Författare: Anna Kavan
Originaltitel: Ice
Översättare: Disa Törngren
Förlag: Modernista (2016)
Antal sidor: 156 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
I sin ungdom var berättaren förälskad i en flicka med albinohår, men hon valde en annan man. Nu är slutet nära. Ett atomkrig har gjort att världen sakta men säkert inkapslas i is, vilket är dödligt för de som bebor planeten. Människor utkämpar fortfarande krig om resurser och territorium, och de som bor på platser där isen ännu inte märks av försöker förneka vad som håller på att ske. Berättaren blir alltmer besatt av att rädda flicka, både från isen och hennes skitstövel till man och senare den militära ledare som tar henne som älskarinna. I en värld som blir allt kallare, jagar han efter minsta spår av henne.
Att läsa Is påminner lite om att läsa Franz Kafka. Det har samma känsla av att befinna sig i en dröm, eller kanske snarare en mardröm, där vad som helst kan hända. Där de mest ologiska saker kan vara förväntade. Perspektivet är nära knutet till vår namnlöse berättelse, bortsett från när det helt plötsligt inte är det. Som om han är närvarande och ser händelser som han omöjligen kan se. Saker han själv är osäker på om de faktiskt har hänt. Ibland blir han någon annan, en militär erövrare, men bara i korta paragrafer innan han återvänder till att vara ”sig själv.” Det är svårt att avgöra vad som verkligen sker i berättelsen eller vad som är berättarens hallucinationer.
Likaså är det svårt att få grepp om flickan, kvinnan, som berättaren jagar efter i Is. Hon känns inte riktigt verklig, utan som en fantasi som han har fyllt med innehåll. Hon är det eviga offret, som har mobbats och misshandlats till fullständig passivitet. Även berättaren faller för impulsen att skylla sin mörkare fantasier på henne, att det är hon som lockar fram mörkret i honom.
Is är en hallucinatorisk resa in i besatthet. Läsaren slirar runt som på hal is, osäker på vad som är verklighet och vad som är illusion.
