Författare: Rachel Heng
Originaltitel: Suicide Club
Översättare: Boel Unnerstad
Förlag: Modernista (2018)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
I en inte alltför avlägsen framtid har forskningen gjort sådana framsteg att odödlighet nu är en verklighet. Men bara för de som har de genetiska förutsättningarna för den. Men också förutsatt att de sköter sig, det vill säga dricker hälsosamma drycker, tränar lagom, utövar yoga och går och lägger sig i tid. Hundraåriga Lea är den perfekta omslagsflickan för de odödliga. Men allt förändras när hon en dag får syn på sin far på gatan. Det har gått 88 år sedan hon sist såg honom. När hon försöker följa efter honom, stirrar hon döden i vitögat. Händelsen skakar om henne. Om hon är så oförsiktig, förtjänar hon verkligen att leva för evigt? Snart närmar hon sig Självmordsklubben, vars medlemmar inte alltid var aktivister. Till att börja med var de bara desillusionerade med livet och ägnade sig åt förbjudna aktiviteter såsom livemusik, onyttig mat och ansvarslösa orgier. Nu har staten stämplat dem som terrorister. Kanske kan de vara lösningen på Leas problem.
Suicide Club är singaporianska Rachel Hengs debutroman. Den har ett sådant fantasieggande koncept att den impulsivt slank med hem på årets bokrea. Vissa debutanter har förmåga att ro iland ett sådant här ambitiöst världsbygge och koncept. Dessvärre är Rachel Heng inte en av dem.
Det är som om Suicide Club är två berättelser. Dels har vi berättelsen om Lea, som hela tiden har levt upp till kraven som det här nya samhället har ställt på henne. Nu plötsligt har tvivel kastats över hennes sätt att leva. Dels också om klubben, som försöker väcka medvetenhet kring hur tråkigt livet är om man ska leva perfekt. På något sätt förväntar jag mig som läsare att klubbens roll ska fördjupas, utvecklas, men den förblir hela tiden lite på utkanten av berättelsen.
Inte heller lyckas Rachel Heng ro själva världsbygget i land i Suicide Club. Ytligt sett kanske det håller, men om du börjar dra i en tråd så kommer snart allt bara att rasa ihop. Överlag definitionen i boken av vad som anses vara ett hälsosamt liv känns tämligen ohälsosam. Konceptet kunde också användas mer för att säga något om vår samtid, men blir istället en tämligen typisk ungdomsdystopi.
Suicide Club lever inte upp till sin fantasieggande potential och det är riktigt synd. För det här hade kunnat bli riktigt bra.
