Aldrig ensamma av Anna Jakobsson Lund

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Anna Jakobsson Lund
Serie: Systemet, #2
Förlag: Annorlunda förlag (2015)
Antal sidor: 361 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Levi, Ava och Leymah är tillbaka i Huvudstaden där allting tycks vara sig likt, men inget är som det ska. För om Systemet inte längre är det största hotet, vem väljer du då att lita på? Levi måste lära sig kontrollera sina förmågor eller riskera att bli vansinnig på kuppen. Leymah säger att han har glömt vem han egentligen är och att han är stark nog. Att det är det enda sättet han kan rädda sin syster på. Samtidigt förbereder sig de högklassade för val. Rebellerna planerar ett attentat som kommer att förändra spelreglerna för alltid. Ava blir inblandad på båda sidor och vet snart inte vem hon ska lita på. Ava, Levi och Leymah måste ta hjälp av gamla vänner och nya bundsförvanter för att få den kunskap som de behöver. Men vem är det som förföljer dem? Vem har listat ut sanningen?

Jag läste den första delen i den här trilogin för ett antal år sedan och föll pladask. Genast ville jag läsa vidare om dessa karaktärer jag hade förälskat mig i och den här världen som Anna Jakobsson Lund så skickligt har byggt upp. Ändå dröjde det länge innan Aldrig ensamma landade hemma hos mig, men i gengäld innebär det att jag inte behöver vänta på sista boken heller. Win!

Det är klart att jag inte kommer ihåg alla turer kring Tredje principen så här i efterhand, men jag kommer ändå snabbt in i Aldrig ensamma. Det är en bok som jag upplever som lite lugnare, mer eftertänksam, och att det handlar mer om att etablera och bygga upp inför sista delen än att vara ett actionspäckat äventyr. Ändå skulle jag inte klassa det som en mellanbok, utan den står definitivt på egna ben. Det behöver inte vara högexplosivt för att vara spännande och jag sträckläser det här.

Världsbygget fortsätter att vara imponerande i Aldrig ensamma. Vi får veta alltmer om Systemet, hur det har korrumperats från den ursprungliga tanken och vilka drivkrafter som finns bakom att hålla folket nere. Dessutom utvecklas de speciella förmågorna ytterligare på ett sätt som både är fascinerande och djupt olycksbådande.

Men karaktärerna, åh, karaktärerna är det som gör att jag faller för Aldrig ensamma. De genomgår svåra prövningar och utvecklas på ett alldeles utomordentligt vis. I första boken hade jag ett visst motstånd mot Ava, som har försvunnit helt nu. Jag blir bara alltmer förtjust i Levi och Leymah och hur deras relation utvecklas får mig att flina lite fånigt.

Har du inte plockat upp Anna Jakobsson Lunds dystopitrilogi? Vad väntar du på? Aldrig ensamma är en klart värdig uppföljare och så fort jag har skrivit klart den här recensionen ska jag sätta tänderna i Enda vägen.

Andra bokbloggare om Aldrig ensamma

Bokhuset; FiktiviteterGe oss boken; Läsfåtöljens bokbloggMsHisingen; Skriva läsa leva; Vargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Tredje principen (recension)

Aldrig ensamma

Enda vägen

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

the handmaid's tale

Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 324 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I den Gileadanska republiken, före detta USA, är Offred en så kallad tjänarinna. Hon må lämna Kommendantens och hans frus hem en gång om dagen för att gå till matmarknaden. Där har alla skyltar ersatts av bilder för att det är förbjudet för kvinnor att läsa. En gång i månaden måste hon lägga sig på rygg och be om att Kommendanten gör henne gravid, då det är hennes enda funktion i det nya samhället. Men Offred minns åren innan. När hon levde tillsammans och älskade med sin man, Luke; när hon lekte med och beskyddade sin dotter; när hon hade ett jobb, egna pengar och tillgång till kunskap. Men allt detta är borta nu.

Margaret Atwood är en sådan där författare som jag har varit nyfiken på hiskeligt länge, men det har liksom inte blivit av att jag har läst henne. Trots att hon har skrivit mycket som verkar väldigt intressant. Nu har jag till sist läst hennes klassiska The Handmaid’s Tale och jag kan då inte påstå att jag blir besviken.

The Handmaid’s Tale känns skrämmande aktuell i det rådande politiska klimatet. Kvinnans rätt till sin egen kropp ifrågasätts alltmer och abortmotståndet växer sig större. De konservativa krafter som skapar den dystopiska världen Atwood målar upp får allt starkare vindar. Just att det inte behöver vara ett dramatiskt skeende, utan en stegvis förflyttning, gör det än mer realistiskt. Realistiskt är även hur Atwood skildrar att den nya ordningen normaliseras alltmer, att det blir konstigare att föreställa sig livet innan.

Atwood är en författare som inte tror på att slösa med ord, utan allting är subtil och kraftfullt. Det finns meningar som griper tag och inte släpper taget om läsaren. The Handmaid’s Tale fängslade mig och skrämde mig. Jag lever mig så fullständigt in i Offreds upplevelser att det känns som om jag är en del av denna värld, vilket är en riktigt obehaglig upplevelse. Det är inte svårt att se hur en regim kan luta sig mot religiösa texter och skapa en värld som förtrycker halva befolkningen.

The Handmaid’s Tale må vara en dystopi, men den är skrämmande insiktsfull och skildrar en verklighet som inte känns omöjlig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.

De odödligas hunger av Julie Kagawa

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

de-ododligas-hunger

Författare: Julie Kagawa
Originaltitel: The Eternity Cure
Översättning: Linda Silverblad
Serie: Edens blod, #2
Förlag: Förlaget Harlequin (2014)
Antal sidor: 428 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Allison har blivit utkastad från Eden och tvingats lämna den enda hon har vågat älska. Nu följer hon istället sitt blods kall för att försöka hitta sin skapare Kanin och rädda honom från den vansinnige Sarren. Spåren leder henne tillbaka till New Covington, staden där hon växte upp. Vad hon finner där hotar både människor och vampyrer: en ny version av röda lung-viruset, dödlig för både människor och vampyrer. Världens enda hopp är den hemliga kunskap som Kanin bär på, men kommer Allie hitta honom i tid?

Jag läste första boken i serien förra året och var väl inte helt begeistrad, men ändå villig att läsa vidare. Ett beslut jag ångrade när jag började läsa De odödligas hunger. Den är nämligen så fruktansvärt seg inledningsvis. Flera gånger överväger jag att lägga boken åt sidan.

Men De odödligas hunger tar sig och bjuder på ett något sånär spännande, om än lite förutsägbart, äventyr. Det finns ett ständigt driv som gör boken lättläst och det är lite befriande med vampyrer som får vara monster, vars största drift är Hungern. Även om Allie börjar bli en sådan där klassisk vampyr som kämpar emot sitt inre monster och dömer alla som inte gör det. Hon känns som en gnälligare karaktär i den här boken.

Kanske börjar jag bli för gammal för ungdomsböcker. Eller åtminstone för den slentrianmässiga romans som skildras i många ungdomsböcker. Finns det något mer ointressant i hela De odödligas hunger än när Allie och Zeke försöker närma sig varandra på ett romantiskt plan? Åh, en människa och en vampyr, aldrig kan det gå, jag vill ju bita dig till döds hela tiden. Efter en stund skummar jag förbi bitarna med romans, himlandes med ögonen och hjärtligt uttråkad.

Det finns bitar av Julie Kagawas världsbygge som stör mig något oerhört, även om det egentligen är rätt så snyggt. Redan i första delen gnällde jag på att Allie faller i stark kvinna-fällan: hon är den enda kvinna som tillåts ta plats. I De odödligas hunger är det om något ännu värre. Jag satt och försökte komma på om det fanns några andra kvinnliga karaktärer i den överhuvudtaget och kom väl fram till att jo, det fanns det, men enbart en av dem fick ett namn. Att serien dessutom utspelar sig i framtiden, men alla forskare ändå är män känns… fantasilöst. Hur kickass din kvinnliga huvudperson än är så räcker det inte om det är så att världen i övrigt inte verkar ha kvinnor i sig. Det är helt enkelt inte realistiskt.

Efter att ha läst De odödligas hunger är jag inte speciellt sugen på att läsa den tredje delen, men jag kommer väl göra det ändå. Eventuellt.

betyg3

Andra bokbloggare om De odödligas hunger

Beas bokhylla; Bokfrossa; Maddes bokblogg; MsHisingen; Zellys bokblogg

Andra böcker i serien

De odödligas regler (recension)

De odödligas hunger

De odödligas sång

Flickan med gåvorna av M. R. Carey

flickan med gåvorna

Författare: M. R. Carey
Originaltitel: The Girl with All the Gifts
Översättning: Johanna Svartström
Förlag: Ordfront förlag (2016)
Antal sidor: 390 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Melanie är en mycket speciell flicka. Faktum är att hon mycket väl kan vara nyckeln till att rädda det som återstår av mänskligheten. Själv har hon inga minnen från sitt liv innan hon kom till militärbasen. Allt följer sin rutin och höjdpunkten på dagen är när dörren till hennes cell öppnas för att de ska hämta henne till dagens lektioner. En soldat håller en pistol mot hennes huvud och två andra spänner fast henne i rullstolen. Ibland brukar hon skämta med dem och säga att hon inte ska bitas, men ingen skrattar. När militärbasen blir anfallen, tvingas Melanie och en grupp överlevande ge sig iväg genom fientligt land för att hitta räddningen i Beacon.

När jag har läst om Flickan med gåvorna har tankarna genast farit iväg till Stephen King. Närmare bestämt hans bok Eldfödd, om en ung flicka med särskilda förmågor som militären vill ha under sin kontroll. Nu visar det sig att dessa två böcker inte har så mycket gemensamt med varandra, men jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Jag fick nämligen en fantastisk läsupplevelse.

Jag vill inte avslöja alltför mycket om Flickan med gåvorna för en del av tjusningen ligger i att gå in oförberedd på vad som har hänt och vad det är för monster det rör sig om. Men vi kan säga att det är ett hyfsat klassiskt monster som M. R. Carey vrider till och skapar något nytt av. Han ger det en biologisk förklaring som inte bara känns oerhört fräsch, utan också trovärdig. En förklaring som åtminstone inte jag har sett tidigare inom genren.

Men styrkan i Flickan med gåvorna ligger kanske i persongalleriet. Få av karaktärerna är sympatiska, men de känns mänskliga och övertygande. Från Melanie, som får veta saker om sig själv och sitt ursprung som skakar henne i grundvalarna, till den oetiska doktor Caldwell, som tycks leva helt i enlighet med principen att ändamålen helgar medlen. Utvecklingspsykologen miss Justineau gör misstaget att börja se sina försökspersoner som barn, vilket ställer till det för henne. Sergeant Parks är en hårdhudad soldat vars enda mål i livet är att se till att alla han ansvarar för överlever, vilket inte blir lätt med en gröngöling som menige Gallagher under sitt befäl. En ung man som är så fruktansvärt rädd, men som har hjärtat på rätt stället.

Fastän Flickan med gåvorna inte är en actionpackad bok så flyger sidorna förbi. I centrum för drivet står karaktärernas utveckling och hur deras relationer till varandra förändras. Men kanske framförallt relationen till Melanie och det hon står för. Det är en bok som suger tag i läsaren och vägrar släppa ifrån sig den före sista sidan är nådd. Tonen och miljöerna sitter som en smäck. Och den där tvisten på slutet! Herre min skapare.

Flickan med gåvorna är värd att kalla en riktig bladvändare och är nyskapande inom sin genre.

betyg5

Andra bokbloggare om Flickan med gåvorna

Fridas bokhyllaMsHisingen; Sagan om Sagorna

Chez Max av Jakob Arjouni

chez max

Författare: Jakob Arjouni
Originaltitel: Chez Max
Översättning: Anthea Bell
Förlag: No Exit Press (2010)
Antal sidor: 159 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Bokus

Det är år 2064. Eurasien och Nordamerika har skärmat av sig från omvärlden och lever i allra högsta välmåga, bortsett från någon enstaka självmordsbombning eller gränsdispyt. Max Schwartzwald driver den framgångsrika parisiska restaurangen Chez Max, men det är i själva verket en front för hans verkliga jobb: Ashcroftagent, en av de män som ska hindra brott innan de begås och hotar det politiska status quo. Hans största problem är sin partner, den högljudde Chen Wu, som inte drar sig för att säga sin mening och som ligger farligt nära vad som egentligen får sägas. Snart börjar Max misstänka att Chen kanske i själva verket är en dubbelagent med terroristkopplingar.

Jag hörde först talas om Chez Max via någon bokblogg och eftersom jag är svag för dystopier skrev jag upp den på min att läsa-lista. När den kom på bokrean 2013 köpte jag den, men den blev stående fram tills nu. En av anledningarna är att det är ganska svårt att få ett direkt grepp om vad det är Chez Max egentligen handlar om.

När jag läser lite till så får jag vet att det tydligen är meningen att det ska vara satir inspirerad efter händelser efter elfte september. Idén om att en ska kunna gripa brottslingar innan de begår ett brott är ett demokratiskt problem och leder till en diktatur där det finns ett visst rätt sätt att tänka. Tyvärr tror jag att idén är för stor för det korta formatet. Eller snarare Jakob Arjounis förmåga att kondensera ned det hela. Just nu följer Chez Max modellen att något händer i nutid som får Max att fundera, vilket leder till en tio sidor lång info dumping scen om hur samhället har kommit att se ut som det gör. Nej, det blir inte särskilt snyggt, utan skapligt tröttsamt.

Sedan är det ju Max själv. Make till självgod karaktär. En riktig ”nice guy”, ni vet, de där killarna som tycker att de är så himla snälla och inte fattar varför de får några tjejer (de är ju så snälla), medan de hela tiden behandlar tjejer som objekt vars enda syfte är att ha sex med dem. Han är så övertygad om sin egen förträfflighet och djupt indoktrinerad i systemet, men mest för sin vinnings skull. En trevlig kille som har otur när han har blivit hopparad med en brottslösarmaskin som Chen, men som ändå tar sin osympatiska kollega i försvar. Som han inte vill kalla en viss sak som de andra agenterna kallar honom, eftersom han upplever det som rasistiskt, men som själv ständigt tänker rasistiska tankar om Chen.

En huvudperson behöver ju inte vara sympatisk. Långt därifrån. Men jag får lite känslan av att Arjouni i Chez Max vill att läsaren ska köpa Max egen självbild. Att vi ska tro att han är en snäll kille, fast vi följer hans tankar och ser att han inte är särskilt snäll eller ens trevlig. Utan mest en opportunistisk liten paragrafryttare.

Överlag finns det en övertydlighet i Chez Max som stryker mig mothårs. Arjouni gör flera klumpiga planteringar som gör att jag väldigt tidigt listar ut hur hela boken kommer att sluta och sedan är det som om det är meningen att jag ska bli överraskad.

Chez Max är lite för kort för det den vill åstadkomma och innehåller en övertydlighet som får mig att känna mig dumförklarad som läsare.

betyg2

Världskrig Z av Max Brooks

världskrig z

Författare: Världskrig Z
Originaltitel: World War Z
Översättning: Niklas Darke
Förlag: Modernista (2011)
Antal sidor: 416 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Det har bara gått tio år sedan zombiekriget nästan utplånade mänskligheten. Nu börjar rapporterna om hur katastrofen kunde ske skrivas, men det saknas ett mänskligt element. En namnlös författare drivs av behovet att bevara de överlevandes erfarenheter från de apokalyptiska åren. Genom resor över USA och övriga delar av världen – till städer som en gång myllrat av upp till trettio miljoner invånare såväl till jordens mest avlägsna och ogästvänliga hörn – fångar han såväl vanliga människors som soldaters och makthavares upplevelser under de svåra åren.

Jag har inte varit övertygad om att det här med zombier skulle vara min grej. I filmform gillar jag det definitivt inte. Så trots att jag flera gånger har sneglat på Världskrig Z på bokrean så har jag inte slagit till. Inte förrän i år när jag tänkte att jag skulle utforska zombiegenren i bokform. Tur är väl det, eftersom jag faktiskt älskar den här boken.

Världskrig Z är uppbyggd som en intervjubok indelad i flera avsnitt. Läsaren får följa katastrofens början, utbrotten, kriget och till sist början av återuppbyggande av världen. Det är stundtals brutalt, stundtals mycket otäckt. Formatet som sådant gör detta kanske till en lite långsammare bok, men jag upplevde att det fanns ett ständigt driv i de överlevandes vittnesskildringar som gjorde att jag faktiskt sträckläste stora delar av boken. Kanske är det lite för många tekniskt detaljerade avsnitt om vapen från soldater, men på det stora hela är jag riktigt djupt fängslad av detta.

Genom dessa intervjuer får läsaren möta en uppsjö av karaktärer. Det är allt från personer som ser sin chans att tjäna lite pengar på zombieviruset till nördar som upptäcker att de är tvungna att lämna Internetvärlden, politiker som vill hålla sig kvar vid makten till varje pris till mammor som vill skydda sina barn. Världskrig Z ger katastrofen många ansikten och reaktioner på ett sätt som gör helhetsbilden väldigt övertygande. Det känns som om det här faktiskt skulle kunna vara ett dokument över en katastrof.

Det finns en hel del samhällskritik i Världskrig Z, som hur ett vaccin marknadsförs för att lugna befolkningen trots att alla vet att det inte riktigt fungerar. Även yrken som i sig inte har någon praktisk nytta får sig en känga och särskilt nöjesindustrin, som försöker göra reality show av katastrofen.

Världskrig Z är en oväntat realistisk och stark skildring av vad som skulle kunna hända om människan drabbades av en zombieapokalyps.

betyg5

Andra bokbloggare om Världskrig Z

BokbabblarenBokfetischistBöcker, böcker, böcker; Eli läser och skriverMsHisingen; Nilmas bokhyllaPocketlover; Poplitt

Den mörka staden av Carrie Ryan

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

den mörka staden

Författare: Carrie Ryan
Originaltitel: The Dark and the Hollow Places
Översättning: Lisbet Holst
Serie: De oheliga, #3
Förlag: Styxx fantasy (2013)
Antal sidor: 389 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus

En gång för länge sedan var den Mörka Staden en glittrande plats fylld med möjligheter, men det var innan Återkomsten. Nu ligger stora delar av staden i ruiner. Annah har vuxit upp i den och känner den som baksidan av sin ficka. Hon vill inget hellre än återvända hem till De vassa tändernas skog, men minnet av den tvillingsyster hon lämnade gråtande på en stig håller henne kvar. Nu väller horden in över staden och det är osäkert om någon kommer att överleva.

Det är alltid nervöst när du ska ge dig på sista delen i en serie eller en trilogi. Därför vaggades jag in i en sorts trygghet när Den mörka staden inledningsvis tog mig med storm. Starkaste delen i trilogin hittills, tänkte jag. Men så gick det några sidor och sakta började den överväldigande positiva känslan ersättas av tvivel.

Liksom i de övriga delarna fortsätter Carrie Ryan att utforska intressanta frågor i Den mörka staden. I den här är det den kvalitativa skillnaden mellan att överleva och att leva som ska dryftas. Är det tillräckligt att leva ett liv där du bara kämpar för att överleva, utan att egentligen leva eller fylla livet med saker som gör det värt att leva?

Kanske är Annah inte den rätta karaktären att skriva den fråga utifrån. Inledningsvis gillar jag henne skarpt, men ju längre in i Den mörka staden jag kommer desto mer självömkande tycker jag att hon är. Därtill beskrivs hon som den ultimata överlevaren, den som klarar sig själv, som inte klarar av att släppa någon inpå livet. Att hon är en skicklig överlevare märks inte alls i boken, eftersom hon fattar ovanligt korkade beslut som gör att hon hamnar i trubbel och måste räddas av någon.

Där kommer ytterligare en sak som stör mig med Den mörka staden: det konstanta hotet om sexuellt våld. Annah och Gabry är ensamma kvinnor på ön, vilket innebär att de måste utsättas för våldtäktshot stup i kvarten. Därför att män tydligen är djur som inte kan kontrollera sig själva.

Ja, jag vet att det stämmer in på hur rekryterarna i övrigt skildras i Den mörka staden. Men för mig är sexuellt våld som egentligen inte tillför något till handlingen som att vinka med ett rött skynke framför en tjur.

Samtidigt är det just skildringen av rekryterarna och deras grymheter som lever kvar i mig efter att ha läst Den mörka staden. I en värld som befolkas av levande döda med en enda drift, att smitta, är det otroligt hur människan framstår som det mest otäcka. De grymheter som de kan utsätta andra människor för bara för att roa sig själva får mig att må lika illa som Annah och skakar mig också i grunden.

Människans grymheter åt sidan, hur var det nu med kärlekstramset i Den mörka staden? Jag trodde faktiskt att vi skulle klara oss undan från en kärlekstriangel här, men icke sa Nicke. Och kärleken mellan Annah och Catcher känns lite väl mycket insta love till att börja med. Men så börjar jag gilla de två trasiga människorna tillsammans. De har fin kemi.

Den mörka staden är klart den svagaste länken i kedjan, men jag tycker riktigt bra om den här serien. Och visst gör det mig sugen på att läsa lite mer om zombier!

betyg3

Andra bokbloggare om Den mörka staden

Bokhuset; BoktyckeFiktiviteter; Flygarens bokbloggFridas bokhylla; Glasögonorm; I Elinas bokhylla; Sagan om Sagorna; Skuggornas bibliotek

Andra böcker i serien

De vassa tändernas skog (recension)

De dödas strand (recension)

Den mörka staden

Väggen av Marlen Haushoffer

väggen

Författare: Marlen Haushoffer
Originaltitel: Die Wand
Översättning: Rebecca Lindskog
Förlag: Bokförlaget Thorén Lindskog (2014)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Den namnlösa berättaren i Väggen följer med sin kusin och hennes man upp till deras jaktstuga i bergen. Paret tar sig en tur in till byn och lämnar henne kvar i stugan. På morgonen har de ännu inte återvänt. När hon ger sig av för att söka efter dem upptäcker hon att en vägg har uppstått mellan henne och omvärlden. Alla levande varelser utanför väggen tycks vara döda.

Väggen är en bok som jag har varit nyfiken på under en längre tid. När vi drog till Europa i Lyrans Jorden runt-utmaning var det självklart att jag skulle göra slag i saken och läsa den till sist. Själva idén med att vara den enda människan kvar, avskärmad från omvärlden av en vägg, är så djupt obehaglig. Boken i sig har bitit sig fast i mig på ett sätt som gör den svår att sluta tänka på.

Egentligen är Väggen en ganska stillsam bok. Snudd på repetitiv. Kvinnan skapar sina rutiner för jordbruk och livet, som upprepas under de efterkommande åren. Men samtidigt sjuder det mellan raderna. Funderingarna kring vad som har hänt, om hon kommer bli räddad, om hon verkligen är den enda kvar och när detta slutar bli viktigt. När livet är viktigare än dessa funderingar. Kvinnans psykologiska utveckling genom boken är så subtilt och realistiskt skildrat. Allting skrivet med ett enkelt, men poetiskt, språk.

Väggen riktar en viss kritik mot ett samhälle som lever ständigt på språng, som aldrig stannar upp, som uppehåller sig vid oviktiga saker. Ju mer distans kvinnan får till sitt tidigare liv, desto mer börjar hon ifrågasätta det. Varför har hon spenderat så mycket tid med att vara missnöjd med sin kropp, när hennes kropp är så kapabel att åstadkomma saker? Många av de saker som förföljde henne i vardagen tycks så löjliga nu.

Istället kastar hon sig in i livet som jordbrukare. Det enkla livet att arbeta för överlevnad och ta saker som de kommer gör att hon känner sig lugnare och mer harmonisk i den absurda situationen. Hon når ett slags frid. Hennes överlevnad är bara viktig så länge som hon har sina djur att ta hand om. De blir hennes livskamrater, hennes stöd i livet, samtidigt som hon är medveten om deras korta livslängd.

Väggen erbjuder inte himlastormande action, men det är en bok som verkligen biter sig fast och som jag måste återvända till gång på gång i tankarna.

betyg4

Andra bokbloggare om Väggen

Bokhuset; Bokhyllan; FeministbiblioteketFiktiviteterLyrans Noblesser; och dagarna går

De dödas strand av Carrie Ryan

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

de dödas strand

Författare: Carrie Ryan
Originaltitel: The Dead-Tossed Waves
Översättning: Lisbet Holst
Serie: De oheliga, #2
Förlag: Styxx fantasy (2012)
Antal sidor: 425 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Gabrys mamma Mary har sett till att hon har fått en trygg uppväxt, eller så trygg uppväxt en person nu kan få i den värld de lever i. Men över en natt kommer allt att förändras. Gabry och hennes vänner tar sig över stadsmuren och in på det övergivna nöjesfältet intill. I mörkret lurar oheliga. Innan natten är slut kommer flera av ungdomarna vara döda och de andra att arresteras av stadens milis. Bara två ungdomar kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste finna en styrka hon inte trodde hon hade inom sig för att lämna det välkända och trotsa det okända.

Jag gillade ju föregående bok i serien väldigt mycket och hade blivit förvarnad om att det inte skulle handla om samma karaktärer, vilket gjorde att jag inte blev tagen på sängen. Ändå blir jag lite överraskad över hur pass mycket bättre jag tycker att De dödas strand är än ettan.

Gabry är en karaktär som jag upplever som svårare att ta till sig än vad Mary var, även om hon känns väldigt välrundad. Det är lätt att förstå hennes behov av trygghet och regler i en värld som är så oförutsägbar som den är i De dödas strand. Samtidigt som hennes röst är väldigt tydlig, så blir även sidokaraktärerna mycket mer utvecklade i denna del och vi får lära oss en hel del nytt om gamla bekantskaper.

En annan sak som gör De dödas strand vassare är hur mytologin utvecklas. Vi får lära oss mer om zombierna och hur andra människor ser på dem, än i det lilla isolerade samhället. Världen är så mycket större än den var i De vassa tändernas skog.

Och stämningen sitter som en smäck i De dödas strand. Det är mörkt och det är hopplöst. Samtidigt lyfter boken mer existentiella frågor än vad den tidigare boken. Har oheliga (mudon är så fult, så jag använder den tidigare bokens terminologi) ett känsloliv? Vad skiljer dem åt från de levande? Hur vet de att de inte har ett medvetande? Det väcker en hel del spännande frågor.

Det som förhindrar att De dödas strand får full pott är det rena, ursäkta men det är sant, kärlekstramset som Carrie Ryan väljer att fylla sina böcker med. Hon är alldeles för förtjust i kärlekstrianglar. När mysteriet med Gabrys bakgrund är löst och därmed spänningen har försvunnit så ska det ältas i ett oändligt antal sidor till kring vilken kille hon ska välja. Elias eller Catcher? Catcher eller Elias? Men snälla någon, jag bryr mig inte. Till slut är jag team ohelig-äter-upp-de-manliga-karaktärerna-FTW.

Host, i alla fall, så här är det: bortsett från kärlekstjafset så är de här böckerna spännande med ett oerhört driv och ett psykologisk djup. De dödas strand får mig att vilja kasta mig över nästa bok i serien.

betyg4

Andra bokbloggare om De dödas strand

Bokhuset; FiktiviteterFlygarens bokblogg; Fridas bokhyllaMest Lenas godsakerSkuggornas bibliotek

Andra böcker i serien

De vassa tändernas skog (recension)

De dödas strand

Den mörka staden (recension)

Mockingjay Part 2: Ett värdigt avslut

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

mockingjay part 2(1)
Bildkälla: Discshop.
Regissör: Francis Lawrence
Manus: Peter Craig och Danny Strong
Skådespelare: Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson, Liam Hemsworth
Produktionsår: 2015
Längd: 137 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Panem ligger nu i fullskaligt krig. Revolutionen är ett faktum. Medan distrikten vinner alltmer mark står det klart att det enda sättet att komma åt president Snow är att bege sig till Huvudstaden. Men själva staden är minerad och fällor kantar vartenda steg som Katniss, Peeta, Gale och Finnick tar. Fienderna och de moraliska val som väntar Katniss kommer att pröva henne ännu mer än vad någon arena i Hungerspelen någonsin har gjort.

Den senare tidens vilja att dela upp filmatiseringen av sista boken i en serie har mystifierat mig. Sällan känns resultatet helt lyckat. Ofta leder det hela till att all handling förläggs till den första delen och den andra delen exploderar i en bombastisk, två timmar lång actionrulle. Mockingjay Part 2 får väl bli undantaget som bekräftar regeln. Min tveksamhet efter att ha sett föregående film är som bortblåst.

En av anledningarna är Jennifer Lawrence, vars porträttering av Katniss Everdeen sakta men säkert har fångat även mig. (Jag tycker i allmänhet att hon gjort Katniss lite väl mjuk). I Mockingjay Part 2 skildrar hon flera starka scener som rör mig till tårar och gör det så jävla bra. En del av detta är hennes starkaste prestationer genom hela filmserien.

En annan är den totalt osentimentala och långt ifrån romantiserade bild av krig som skildras i Mockingjay Part 2. Det är skitigt, brutalt och kaotiskt. När som helst kan något slå ned som omkullkastar alla planer. Tempot är intensivt. Det finns ingen chans att stanna upp, andas eller sörja de som faller, utan kriget jagar dem vidare mot det slutgiltiga målet: att besegra president Snow.

Men är Snow den enda skurken på banan? Det jag tycker att Mockingjay Part 2 lyckas få fram nästan tydligare än i böckerna är det politiska spelet som pågår under ytan. Manipulationerna, hämndgirigheten och makthungern. Det droppas spår genom hela filmen för att nå fram till den spännande upplösningen.

Dock önskar jag att Mockingjay Part 2 hade låtit bli att ta med det puttenuttiga slut som Suzanne Collins klistrade på i sista boken. Jag gillade det inte då, jag gillade det inte nu. Faktum är att jag gör mitt bästa för att förtränga det.

Mockingjay Part 2 är i övrigt en värdig avslutning på en stark filmserie. Andra som överväger att filmatisera böcker, se och lär.

 

betyg5

Andra som har bloggat om Mockingjay Part 2

Bokföring enligt Monika; Lottens bokblogg

Andra delar i serien

The Hunger Games (recension)

Catching Fire (recension)

Mockingjay Part 1 (recension)

Mockingjay Part 2