Charlies änglar – Utan hämningar

Bildkälla: Discshop.
Originaltitel: Charlie’s Angels: Full Throttle
Regissör: McG
Manus: John August, Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Skådespelare: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu
Produktionsår: 2003
Längd: 106 minuter

Titeln har utgått ur sortimentet.

Natalie, Dylan och Alex arbetar fortfarande för den mystiske Charlie. Nu har de fått ett nytt uppdrag: att finna två ringar som tillsammans innehåller en lista på alla som befinner sig i FBI:s vittnesskyddsprogram. Snart står det klart att det hela kan ha något att göra med Dylans förflutna. Och att förövaren kan vara någon som står Charlie nära.

Nyårsafton är inte min favorithögtid, utan skulle lika gärna kunna spendera den iklädd pyjamas och i soffan framför en film. Det blev inte pyjamas i år, men eftersom jag satt hundvakt gällde det att hålla firandet lugnt och stillsamt. Då blev det till att titta på Charlies änglar – Utan hämningar, som jag tydligen inte hade sett tidigare.

Charlies änglar – Utan hämningar är en helt klart överdriven och skruvad film, men jag tycker ändå att den är rolig. Det finns inte mycket substans i filmen och visst skruvar jag illa till mods på mig de stunder när tjejerna pressas ned i ”sexiga” kostymer utan något annat syfte än att det ska vara ”sexigt”, men eftersom filmen inte tycks ta sig själv på så stort allvar går det att leva med.

Det känns lite som om Charlies änglar – Utan hämningar driver med hela actiongenren. Slagsmålsscenerna är märkligt koreograferade. Tjejerna vrider och vänder på sig för att undkomma kulor och flygande motorcyklar, allt i slowmotion för att skapa ”bästa” effekt. Resultatet är en film som fångar uppmärksamheten för stunden, men som redan efter ett par timmar börjar glida ur minnet.

Bland slagfärdiga repliker och humoristiska scener döljer det sig en del krampaktiga försök till humor i Charlies änglar – Utan hämningar. Det blir krystade dialoger blandade med det som är roligt, vilket gör det hela till en ojämn film att förhålla sig till. På det hela är det här underhållning som kräver att du stänger av vissa delar av hjärnan och inte är alltför kritisk.

Charlies änglar – Utan hämningar är knappast något mästerverk, men en humoristisk film som fungerar att spendera en kväll med.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

The Forbidden Kingdom

the forbidden kingdom
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Rob Minkoff
Manus: John Fusco
Skådespelare: Jackie Chan, Jet Li, Collin Chou, Liu Yifei, Li Bingbing, Michael Angarano
Produktionsår: 2008
Längd: 104 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (import)
Bluray | Discshop

Jason Tripitikas är ett fan av kungfufilmer. När hans favoritbutik rånas av ett gäng busar, ger ägaren honom en gyllene stav och säger åt honom att lämna tillbaka den till dess rätta ägare. Jason transporteras då tillbaka till ett historiskt Kina. Där slår han sig samman med några kampsportsmästare för att återlämna staven till Apkungen, lösa honom ur förbannelsen som har kastats över honom och besegra Jadekejsaren.

Jag minns när The Forbidden Kingdom kom och hur sugen jag var på att se den. Men så fick jag den i julklapp, såg den och blev gruvligt besviken. Nyligen gick den på tv och jag såg om den. Det gick inte så mycket bättre den här gången, så jag ska väl försöka artikulera vad det är som gör att jag inte riktigt faller för denna film.

Men vi kan väl börja med det positiva, eller vad säger ni? The Forbidden Kingdom har ett väldigt snyggt foto och slagsmålsscenerna är oftast snyggt koreograferade, som de brukar vara i den här typen av filmer. Miljöer och kostymer är förbländande snygga. Om en film gjordes av att det var en snygg produktion så skulle nog The Forbidden Kingdom få ett väldigt högt betyg, men nu krävs det ju lite mer.

The Forbidden Kingdom känns lite halvt som en parodi på kungfufilmer utan att själv fatta att det är en parodi. Istället tar den sig själv på rätt så stort allvar. Då blir det ännu mer pinsamt med de krystade dialogerna (många kräver en skämskudde) och taskiga skådespelarinsatser. De enda som egentligen inte är dåliga är Jackie Chan och Jet Li, men de får ju inte så mycket att göra annat än att spela stereotypiska roller. Jackie Chan får åter spela en full mästare, vilket han visserligen gör bra men känns gjort sedan tidigare.

Min favoritkaraktär är den Vita häxan, som spelas av Li Bingbing. Främst för att karaktärsdesignen är riktigt cool och för att hennes slagsmålsscener är de snyggaste. Samtidigt känns hon som en parodi på manshatande feminister, fast jag misstänker att de inte ser henne som en parodi utan tror på fullaste allvar att feminister är på det här viset.

The Forbidden Kingdom är en film som känns som en parodi som inte riktigt fattar att det är en parodi utan tar sig själv på blodigaste allvar.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore

the fantastic flying books of mr morris lessmore
Bildkälla: IMDB.
Regissör: William Joyce och Brandon Oldenburg
Manus: William Joyce
Produktionsår: 2011
Längd: 15 minuter

Finns på Youtube, mindre lagligt.

Morris Lessmore är en man som älskar böcker och det skrivna ordet. En dag drar en vildsint storm in över staden och sveper bort all färg, alla ord, i sin framfart. Kvar står stadsborna i en ödelagd grå värld. Mr Lessmore möter en kvinna, som svävar efter ett knippe böcker. En av böckerna frigör sig och när han följer efter den, kommer han till den plats där böckerna bor. Han viger sitt liv åt deras välbefinnande och med böckernas hjälp kan han även börja hela en stad.

I somras läste jag något så ovanligt som en bilderbok som är baserad på en film, istället för tvärtom. Men det tog oförklarligt lång tid för mig att se The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore med tanke på att denna lilla pärla till film bara är femton minuter lång. Men det är femton välspenderade minuter.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är inspirerad av gamla tiders stumfilm, vilket märks i karaktärernas mimik. För att skapa filmen har de använt sig av olika tekniker, såsom datoranimation, miniatyrer och traditionella handtecknade bilder. Blandningen skapar ett intressant uttryck och gör det hela till en välgjord film, som visar att du egentligen inte behöver mer än femton minuter för att berätta en välkomponerad historia.

För den rymmer mycket, den gode The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore, inom sin korta rymd. Det går att se den som en allegori över det skrivna ordets helande förmåga. Det uppstår både humoristiska och spännande situationer genom filmens lopp, och jag sveps med i Mr Lessmores äventyr. Om det så är från att laga en bok till att försöka ta sig upp på morgonen för att utfodra böckerna. Framförallt så andas väl filmen, liksom bilderboken, kärlek till böcker och berättande.

Jag måste återvända till filmens uttryck. The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore använder färg som ett sätt att förmedla detaljer i handlingen. Efter att stormen har ödelagt staden är färgerna grå för att symbolisera människornas sorg och förtvivlan, vilket blir effektfullt. När de genom böckernas läkande kraft börjar återfå hoppet så återvänder färgerna. Inte dramatiskt, utan stillsamt och effektfullt.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är verkligen en kärleksförklaring till böcker och det skrivna ordet. Den som vill se en verkligt bra film, som visar på genuint skicklig berättarkonst, bör se den.

betyg5

Insidan Ut är en riktig pärla

insidan-ut-framsida
Bildkälla: Discshop
Originaltitel: Inside Out
Regissör: Pete Docter och Ronnie Del Carmen
Manus: Pete Docter, Meg LeFauve och Josh Cooley
Skådespelare: Linda Olsson, Ulla Skoog, Ebba-Li Lachmann, Per Andersson, Björn Granath, Ulf Eklund
Produktionsår: 2015
Längd: 91 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Jenny är tio år gammal och har levt ett liv fyllt av glädje hittills. Men när pappans jobb för dem från småstadslivet i Minnesota till storstadsbruset i San Francisco förändras livet drastiskt. Precis som alla andra styrs Jenny av sina känslor: Glädje, Rädsla, Ilska, Avsky och Vemod. Känslorna har sin hemvist i Huvudkontoret, ett kontrollcentrum i hjärnan från vilket de hjälper Jenny med det dagliga livet. Jenny och hennes känslor får kämpa för att anpassa sig till en ny stad, ett nytt hus och en ny skola. Inte undra på att kaos utbryter i Huvudkontoret.

Jag har velat se Insidan ut sedan den hade biopremiär, då det har skrivits så himla mycket fint om den och själva idén fascinerar mig. Hur ofta får vi en hel film som handlar om känslor? Snarare känns känslor lite bortglömt, som om alla vet att de finns där men det ska inte talas högt om eller synas. Att vara känslig är ju nästan ett skällsord. Och hur ofta får unga tjejers känsloliv stå i centrum för en hel film?

Insidan ut är en mycket fin och tankeväckande film. Genom att känslorna får personifikationer kan komplicerade teman utforskas, såsom hur vårt minne fungerar och vilken funktion avsky kan fylla för att skydda oss. Alla känslor behövs, vilket även filmens karaktär blir varse under handlingens lopp. Vemod kan tyckas som en onödig känsla, men det är en känsla som krävs för att du ska kunna uppskatta glädje och ibland banar den även väg för glädje. Vemod är min favoritkaraktär i hela filmen.

Det är en berättelse om att växa upp. I Insidan ut får vi möta realiteten av att saker vi inte använder glömmer vi bort, även om det kostar. Alla kan säkert känna igen sig i känslan av att inte riktigt passa in, att vilja vara tillbaka någonstans där du gör det, och förstå den turbulens som Jenny genomgår under filmens lopp.

Allting är, som vanligt när det kommer till ett samarbete mellan Pixar och Disney, mycket skickligt animerat. Karaktärsdesignerna är gulliga och varierade. Färgval förstärker budskap under filmens lopp. Därtill innehåller Insidan ut skämt och roliga scener som passar såväl stora som små.

Insidan ut är en riktig pärla till film. Se den!

betyg4

Andra bloggare om Insidan ut

romeoandjuliet

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering

en man som heter ove
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Hannes Holm
Manus: Hannes Holm
Skådespelare: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg
Produktionsår: 2015
Längd: 116 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Ove är kvarterets skräck. För ett antal år sedan avsattes han som ordförande på bostadsrättsföreningens årsstämma i något som han fortfarande kallar för ”statskuppen”, men det hindrar honom inte från att vara kvarterets ordningsman för det. Varje morgon tar han en inspektionsrunda där han flyttar på cyklar och kontrollerar källsorteringstunnorna. En morgon flyttar den gravida Parvaneh och hennes familj in i huset mitt emot. När de råkar backa på Oves brevlåda blir det starten på en oväntad vänskap.

Jag har i närmast ingen som helst relation till svensk filmindustri, främst för att jag sällan tycker att svensk film blir bra. När jag då hörde att En man som heter Ove skulle filmatiseras blev jag lite nervös. Rolf Lassgård var inte riktigt vad jag hade i åtanke när jag läste och älskade boken, och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig.

En riktigt bra film, visade det sig. En man som heter Ove når inte för min del riktigt upp till boken, men det är ändå en varm och humoristisk skildring av en man som de flesta antingen känner igen sig i eller som de känner någon som är like. Lassgård är förbaskat bra i rollen som den vresige och grinige mannen som tycker att rätt ska vara rätt, men som ändå har ett hjärta av guld. Filmen har i mångt och mycket lyckats fånga andan av boken.

Bahar Pars är riktigt bra i rollen som Parvaneh. Hon är nog den som får mig att skratta mest med en osviklig tajming i sina repliker och en attityd som gör att en inte kan bli annat än förälskad i karaktären. Lassgård och Pars har en fin kemi som gör att den fina fader/dotter-relationen som utvecklas i En man som heter Ove riktigt lyser genom filmen.

Mina invändningar mot En man som heter Ove rör främst att det går lite väl fort fram på slutet. (Och att katten är alldeles för fin och välskött för att stämma in i bilden, men den är söt så jag kan väl släppa det.) Annars har jag skrattat och gråtit, och blivit alldeles, alldeles förtrollad. Precis så som en ska bli av en bra film.

En man som heter Ove är en ovanligt lyckad filmatisering. En kärleksfull hyllning till originalet.

betyg4

 

Andra som har bloggat om En man som heter Ove

BokblommaBokföring enligt Monika; Erikas bokpratklok som en bokLottens bokblogg; Zellys bokblogg

Mussan och stora stormen är så varm och mysig

mussan och stora stormen

Originaltitel: The Mousehole Cat
Regissör: Catherine Collins
Manus: Antonia Barber
Skådespelare: Siân Phillips
Produktionsår: 1994
Längd: 25 minuter

Jag brukar inte rekommendera olagligheter, men eftersom ingen har släppt den på DVD (i så fall kommer jag genast köpa den) så finns den till beskådan på Youtube.

Mussan är en katt som har fött många fina kattungar, men ingen av dem har en lika bra människa som hon har. Tom är en fiskare som alltid ser till att det finns fisk på bordet, som sätter fram ett fat mjölk åt henne och som vet exakt var det är skönt att bli kliad. De lever i fridfull harmoni i den lilla byn Mousehole till dess att en stor storm drar in över den lilla fiskebyn. Stormen rasar till den grad att ingen av fiskarna kan ta sig ut till sjöss. Matförråden sinar snabbt och nöden är ett faktum. Tom och Mussan bestämmer sig för att trotsa stormen och försöka rädda sin lilla by.

Mussan och stora stormen är ursprungligen en barnbok, författad av Antonia Barber, och inspirerad av en kornisk legend. 1994 animerades Nicola Bayleys illustrationer och blev en tjugofem minuter lång film, som var en av mina favoriter som barn. I slutet på maj drabbades jag av ett oerhört sug att se den igen.

Jag vet inte om dagens barn skulle ha mycket till övers för Mussan och stora stormen. Nicola Bayleys teckningar är verkligen hur fina som helst, men animationen ter sig ohjälpligt klumpig med dagens mått mätt. Fast för den, som liksom mig, mest ser om filmen i nostalgisyfte kommer nog finna dem lika charmiga nu som den gjorde då.

Det är nämligen något särskilt med Mussan och stora stormen. Den lilla svartvita katten stjäl genast ens hjärta och när hon beskriver de olika fiskrätterna som Tom serverar varje vecka så vattnas det i munnen. Även om jag tvivlar på att jag skulle tycka att den där sardinpajen är särskilt god…

Anledningen till att Mussan och stora stormen tilltalar mig så mycket är nog att det finns så mycket kärlek i berättelsen. Kärlek till katter, till goda människor, till människor som älskar katter och katter som älskar sina människor, till fiskelivet, till god mat, till den lilla byn Mousehole. Det är en varm och innerlig berättelse som svämmar över med mysfaktor.

Jag kan nog inte skriva en vettig recension av Mussan och stora stormen eftersom jag blir så nostalgisk, men i mina ögon är det en underbar, varm och mysig berättelse om hur en katt räddade ett litet samhälle. Klart värd att se om.

betyg5

11.22.63 är nog årets största besvikelse

11_22_63_sa_song_1
Bildkälla: Discshop.
Adapterad till tv av: Bridget Carpenter
Skådespelare: James Franco, Sarah Gadon, George MacKay
Produktionsår: 2016
Antal avsnitt: 8
Längd: ~480 minuter

Engelskläraren Jake Epping blir år 2011 lämnad av sin fru på grund av sina emotionella begränsningar. I efterdyningarna blir han uppringd av Al, mannen som driver hans favoritrestaurang Al’s Diner. Al har på ett ögonblick blivit svårt sjuk och drar nu in Jake i en storslagen plan: att resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på John F. Kennedy. Jake låter sig bli övertalad. Helt plötsligt befinner han sig i 1960 och har en ny värld att anpassa sig till. Dessutom är det tre år kvar tills mordet kommer att begås och han måste hitta Lee Harvey Oswald. Därtill måste han tampas med ett förflutet som inte vill låta sig ändras.

När jag fick höra att 11.22.63 skulle ha premiär fick jag väldigt brått med att läsa boken. En miniserie baserad på denna tegelsten av Stephen King och som involverar JJ Abrams och James Franco låter ju som om det skulle kunna bli riktigt bra. Tyvärr dröjer det inte mer än halvvägs in i serien förrän jag inser att jag inte gillar det här. Faktiskt inte gillar det alls. Men då är det jag ju redan sugen på att få veta hur det går så jag tittar ändå troget till slutet.

Det som ligger till förtjänst för 11.22.63 är den riktigt snygga produktionen. Det är snyggt foto, snygga miljöer och snygga kostymer. Men serien dras överlag av ett tempoproblem. Vissa avsnitt är spännande, andra är sega som sirap att det är en riktig plåga att ta sig igenom dem. Jag sitter och skruvar på mig och väntar på att det ska vara över.

När en bok ska filmatiseras blir det ju alltid ändringar och vissa känns mer motiverade än andra i 11.22.63. Att korta ned tidsperspektivet känns som ett särskilt rimligt val, men att förvandla Jake Epping (James Franco) till en osympatisk skitstövel och Sadie Dunhill (Sarah Gadon) till någon som helt saknar agens är märkliga val. Istället för att Sadie arbetar för att göra sin skilsmässa möjlig så sitter hon snällt och väntar på att hennes vidrige exmake, lysande spelad av T. R. Knight, ska vara vänlig att ge den till henne.

Därtill så förstår jag inte varför en av bifigurerna i boken har getts en mycket större roll i 11.22.63. Givetvis i föryngrad upplaga och så att han skapa lite drama i form av att han råkar bli förälskad i Oswalds fru. Särskilt som senare händelser i serien gör hans roll totalt meningslös. Att hans roll har förstorats för att Sadies roll ska förminskas retar faktiskt gallfeber på mig.

Men värst av allt är nog den bristande inre logiken i 11.22.63. Det är etablerat att det förflutna inte vill förändras, att det kämpar emot med näbbar och klor. Men hur det gör detta är ojämnt. I början av serien dör nämligen folk till höger och till vänster för att Jake försöker ringa någon eller tjuvlyssnar på ett samtal. Men när han sedan aktivt försöker förändra det förflutna så är det tillbaka på den nivå som är i boken: magsjuka och bilar som slutar fungera. Det står inte i rimlig proportion till varandra.

Nej, 11.22.63 är nog faktiskt årets största besvikelse.

betyg1

We Need to Talk About Kevin är djupt obehaglig

we need to talk about kevin 2
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Lynne Ramsay
Manus: Lynn Ramsay
Skådespelare: Tilda Swinton, Ezra Miller, John C. Reilly
Produktionsår: 2011
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Eva Khatchadourian brukade vara en välkänd författare till reseböcker, men gömmer sig nu på ett monotont arbete på en resebyrå. Hon försöker komma till rätta med sitt förflutna, särskilt relationen till sonen Kevin. Genom hela hans uppväxt har hon kämpat för att lära sig älska honom, trots de alltmer illvilliga och makabra sakerna som han gör. Men Kevin är långt ifrån färdig. Hans sista akt är något som ingen kan se komma och som kommer att ödelägga ett helt samhälle.

En av de bästa böckerna som jag läste förra året var Lionel Shrivers oroande bok We Need to Talk About Kevin, där frågor om arv och miljö väcks i en alltmer nervkittlande berättelse om ett dysfunktionellt förhållande mellan mor och son. En stor del av dess styrka ligger i dess form, en form som inte riktigt översätts till den vita duken.

Filmen We Need to Talk About Kevin är nämligen inte fullt lika bra som boken, men fortfarande en stark film. Vi får möta Eva, mästerligt spelad av Tilda Swinton, i nutid när hon tvingas utstå attacker och skrubba bort röd färg som någon slängt över hennes hus. Orsakerna till detta ges i en, till en början, serie klumpiga tillbakablickar där vi får lära känna Evas man och hennes son. Ju längre in i filmen en kommer, desto smidigare blir återblickarna till dess att jag är helt uppslukad.

En stor del av styrkan i We Need to Talk About Kevin ligger i skådespelarna. John C. Reilly är bra på att spela en välmenande, men inte särskilt smart man och passar bra i rollen som Evas make Franklin. Swinton är som alltid lysande. Men det är kanske Ezra Miller som tar hem priset. Hans porträtt av Kevin är djupt obehagligt och störande på ett sätt som nästan ger mig mardrömmar. Han har verkligen lyckats fånga känslan i karaktären så som den förmedlades i boken. Lika så har Swinton och Miller en enastående kemi, vilket gör att de verkligen lyckas få fram det komplexa och osunda i Evas och Kevins relation.

Fotot i We Need to Talk About Kevin är riktigt snyggt. Valet av country music har också skapat en paradox gentemot filmens alltmer mörka ton och uttryck. Även om filmen inte är lika stark som boken, så är det ändå en riktigt lyckad filmatisering och helt klart sevärd.

betyg4