Captain America: Civil War

Regissör: Anthony Russo och Joe Russo
Manus: Christopher Markus och Stephen McFeely
Skådespelare: Chris Evans, Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Don Cheadle, Jeremy Renner, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Paul Rudd, Emily VanCamp, Tom Holland
Produktionsår: 2016
Längd: 141 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

I eftersviterna av Ultron och katastrofen i Sokovia, höjs allt fler röster för en hårdare kontroll av människor med övernaturliga krafter. Ett fördrag undertecknas om att FN ska besluta när Avengers ska anlitas eller inte. Ett beslut som splittrar superhjältarna i två läger. När ett FN-möte attackeras står det klart att det är Vintersoldaten som ligger bakom. Men Captain America tror inte att hans gamle vän har gjort det, vilket leder till att han och Iron Man står på olika sidor i något som i närmast liknar ett inbördeskrig.

Jag kan vara löjligt blödig. Något som jag har svårt för är när vänskap förbyts i fiendskap och vi kan lugnt säga att trailern för Captain America: Civil War gav mig en klump i magen. Det, och med The Avengers: Age of Ultron relativt färskt i minnet, gjorde att jag drog mig lite för att se denna film. Jag hade aldrig behövt dra mig för jag blev riktigt positivt överraskad.

Men jag måste erkänna att det är svårt att plita ned varför jag tycker så mycket om Captain America: Civil War. Det enkla svaret är nog för att det inte känns som en Captain America-film (jag har alltid känt att jag borde gilla Captain America mer än vad jag gör, men tyvärr). Snarare känns det som en Avengers-film med tanke på att alla utom Thor och Hulken medverkar, men den lyckas där The Avengers: Age of Ultron misslyckades. Humorn sitter som en smäck. Det är en riktigt bra balans mellan humor och drama som gör att jag riktigt engageras i karaktärerna och storyn.

Även jag som inte är så jätteförtjust i action måste erkänna att Captain America: Civil War är riktigt maffig. Det måste ha varit en riktig bioupplevelse. Effekterna är riktigt snygga. Själva grundhistorien är riktigt tilltalande. Tanken på en grupp som arbetar helt utom någons kontroll är inte tilltalande, men samtidigt går det kanske inte att micromanagea en grupp som Avengers heller. Problematiken är långt ifrån simpel och det bjuder på ett intressant drama.

Captain America: Civil War bjuder på tilltalande dramatik och ett riktigt maffigt actionladdat äventyr.

Insurgent gör att jag drar mig för att se fortsättningen

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Robert Schwentke
Manus: Brian Duffield
Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ansel Elgort, Miles Teller, Naomi Watts, Maggie Q, Kate Winslet
Produktionsår: 2015
Längd: 119 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Tris och Four är på flykt undan Jeanine, ledaren för den makthungriga falangen De Lärda. Allierade och svar är det ont om, men de måste göra sitt bästa att ta reda på vad det var som Tris föräldrar offrade sina liv för att skydda och varför ledarna för De Lärda gör allt som står i sin makt för att stoppa dem. Tris plågas svårt av det som hon har tvingats att göra, men gör allt som står i hennes makt för att skydda dem hon älskar. Samtidigt ställs hon inför den ena omöjliga utmaningen efter den andra när hon, tillsammans med Four, försöker få fram sanningen om det förflutna. Något som kanske kan påverka framtiden för deras värld.

När jag såg första delen av filmatiseringen av denna serie blev jag positivt överraskad trots mina lågt ställda förväntningar. Ändå har jag dragit mig för att se Insurgent, vilket i mångt och mycket har berott på den märkliga trailern. Till sist gjorde jag det under skärtorsdagen tillsammans med familjen.

Det har gått ett par år sedan jag läste boken Insurgent, men ändå har jag en hel del minnesbilder av boken vilket gör att jag sitter och jämför mellan dem medan jag sitter och tittar. Filmen håller inte måttet i mina ögon. Shailene Woodley fortsätter att göra ett bra jobb som Tris, och lyckas förmedla just hur traumatiserad hon är av händelserna i föregående film. Även Ansel Elgort gör en fin insats som hennes bror Caleb. Theo James imponerar måttligt, vilket även beslutet att inte utnyttja Octavia Spencer och hennes talang mer gör. Kate Winslet fortsätter vara fascinerande som ond skurk.

I övrigt vräker Insurgent på med actionscener fyllda av tunga vapen och högteknologiska animationer som får mig att gäspa. Det känns som om de har försökt förstärka de futuristiska inslagen genom att skruva upp tekniken, men det blir inte speciellt lyckat. Istället känns det som ett försök att verkligen använda större delen av filmens budget till specialeffekter.

Fram emot slutet av Insurgent gör de allt större avsteg från boken på ett sätt som jag upplever som typiskt filmiskt, det vill säga att det blir överdramatiskt. Det högteknologiska känns överspelat och onödigt. Många av ändringar upplever jag också att de innebär att de skjuter sig själva i foten inför uppföljaren, vilket inte gör mig förvånad att Allegiant floppade. Just nu är jag inte säker på att jag ens vill se den.

Nej, Insurgent var verkligen inte min kopp av te. Det är tveksamt om jag kommer att kika på de sista två filmerna.

Andra bloggare om Insurgent

Bokföring enligt Monika

Andra delar i serien

Divergent (recension)

Insurgent

Allegiant

Ascendant

Doctor Strange är lite av en besvikelse

Regissör: Scott Derrickson
Manus: C. Robert Cargill
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Rachel McAdams, Tilda Swinton, Mads Mikkelsen, Chiwetel Ejiofor
Produktionsår: 2016
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Stephen Strange är en fruktansvärt arrogant man, men oerhört skicklig hjärnkirurg. Efter en bilolycka uppstår svåra nervskador i hans händer. Det finns inte en chans att han ska kunna ställa sig i operationssalen igen. Desperat söker han efter alla möjliga och omöjliga sätt att återfå sina händer. Ett spår leder honom till Nepal, där han möter en mystiker som kallas för The Ancient. Under hennes ledning utvecklas han till en mäktig trollkarl med uppdrag att försvara världen mot ondska.

Doctor Strange är en av Marvels hjältar som jag inte är särskilt bekant med. Men kombinationen av magi och Benedict Cumberbatch gjorde att jag genast kände mig lockad av denna film. Tyvärr blir jag lite besviken.

Doctor Strange innehåller en hel del fina skådespelarprestationer. Benedict Cumberbatch är alltid bra och lyckas återigen porträttera en älskvärd skitstövel. Manuset gör dock att jag ställer mig frågan vari skillnaden mellan Tony Stark och Stephen Strange egentligen ligger, men det är en bara en parentes. Tilda Swinton porträtterar den uttryckslösa The Ancient på ett i närmast humoristiskt vis. Även Chiwetel Ejiofor gör en fin insats i sin lilla biroll, som dock känns som om den utlovar att bli utökad i en uppföljare.

Jag använder Doctor Strange som en verklighetsflykt efter terrordådet i Stockholm. Som sådan bjuder den på action, humor och en hel del värme. Jag får mig en del goda skratt under filmens lopp. Men så är det grejen med specialeffekterna. Jag är så fruktansvärt allergisk emot när film ser ut som ett spel och det gör det hela tiden i Doctor Strange. Det finns ambitioner att skapa en inverterad verklighet a la Inception, men det fungerar inte därför att jag sitter där och undrar vart jag har förlagt min spelkontroll. Det är inte snyggt gjort, helt enkelt, utan blir alldeles för mycket.

Doctor Strange är också en originfilm, men inte heller där känns det som om det lyckas helt. Det blir en väldigt lång introduktion till vem Stephen Strange är och hur han börjar lära sig använda sina krafter. Sedan ramlar det helt plötsligt iväg när han blir en fullfjädrad superhjälte och den stora slutstriden står inför portarna. Slutet blir hafsigt hopslängt. De utnyttjar definitivt inte potentialen i Mads Mikkelsens skurk fullt ut, utan hans motiv och personlighet förblir endimensionella.

Doctor Strange har sina bra sidor, men känns inte helt genomarbetad. Ändå är jag pepp på en uppföljare, som jag tror kommer bli bättre nu när han är etablerad som hjälte, men även teasern om att vi kommer att se Strange dessförinnan.

Mary & Max är en udda, men riktigt bra film

Bildkälla: Dischshop.
Regissör: Adam Elliot
Manus: Adam Elliot
Skådespelare: Toni Collette, Philip Seymour Hoffman, Eric Bana
Produktionsår: 2009
Längd: 92 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Mary Dinkle är en åttaårig, ensam flicka som blir mobbad av sina klasskamrater. Hennes pappa spenderar sin fritid i ett skjul där han stoppar upp fåglar och mamman tullar konstant på matlagningssherryn. Hennes enda sällskap är en tupp hon har som husdjur och tv-serien Noblets. En dag river hon ut en sida ur en amerikansk telefonbok och väljer en person att skriva till. Det råkar bli Max Horowitz, en fyrtioårig man med problem att forma sociala band till andra människor. Båda älskar tv-serien Noblets och båda vill desperat ha en vän. Deras brevväxling kommer att förändra båda deras liv.

Mary & Max är inte en film jag hade hört talas om innan jag gick en kurs i neuropsykiatri för jobbets räkning. Kursledaren rekommenderade den och när vi skulle se en film för att ta igen ett missat handledningstillfälle blev det den som jag valde att se. Det blev en väldigt fin upplevelse, även om det är en udda film. Men jag gillar udda och det här är verkligen udda.

Mary & Max utnyttjar faktumet att den är leranimerad på ett väldigt intelligent vis. Humorn blir stundtals grotesk, men går aldrig riktigt över gränsen i och med animationen. Animationen belyser också hur det kan vara att leva med en funktionsnedsättning eller svår fobi genom allegorier. När Marys granne med försöker lämna huset kraschar en bil in i verandan eller en aggressiv hund rusar fram mot honom, till exempel. Färgvalet är dämpat bortsett från enstaka klickar av rött.

Samtidigt som Mary & Max är intelligent uppbyggd och har ett soundtrack som verkligen prickar in stämningen, så är det en fin berättelse om vänskap. Filmen utspelar sig under en längre tid, så vi får följa Mary medan hon växer upp och de grova misstag hon gör i sin vänskap till Max. Max kämpar med saker som bryter hans rutiner och varje brev från Mary utlöser en svår panikångestattack, men så småningom får han större insikt i sig själv. Det är ett lysande porträtt av hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, att finna tröst och identifikation i diagnosen.

Tempot är bitvis ojämnt i Mary & Max. Vissa bitar segar ihop rejält, andra stunder sitter jag som klistrad. För den som inte har något emot speciella filmer, som tycker om karaktärsdrivna dramer och inte har något emot lite svärta så borde Mary & Max falla på läppen.

My Week with Marilyn

Regissör: Simon Curtis
Manus: Adrian Hodges
Skådespelare: Michelle Williams, Eddie Redmayne, Julia Ormond, Kenneth Branagh, Pip Torrens, Emma Watson
Produktionsår: 2011
Längd: 99 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (som import)
Bluray | Discshop
DVD | Discshop

Colin Clark tillhör en fin familj, men har inga som helst planer på att följa i den utstakade bana som de har valt åt honom. Istället vill han slå sig fram i filmbranschen. Med en stor dos envishet lyckas han få ett jobb på en film, The Prince and the Showgirl, som lär bli en stor hit då den förenar tidens största stjärnor: Marilyn Monroe och sir Laurence Oliver. Marilyn passar på att förena nytta med nöje när hon även har smekmånad med sin nye make, Arthur Miller. Men snart förbyts hennes förtjusning till desperation att fly från jobbets press, sitt Hollywoodfölje och pressen som jagar henne. Colin blir en trygghet när han hjälper henne att fly från filminspelningen och visar upp Storbritanniens mest idylliska sidor.

Förra året läste jag ytterligare en bok om Marilyn Monroe, och köpte på mig ett antal av hennes filmer och My Week with Marilyn med avsikt att dra igång ett Monroe-tema. Det blev inte mycket av den saken. Men efter mycket om och men så har jag till sist sett denna film, som har fått stå oförtjänt länge och vänta på mig.

My Week with Marilyn är en välgjord film. Kostymdesign och scenografi är omsorgsfullt gjort för att få till den tidstypiska eran och vad Marilyn Monroe faktiskt hade på sig under inspelningarna. Mycket tid har nog ägnats åt att få till atmosfären. Det är inte en handlingsspäckad film, utan rör sig i ett långsamt och melankoliskt tempo med mycket fint foto.

Michelle Williams är porträttlik Monroe. Hennes prestation i My Week with Marilyn lyser: hon förmedlar osäkerheten, drogmissbruket, det lite förföriska, på ett sårbart och naket vis som känns ärligt och äkta. Eddie Redmayne är självfallet bra i sin roll som den star struck Colin, men det är Williams som skiner. Emma Watson är underhållande i en otacksam liten biroll som Redmaynes kärleksintresse nummer två.

My Week with Marilyn är baserad på den bok som Colin Clark skrev om filminspelningen. Personligen kan jag känna att en kanske ska ta kärlekshistorien mellan honom och Marilyn med en nypa salt, men det finns annat i filmen som är väldokumenterat att det faktiskt har hänt. Konflikterna som blev mellan Oliver och Marilyn, och hur hennes coach Paula ofta satte käppar i hjulet för inspelningen, är sådant som faktiskt har skett. På så sätt håller sig filmen trogen till det som hände.

My Week with Marilyn är en lite långsam, men välgjord, film med fina skådespelarinsatser. Väl värd att ses.

Pitch Perfect är inte helt min melodi

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Jason Moore
Manus: Kay Cannon
Skådespelare: Anna Kendrick, Brittany Snow, Rebel Wilson, Anna Camp, Skylar Astin
Produktionsår: 2012
Längd: 112 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Barden Bellas har lyckats ta sig till den stora finalen i college a capella-mästerskapen när nerver kostar dem segern. Året därefter börjar Beca på detta college, trots att det inte är hennes dröm. Hon vill egentligen dra till LA och ägna sig åt musiken. Men hennes pappa insisterar. När hon skolkar och inte lär känna någon erbjuder han sig att betala hennes flytt till LA om hon går med i en klubb. De stukade Barden Bellas behöver nya medlemmar och denna samling människor kan mycket väl vara de mest udda som satt sin fot i a capella-världen. När Beca tar denna akustiska sånggrupp ur sin värld av traditionella arrangemang och perfekta harmonier slåss de för att klättra sin väg till toppen under mördande konkurrens. Detta kan vara antingen det coolaste de någonsin kommer att göra eller det mest vansinniga, och det kommer förmodligen vara lite av båda.

Jag har velat se Pitch Perfect sedan den först hade premiär, då jag är väldigt svag för filmer som handlar om musik och tävlingar. Till exempel så älskade jag Glee under dessa tidigare säsonger, en serie som får sig lite vassa pikar under filmens lopp. När jag var krasslig efter ett ingrepp och Pitch Perfect gick på tv kändes det som läge att titta på den.

Tyvärr visade sig inte helt vara min typ av film. Visst att Pitch Perfect har sina stunder när den är väldigt rolig, väldigt träffande och har sina riktiga musikaliska fullträffar, men så drunknar det i annat. Som det där musikaliska slutnumret som ska vara ack så fantastiskt, men som är en sådan satans röra att det inte känns realistiskt att den skulle vinna i något universum. Eller humor med projektilspyor. Men framförallt en kärlekshistoria så onödig och så trist att jag gäspar mig genom den. Seriöst, kärleksintresset har noll personlighet.

Pitch Perfect är ett klassiskt tävlingsdrama där vi får följa med från deltävlingar och uppvisningar till vägen till finalen. Givetvis kantat av konflikter inom gruppen mellan de som vill göra som de alltid gjort tidigare och de som vill förnya gruppen. De flesta av skådespelarna gör solida prestationer, men det är nog ändå Rebel Wilson i rollen som Fat Amy som stjäl scenen när hon är med.

Utan kärlekshistorien och kräkinslagen hade nog Pitch Perfect kunnat vara min typ av film, men idag är jag glad att jag såg den på tv och inte slängde några pengar i sjön.

Charlies änglar – Utan hämningar

Bildkälla: Discshop.
Originaltitel: Charlie’s Angels: Full Throttle
Regissör: McG
Manus: John August, Cormac Wibberley och Marianne Wibberley
Skådespelare: Cameron Diaz, Drew Barrymore, Lucy Liu
Produktionsår: 2003
Längd: 106 minuter

Titeln har utgått ur sortimentet.

Natalie, Dylan och Alex arbetar fortfarande för den mystiske Charlie. Nu har de fått ett nytt uppdrag: att finna två ringar som tillsammans innehåller en lista på alla som befinner sig i FBI:s vittnesskyddsprogram. Snart står det klart att det hela kan ha något att göra med Dylans förflutna. Och att förövaren kan vara någon som står Charlie nära.

Nyårsafton är inte min favorithögtid, utan skulle lika gärna kunna spendera den iklädd pyjamas och i soffan framför en film. Det blev inte pyjamas i år, men eftersom jag satt hundvakt gällde det att hålla firandet lugnt och stillsamt. Då blev det till att titta på Charlies änglar – Utan hämningar, som jag tydligen inte hade sett tidigare.

Charlies änglar – Utan hämningar är en helt klart överdriven och skruvad film, men jag tycker ändå att den är rolig. Det finns inte mycket substans i filmen och visst skruvar jag illa till mods på mig de stunder när tjejerna pressas ned i ”sexiga” kostymer utan något annat syfte än att det ska vara ”sexigt”, men eftersom filmen inte tycks ta sig själv på så stort allvar går det att leva med.

Det känns lite som om Charlies änglar – Utan hämningar driver med hela actiongenren. Slagsmålsscenerna är märkligt koreograferade. Tjejerna vrider och vänder på sig för att undkomma kulor och flygande motorcyklar, allt i slowmotion för att skapa ”bästa” effekt. Resultatet är en film som fångar uppmärksamheten för stunden, men som redan efter ett par timmar börjar glida ur minnet.

Bland slagfärdiga repliker och humoristiska scener döljer det sig en del krampaktiga försök till humor i Charlies änglar – Utan hämningar. Det blir krystade dialoger blandade med det som är roligt, vilket gör det hela till en ojämn film att förhålla sig till. På det hela är det här underhållning som kräver att du stänger av vissa delar av hjärnan och inte är alltför kritisk.

Charlies änglar – Utan hämningar är knappast något mästerverk, men en humoristisk film som fungerar att spendera en kväll med.

Mupparnas julsaga

Originaltitel: The Muppet Christmas Carol
Regissör: Brian Henson
Manus: Jerry Juhl
Skådespelare: Sven Wollter, Ulf Källvik, Anders Öjebo, Ulf Peder Johansson
Produktionsår: 1992
Längd: 84 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | Discshop

Mupparna sätter sin egen prägel på denna klassiska julsaga. Den store Gonzo ikläder sig rollen som Charles Dickens när denne berättar historien om Ebenezer Scrooge, en känslokall och snål gammal man som avskyr julen. Natten före juldagen dyker spöket efter hans affärskompanjon, Marley, upp med en varning om att det kommer gå illa för Scrooge om han fortsätter på den väg han har slagit in på. De svunna, nutida och framtida jularnas spöken besöker honom för att få honom att ändra sig.

Jag vet inte hur länge sedan det är jag sist såg Mupparnas julsaga. Jag har något vagt minne av att vi såg den i skolan när jag gick i mellanstadiet. Att det var någon form av tradition att vi gjorde det. Ändå förvånar det mig hur mycket som jag har lite halvt glömt och som får mig att skratta till av förtjusning.

Mupparnas julsaga är nämligen ren skär nostalgi för mig. Jag smälter inför mupparnas mer humoristiska tolkning av sagan med sina musikalnummer och Dickens och Rizzos små utbyten om handlingen. Skratten duggar tätt. Det är en underhållande film för både barn och vuxna, även om den kanske förlorar lite av sin kuslighet för den vuxne. Åtminstone var den inte lika kuslig som jag mindes det.

Mupparnas julsaga bjuder på snyggt foto och snyggt konstruerade miljöer. Mupparna själva smälter samman bra med de mänskliga skådespelarna och effekterna är med tidens mått mätta riktigt snygga. Michael Caine, vars röst dubbas av Sven Wollter, gör ett riktigt bra jobb som den kylige Scrooge och bjuder på en övertygande psykologisk förvandling genom berättelsens lopp.

Mupparnas julsaga bjuder på en humoristisk och varm tolkning av Charles Dickens klassiska berättelse.

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

The Forbidden Kingdom

the forbidden kingdom
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Rob Minkoff
Manus: John Fusco
Skådespelare: Jackie Chan, Jet Li, Collin Chou, Liu Yifei, Li Bingbing, Michael Angarano
Produktionsår: 2008
Längd: 104 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format (import)
Bluray | Discshop

Jason Tripitikas är ett fan av kungfufilmer. När hans favoritbutik rånas av ett gäng busar, ger ägaren honom en gyllene stav och säger åt honom att lämna tillbaka den till dess rätta ägare. Jason transporteras då tillbaka till ett historiskt Kina. Där slår han sig samman med några kampsportsmästare för att återlämna staven till Apkungen, lösa honom ur förbannelsen som har kastats över honom och besegra Jadekejsaren.

Jag minns när The Forbidden Kingdom kom och hur sugen jag var på att se den. Men så fick jag den i julklapp, såg den och blev gruvligt besviken. Nyligen gick den på tv och jag såg om den. Det gick inte så mycket bättre den här gången, så jag ska väl försöka artikulera vad det är som gör att jag inte riktigt faller för denna film.

Men vi kan väl börja med det positiva, eller vad säger ni? The Forbidden Kingdom har ett väldigt snyggt foto och slagsmålsscenerna är oftast snyggt koreograferade, som de brukar vara i den här typen av filmer. Miljöer och kostymer är förbländande snygga. Om en film gjordes av att det var en snygg produktion så skulle nog The Forbidden Kingdom få ett väldigt högt betyg, men nu krävs det ju lite mer.

The Forbidden Kingdom känns lite halvt som en parodi på kungfufilmer utan att själv fatta att det är en parodi. Istället tar den sig själv på rätt så stort allvar. Då blir det ännu mer pinsamt med de krystade dialogerna (många kräver en skämskudde) och taskiga skådespelarinsatser. De enda som egentligen inte är dåliga är Jackie Chan och Jet Li, men de får ju inte så mycket att göra annat än att spela stereotypiska roller. Jackie Chan får åter spela en full mästare, vilket han visserligen gör bra men känns gjort sedan tidigare.

Min favoritkaraktär är den Vita häxan, som spelas av Li Bingbing. Främst för att karaktärsdesignen är riktigt cool och för att hennes slagsmålsscener är de snyggaste. Samtidigt känns hon som en parodi på manshatande feminister, fast jag misstänker att de inte ser henne som en parodi utan tror på fullaste allvar att feminister är på det här viset.

The Forbidden Kingdom är en film som känns som en parodi som inte riktigt fattar att det är en parodi utan tar sig själv på blodigaste allvar.