döden. Det är denna fascinerande gestalt kring vilken Genets uppmärksamhet ofta fästs. De satt båda på Mettrays ungdomsvårdsanstalt en tid under samma period, och Harcamone har haft en underlig trollkraft över honom sedan dess. Åren på Mettray minns Genet i ett paradisiskt ljus.

Jag läste ju en annan bok av Jean Genet tidigare under 2016, vilket var en märklig upplevelse. Överlag är Genet en märklig författare. Han började sin bana som prostituerad och tjuv, tillbringade år i olika fängelser, men sadlade senare om och blev författare. I många av hans böcker skriver han om sitt liv. Rosenmiraklet är en av dessa, även om både sanning och fiktion blandas friskt. Det finns nämligen inga belägg för att Genet någonsin skulle ha suttit inne på Fontevrault.

Rosenmiraklet är skriven på Genets säregna språk. Poetiska, målande beskrivningar blandas med grov slang och det kroppsliga. Mördare och våldtäktsmän utmålas till helgon och de brutala miljöerna i fängelset blir religiösa riter. Därtill tillkommer ett element av magisk realism: den dödsdömde mördaren och våldtäktsmannen Harcamones bojor förvandlas till rosor framför Genets ögon, till exempel.

Berättandet i Rosenmiraklet sker genom en bruten kronologi som inte alla gånger är lätt att följa. Vi befinner oss i nutid, på Fontevrault, med Genet, för att i nästa stund kastas tillbaka till Mettray och ungdomsåren (särskilt det sexuella umgänget pojkarna emellan), eftersom det förflutna har skapat efterdyningar till nuet. Nuet går inte att förstå utan det förflutna. Insprängt i allt detta är erotiska drömmar och de magiska fantasier kring Harcamone som Genet ägnar sig åt.

Det tog tid för mig att läsa ut Rosenmiraklet. Uppmärksamheten ville fara iväg, men samtidigt kunde den suga tag i mig på ett sätt som få andra böcker har kunnat. Den magiska realismen är ett intressant element som skiljer sig från den andra boken jag har läst av honom. Men ändå upplevde jag den inte som lika välskriven som tidigare nämnda bok, vilket kan bero att det känns som om jag slängs runt lite för mycket i olika tidsplan och att övergångarna inte alltid är övertygande.

Rosenmiraklet är inte lika bra som Matrosen och stjärnan, men Jean Genet är onekligen en fascinerande författare.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.

The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley

the-watchmaker-of-filigree-street

Författare: Natasha Pulley
Förlag: Bloomsbury (2016)
Antal sidor: 318 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Thaniel Steepleton återvänder en kväll 1883 till sin lilla lägenhet och hittar ett gyllene fickur på sin kudde. Denna klocka kommer att rädda hans liv när en explosion förstör Scotland Yard. Skakad får det honom att söka upp klockans tillverkare: Keita Mori, en vänlig men ensam immigrant. Samtidigt smyger sig Grace Carrow in i Oxfords bibliotek i sin jakt på att kunna bevisa eterns existens. Men klockan tickar: om hon inte hittar en lösning snart, kommer hennes mamma tvinga henne att gifta sig. Dessa tre karaktärers liv blir snart alltmer sammanflätade. När händelserna hamnar alltmer utanför deras kontroll tvingas Thaniel fatta ett svårt beslut.

The Watchmaker of Filigree Street är en sådan där bok som jag inte riktigt fattar hur jag kan ha missat eftersom det verkligen är så right up at my alley som något kan bli. Det är en lite långsam, men ändå spännande, berättelse. När det väl hettar till blir det ju riktigt rafflande. Ett sorts blandning av relationsroman och mysterium som får mig att le när jag tänker på den i efterhand.

En stor del av charmen med The Watchmaker of Filigree Street ligger i de karaktärer vi får möta. Det bryter alla normer på ett eller annat vis, utan att läsaren skrivs på näsan eller att det blir fokus. Istället handlar det mycket om att gå sin egen väg. Thaniel, som dras in i Moris värld och fascineras av den, tvingas bryta upp från sin inrutade värld och följa sina drömmar. Grace är en begåvad forskare som begränsas av sitt kön, men som ständigt försöker hitta vägar runt reglerna. Och sedan har vi Mori själv, så begåvad och ensam och som bryter upp med sitt politiska förflutna för att skaffa sig det han allra helst vill ha: en vän. Relationerna mellan karaktärerna målas så fint upp och trasslar till sig. Fascination och misstro gör det hela komplicerat och spännande att läsa om.

Utan att vilja avslöja för mycket om The Watchmaker of Filigree Street så kan jag säga att tidsaspekten är väldigt komplicerad. Det rör sig mellan olika framtider och möjligheter, vilket kan låta invecklat. Men Natasha Pulley lyckas ro detta i land på ett väldigt galant vis. För den som gillar smart uppbyggda böcker som är karaktärsdrivna är The Watchmaker of Filigree Street verkligen något att satsa på.

The Watchmaker of Filigree Street är en strålande debut. Självklart har jag redan bestämt mig för att läsa Natasha Pulleys nästa bok. Tyvärr måste jag vänta till augusti i nästa år.

betyg4

Andra bokbloggare om The Watchmaker of Filigree Street

BokstuganJa, jag säger då det!; Kajsas bokbloggThe Cabinet of Miss Magic

Luna av Julie Anne Peters

luna

Författare: Julie Anne Peters
Förlag: Little, Brown Books for Young Readers (2006)
Antal sidor: 248 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Regan är den enda som känner till sin ”brors” hemlighet: att hon egentligen inte har någon bror, utan en äldre syster. Hon har tagit sig namnet Luna, eftersom hon är en flicka som bara syns i månskenet. På nätterna smyger hon sig in på Regans rum och låter Liam falla bort, förvandlar sig till Luna. Men Luna nöjer sig inte längre med att bara få finnas till i månskenet. Det är dags för henne att ta steget ut i dagsljuset. Men är Lunas vänner och familj redo att välkomna henne in i sina liv?

Jag har haft Luna länge på min att läsa-lista och lika länge har jag önskat mig den i julklapp. Till sist gjorde jag slag i saken själv när jag behövde muntras upp. När jag äntligen kom mig för att läsa den blev jag förvånad över att den var skriven utifrån Regans synvinkel. Det finns väl för- och nackdelar med det valet, men eftersom det är Lunas berättelse jag är intresserad av så hade jag nog önskat att den var skriven ur hennes synvinkel.

I Luna beskrivs Regan som den som alltid har känt till Lunas hemlighet och varit den som har stöttat henne, vilket jag inte märker så mycket av i boken. Istället upplever jag det snarare som en skildring av ett syskon som förbittrat finner sig i skuggan av sitt äldre, mer begåvad syskon och som tycker att hennes liv tas över av denna. Det är ett realistiskt porträtt av en komplicerad syskonrelation, och det känns verkligen som om Regan är en typisk tonåring.

Det är svårare att få grepp om Luna. Hon ska vara så himla smart, men gör dumma saker som att iklädda sig en främmande kvinnas nattkläder och smycken när hon rycker in som barnvakt åt Regan. Även om Julie Anne Peters har strävat genom hela boken att vara respektfull så upplever jag att hennes skildring av en transperson är lite stereotypisk. Istället för att skapa en levande karaktär av Luna så blir hon istället något slags symbol som ska kryssa i rutorna för en ”typisk” transperson.

Därtill förekommer det tillbakablickar i Luna som är riktigt klumpigt inklistrade i historien. Kursiverade stycken som det inte byggs upp inför, utan som bara finns där för att mata läsaren med information om syskonens förflutna och alla tecken som har funnits på Lunas könsdysfori. Dessutom är dessa sektioner märkligt avstavade, vilket stör i läsningen.

Ändå vill jag inte påstå att Luna är ett bottennapp. Snarare är det en något förenklad, men välmenande skildring av hur det kan vara att vara transtjej.

betyg3

Ibland bara måste man av David Levithan

ibland-bara-maste-man

Författare: David Levithan
Originaltitel: Boy Meets Boy
Översättning: Malin Strååth
Förlag: X Publishing (2007)
Antal sidor: 246 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

För närvarande har Paul inte det lätt. Hans bästa vän Joni har dumpat honom och resten av gänget för sin nye pojkvän Chuck. Hans andra bästa vän, Tony, sitter inspärrad på sitt rum av sina hysteriska föräldrar som vill att han ska omvändas. Sedan har vi Noah. Noah med de grönaste ögon som Paul någonsin har sett. Noah som inte vill se åt honom längre efter att han kysste sitt ex Kyle i en städskrubb. Mitt i alltihopa måste han dessutom arrangera Glad änkans fest med döden-tema.

David Levithan har skrivit en av mina absoluta favoritböcker (Liten parlör för älskande) och är en sådan författare som jag alltid håller lite extra span på ifall han ska komma ut med något nytt. Men en bok som jag har haft länge på min att läsa-lista, långt innan jag hade läst honom för första gången, är hans debutroman Ibland bara måste man.

Jag både känner och inte känner igen Levithan i Ibland bara måste man. Den har inte riktigt samma lekfullhet och experimentlusta som hans senare böcker, utan är mer rakt berättad. Därtill är tonen och ansatsen mer humoristisk. Samtidigt känns det igen det här att kön och sexualitet inte görs till stora grejer, utan det bara är. Kanske att det innebär lite större problem i denna, som att det är svårt för en av karaktärerna att acceptera sin bisexualitet, eller starkt religiösa föräldrar som har problem att acceptera sin homosexuella son. Men allt skildras med lätt hand, utan att bli lättfärdigt.

På det stora hela utspelar sig nämligen Ibland bara måste man i en idealiserad värld. Att stjärnquarterbacken går runt i vit minikjol och har lösnaglar är inte det minsta konstigt (vilket det heller inte borde vara.) Alla är fria att dejta vem de vill, oavsett kön, utan att någon stor sak görs av det hela. Men bara inom den här staden. I grannstaden finns homofobi och andra problem. Det är inte som om Ibland bara måste man blundar för dessa problem, de är bara inte viktiga för den här berättelsen. Det finns gott om andra böcker som i deprimerande detalj skildrar detta. Ibland måste en få läsa fluff om en värld full av acceptans.

För Ibland bara måste man är ganska mycket romantiskt fluff. Det är bästa kompisar som dansar i självhjälpssektionen i bokhandeln, det är två pojkar som möts och förälskar sig och målar musik. Det är pirrigt och varmt, och alldeles, alldeles underbart.

Ibland bara måste man är en underhållande, skruvad romantisk historia med en skaplig dos hjärta och charm.

betyg4

Andra bokbloggare om Ibland bara måste man

BokBögen; BokpandanMin bokkista; MsHisingen; Sagan om sagornaSchitzo-Cookie’s bokblogg

A Trail of Fire av Diana Gabaldon

Recensionen kan innehålla spoilers för händelser i både Outlander- och Lord John-serierna.

a-trail-of-fire

Författare: Diana Gabaldon
Serie: Lord John, #2.75, #3.5; Outlander, #7.5
Förlag: Orion (2013)
Antal sidor: 379 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

A Trail of Fire innehåller fyra berättelser som på ett eller annat vis hakar i Diana Gabaldons Outlander– och Lord John-serier. Gabaldon kallar dessa för ”bulges”, berättelser som tar plats utanför huvudberättelserna och som låter ofta mindre karaktärer komma till tals. Det har varit intressant att se om Gabaldon kan fatta sig kort i novellform, vilket hon inte kan, då det är första gången jag läser hennes ”noveller”. Det här blir också första gången som jag läser Gabaldon på engelska, vilket har varit kul. Skotskan kommer ju mer till sin rätt i engelskan än i översättningen, även om översättaren har varit väldigt duktiga på att fånga den även i svenskan.

A Trail of Fire inleds med den i mitt tycke lite överflödiga A Leaf on the Wind of All Hallows. I den får vi på nytt stifta bekantskap med Roger MacKenzies föräldrar: stridspiloten Jerry som försvann och hans mamma Dolly som dog i Blietzen. Även om det är trevliga bekantskaper och kul att de får lite mer kött på benen, så känns det som om allt i novellen egentligen har behandlats i böckerna. Kanske att det på slutet tillförs en liten tvist, men jag vet inte om det gör så mycket till eller från.

Desto roligare tyckte jag då att Custom of the Army var. Jag är ju svag för lord John och i denna novell behöver han hastigt lämna London efter en duell som har gått snett. En gammal vän och älskare står åtalad för myteri i Kanada och John reser dit för att vittna till hans förmån. Givetvis blir det inte så enkelt. Det jag gillar med lord John-berättelserna är att det blir lite mer fokus på det historiska och de är ofta lite mer spännande, så även i denna.

Även i nästa novell, Lord John and the Plague of Zombies, får vi följa lord John. Denna gång till Jamaica, där ett slavuppror sätter kolonin i skräck. När John börjar nysta i de bakomliggande orsakerna till upproret börjar oroväckande rykten om zombier nå honom. En riktigt spännande novell som utforskar bakgrunden till zombietraditionen på ett vetenskapligt, men ändå kusligt vis. Jag tror nästan verklighetens zombier är läskigare än fiktionens.

I den avslutande The Space Between förs läsaren till Paris, med Jamies styvdotter Joan, som tänker bli nunna, och Michael Murray, Ians bror som just förlorat både far och fru inom loppet av en kort tid. Joan hoppas kunna komma undan rösterna som ibland förvarnar henne om skeenden och att hon kan se vem som kommer att dö. Allt kompliceras av att le comte St Germain är tillbaka i staden. Den här novellen hade jag inte räknat med att gilla, så det blev en positiv överraskning. Visst är den lite rörig, men den är också spännande. Joan och Michael är sympatiska karaktärer. Berättelsen, som sträcker sig över nästan 100 sidor, har mig i ett fast grepp hela tiden.

A Trail of Fire är ett underhållande komplement till Gabaldons serier och bjuder på spänning och trevliga bekantskaper.

betyg4

Du, bara av Anna Ahlund

du, bara

Författare: Anna Ahlund
Förlag: Rabén & Sjögren (2016)
Antal sidor: 340 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

John är sexton år och väntar på antagningsbeskedet till fotbollsgymnasiet. Hans storasyster Caroline har precis träffat Frank, som är två år äldre än John och har svarta, elektriska ögon. Det är ohjälpligt att John förälskar sig i Frank. Trots att han är tingad av Caroline, som är van vid att få som hon vill. I vanliga fall brukar John backa, men den här gången tänker han inte ge sig. Dessutom har Frank en egen vilja. Och ett krossat hjärta i bagaget, vilket ställer till det.

Det finns vissa böcker som en blir lite förälskad i långt innan en har läst dem. Du, bara är en sådan för min del. Omslaget är ju snyggt som få och ju mer jag hörde talas om den, desto mer lät det som om det vore en bok för mig. Samtidigt gör det ju en lite rädd. När du är förälskad redan på förhand, hur ska då boken kunna leva upp till dessa förväntningar?

Mycket väl, visar det sig. Det är med andan i halsen jag slår upp Du, bara några dagar efter att den kommit hem till mig och jag ser de där papperstranorna jag har hört talas om. En sådan fin detalj att ha med vid inledningen av varje kapitel. Men de försvinner lite ur medvetandet när jag börjar läsa och genast fastnar på kroken. Känslan jag får medan jag läser är av värme och det pirrar i magtrakten. Jag kan inte hjälpa att jag ler och småfnittrar förtjust, sådär fånigt som en gör när en är förälskad.

Mycket beror på John och Frank. Hur de finner varandra, hur de trasslar till det, hur de söker kontakt igen. Jag känner mig närmre John än Frank i Du, bara, kanske för att berättelsen sker ur hans perspektiv. Kanske för att Frank emellanåt beter sig som en jubelidiot och jag vill säga åt John att han förtjänar bättre. Varför är det typ obligatoriskt för alla att förälska sig i någon som är emotionally unavailable? Varför?! Samtidigt så kan jag inte hjälpa att jag vill att det ska ordna sig för dem så att de kan leva lyckliga i alla sina dagar med regnbågar och hundvalpar.

Ja, jag är lite osammanhängande. Men det är väl det som gör Du, bara så riktigt bra. Det känns som om Frank och John finns på riktigt, som om de är mina vänner efter att ha läst boken och som om jag har knallat runt i Uppsala med dem. Jag är investerad i dem och deras kärlekshistoria, som är både befriande okomplicerad och så oerhört komplicerad. Det är inte komplicerat att det är två killar som möts, blir kära och har (en massa) hett sex. Det som är komplicerat är att det är två unga människor med bagage som möts, ställer till det och sedan måste reda ut det.

Kan en vara kär i en bok? Jag tror jag är lite kär i Du, bara. I Frank, i John och i Anna Ahlunds fortsatta författarskap.

betyg5

Andra bokbloggare om Du, bara

Beas bokhyllaBokhuset; Boktycke; Eli läser och skriver; enligt O;  Feministbiblioteket; Littermentärt; och dagarna går; Old Adult Reads Young Adult; Sagan om SagornaTinaElisabeth; Vargnatts bokhylla

Lek och allvar av Emma Tennant

lek och allvar

Författare: Emma Tennant
Originaltitel: Emma in Love
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Forum (1996)
Antal sidor: 193 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris

Det har gått fyra år sedan Emma och Mr Knightley gifte sig. Sedan dess har livet gått sin sakta lunk och hon är nu uttråkad. Hon beslutar sig för att å nytt agera äktenskapsmäklerska. Denna gång åt sin svåger Mr. John Knightley, som nyligen blivit änkling, och Miss Jane Fairfax, som blev övergiven vid altaret av den beryktade Frank Churchill. Med sig till Highbury har dock Miss Fairfax en fascinerande och hemlighetsfull fransk baronessa. Denna kommer sätta igång en händelsekedja med oanade konsekvenser.

Jag är ingen främling till fanfiction. Det är nämligen vad Lek och allvar är: fanfiction, en uppföljare till Jane Austens Emma. Vissa fanfictionförfattare känner sådan kärlek till verket att de kan skriva karaktärerna med deras egna röster, även i de mest häpnadsväckande situationer. Tyvärr hör inte Emma Tennant till denna utvalda skara.

Faktum är att jag under läsningen av Lek och allvar undrar om hon ens överhuvudtaget har läst Emma. Är det möjligt att så kapitalt missförstå alla karaktärer till denna grad om en har läst boken? Mr Elton var väl aldrig speciellt sympatisk, men han var onekligen vältalig. I denna bok morrar han och gläfser, vilket får mig att undra om detta är en parodi. Dessutom känns det som om när Tennant inte gillar en karaktär, såsom i fallet Frank Churchill, skriver hon om dem på ett sätt som gör dem oigenkännliga och obegripliga.

Även relationerna mellan karaktärerna känns skeva i Lek och allvar. På något sätt har Mr Knightley blivit en fadersfigur till Emma (?!) och deras relation kännetecknas som en bror/syster-relation av andra karaktärer, vilket känns fullständigt obegripligt.

Överlag känns det som den enda möjligheten för Lek och allvar att ha kommit till är att ignorera hela sista halvan av Emma och därmed sudda ut Emmas karaktärsutveckling. Emma är väl den mest misshandlade av karaktärerna i boken. Visst att hon var tanklös och avsiktligt blind, men hon var inte oförskämd eller elak. I Lek och allvar är hon ett tjurigt barn som rusar i väg från människor och ignorerar allt vad etikett heter. Dessutom ändrar hon sig från ett stycke till ett annat gällande om Mr John Knightley och Jane Fairfax är ett lämpligt par eller inte.

Okej, karaktärerna är misshandlade. Handlingen då? Vad för handling? Har Lek och allvar någon handling? Kantad av logiska luckor, långa utläggningar och ett märkligt kvardröjande vid vad Mrs Elton har på sig, så undrar jag vad poängen egentligen var när boken är över. Ett tema tycks vara att queera Austens värld, men det är så uselt hanterat att jag undrar varför ens Tennant brydde sig om att försöka. Bitvis gränsar det till det homofobiska, vilket jag inte tror har varit författarens avsikt men som onekligen blir känslan.

Tennant verkar ha gjort sig en litterär karriär på att skriva uppföljare till brittiska klassiker. Jag hoppas de är bättre än Lek och allvar, annars blir jag nog förtvivlad över förlagsindustrin.

betyg1

Pride 5x: Beautiful Music for Ugly Children

Detta är en serie med inlägg på HBTQ-tema som kommer att publiceras under Pride-veckan. Jag gjorde något liknande 2014 under banderollen Pride 6x, men eftersom jag har helgledigt numera så blir det bara fem inlägg denna gång. Därtill tänkte jag fokusera på specifika boktips.

beautiful music for ugly children

Beautiful Music For Ugly Children Kirstin Crohn-Mills handlar om Gabe, en musikfrälst tonårskille som är inne på sluttampen på high school. Efter det kan livet verkligen börja. Alla tror nämligen att Gabe egentligen är Elizabeth och hans föräldrar tycker att han är galen. Men ett gig som radio-DJ på en lokalstation kan ge honom chansen att visa upp sitt rätta jag för omvärlden och även ge honom möjlighet att leva ut sitt liv till fullo.

En stor del av den här boken behandlar komma ut-processen och de olika reaktioner som kan uppstå. Allt från Gabes föräldrar som verkligen inte förstår något till totalt acceptans. Därtill så skildrar den på ett intensivt och mycket otäckt sätt hur transfobisk världen fortfarande är. Den inledande känslan är att det är en ganska typisk HBTQ-bok.

Samtidigt är det så mycket mer än så. Gabe är den ultimata musiknörden och jag ska inte låtsas att jag förstår alla musikreferenser. En del susar rätt över skallen på mig. Men det är härligt och charmigt att läsa om en karaktär som har snöat in så fullständigt på ett visst ämne. Att Gabe är en sådan levande karaktär gjorde att jag ständigt ville återvända till boken för att få veta hur det skulle gå för honom.

Boken innehåller också fint tecknade relationer mellan de olika karaktärerna. Bäst är kanske vänskapen mellan John och Gabe, en av de finaste generationsöverskridande relationer som jag har läst om. De förenas av kärleken till musiken och total acceptans.

Beautiful Music For Ugly Children är en bok som på det stora hela handlar om att hitta hem, att landa i sig själv, att kunna få vara den en är innerst inne.