Filmåret 2016

Inatt var det ju Oscarsgalan och hur det hade gått där var det första jag kollade nu i morse. Inte bjöd den på några större överraskningar. Trots att den tog hem ett antal statyetter så är jag fortfarande totalt ointresserad av att se The Revenant. Även om jag är glad över att Leonardo di Caprio till sist har fått sin Oscar, så önskar jag att det vore för en film som verkade bättre. (I hemlighet hade jag väl hoppats på Eddie Redmayne – tycker hans prestation i The Danish Girl är ännu starkare än den i The Theory of Everything.) Att Alicia Vikander fick en Oscar för sin roll i denna film är dock väldigt välförtjänt!

Nu är det ju nästan mars och jag har ännu inte skrivit en rad om filmåret som ligger framför oss. Jag går ju sällan på bio, men ändå går det upp ett antal filmer på biograferna i år som jag ser fram emot.

film2016

  • A Monster Calls har amerikansk premiär i oktober, men det saknas uppgifter om en svensk premiär. Baserad på en bok av Patrick Ness med samma namn.
  • Alice Through the Looking Glass har premiär den 27 maj. Det är inte Tim Burton som regisserar, även om han producerar, utan James Bobin. Är den hälften så snygg och knasig som första kommer jag bli nöjd. Även om det kommer göra ont att höra Alan Rickmans röst.
  • Allegiant har premiär den 18 mars. Jag har ju ännu inte sett Insurgent, så det måste åtgärdas.
  • Captain America: Civil War har biopremiär den 29 april. Trailern ger mig dock lite av en klump i magen. Jag hatar när vänner blir fiender…
  • Doctor Strange med premiär den 28 oktober. Jag måste erkänna mig att jag känt mig lite skeptisk till Benedict Cumberbatch i rollen som Doctor Strange, men det blir säkert bra.
  • Fantastiska vidunder och vara man hittar dem har premiär den 18 november. Frågan är hur jag ska klara av att vänta så länge…

film2016_2

  • Husdjurens hemliga liv har premiär den 5 augusti och är faktiskt en av årets måste-filmer för min del. De teaser trailers som har släppts är ju helt underbara:

  • Pojkarna hade premiär den 19 februari. Jag har ganska stora förhoppningar på den här.
  • Star Trek: Beyond kommer att gå upp på biograferna den 22 juli. Jag är inte lika pepp på den här som de andra två, men jag kommer garanterat se den.
  • The Danish Girl hade premiär den 5 februari. Det var en av årets mest efterlängtade filmer och jag har redan hunnit se och recensera den.
  • X-Men Apocalyse har premiär den 20 mars. Jag gillade första filmen, men har ännu inte sett Days of Future Past. Vi får se hur det går med denna sedan…

Har jag missat någon? Vad ser du fram emot för filmer i år?

Mina topp 5 Disney-filmer

Faktumet att jag nu har sett Frozen vid två tillfällen gör att jag har börjat tänka alltmer på Disney och de filmer som jag särskilt har tyckt om ur deras produktion. Till sist kom jag på att det finns fem filmer som mitt hjärta klappar lite extra för.

Ett försök att rangordna dessa filmer vore tämligen omöjligt, så jag har istället valt att lista dem i kronologisk ordning:

aladdinAladdin (1992)

En prinsessa har allt utom frihet där hon bor i sitt palats. Gatupojken Aladdin möter henne en dag och de förälskar sig i varandra, men hon kan bara gifta sig med en prins. Sultanens rådgivare drar med sig Aladdin in i sin egen maktgiriga plan.

Aladdin är nog en av de roligaste Disney-filmerna med mycket glimt i ögat och låtar som lätt fastnar i skallen. Anden är en av de mest underhållande karaktärerna som finns.

herkulesHercules (1997)

Zeus och Hera får en son, som genom en illasinnad plan blir så gott som dödlig. Han uppfostras av ett människopar. Den mäktiga kroppsstyrka han besitter gör att han inte riktigt passar in bland människorna. Han upptäcker att han är son till Zeus, men för att få återvända till Olympos måste han först bevisa att han är en sann hjälte.

Jag är mytologi-nörd med en särskild svaghet för grekisk mytologi, vilket kanske till viss del beror på den här filmen. Den lyckas förvanska myterna något otroligt, men det är en riktigt underhållande film. Bra musik, och Hades måste väl ändå vara en av de bästa skurkarna? Jag blev rätt så sugen på att se om filmen nu.

mulanMulan (1998)

Hunnerna hotar Kina och varenda man behövs. En ung kvinna tar sin fars plats när kejsaren kallar in alla tillgängliga män till sin armé.

Mulans resa genom hela filmen är så stark. I början vill hon inget hellre än att vara sin familj till lags, även om det innebär att iklä sig en roll som hon inte passar för, men hon växer och accepterar sig själv som hon är. Det är en vacker, stilfull film som kanske inte har den bästa Disney-musiken, men den har några trallvänliga låtar som hänger med genom åren.

Mulan har jag recenserat på bloggen.

modigModig (2012)

Merida vill hellre vara ute och öva bågskytte än sitta i en klänning som hon inte kan röra sig i och vänta på att en friare ska vinna hennes hand. För att undkomma äktenskapet, bryter hon mot en urgammal och helig sed. Det ställer till det för hela kungariket och Merida måste ställa allt till rätta.

Merida är en helt underbar karaktär. Hon har skinn på näsan och när hon råkar göra ett misstag, så gör hon sitt yttersta för att ställa allt till rätta. Och hur skönt är det inte med en prinsessa som inte vill gifta sig med en prins, och som inte ändrar sig under filmens lopp? Plus att de animerade miljöerna nästan gör det skotska landskapet rättvisa.

Jag har recenserat Modig på bloggen.

frozenFrost (2013)

Två systrar. Den ena föddes med förmåga att manipulera is och snö, men hennes kontroll var inte alltid den bästa. I en trängd situation tappar hon kontrollen och evig vinter sänker sig över landet. Det är upp till hennes syster att förmå henne att låta sommaren återvända.

Romansen förpassas till baksättet och i stället är det syskonrelationen som får inta scenen. Sällan har jag haft så roligt medan jag har tittat på en film eller varit så uppslukad som jag var. Animationen är helt fantastisk och musiken väl värd att lyssnas på i sin egen rätt.

Jag recenserade nyligen Frost.

***

Sådär ja, då vet ni vilka fem Disney-filmer som mitt hjärta klappar lite extra för. Nu är det din tur: Vilka är dina favoritfilmer ur Disneys produktion?

Tillsammans är man mindre ensam (filmrecension)

tillsammans är man mindre ensam2

Betyg: ☆☆☆☆
Regissör: Claude Berri
Skådespelare: Audrey Tautou, Guillaume Canet, Laurent Stocker, Françoise Bertin
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Finns till exempel hos CDON eller Discshop.

Tillsammans är man mindre ensam utspelar sig under ett års tid i Paris och kretsar kring fyra mycket olika människor vars väg av en slump korsas. Camille är en utbränd ung kvinna som tagit jobb som städerska. I samma hus som henne bor den intellektuelle aristokraten Philibert, som lider av diverse komplex, i en stor våning som tillhör hans familj. Hans inneboende Franck är en butter kock, som hyser stor kärlek för sin mormor Paulette. Efter att ha mötts kommer de sakta ur sina skal och upptäcker att ensam inte är stark.

När du ser en film som är baserad på en bok som du relativt nyligen har läst, är det oundvikligt att du kommer jämföra dessa två. Och så sker när jag ser Tillsammans är man mindre ensam. Jag såg inte filmen ensam och vi kom underfund med att jag förmodligen kände mer för karaktärerna eftersom jag hade läst boken. De är rätt grunda i filmen.

Men Laurent Stocker som den excentriske Philibert griper genast tag i mig och har efter en kort stund charmat mig totalt. Liksom i boken, blir han i filmen helt klart favoriten och jag tycker om hur de har utvidgat bitarna med hans teaterliv. Även hans kollegor målar upp väldigt sympatiska porträtt av sina karaktärer i mångt och mycket. Det finns en scen som gjorde mig illa till mods där Camille och Franck bråkar, som slutar med att Camille låser in sig på sitt rum och ser livrädd ut. Långt ifrån en scen som gör att jag hejar på att de ska bli ihop senare i filmen.

Berättelsens tempo upplever jag som något ojämnt. Tillsammans är man mindre ensam var inte den bok med det mest högflygande tempo jag har läst, men efter en halvtimme känns det som om filmen står och stampar i inledningen fortfarande. Därefter flyter det hela på fram tills slutet när filmen tycks drabbas av tidsbrist. Tre viktiga och ganska gripande scener ska klämmas in på den sista halvtimmen, vilket gör att ingen av dem får det utrymme som de förtjänar.

Ändå blir det en hel del skratt. En känsla av värme i magen som sprider sig genom kroppen. Det är kanske inte den mest originella handlingen och det går att förutspå vad som kommer hända, men det är en mysig film. Det är en film som får en att må bra. Och ibland är det precis vad som behövs.

Tillsammans är man mindre ensam är en riktigt mysig feelgood-film som fick mig att känna mig varm inombords.

Filmåret 2014

Jag tror inte 2014 kommer bli något större filmår för min del. Hittills i år har jag bara sett tre filmer och det som kommer upp på bio lockar inte särskilt mycket. Här är i alla fall sex filmer som jag skulle kunna tänka mig att se:

filmsugenattsepå

  • Captain America: The Winter Soldier går ju på bio just nu och ettan var faktiskt en angenäm överraskning. Tyvärr får jag inte vibbarna att tvåan är lika bra, utan att det är mer standardaction.
  • Maleficent har jag velat se sedan jag först hörde talas om den förra året. Lite kul med en film där en Disneyskurk får huvudrollen. De trailers jag har sett för filmen gör att jag är väldigt sugen på att se den. Den verkar väldigt bra.
  • Divergent hoppas jag kommer att bli bra, men är tyvärr inte alls övertygad. Kommer nog ändå se den när den har premiär eller åtminstone nära inpå.
  • The Fault in Our Stars kommer jag troligtvis inte se på bio. Och om jag ser den på bio, ska jag nog inte ha smink på mig. Det lär bli en del tårar.
  • X-Men: Days of Future Past kan antingen bli riktigt bra eller riktigt dålig. Tiden lär utvisa hur det faller sig.

Djävulen bär Prada: Ledarskap och kön

djävulen bär pradaJust nu läser jag en pedagogikkurs om ledarskap och i torsdags satt jag med på ett seminarium, där vi utifrån en film skulle analysera chefskap. Den film vi såg var Djävulen bär Prada, som jag recenserade förra året. En del av analysen var att se på Mirandas chefskap ur ett genusperspektiv, och eftersom det idag är Internationella Kvinnodagen tänkte jag dela med mig lite av det som vi kom fram till under seminariet.

För den som inte är bekant med filmen, så handlar den om en ung aspirerande journalist vid namn Andy. Men det är inte en lätt bransch att slå sig fram i. Istället för ett arbete för en ”seriös” tidning, får hon tjänst som assistent hos modetidningen Runways chefsredaktör Miranda Priestly. Miranda är hänsynslös i sin eftersträvan av perfektion för tidningens räkning.

Mansdominansen på ledande positioner är mycket stor. I filmen syns detta i och med av att de chefer som framställs så är det bara Miranda och Jacqueline som är kvinnor. Eftersom kvinnor är i minoritet på sådana positioner, upplever de allmänhet en stor utsatthet. Hur de väljer att hantera detta varierar, men i den litteratur nämns tre strategier. Utseendemässigt spelar Miranda väldigt mycket på sin femininitet: en glamorös femininitet som verkligen hör hemma i modebranschen. Men den strategi hon använder sig av är en könsneutral strategi, där hon förnekar könsordningen och anammar ett mer manligt, hänsynslöst beteende. En konstruktion av manlighet i relation till ledarskap som förekommer i vår litteratur kallas för auktoritarism, vilket kännetecknas av en intolerans för oliktänkande och styrande via tvingande maktrelationer. Detta är en konstruktion som Miranda i sin strategi kan ha anammat. Andys oliktänkande tolereras inte. Och maktrelationerna är definitivt tvingande: gör du inte som Miranda vill finns det outtalat hot om att du kommer åka ut med huvudet först. Organisationen präglas även av entreprenörialism, vilket innebär ett konkurrensinriktat beteende och i detta fall sker detta på bekostnad av samarbete.

Kvinnor som Miranda upplevs ofta som mer kompetenta när de använder sig av denna strategi, men samtidigt ses det som att de har gjort avkall på sin kvinnlighet och det ses inte som positivt. Hon beskrivs även av Christian som en ”notorisk sadist”, vilket Andy snabbt replikerar med att det skulle han inte säga om hon vore man. Under våra många diskussioner upplevde vi att Mirandas beteende ses som särskilt problematiskt just eftersom hon är kvinna. Om hon vore man skulle hon troligen snarare tolkas som väldigt framgångsrik.

Ledarskap är ofta tidskrävande och utformat efter ett traditionellt manligt livssammanhang. Kvinnor förväntas ta större ansvar för hem och barn. Detta innebär att det kan vara svårt att balansera karriär och hemliv. För att inte nämna att det finns en press att balansera dessa två aspekter. Miranda har två barn som hon försöker vara närvarande med: besöka deras uppvisningar i skolan, ordna deras lovaktiviteter etcetera. Men detta fallerar ibland, som när hon inte kan ta sig hem till deras pianouppvisning på grund av inställda flyg. Hon upplever en påtaglig frustration över att inte ha hunnit komma hem.

Hennes beteende tolkas konstant utifrån en manlig norm och oavsett hur lik eller olik hon är manliga ledare, finns det en föreställning om kvinnliga ledare som bristfälliga. Att de saknar rätt kompetens och inte kan spelreglerna. Det är alltså en väldigt tuff position som en kvinna som Miranda befinner sig i.

Referenser

SOU 2003:16 Mansdominans i förändring – om ledningsgrupper och styrelser. Stockholm:
Fritzes. (Kap 4: Holgersson, Charlotte. Företagsledare och chefer.)

Alice i underlandet

Alice i Underlandet

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Tim Burton
Skådespelare: Mia Wasikowska, Johnny Depp, Helena Bonham Carter, Anne Hathaway, Crispin Glover
Produktionsår: 2010
Längd: 108 minuter

Finns till exempel hos CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Alice Kingsley är nitton år när en ung man friar till henne inför en folksamling och alla förväntar sig att hon ska säga ja. Men då får hon syn på en vit kanin. En egendomligt bekant kanin, som hon känner igen från sina drömmar. Hon följer efter honom och ramlar åter nedför kaninhålet. Alice befinner sig åter i Underlandet, som hon övertygat sig själv var en dröm, och måste nu upptäcka hur hon ska bli mer Alice innan riket går under.

Kommentarer

Jag upptäckte Tim Burtons Alice i underlandet ett par år efter att den hade gått på bio, men den sällade sig snabbt till en av mina favoritfilmer. Vem annat än Tim Burton skulle vara lämpad för att skapa ett så storslaget, färggrant och märkligt äventyr?

Mitt hjärta klappar lite extra för Johnny Depp som den galne Hattmakaren. Han gör en av sina bästa roller som en Hattmakare som tycks ha förlorat greppet ännu mer sedan boken. Sedan är allt från kostymdesign, till sminkning, till bakgrundshistoria, sådant som jag älskar. Det är inte märkligt alls att denna film vann två Oskars för bästa kostym och bästa scenografi.

Även Mia Wasikowskas tillknäppta, inåtvända Alice har vuxit i mina ögon när jag har sett filmen ett par gånger. Hennes storögda allvar får henne att framstå som en gammal själ i en ung kropp. Om och om igen insisterar att hon att det här är hennes dröm och att hon är Alice. Wasikowskas bleka allvar utgör en snygg kontrast till filmens färggranna absurditet.

De blir uppstödda av mer än kompetenta birollsinnehavare – Crispin Glover som den obehaglige knekten Stayne; Alan Rickman som den blå larven; Stephen Fry som Chessur filurkatten; Helena Bonham Carter som den tyranniska röda drottningen och Anne Hathaway som hennes syster, en mer godhjärtad men också märklig vit drottning.

Alice i underlandet är en färgsprakande film med snygg scenografi och kostym, samt skådespelare som verkligen lyfter det hela.

Harry Potter och den flammande bägaren

Harry Potter och Den flammande bägaren (4)

Betyg: ☆☆☆
Regissör: Mike Newell
Skådespelare: Daniel Radcliffe, Emma Watson, Rupert Grint
Produktionsår: 2005
Längd: 157 minuter

Finns till exempel hos CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Det är spännande tider på Hogwarts. För första gången på länge är det dags för trekampen mellan tre olika trollkarlsskolor. Denna kamp är så farlig att de har satt en åldersgräns. Men Harry Potters skolår tar en oväntad vändning när han som underårig väljs av den flammande bägaren till att tävla för Hogwarts räkning.

Kommentarer

Harry Potter och den flammande bägaren är en av mina favoriter när det kommer till böckerna i serien. Kanske är det därför som filmatiseringen är en av dem jag alltid har tyckt sämst om. Att försöka sätta fingret på varför jag har lite svårt för filmen har inte varit det lättaste, men ett par anledningar har jag nog lyckats skaka fram.

Den första anledningen rör det en känsla jag har haft sedan jag första gången jag såg filmen och det är det att allting som inte rör action och romantik har skurits bort från filmerna. Det finns scener som bygger upp världen och som ger en förklaring till de händelser som sker som jag tycker är märkligt att de inte finns med i filmen.

En andra anledning är en logisk lucka gällande turneringen. De har drakskötare på plats, förmodat för att kontrollera drakarna. Även med hur lite sunt förnuft som trollkarlsvärlden har för liv och lem, har jag svårt att tänka mig att de skulle låta en drake, en av sina skyddslingar, slita sig och sedan flyga fritt. De tycks överhuvudtaget inte röra ett finger för att fånga in den, vilket framstår som märkligt och inkompetent.

En tredje anledning, och det som retade gallfeber på mig när jag såg den sist, ligger i hur de har valt att presentera de andra två trollkarlsskolorna. Jag kommer inte ihåg hur det var gällande Durmstrang, men Beauxbatons var uttryckligen en skola för både pojkar och flickor. Av någon anledning har det gjorts om till en flickskola i filmen. När Durmstrang, som består av pojkar, presenteras görs det med ett häftigt och visuellt imponerande nummer, medan Beauxbatons springer in och suckar och har fåglar som kvittrar. Plus att Fleur Delacours kompetens tycks ha försvunnit på något mystiskt vis på vägen till vita duken.

Däremot gillar jag verkligen rollbesättningen i den här filmen. Brendan Gleeson är lysande som Alastor ”Monsterögat” Moody. Även David Tennant lyser som en väldigt otrevlig och obehaglig skurk.

Harry potter och den flammande bägaren är inte min favoritfilmatisering, men det är ändå inte en dålig film.

It’s a Wonderful Life: Julkänsla garanterad

it's a wonderful life

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Frank Capra
Skådespelare: James Stewart, Donna Reed, Lionel Barrymore
Produktionsår: 1946
Längd: 130 minuter

Tycks tyvärr ha utgått.

Handling

George Bailey är en medkännande affärsman som i åratal har försakat sig själv och sina drömmar till förmån för att hjälpa invånarna i hans småstad. När han nu har drivits till förtvivlans rand, får en ängel i uppdrag att hjälpa honom återvinna tron. Detta gör han genom att visa hur livet skulle ha varit om han aldrig hade existerat.

Kommentarer

Jag köpte It’s a Wonderful Life på DVD för ett par år sedan och sedan dess är det den film jag alltid vill se till jul. Det är en film att krypa upp under en filt med en kopp glögg i ena handen och en lussekatt eller pepparkaka i den andra. Den är garanterad att ge mig julkänsla.

Egentligen gillar jag inte George Bailey till att börja med. Jag upplever honom som fruktansvärt dryg inledningsvis. Han har högtflygande planer och tycks känna att staden är lite för liten för honom, vilket gör att han inte har mycket till övers för andra. Känslan av att längta bort kan jag förstå, men inte hans överlägsna attityd.

Fast George växer som människa. Han åsidosätter sina drömmar för att ge andra en möjlighet att uppfylla sina, kanske något mer vardagliga, drömmar. Inte är det att upptäcka nya, främmande plats, men att utkämpa en kamp mot girighet som gladeligen skulle hålla folk fattiga och eländiga är stort nog. Utan George skulle Bedford Falls säkert vara en eländig plats.

Det är vackert foto genom filmen, men det är den emotionella intensitetet som förmår en att sitta genom denna över två timmar film. För en modern tittare kan berättartempot upplevas som väldigt långsamt, med mycket tid lagd på inledningen, men det är värt det. Och när slutet rullar förbi känns det som om det har gått för kort tid.

Jag utmanar dig till att inte känna något inför slutet. Det är kanske lite sentimentalt, men jag älskar hur filmens budskap är till viss del att vi alla bidrar något till andras liv och att vi kanske inte alltid är medvetna om dessa bidrag, men att de är nog så viktiga. Vi gör skillnad i andra människors liv.

It’s a Wonderful Life är en klassisk film berättad i ett ganska långsamt tempo, men som definitivt ger värme, feel-good och julkänsla.

Rudolf med den röda mulen

rudolf

Betyg: ☆☆☆
Regissör: Michael Aschner
Skådespelare: Joakim Jennefors, Pernilla Wahlgren, Dick Eriksson, Bert-Åke Warg, Maria Weisby, Charlotte Ardai Jennefors
Produktionsår: 1998
Längd: 83 minuter

Har tyvärr utgått ur sortimentet.

Handling

När Rudolf föds är han precis som alla andra renar, bortsett från att han har en röd mule som lyser sporadiskt. De andra renarna och nissarna retar honom och säger att han aldrig kan bli flygare med den röda mulen. De enda som tycks tro på honom är tomten och rentjejen Zoey. När Zoey tillfångatas av den elaka isdrottningen Stormella, är det upp till Rudolf att rädda henne – och julen.

Kommentarer

I min familj har vi en tradition att vi ska se Rudolf med den röda mulen antingen dagen innan julafton eller under julaftonsförmiddagen. Vi har den på VHS och eftersom den har ett par år på nacken börjar det även märkas på bildkvalitén, fast det har sin charm.

Att filmen i sig har ett par år på nacken syns även i animationerna som inte direkt är några mästerverk. Stundtals kan den även bjuda på lite småfniss. Även ljudeffekterna märker den som rätt gammal och vi brukar kunna skratta åt dem.

Men det är en mysig film med ett typiskt jultema inom film: Nordpolen hotas av ondskefulla krafter och en udda figur måste rädda julen. Då är nog Rudolf med den röda mulen den enda filmen med denna intrig som inte står mig upp till halsen, utan snarare tycker jag att den är underhållande och charmig.

Kanske är det inte den mest originella av filmer, men Rudolf med den röda mulen ger definitivt julkänsla och har hög mysfaktor.

Mulan: Gammal kär favorit

Mulan 1

Betyg: ☆☆☆☆☆
Regissör: Tony Bancroft, Barry Cook
Skådespelare: Divina Sarkany, Göran Rudbo, Papa Dee, Mikael Persbrandt
Produktionsår: 1998
Längd: 84 minuter

Finns till exempel på CDON, Discshop eller Ginza.

Handling

Från Ginza: ”Legenden om den tappra och modiga flickan Mulan tar sin början då de fruktade hunnerna hotar att anfalla Kina. Den kinesiske kejsaren kallar in alla män till armén – även Mulans gamle och sjuke pappa. För att skona honom klär Mulan ut sig till man och tar hans plats som soldat, väl medveten om att det kan kosta henne livet om hon blir upptäckt.”

Kommentarer

Som barn älskade jag inte helt otippat Disneyfilmer. Med åldern har faktiskt inte denna förälskelse minskat, utan jag ser ofta mina gamla favoriter med samma förtjusning som jag gjorde då (även om jag börjar kunna dem utantill). Mulan är en sådan favorit som har en särskilt plats i mitt hjärta.

Mulan är en person som inte vill något hellre än att göra sin familj stolt. Även om detta innebär att hon ska iklädda sig en traditionell, feminin roll som inte passar hennes personlighetstyp. Jag tror det är något som många kan känna igen sig i: att försöka passa in i en roll för att få acceptans och göra någon stolt, men att det egentligen är en roll som skaver illa. Knappast någon som ser filmen vill se Mulan som en behagfull och elegant dam, utan som den intelligenta, starka och självständiga person hon faktiskt är.

Det är också ett uppfriskande porträtt av könsöverskridande. Filmen berör att det inte räcker för Mulan med att klippa av sig håret och klä sig i manskläder för att passera som man, utan hon måste lära sig gå och tala så som det förväntas att en man gör i denna kulturella kontext. Hon måste även binda brösten.

Dock är det märkligt hur det bara är Mulans könsöverskridande beteende som är tillåtet. Filmen mest irriterande karaktär är troligtvis byråkraten Chi Fu. Han besitter ett flertal feminina attribut och dessa ska förlöjligas eftersom han är man. Detta är en märklig paradox i filmen.

Det känns också befriande att det för en gångs skull blir prinsessan som är tvungen att rädda prinsen. Och inte bara prinsen – utan hela riket. Dessutom slutar det inte med kyrkklockor och bröllop, även om det finns en antydan om att det inte ligger långt bortom horisonten.

Animationerna följer till viss del kinesisk tradition inom konst. Proportionerna på Mulans stridshäst är som tagna från en häststatyett från Tangdynastin. Även miljöerna känns som om de har omsorgsfullt tecknats med kinesiska målningars miljöskildringar som förgrund. De fantastiska miljöerna inkluderar körsbärsträden i Mulans trädgård, vidsträcktheten av den kinesiska muren och kylan uppe i bergen. Också färgpaletten är inspirerad av den kinesiska konsten med sina plommonaktiga blå nyanser, nyanser av grönt och rosa. Mulan är en av de Disneyfilmer som jag tycker är vackrast tecknad.

Musiken i Mulan är kanske inte den starkaste Disneymusiken, men ”En spegelbild” är väldigt vacker. Och jag kan inte hjälpa att jag gnolar låtar som ”Det skall nog bli män av er nu” och ”En tjej värd att kämpa för”. Jag blir lite peppad av den första av de två sistnämnda.

Mulan är en gammal favorit som jag har sett otaliga gånger och som jag troligen inte kommer att tröttna på i första taget.