Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

My Week with Marilyn

Regissör: Simon Curtis
Manus: Adrian Hodges
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Pip Torrens, Emma Watson
Produktionsår: 2011
Längd: 99 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Colin Clark tillhör en fin familj, men har inga som helst planer på att följa i den utstakade bana som de har valt åt honom. Istället vill han slå sig fram i filmbranschen. Med en stor dos envishet lyckas han få ett jobb på en film, The Prince and the Showgirl, som lär bli en stor hit då den förenar tidens största stjärnor: Marilyn Monroe och sir Laurence Oliver. Marilyn passar på att förena nytta med nöje när hon även har smekmånad med sin nye make, Arthur Miller. Men snart förbyts hennes förtjusning till desperation att fly från jobbets press, sitt Hollywoodfölje och pressen som jagar henne. Colin blir en trygghet när han hjälper henne att fly från filminspelningen och visar upp Storbritanniens mest idylliska sidor.

Förra året läste jag ytterligare en bok om Marilyn Monroe, och köpte på mig ett antal av hennes filmer och My Week with Marilyn med avsikt att dra igång ett Monroe-tema. Det blev inte mycket av den saken. Men efter mycket om och men så har jag till sist sett denna film, som har fått stå oförtjänt länge och vänta på mig.

My Week with Marilyn är en välgjord film. Kostymdesign och scenografi är omsorgsfullt gjort för att få till den tidstypiska eran och vad Marilyn Monroe faktiskt hade på sig under inspelningarna. Mycket tid har nog ägnats åt att få till atmosfären. Det är inte en handlingsspäckad film, utan rör sig i ett långsamt och melankoliskt tempo med mycket fint foto.

Michelle Williams är porträttlik Monroe. Hennes prestation i My Week with Marilyn lyser: hon förmedlar osäkerheten, drogmissbruket, det lite förföriska, på ett sårbart och naket vis som känns ärligt och äkta. Eddie Redmayne är självfallet bra i sin roll som den star struck Colin, men det är Williams som skiner. Emma Watson är underhållande i en otacksam liten biroll som Redmaynes kärleksintresse nummer två.

My Week with Marilyn är baserad på den bok som Colin Clark skrev om filminspelningen. Personligen kan jag känna att en kanske ska ta kärlekshistorien mellan honom och Marilyn med en nypa salt, men det finns annat i filmen som är väldokumenterat att det faktiskt har hänt. Konflikterna som blev mellan Oliver och Marilyn, och hur hennes coach Paula ofta satte käppar i hjulet för inspelningen, är sådant som faktiskt har skett. På så sätt håller sig filmen trogen till det som hände.

My Week with Marilyn är en lite långsam, men välgjord, film med fina skådespelarinsatser. Väl värd att ses.

Pitch Perfect är inte helt min melodi

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Jason Moore
Manus: Kay Cannon
Skådespelare: Anna Kendrick, Brittany Snow, Rebel Wilson, Anna Camp, Skylar Astin
Produktionsår: 2012
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Barden Bellas har lyckats ta sig till den stora finalen i college a capella-mästerskapen när nerver kostar dem segern. Året därefter börjar Beca på detta college, trots att det inte är hennes dröm. Hon vill egentligen dra till LA och ägna sig åt musiken. Men hennes pappa insisterar. När hon skolkar och inte lär känna någon erbjuder han sig att betala hennes flytt till LA om hon går med i en klubb. De stukade Barden Bellas behöver nya medlemmar och denna samling människor kan mycket väl vara de mest udda som satt sin fot i a capella-världen. När Beca tar denna akustiska sånggrupp ur sin värld av traditionella arrangemang och perfekta harmonier slåss de för att klättra sin väg till toppen under mördande konkurrens. Detta kan vara antingen det coolaste de någonsin kommer att göra eller det mest vansinniga, och det kommer förmodligen vara lite av båda.

Jag har velat se Pitch Perfect sedan den först hade premiär, då jag är väldigt svag för filmer som handlar om musik och tävlingar. Till exempel så älskade jag Glee under dessa tidigare säsonger, en serie som får sig lite vassa pikar under filmens lopp. När jag var krasslig efter ett ingrepp och Pitch Perfect gick på tv kändes det som läge att titta på den.

Tyvärr visade sig inte helt vara min typ av film. Visst att Pitch Perfect har sina stunder när den är väldigt rolig, väldigt träffande och har sina riktiga musikaliska fullträffar, men så drunknar det i annat. Som det där musikaliska slutnumret som ska vara ack så fantastiskt, men som är en sådan satans röra att det inte känns realistiskt att den skulle vinna i något universum. Eller humor med projektilspyor. Men framförallt en kärlekshistoria så onödig och så trist att jag gäspar mig genom den. Seriöst, kärleksintresset har noll personlighet.

Pitch Perfect är ett klassiskt tävlingsdrama där vi får följa med från deltävlingar och uppvisningar till vägen till finalen. Givetvis kantat av konflikter inom gruppen mellan de som vill göra som de alltid gjort tidigare och de som vill förnya gruppen. De flesta av skådespelarna gör solida prestationer, men det är nog ändå Rebel Wilson i rollen som Fat Amy som stjäl scenen när hon är med.

Utan kärlekshistorien och kräkinslagen hade nog Pitch Perfect kunnat vara min typ av film, men idag är jag glad att jag såg den på tv och inte slängde några pengar i sjön.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.

Outlander, säsong 2

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

outlander
Bildkälla: Discshop.
Skapare: Ronald D. Moore
Skådespelare: Caitriona Balfe, Sam Heughan, Duncan Lacroix, Tobias Menzies
Produktionsår: 2015
Säsong: 2
Antal avsnitt: 13
Längd: 732 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Blu-Ray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sist vi lämnade Jamie och Claire var de på väg till Frankrike för att försöka sätta stopp för Jakobitupproret. Nu är de på plats i Paris och måste försöka nästla sig in i sammansvärjningen och vinna den unge prinsens förtroende. Situationen kompliceras av intrigerna vid det franska hovet, nya fiender och att en gammal fiende oväntat dyker upp.

Jag upplever att andra säsongen av Outlander inleds på ett väldigt smart vis. Vi möts av en chockad Claire som vandrar runt i smutsiga sjuttonhundratalskläder, vilket står i bjärt kontrast med de bilar hon möter. På detta vis väcks intresset direkt för tittaren. Vad gör hon tillbaka i sin egen tid? Vad är det som har hänt? När vi sedan förs tillbaka till sjuttonhundratalet så ligger denna lilla gåta och gnager i bakhuvudet. (Eller, jag antar det, för den som inte har läst boken och vet hur det gick till.)

Visst kan en sakna Skottland, men samtidigt så blir produktionen lite särskilt snygg när de befinner sig i Paris. Kostymmakarna får riktigt ta ut svängarna när det gäller eleganta kläder. Miljöerna är fantastiskt återskapade. Fotot fortsätter att vara förbländande snyggt.

Trots att jag tycker mycket om Outlander, så har denna andra säsong tagit längre tid att ta sig igenom än den föregående. Varför? Jo, ett genomgående tempoproblem genom säsongen. Inte för att jag förstår varifrån det kommer eftersom den ligger så nära andra boken och jag inte upplevde den som det minsta seg, men vissa avsnitt är sega som sirap. De bara tuggar på utan att det känns som om de kommer någon vart.

Skådespelarinsatserna fortsätter att vara starka, även om jag upplever att Sam Heughan är något svagare i denna säsong. Kanske är det för att han inte får så mycket att göra. Detta är egentligen Claires säsong och Caitriona Balfe gör många fina insatser. Det finns vissa känslofyllda scener som är jobbiga att titta på och som rör mig till tårar.

Andra säsongen av Outlander bjuder på en riktigt snygg produktion, men ett genomgående tempoproblem gör att säsongen tar längre tid att ta sig igenom än den första.

betyg4

Andra säsonger

Outlander, säsong 1, volym 1 (recension)

Outlander, säsong 1, volym 2 (recension)

Outlander, säsong 2

Outlander, säsong 3

Outlander, säsong 4

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering

en man som heter ove
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Hannes Holm
Manus: Hannes Holm
Skådespelare: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg
Produktionsår: 2015
Längd: 116 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Ove är kvarterets skräck. För ett antal år sedan avsattes han som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma i något som han fortfarande kallar för ”statskuppen”, men det hindrar honom inte från att vara kvarterets ordningsman för det. Varje morgon tar han en inspektionsrunda där han flyttar på cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. En morgon flyttar den gravida Parvaneh och hennes familj in i huset mitt emot. När de råkar backa på Oves brevlåda blir det starten på en oväntad vänskap.

Jag har i närmast ingen som helst relation till svensk filmindustri, främst för att jag sällan tycker att svensk film blir bra. När jag då hörde att En man som heter Ove skulle filmatiseras blev jag lite nervös. Rolf Lassgård var inte riktigt vad jag hade i åtanke när jag läste och älskade boken, och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig.

En riktigt bra film, visade det sig. En man som heter Ove når inte för min del riktigt upp till boken, men det är ändå en varm och humoristisk skildring av en man som de flesta antingen känner igen sig i eller som de känner någon som är like. Lassgård är förbaskat bra i rollen som den vresige och grinige mannen som tycker att rätt ska vara rätt, men som ändå har ett hjärta av guld. Filmen har i mångt och mycket lyckats fånga andan av boken.

Bahar Pars är riktigt bra i rollen som Parvaneh. Hon är nog den som får mig att skratta mest med en osviklig tajming i sina repliker och en attityd som gör att en inte kan bli annat än förälskad i karaktären. Lassgård och Pars har en fin kemi som gör att den fina fader/dotter-relationen som utvecklas i En man som heter Ove riktigt lyser genom filmen.

Mina invändningar mot En man som heter Ove rör främst att det går lite väl fort fram på slutet. (Och att katten är alldeles för fin och välskött för att stämma in i bilden, men den är söt så jag kan väl släppa det.) Annars har jag skrattat och gråtit, och blivit alldeles, alldeles förtrollad. Precis så som en ska bli av en bra film.

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering. En kärleksfull hyllning till originalet.

betyg4

 

Andra som har bloggat om En man som heter Ove

BokblommaBokföring enligt Monika; Erikas bokpratklok som en bokLottens bokblogg; Zellys bokblogg

Mussan och stora stormen är så varm och mysig

mussan och stora stormen

Originaltitel: The Mousehole Cat
Regissör: Catherine Collins
Manus: Antonia Barber
Skådespelare: Siân Phillips
Produktionsår: 1994
Längd: 25 minuter

Jag brukar inte rekommendera olagligheter, men eftersom ingen har släppt den på DVD (i så fall kommer jag genast köpa den) så finns den till beskådan på Youtube.

Mussan är en katt som har fött många fina kattungar, men ingen av dem har en lika bra människa som hon har. Tom är en fiskare som alltid ser till att det finns fisk på bordet, som sätter fram ett fat mjölk åt henne och som vet exakt var det är skönt att bli kliad. De lever i fridfull harmoni i den lilla byn Mousehole till dess att en stor storm drar in över den lilla fiskebyn. Stormen rasar till den grad att ingen av fiskarna kan ta sig ut till sjöss. Matförråden sinar snabbt och nöden är ett faktum. Tom och Mussan bestämmer sig för att trotsa stormen och försöka rädda sin lilla by.

Mussan och stora stormen är ursprungligen en barnbok, författad av Antonia Barber, och inspirerad av en kornisk legend. 1994 animerades Nicola Bayleys illustrationer och blev en tjugofem minuter lång film, som var en av mina favoriter som barn. I slutet på maj drabbades jag av ett oerhört sug att se den igen.

Jag vet inte om dagens barn skulle ha mycket till övers för Mussan och stora stormen. Nicola Bayleys teckningar är verkligen hur fina som helst, men animationen ter sig ohjälpligt klumpig med dagens mått mätt. Fast för den, som liksom mig, mest ser om filmen i nostalgisyfte kommer nog finna dem lika charmiga nu som den gjorde då.

Det är nämligen något särskilt med Mussan och stora stormen. Den lilla svartvita katten stjäl genast ens hjärta och när hon beskriver de olika fiskrätterna som Tom serverar varje vecka så vattnas det i munnen. Även om jag tvivlar på att jag skulle tycka att den där sardinpajen är särskilt god…

Anledningen till att Mussan och stora stormen tilltalar mig så mycket är nog att det finns så mycket kärlek i berättelsen. Kärlek till katter, till goda människor, till människor som älskar katter och katter som älskar sina människor, till fiskelivet, till god mat, till den lilla byn Mousehole. Det är en varm och innerlig berättelse som svämmar över med mysfaktor.

Jag kan nog inte skriva en vettig recension av Mussan och stora stormen eftersom jag blir så nostalgisk, men i mina ögon är det en underbar, varm och mysig berättelse om hur en katt räddade ett litet samhälle. Klart värd att se om.

betyg5

11.22.63 är nog årets största besvikelse

11_22_63_sa_song_1
Bildkälla: Discshop.
Adapterad till tv av: Bridget Carpenter
Skådespelare: James Franco, Sarah Gadon, George MacKay
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 8
Längd: ~480 minuter

Engelskläraren Jake Epping blir år 2011 lämnad av sin fru på grund av sina emotionella begränsningar. I efterdyningarna blir han uppringd av Al, mannen som driver hans favoritrestaurang Al’s Diner. Al har på ett ögonblick blivit svårt sjuk och drar nu in Jake i en storslagen plan: att resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy. Jake låter sig bli övertalad. Helt plötsligt befinner han sig i 1960 och har en ny värld att anpassa sig till. Dessutom är det tre år kvar tills mordet kommer att begås och han måste hitta Lee Harvey Oswald. Därtill måste han tampas med ett förflutet som inte vill låta sig ändras.

När jag fick höra att 11.22.63 skulle ha premiär fick jag väldigt brått med att läsa boken. En miniserie baserad på denna tegelsten av Stephen King och som involverar JJ Abrams och James Franco låter ju som om det skulle kunna bli riktigt bra. Tyvärr dröjer det inte mer än halvvägs in i serien förrän jag inser att jag inte gillar det här. Faktiskt inte gillar det alls. Men då är det jag ju redan sugen på att få veta hur det går så jag tittar ändå troget till slutet.

Det som ligger till förtjänst för 11.22.63 är den riktigt snygga produktionen. Det är snyggt foto, snygga miljöer och snygga kostymer. Men serien dras överlag av ett tempoproblem. Vissa avsnitt är spännande, andra är sega som sirap att det är en riktig plåga att ta sig igenom dem. Jag sitter och skruvar på mig och väntar på att det ska vara över.

När en bok ska filmatiseras blir det ju alltid ändringar och vissa känns mer motiverade än andra i 11.22.63. Att korta ned tidsperspektivet känns som ett särskilt rimligt val, men att förvandla Jake Epping (James Franco) till en osympatisk skitstövel och Sadie Dunhill (Sarah Gadon) till någon som helt saknar agens är märkliga val. Istället för att Sadie arbetar för att göra sin skilsmässa möjlig så sitter hon snällt och väntar på att hennes vidrige exmake, lysande spelad av T. R. Knight, ska vara vänlig att ge den till henne.

Därtill så förstår jag inte varför en av bifigurerna i boken har getts en mycket större roll i 11.22.63. Givetvis i föryngrad upplaga och så att han skapa lite drama i form av att han råkar bli förälskad i Oswalds fru. Särskilt som senare händelser i serien gör hans roll totalt meningslös. Att hans roll har förstorats för att Sadies roll ska förminskas retar faktiskt gallfeber på mig.

Men värst av allt är nog den bristande inre logiken i 11.22.63. Det är etablerat att det förflutna inte vill förändras, att det kämpar emot med näbbar och klor. Men hur det gör detta är ojämnt. I början av serien dör nämligen folk till höger och till vänster för att Jake försöker ringa någon eller tjuvlyssnar på ett samtal. Men när han sedan aktivt försöker förändra det förflutna så är det tillbaka på den nivå som är i boken: magsjuka och bilar som slutar fungera. Det står inte i rimlig proportion till varandra.

Nej, 11.22.63 är nog faktiskt årets största besvikelse.

betyg1