Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Neil Gaiman
Originaltitel: The Ocean at the End of the Lane
Översättare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Bonnier Carlsen (2014)
Antal sidor: 218 sidor
Recensionsexemplar: Nej
Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band| Adlibris, Bokus, CDON
Att skriva ur ett barns synvinkel torde vara bland det svåraste som finns. Gränsen mellan att ett barn upplevs som alldeles för moget eller alldeles för omoget för sin ålder är väldigt fin, och en svår balansgång för författare att försöka sig på. Neil Gaiman löser denna svårighet i att skildra barn på ett rätt så smart sätt i Oceanen vid vägens slut – han låter den vuxne mannen blicka tillbaka på sig själv som barn. Barnet skildras genom den vuxnes ögon och erfarenheter.
Denne namnlöse berättare finner att han, vid ett besökt i sin barndoms trakter, omedvetet har hamnat vid en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. Han sätter sig på bänken vid dammen och börjar genast minnas. På så sätt tar han oss med tillbaka till den tid när han var sju år gammal. Sommaren då gruvarbetaren som handlade med opaler en dag hittades död i en bil. Sommaren han lärde känna familjen Hempstock som äger bondgården: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Sommaren Ursula Monkton blev familjens barnflicka. Sommaren då Lettie försvann.
Oceanen vid vägens slut är en bok för vuxna, som kan se tillbaka på barndomen med ett visst mått av nostalgi. Det finns skönhet inbäddat mellan raderna, glädje likaså, och ibland en bitterljuv melankoli som känns i kroppen. Det finns magi i denna bok. Om jag skulle citera allting jag tyckte om med boken, skulle det sluta med att jag citerade den i sin helhet.
När boken skrämmer mig, blir jag snudd på överraskad. Det kommer så oväntat – hål i fötter som skildras så rakt på sak att mitt våldsamma illamående känns som en överreaktion, obehagliga väsen som nästlar sig in i familjens hjärta… Mer än en gång fastnar i andan i halsen och pulsen skjuter i höjden.
Stundtals blir jag arg medan jag läser. Arg över att hans kattunge dödas och att de vuxna på fullaste allvar tycks tro att det fungerar som så att det bara är att lämna över en ny katt så blir allt bra. Arg över att ingen lyssnar på honom när han försöker varna dem. Liksom i Coraline är pojkens föräldrar märkligt frånvarande, men föräldrarna i Oceanen vid vägens slut är betydligt mindre sympatiska.
Oceanen vid vägens slut är en stämningsfull och spännande barndomsskildring som jag ser fram emot att läsa ett par gånger till.
Andra som har bloggat om Oceanen vid vägens slut
Bokfrossa; Bokomaten; enligt O; Fantastisk fiktion; Jennies boklista; och dagarna går; Skuggornas bibliotek; Stockholmsflickan
Den boken verkar så bra!
Det är den 😉
Åh, jag längtar så till att jag ska kunna läsa den här.
Du har något att se fram emot 🙂 Jag var mitt i en tentaperiod när jag fick den, så den låg och suktade ett bra tag innan jag kunde ta itu med den.
Jag blir mer och mer sugen att testa Gaiman. Som tur är har jag en stående i bokhyllan, inte denna men american Gods.
American Gods är nog den bok jag har haft svårast för av hans böcker, men den är ändå riktigt bra 🙂
Gillar att Gaiman är så lättillgänglig. Den här gick på ett kick och det var precis vad jag behövde. Ändå lyckas det bli så påtagligt i en hel ocean av känslor! Exempelvis hålet i foten. Jag slutade nästan läsa där, eftersom jag har fobi för fötter. Men jag klarade det, duktiga mig 😉
Hålet i foten fick mig nästan att spy. Ingen bra idé när du sitter och åker buss och har minst en halvtimmes resväg kvar XD
Gaiman är med i min boktolva. Men jag kommer nog börja med American Gods. Den har stått oläst i min bokhylla i sjutusen år.
Jag gillade inte American Gods lika mycket som jag har gillat andra av hans böcker, men tyckte definitivt att det var ett intressant koncept 🙂
Pingback: Månadsrapport: Juni 2014 » C.R.M. Nilsson