Delirium av Lauren Oliver

delirium

Betyg: ☆☆☆☆
Författare: Lauren Oliver
Serie: Delirium, #1
Förlag: HarperCollins (2012)
Antal sidor: 441 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Lena har nittiofem dagar kvar till dess att hon sitter säkert. Hon kan inte hjälpa att undra om ingreppet kommer att göra ont, men vill samtidigt bara få det överstökat. Det är svårt för henne att vara tålmodig och inte vara rädd när hon ännu är obotad, även fast deliriet inte har rört vid henne. Hon oroar sig. I det förflutna drev kärleken folk till vansinne. Det är det dödligaste av alla dödliga ting.

Kommentarer

Lauren Oliver målar i Delirium upp en skrämmande värld där inte nog med att kärlek klassas som en sjukdom och du genomgår en operation för att bli botad i artonårsåldern, utan en värld där vem du gifter dig med och hur många barn ni ska skaffa är under regeringens kontroll. Likaså huruvida du får utbilda dig vidare eller inte. Det är en otäck värld som suger in mig i den och som känns realistisk, kanske tack vare att alla kapitel inleds med citat ur viktiga texter från den här världen.

Än mer realistiskt blir det att Lena, som har vuxit upp i den här kulturen med dess normer och värderingar, faktiskt tror fullt och fast på det. Inte heller blir det en plötslig omvändning som får henne att ifrågasätta allting. Istället smyger sig tvivlen på och jag gillar att det tar tid för henne att vända sig emot allt det hon har känt till och trott på.

I Delirium är det heller inte bara konsekvenserna för romantisk kärlek som tas upp, utan också hur det påverkar vänskaps- och familjeband. Det blir problem för föräldrar att knyta an till sina barn och vänskap är knappast något att tala om. Jag gillar även att Oliver tar upp hur riskfylld den här proceduren är. Det är inte som om ett enda område i hjärnan eller en enda signalsubstans är ansvarig för att vi känner kärlek, utan det är betydligt mer komplext än så och det innebär att ingreppet i sig blir komplext med stora risker för hjärnskador. Jag gillar verkligen all tanke hon har lagt bakom att bygga upp den här världen.

Det som brister för mig i Delirium är samma sak som brast i Before I Fall, och det är romansen. Jag gillar Lena. Jag gillar Alex. Efteråt kan jag inte komma på att jag någonsin har köpt att de var kära i varandra. De är tråkiga ihop och jag kan inte se någon gnista mellan dem.

Oliver har ett väldigt fint och eget sätt att skriva, som jag tycker väldigt mycket om. Jag tycker också om hur hon har byggt upp de historier hon vill berätta. Hantverksmässigt är hon väldigt skicklig.

Delirium är en snyggt berättad historia om en värld som får kalla kårar att dansa längs min ryggrad.

Andra som har bloggat om Delirium

Bokraden; BoksmurfenBoktokigNilmas bokhylla; Pocketlover; romeoandjuliet; Schitzo-Cookie’s bokbloggVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Delirium

Pandemonium (recension)

Requiem (recension)

Gubbe och katt: En kärlekshistoria av Nils Uddenberg

gubbe och katt

Betyg: ☆☆☆
Författare: Nils Uddenberg
Förlag: Natur och kultur (2012)
Antal sidor: 148 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Beskrivning

Nils Uddenberg hade aldrig i livet tänkt sig ha något husdjur, men det här är berättelsen om hur han råkade bli med katt. En vintermorgon upptäcker han att en herrelös, som det skulle visa sig, katt har flyttat in i deras förråd. Sakta men säkert nästlade den sig in i hans liv. När Kissen flyttar in i huset i Lund förändras tillvaron och hon väcker oväntade känslor till liv. Han blir förälskad i denna lilla dam, som snart också sover i hans säng om natten. Med sin bakgrund som psykiatriker kan Nils Uddenberg inte låta bli att fördjupa sig i Kissens själsliv.

Kommentarer

En familj i den förort där jag bor skaffade en dag en katt och allt var frid och fröjd. Åtminstone tills den katten vandrade ned från deras område till min gata och nästlade sig in hos en annan familj. Hur de än försökte, vägrade katten stanna kvar. I början av Gubbe och katt skriver Nils Uddenberg att han äger en katt, eller snarare är det nog så att katten äger honom. Det är nog snarare så det är: katten äger sina människor, katten bestämmer var den vill bo.

Med ett sådant perspektiv på kattägande blir det självklart hedrande att katten väljer att stanna kvar hos Uddenberg och hans fru. Där upptäcker de livets alla fröjder när du har katt: hur avslappnad en katt blir; när den släpar in alla sina byten i sovrummet och håller sina människor vakna; hur katter fostrar sina människor. Dessa typiska scener och ögonblick skildras med hjärtlig värme.

Och det är dessa scener som jag skulle ha velat se mer av i Gubbe och katt. Ämnet lämpar sig väl för humor och värme, och i viss mått de filosofiska essäer som Uddenbergs bok består av. Men efter ett tag känns det som om det handlar för mycket om filosofiska resonemang kring kattens natur, för lite om den kärlekshistoria som utlovas i underrubriken.

Ändå tror jag att Gubbe och katt är en bok som bör finnas i kattälskarens bibliotek. Det finns gott om ögonblick att känna igen sig i, såsom fascinationen över hur vild katten faktiskt fortfarande är. Sedan finns det ett gäng ursöta illustrationer att bliga på.

Gubbe och katt är en precis lagom söt, varm berättelse om hur tillvaron kan förändras när en katt gör intåg i ens liv.

Andra som har bloggat om Gubbe och katt

BokboxenBokbrus; Boktjuven; En bok om dagenJennies boklistaMsHisingen

Den femte sanningen av Doris Lessing

den femte sanningen

Betyg: ☆☆☆
Författare: Doris Lessing
Originaltitel: The Golden Notebook
Översättare: Mårten Edlund
Förlag: Forum (1983)
Antal sidor: 536 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska enbart)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Författaren Anna Wulf har efter ett kraschat äktenskap valt att leva ensam. Hon kan fortfarande leva bekvämt på intäkterna från sin första roman, men har inte kunnat fullfölja någon roman sedan dess. I stället reflekterar hon över sitt eget liv i fyra olika anteckningsböcker – en gul, en röd, en svart och en blå. Dessa böcker tar i tur och ordning upp olika aspekter av hennes liv och Anna söker genom denna uppdelning efter den sanna helheten.

Kommentarer

Det finns vissa rekommendationer som gör mig nervös inför att läsa böcker: rekommendationer på böcker som har varit stora läsupplevelser för någon som står mig nära. Som när jag läste en god väns absoluta favoritbok. Eller nu när jag läste Den femte sanningen, som var en stor läsupplevelse för min mamma när hon var i min ålder.

Och jag vill hitta den här storheten i Den femte sanningen. Jag vill verkligen det. Men jag kan inte knyta an till den neurotiska Anna alls eller till någon av karaktärerna överhuvudtaget. Det finns vissa bitar som jag gillar och tycker är intressanta, men ganska ofta är jag inte särskilt intresserad eller nyfiken på hur det hela ska gå.

Anna tror att hon bara kan hitta sanningen genom att dela upp sitt liv i olika delar i de olika anteckningsböckerna. Hon är i närmast besatt av sanningen och att hitta ett sätt att uttrycka den på, men blir besviken över att hon inte klarar av det. Frustrationen tycks växa genom hela boken.

Det tar en liten stund innan den röda tråden blir klar och tydlig i Den femte sanningen och det är en ganska långsam bok. Det händer en hel del, men det tar sin lilla tid. Jag kan beundra det experimentella i hur boken är uppbyggd och hur allting faller på plats, men det är inte en bok som engagerar mig. Jag kan inte heller hjälpa att jag känner mig lätt lurad av slutet. På något sätt hade jag väntat mig att helheten skulle bindas ihop tydligare och att detta uteblev.

Jag tror att jag läser Den femte sanningen vid fel tidpunkt i mitt liv, under en period av svag läslust, och att boken säkert förtjänar en andra chans vid ett annat tillfälle. Jag är ändå glad över att ha läst något av Doris Lessing.

Andra som har bloggat om Den femte sanningen

Feministbiblioteket

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten av Pierre Szalowski

fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Betyg: ☆☆☆☆☆
Författare: Pierre Szalowski
Originaltitel: Le froid modifie la trajectiore des poissons
Översättare: Magdalena Sørensen
Förlag: Sekwa (2013)
Antal sidor: 261 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Det är något som inte har stämt över jul. Den 4 januari 1998 får den elvaårige pojken veta vad det är som är fel: hans föräldrar är på väg att skiljas. Desperat ber han om hjälp från ovan. Dagen därpå drar den värsta isstorm som Quebec någonsin upplevt in över landet. I naturkatastrofens spår formas nya vänskapsband, och solidaritet och medmänsklighet börjar spira.

Kommentarer

Att jag ligger vaken sent på nätterna för att läsa en bra bok är relativt vanligt. Men att stiga upp klockan halv sex och ha läst ut boken innan klockan ens är sju, det är desto ovanligare. Båda dessa saker inträffade när jag läste Fiskar ändrar riktning i kallt vatten.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en bok som väcker mycket känslor i mig när jag läser den. Pierre Szalowski har verkligt lyckats fånga barnets hjärtskärande känslor vid en separation: en känsla av att dels ha lämnats utanför diskussionen, dels ha ungefär lika mycket värde som möblerna. Det gör ont i mig och får ögonen att tåras.

Samtidigt finns det oerhört mycket värme och humor i texten. Som att alla tror att det homosexuella paret är bröder, vilket blir lite roligt. Men de är vänliga nog att hjälpa deras homofobiska granne att läka från sin hjärtesorg och lyckas på så sätt ge en liten pojke sin pappa åter. Oväntade vänskapsband kan synnerligen bota fördomar.

Det blir inga djuplodade karaktärsporträtt; särskilt inte Julie, som enbart tycks bestå av rumpa och bröst stundtals, men de är nog så charmiga. De har alla sina egenheter, men det är älskvärda sådana. På något sätt tycker jag att de alla är människor som på ett eller annat vis har hamnat snett i tillvaron och får hjälp av främlingar att komma på rätt köl igen.

Språket leker lätt över sidorna, men har en underfundig charm. Det suger in mig i boken och jag kan inte sluta läsa, vilket gör att jag ligger vaken alldeles för sent. Och stiger upp alldeles för tidigt för att läsa klart. Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en bok som lockar till sträckläsning och som definitivt väckte min läslust på nytt.

Fiskar ändrar riktning i kallt vatten är en riktigt mysig bok som gav mig värme och mys.

Andra som har bloggat om Fiskar ändrar riktning i kallt vatten

Beas bokhylla; Bokmalen.nu; BokrecensionerNu; enligt O; Feelgoodbibliotekarien; howhollowheartandfull; Lottens bokblogg; Lyrans noblesser; och dagarna går…

Sticka Mochimochi av Anna Hrachovec

Sticka Mochimochi

Betyg: ☆☆☆
Författare: Anna Hrachovec
Originaltitel: Knitting Mochimochi
Översättare: Catharina Andersson
Förlag: Känguru (2012)
Antal sidor: 144 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Beskrivning

Alla borde älska att få en stickad leksak i present. De får dig att le, du kan krama dem och de kan sitta i soffan och se på tv med dig. Men kan leksaken vara en soffa eller en gammaldags tv-apparat? Kanske är det för konstigt. Men mochimochi, som är supersöta och annorlunda amigurumi, kan verkligen föreställa precis vad som helst: skräckinjagande alligatorungar, grisar med hisnande håruppsättningar, tåknaprande monstertofflor, pyttesmå hamstrar och mikroberg.

Kommentarer

Bokens underrubrik är ”20 annorlunda amigurumi” och visst håller den vad den lovar. Vad sägs som en ekorre på jul? Eller en sunkig soffa med ögon? Eller en gris med peruk? Allt detta, plus mycket mer, finns i Sticka Mochimochi – en väldigt annorlunda amigurumibok!

Att Anna Hrachovec älskar att sticka amigurumi lyser genom texten när hon beskriver hur du ska göra och varför du ska ägna dig åt att sticka leksaker. Bara efter att ha läst inledningen är jag jättesugen på att sitta igång och sticka.

Men samtidigt blev jag lite nervös när jag fick Sticka Mochimochi i julklapp julen 2012. Jag har nämligen inte stickat rundstickning sedan jag gick i högstadet och visste inte om jag skulle komma ihåg hur en gjorde. Men jag hade inte behövt oroa mig: Hrachovec har nämligen snickrat ihop en väldigt tydligt stickskola. Även om faktumet att den är uppdelad i två spalter gjorde det förvirrande för en stackars trött hjärna att följa instruktionerna, har den varit ovärderlig när en nybörjare som mig har behövt ytterligare instruktioner.

Jag har bara stickat några få av mönstren, men tycker att instruktionerna är förhållandevis lätta. Dock bör du under stickningens gång vara uppmärksam på antalet maskor. Jag märkte nämligen att matematiken inte ibland stämmer, utan att det i vissa mönster (till exempel i mönstret på bitfria vägglöss) har angetts ett felaktigt antal maskor.

Även om instruktionerna för hur du stickar de olika mönstren är förhållandevis enkla, kan jag tycka att monteringsinstruktionerna är lite i otydligaste laget. Jag hade velat att det skulle vara lättare att hänga med i hur vissa bitar ska genomföras, såsom i vilken ordning de olika delarna ska monteras i det sunkiga soffmönstret.

Men Sticka Mochimochi är en väldigt rolig och fantasieggande stickbok, som har mönster för den vane stickaren och för nybörjaren.

Mönster jag har stickat ur boken

Bitfria vägglöss

Ekorre på hjul

Sunkig soffa

Himlens fånge av Carlos Ruiz Zafón

himlens fånge

Betyg: ☆☆☆
Författare: Carlos Ruiz Zafón
Originaltitel: El prisionero del cielo
Översättare: Elisabeth Helms
Serie: De bortglömda böckernas gravkammare, #3
Förlag: Albert Bonniers förlag (2012)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Det är strax före jul. Daniel och Bea bor med sin son ovanför bokhandeln och oroar sig över trotjänaren Fermín, som verkar väldigt olycklig för en man som är i full färd med att förbereda sitt bröllop. En morgon stiger en äldre man in i bokhandeln och vill köpa den ovanliga och dyrbara förstautgåvan av Greven av Monte Cristo som är bokhandelns stolthet. Men han tar den inte med sig, utan lämnar den i bokhandeln med en dedikation: ”Till Fermín Romero de Torres, som återvänt från de döda och har nyckeln till framtiden”. Främlingen besök blir upptakten till en berättelse om fångenskap, svek och en hemlighet som legat begravd i mer än två decennier.

Kommentarer

För mig var Vindens skugga en andlös läsupplevelse och det är en av de böcker som jag räknar till mina absoluta favoriter. Ängelns lek hade lite samma känsla, men tappade en hel del på sitt onödigt actionfyllda och våldsamma slut. Dessvärre får jag inte alls samma känsla av Himlens fånge som jag får av de andra böckerna.

Det kan bero på att Fermín aldrig har varit någon favorit hos mig. Visst att han kan vara underhållande, men i lagom stora doser och här blir dosen kanske lite kraftig för mig. Ändå är det partierna om hans förflutna som jag tycker är de mest intressanta. Det är då jag knappt klarar av att lägga boken ifrån mig.

Tempot är väldigt ojämnt. De bitar som handlar om Fermíns förflutna är väldigt spännande och jag läser dessa med iver. Med tanke hur länge jag läste spanska är det underligt att jag inte kan mer om Franco-tiden. Det är hemskt och ruskigt och väldigt spännande, som tidigare nämnt.

Andra gånger är det knappt att jag tar mig framåt. Delarna i nutid upplever jag som väldigt sega och snudd på poänglösa. Jag upplever att det här är en typisk mellanbok som ska fungera som en bro mellan de föregående och en ännu oskriven bok. Det knyter ihop säcken och bäddar för en uppföljare, men inte så mycket mer.

Nej, jag är rädd för att Himlens fånge är något av en besvikelse, även om jag har full avsikt att läsa den avslutande delen i serien.

Andra som har bloggat om Himlens fånge

Bokfetichist; BokfjärilenLottens bokblogg; ord och inga visor; Västmanländskans bokbloggZellys bokblogg

Andra böcker i serien

Vindens skugga (läst, ej recenserad på bloggen)

Ängelns lek (läst, ej recenserad på bloggen)

Himlens fånge

Enhörningen av James Lasdun

enhörningen

Betyg: ☆☆
Författare: James Lasdun
Originaltitel: The Horned Man
Översättare: Hans Berggren
Förlag: Wahlström & Widstrand (2003)
Antal sidor: 205 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Lawrence Miller är en professor i genusvetenskap som alltid har haft sina egenheter, visst, men nu börjar han i närmast känna sig paranoid. Mystiska saker händer på hans arbetsrum. Bokmärken flyttas i böcker, mystiska långdistanstelefonsamtal mitt i natten på hans telefonräkning, filer mystiskt raderade. Händelserna blir allt fler och allt obehagligare och han börjar tro att någon vill honom illa. När en serie kvinnomord inträffar i hans umgängeskretsar, inser han att någon djävulskt nog försöker ge honom skulden.

Kommentarer

Jag sitter och stör mig på småsaker under läsningens gång. Saker som får mig att rynka pannan och i stilla sinne tänka att det inte stämmer. Men ju längre in i Enhörningen jag kommer, desto mer medveten blir jag om att de saker jag stör mig på troligtvis är ledtrådar till sanningen. Därför blir det svårt att diskutera dessa i djupare detalj.

I navet för berättelsen har vi Lawrence Miller, professor i genusvetenskap. En upplyst man, enligt honom själv, som vet var han ska fästa blicken när han talar med kvinnor och som aldrig skulle kunna trakassera en kvinna sexuellt. Vad Lawrence själv uppenbarligen inte märker är att han inte tänker på kvinnor som personer, utan som de olika kroppsdelar som utövar olika lockkraft på honom. Han är en person som rationaliserar sitt beteende hela tiden. Genast blir jag på min vakt mot honom.

Berättelsen som skildras i Enhörningen rör sig på flera plan genom tiden, från förödmjukelse i ungdomsåren till hur han mött sin före detta fru. Detta är en fru som han längtar efter att återuppta kontakten med och hon är inte långt ifrån hans tankar. På något sätt blandas tankarna om henne med besattheten av den man som tidigare hade hans arbetsrum. Denna besatthet får honom att agera alltmer erratiskt och underligt.

Det är här berättelsen borde suga tag i mig. Det är här jag borde börja vända sidorna i allt snabbare takt bara för att få veta vad som ska ske härnäst. Men snarare är jag mest uttråkad av berättelsen. Uttråkad av Miller. Jag kan beundra uppbyggnaden av boken, men för mig saknas gnistan som ska göra att jag blir engagerad och bryr mig om vad som ska hända härnäst.

Enhörningen är en snyggt, komplex uppbyggd bok om en mans plötsliga besatthet, men tyvärr alldeles för tråkig för min smak.

Bortom det du ser av Margaret Way

bortom det du ser

Betyg: ☆☆
Författare: Margaret Way
Originaltitel: Australia’s Maverick Millionaire
Översättare: Sandra Rath
Förlag: Harlequin (2013)
Antal sidor: 152 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

När Clio Templeton var nio år, räddade ortens problembarn hennes kusin från att drunkna. Sedan dess har hon varit kär i honom. Aldrig har hon glömt hur hans kind kändes under hennes läppar när hon belönade honom med en kyss. Flera år senare brinner Josh kind med minnet av den kyssen. Han har återvänt till staden som avfärdade honom som ett ruttet äpple och till kvinnan som såg rakt igenom honom. Men den lilla staden har ett långt minne och andra faror hotar honom och hans kärlek.

Kommentarer

Under en väldigt hektisk tid behövde jag något som var väldigt lättsmält, krävde noll ansträngning och som var kul. I sådana tider brukar jag vända mig till Harlequin. När jag hittade den tunna Bortom det du ser verkade den väldigt lovande, det vill säga att den verkade underbart dålig.

Tyvärr fick jag inte den roande, lättsmälta underhållning jag hade väntat mig. Hastigt etableras en gemensam bakgrund för de båda huvudpersonerna i barndomen. Huxflux är de vuxna. Vi dyker huvudstupa in i relationen utan att någonsin få se att de blir kära eller, i Clios fall mest, varför de ens blir kära.

Jag kan inte ens köpa att de är kära. De hånglar en gång och Josh börjar genast gå på om odödlig kärlek. Inte upplever jag att han är särskilt kärleksfull. Snarare kontrollerande. Han beordrar henne att skaffa ett säkerhetssystem, tjatar på henne tills hon gör det och skäller sedan ut henne när hon bjuder hem en manlig vän. Nej, jag gillar inte Josh större delen av boken.

Anledningen till att hon behöver ett säkerhetssystem är att hennes farfars affärskompanjoner har gjort en del mystiska oegentligheter. Vad detta är för oegentligheter framgår inte. Varför mannen anses vara så farlig att hon behöver säkerhetsåtgärder framgår heller inte. Vi har en dramatisk konflikt där Clios liv är i fara utan att vi förstår varför.

Stundtals tycker jag att Way tycks glömma bort att ord inte bara är snygga formuleringar, utan att de även har en betydelse. Till exempel skriver hon vid ett tillfälle att Clio försiktigt säger åt Josh att han ”kanske borde vara lite snällare”. I nästa ord beskrivs dess ord som hårda. Det finns inget i de ord som hon säger eller hon i beskrivningen hur hon lägger fram det, som kan beskrivas som hårt. Och Josh behöver faktiskt bli lite snällare. Ytterligare synder på listan hör ordkombinationen ”dödlig attraktion”. Det finns en hel del elitism i berättelsen, visst, men inte så farligt att hon inte kan ta sina pengar och dra iväg med honom. Det är inte Romeo och Julia, precis.

En stor del av min besvikelse ligger nog i detta: premissen låter intressant. En ung man med problem som får en anknytning till en kvinna på grund av en händelse i barndomen. Klassfrågor som kan verka hindrande på deras romans. Om detta hade utvecklats bortom den ytliga grad som Way använder dem, tror jag att Bortom det du ser skulle kunna vara riktigt bra för den här genren.

Bortom det du ser har en del potential, men författarens sätt att hantera denna lämnar mig fullständigt oberörd.

Rosemarys baby av Ira Levin

rosemarys baby

Betyg: ☆☆☆
Författare: Ira Levin
Originaltitel: Rosemary’s Baby
Översättare: Suzanne Palme
Förlag: Wahlström & Widstrand (1980)
Antal sidor: 191 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Rosemary och Guy Woodhouse är ett ungt, förälskat par som ska flytta in i en alldeles vanlig lägenhet. Då nås de av nyheten att en lägenhet i deras drömhus blivit ledig. De kastar sig genast över möjligheten och flyttar in. För stunden tycks allting gå deras väg: de har sin drömvåning, Guy får de roller han vill ha och Rosemary blir gravid, vilket hon har längtat efter. Men något är fruktansvärt fel och när Rosemary väl upptäcker den fruktansvärda sanningen, kan det mycket väl vara för sent.

Kommentarer

Rosemarys baby är en bok som många beskriver som den otäckaste bok de någonsin har läst. Att den har fått dem att hacka tänder. Jag känner mig därför väldigt underlig som inte tycker att den är det minsta otäck. Det är den alldeles för förutsägbar för att vara.

Kanske var Rosemarys baby väldigt nyskapande när den gavs ut på 70-talet, men sedan dess har denna mall återanvänts om och om igen. När nya karaktärer introduceras kan jag genast veta att den personen kommer vara död inom några sidor. Jag ser också igenom vilka det är som är skumma och som Rosemary verkligen borde hålla sig borta från.

Jag blir kanske inte rädd, men jag blir arg. Arg över att Rosemary försätts i en sådan utsatt position att hon verkligen blir hjälplös. Arg över att hon gång på gång blir förrådd av de hon borde kunna lita på. Arg över att vissa personer kan stå vid sidan om och se på när hon blir alltmer rädd och förvirrad.

Rosemary är inte något lysande kvinnoporträtt. Hennes största intressen är matlagning och inredning, men det skildras på en väldigt ytlig nivå. Sådant hade kunnat utvecklas mer för att ge mer djup åt hennes personlighet. Annars går hon mest och väntar på att hennes man ska komma hem. Ändå tycker jag att hon har sin charm och är definitivt lättare att läsa om än de två huvudpersoner i den bok jag läste innan Rosemarys baby.

Jag står mig på översättningen av den utgåva som jag läste. Av någon anledning har många engelska ord förblivit kvar utan rim och reson. Till exempel ordet ”fair”. Det borde inte vara så svårt att översätta, men det förblir oöversatt genom hela boken. Efter ett tag börjar det rycka irriterat i ögonbrynet när ett engelskt ord har fått stå kvar oöversatt.

Rosemarys baby är en rätt förutsägbar skräckberättelse som inte skrämde mig, men det gjorde definitivt inte ont att läsa den och den gav mig något lättsmält att läsa.

Röd Azalea av Anchee Min

röd azalea

Betyg: ☆☆
Författare: Anchee Min
Originaltitel: Red Azalea
Översättare: Per Nyqvist
Förlag: Wahlström & Widstrand (1993)
Antal sidor: 267 sidor
Recensionsexemplar: Nej

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Handling

Som barn ombads Anchee Min att ange och offentligt förödmjuka en lärare. Vid sjutton års ålder skickades hon till ett arbetsläger. Där var hon förbjuden att tala, klä sig, läsa, skriva eller älska som hon ville. Hon finner sig själv en livlina i en affär med en annan kvinna. När hon mirakulöst nog väljs ut till en filmversion av en av madame Maos politiska operor förändras hennes liv över natt. Men när ordförande Mao dör, tar han med sig en hel värld i graven.

Kommentarer

Jag har läst ett par böcker av Anchee Min tidigare. Även om knappast är en favorit, så har jag ändå tyckt rätt bra om de titlar som jag har läst. Därför blir jag besviken på Röd Azalea som knappt fångar mitt intresse.

När du har läst ett par kulturrevolutionsbiografier såsom jag har gjort upptäcker du att alla dessa böcker har några gemensamma nämnare. De flesta av de som ges ut i väst tycks vara skrivna av kvinnor. Ofta har de någon form av medelklassbakgrund med föräldrar som antingen är intellektuella, högt uppsatta i kommunistpartier eller revolutionsmartyrer. De är ofta skickliga skribenter och duktiga i skolan. Helst ska de också vara föredetta rödgardister.

Anchee Min passar definitivt in i denna mall. Hennes föräldrar är intellektuella och inte de mest politiskt korrekta. Hon är duktig i skolan, då med särskilt utmärkande att hon är bra att skriva uppsatser fulla med Maos slagord. Givetvis blir hon ledare för sin avdelning av rödgardister. Det ger henne den dubiösa äran att skickas till landet för att arbeta.

När alla dessa kulturrevolutionsbiografier är så snarlika att det nästan går att förutsäga vad som kommer att ske härnäst, krävs det att det tillförs något nytt element eller att de är lysande skrivna. Röd Azalea tillför definitivt nya element, men är långt ifrån lysande skriven. Början känns som ett stackato med sina korthuggna meningar och mot slutet känns det som om Min tappade intresset för vad hon skulle berätta. Slutet blir således väldigt abrupt.

På baksidan av Röd Azalea regnar ord som tragisk och sensuell. Det tragiska sker egentligen inte Min själv, upplever jag det som, utan snarare personer i hennes närhet. Kanske särskilt den lärare som Min anger. När hon återger deras möte efter Maos död är det med en gnällig underton om att läraren är oresonlig för att hon inte förlåter Min. Människor är inte under obligation att förlåta dig för att du förstör deras liv. Om de gör det, ska du känna djup och innerlig tacksamhet för att de är så storsinta.

Men det är här boken blixtrar till med litet humor. Partisekretaren vill nämligen att läraren ska anmäla sin kontakt, denne Andersen. Problemet är ju bara det att H. C. Andersen har varit död i närmre hundra år när boken tilldrar sig.

Av någon anledning känns det som om sexscener mellan två kvinnor alltid blir benämnda som ”sensuella” och ”erotiska”, oavsett hur väl de skildras. Särskilt när de skildras med det kinesiska bildspråk som framstår väldigt främmande för mig. Så nej, jag upplever inte att Röd Azalea är en sensuell bok.

Jag tappar helt intresset för boken när hon kommer till studion och ska lära sig bli filmskådespelerska. Det mest intressanta med den biten är den bild hon målar av madame Mao. Madame Mao brukar vanligtvis porträtteras som ondskan själv, men Min målar ett porträtt där mannen i hennes liv tvingar henne att bli hård och gripa all makt hon kan för att inte råka illa ut. Väldigt intressant. Blir genast sugen på att läsa hennes bok Becoming Madame Mao för att se hur hon vidareutvecklar resonemanget.

Röd Azalea är en besvikelse främst för att jag upplever att den är dåligt berättad och heller inte särskilt unik, utan följer i stort mallen för kulturrevolutionsbiografier.

Andra som har bloggat om Röd Azalea

Lottens bokblogg