Jul med Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Illustratör: Dan Williams
Originaltitel: A Gift From Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Gatukatten Bob, #3
Förlag: NoNa (2015)
Antal sidor: 153 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Julen har aldrig varit en favorithögtid för James del. Värre ser det ut att bli vintern 2010, som är notoriskt iskall och får James framtidsutsikter att se dystra ut. Hans hälsa är klen och pengarna räcker varken till värme eller till el, vilket hotar att förstöra den julmat som han samlat ihop över tid till sig själv och Bob. Det finns inget annat val än att trotsa den bistra kylan och ge sig ut på de snöiga gatorna. Men med lite hjälp från Bob, vännen Belle och många vänliga Londonbor förstår han till sist vad som är så speciellt med julen och hur mycket han själv har förändrats sedan Bob kom in i hans liv.

När jag hade läst de andra två delarna om James och Bob kände jag att jag nog var tvungen att läsa den tredje också. Lyckligtvis var Jul med Bob med på bokrean så jag kunde beställa hem den och nästan direkt sätta tänderna i den. En bit in i boken insåg jag att jag kanske borde ha sparat den till jul, då den förmodligen kommer mer till sin rätt.

Även om jag fortfarande får känslan när jag läser Jul med Bob att Bowen försöker mjölka succén från den första boken, så känns det som om det här är böcker som behövs. Folk är mer benägna att läsa gulliga böcker om djur än om livet på gatan, men med hjälp av Bob och sin historia kan Bowen skildra hur det är att hanka sig fram utan att riktigt veta om en någonsin kommer ha tillräckligt med pengar. Att ständigt oroa sig för att höra pipet från mätarna som varnar för att värmen kommer att stängas av. Genom de här böckerna ger han en insikt i ett liv som förmodligen är främmande för de flesta av hans läsare. Men som också kan väcka empati och engagemang.

Sedan är det ju en söt historia. Jul med Bob är inget undantag. Bob och Bowen har en alldeles särskild relation, och värmen mellan dem riktigt strålar ut från raderna på sidan. Relationen mellan människa och djur är så varmt skildrad att jag riktigt myser. Och sedan bidrar ju Dan Williams svartvita illustrationer till bokens charmfaktor.

Jul med Bob är riktigt charmig feelgood, men bör nog snarare läsas i juletider där den kommer mer till sin rätt.

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob (recension)

Mitt liv med Bob (recension)

Jul med Bob

Topp 10 saker som får mig att INTE vilja läsa en bok

Topp Tio Tisdag

Då var det tisdag och jag hakar på Top Ten Tuesday. Jag känner att jag har svårt att få tiden att räcka till att skriva listor, men denna vecka lyckades jag skriva ihop en. Veckans tema är:  Top Ten Things That Will Make Me Instantly NOT Want To Read A Book.

Viktigt ämne. Ärligt talat finns det inget som får mejl att åka i papperskorgar eller böcker att ställas tillbaka i bokhandeln så fort som när ordkombinationen ”viktigt ämne” enbart används för att sälja in den.

Liknelser med Harry Potter/Hungerspelen/Twilight när baksidetexten klargör att de har noll gemensamt. Kan vi låta ungdomsfantasy/dystopi/paranormal romance stå på egna ben istället för att använda oss av krystade liknelser därför att personerna råkar vara i ungefär samma ålder och därför att vi tror att det får boken att sälja bättre?

När kvinnliga karaktärer enbart används som verktyg för den manliga protagonistens växande som karaktär och de har mindre personlighet än en krukväxt. Tyvärr är den här svår att upptäcka på utsidan, utan brukar först märkas när du väl har köpt/lånat boken och börjat läsa den.

När baksidetexten enbart består av blurbar. Jag vill veta vad en bok handlar om, inte vad andra människor har tyckt om den.

Moderskap. Jag har egentligen inget problem med att läsa om det dysfunktionella moderskapet, men i övrigt är jag inte inne på den här linjen ännu.

Deckare/thriller. Det här är en sektion i bokhandeln som jag bara går rakt förbi.

Body horror. Definieras som den målande beskrivna förstörelsen eller degenerationen av kroppen. Eller som jag uttrycker det: äckelskräck. Jag har väldigt svårt för skräck som ska skrämmas genom att äckla eftersom jag sällan blir rädd och ofta tycker att det är för övertydligt.

High fantasy. Det var så här jag började läsa fantasy, men nu för tiden har jag så svårt för den här delen av genren. Nyligen tittade jag på första filmen i Sagan om Ringen-trilogin och satt och vred på mig på grund av dialogen, händelseförloppen, tja, allt. Och böckerna driver upp det här tio gånger till.

Böcker på 1000 sidor (eller åtminstone över 500). Förr störde mig det inte alls, utan jag plöjde glatt på. Nu drar jag mig. Sidantalet är sällan motiverat också, i mitt tycke.

Bantning. Oavsett om det är böcker som handlar om hur jag själv skulle banta eller en huvudperson som bantar så får ämnet mig att vilja fly skrikande.

Givetvis finns det undantag till allt, men det här är saker som gör det svårare för mig själv att motivera mig till att läsa en bok.

Sherlock, säsong 4

Innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Mark Gatiss och Steven Moffat
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Martin Freeman
Produktionsår: 2017
Säsong: 4
Antal avsnitt: 3
Längd: 265 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sherlock Holmes är tillbaka i Storbritannien för att utreda om det är så att Moriarty kan ha återvänt från de döda. Samtidigt blir Mary och John Watson föräldrar när hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka dem. På tal om det förflutna så verkar en hemlighet från Sherlocks förflutna vara fast beslutet att ta sig upp till ytan och ställer John och Sherlock inför deras största utmaning hittills.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett sista avsnittet i fjärde säsongen av Sherlock är: går det att tycka att något är riktigt bra och samtidigt vara gruvligt besviken? Sherlock är, i min mening, en av de bästa saker som har gått på tv under de senaste åren. Förälskelsen när jag såg första säsongen var total och uppslukande. Ingen av de senare säsongerna har kunnat leva upp till den upplevelsen.

Men denna fjärde säsong känns inte ens som Sherlock. Den inleds av avsnittet The Six Thatchers, där Mary och John måste vänja sig vid att vara småbarnsföräldrar samtidigt som hennes förflutna kommer tillbaka för att hemsöka henne. Det känns som en helt vanlig, om än fruktansvärt rörig, actionrulle men med Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i huvudrollen. Och slutet. Aldrig tidigare har jag fått impulsen att kasta en fjärrkontroll i golvet. Så fruktansvärt onödigt.

Det avsnitt som känns mest som det Sherlock jag förälskade mig i är The Lying Detective, där Sherlock blir övertygad om att en rik filantrop i själva verket är en seriemördare. Det är en intressant tolkning av novellen The Dying Detective och Toby Jones är briljant i sin roll som Culverton Smith. Så sjukt obehaglig.

Kanske är det The Final Problem som riktigt hamrar hem känslan av att det inte känns som Sherlock. Ett skräckfilmsaktig avsnitt i Saw-anda är det onekligen välspelat av samtliga skådespelare, visar oss mer av relationen mellan Mycroft och Sherlock och får mig att sitta som på nålar genom hela avsnittet, men som sagt, känslan är inte riktigt där.

Överlag känns det som om den fjärde säsongen är den där manusförfattarna och regissörerna har låtit sin fantasi riktigt spinna loss, både på gott och ont. Kameravinklar och animationer som jag har gillat skarpt i tidigare i säsonger löper här amok på ett vis som gör att jag känner mig i närmast snurrig. Om det här blir den sista säsongen blir jag uppriktigt ledsen.

Denna fjärde säsong av Sherlock bjuder på fina skådespelarinsatser och avsnitt som håller tittaren fastklistrad, men är samtidigt riktigt rörig och känns inte som den tv-serie jag förälskade mig i.

Våra mest älskade sagor: En förtrollande sagoskatt

Medverkande författare: Helge Kjellin, Gallie Åkerhielm, Cyrus Granér, Einar Norelius, Beth Birkenhain, Irmelin Sandman Lilius
Illustratörer: John Bauer, Einar Norelius, Hans Arnold, Gustaf Tenggren
Förlag: Bokförlaget Semic (2010)
Antal sidor: 126 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Jag är barnsligt förtjust i sagor och när jag fick syn på Våra mest älskade sagor i en outletbutik förra året så var jag bara tvungen att köpa den. Här samlas åtta ”nyskrivna” sagor och gamla folksagor, alla vackert illustrerade av olika tecknare.

Våra mest älskade sagor inleds med Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr, skriven av Helge Kjellin och illustrerad av John Bauer. I berättelsen möter prinsessan Tuvstarr en älgtjur som tar med henne på en resa. Berättelsen blandar in sagans sensmoral med nordisk folktro på ett fint vis, samtidigt som Bauers vackra illustrationer förgyller upplevelsen.

Den åtföljs av Såna tomtar finns inte, skriven av Gallie Åkerhielm och illustrerad av Einar Norelius, och som handlar om Iffe, som är en i-tomte. Men han tappar bort sin prick och kan inte få en ny om han inte skaffar den på egen hand. Underfundig och humoristisk saga om vad som egentligt är sann godhet.

Den tredje sagan är en folksaga, Snipp, Snapp, Snorum, som Hans Arnold har illustrerat. En pojke går miste om sitt arv, men byter till sig tre stora hundar som hjälper honom i diverse kniviga situationer. Motivet är välbekant, även om jag nog inte har läst den här versionen tidigare. Hans Arnolds illustrationer är rätt speciella, men passar sagan väl.

Än mer välbekant är Sagan om de fyra stortrollen och lille Vill-Vallareman, skriven av Cyrus Granér och John Bauer. När den gamle trollkungen går bort vill de fyra stortrollen förstås ta hans plats och kivas om vem som ska bli kung, med katastrof för trollsläktet. Tur att Vill-Vallareman vet råd. En humoristisk saga som visar sig att det kanske inte alltid är bäst att vara störst, utan du måste ha lite innanför pannbenet också. John Bauer gör några av sina vackraste illustrationer här.

Einar Norelius har både skrivit och illustrerat nästa saga: Pojken som fick solgull i säcken. En pojke hjälper ett troll och belönas med en säck guld, men inte vilket guld som helst utan solguld. Med hjälp av säckens innehåll kan han kanske bota en kungs svårmod och vinna en prinsessas hand. En av mina favoriter i samlingen då den är fantasifull som få och jag tycker mycket om Norelius illustrationer.

Men min absoluta favorit är nog Lindjungfrun av Beth Birkenhain. Gustaf Tenggren har illustrerat sagan om en riddare som såras dödligt, men som helas av en mystisk jungfru och som han till varje pris vill gifta sig med. En vemodig saga som lämnade ett känslomässigt eko hos mig. Den kommer att dröja sig kvar länge.

Folksagan Lilla Rosa och Långa Leda är illustrerad av Einar Norelius. Ett klassiskt motiv med en god flicka som får en elak styvmor och styvsyster som vill henne illa när det går henne väl. Egentligen är det inget större fel på sagan, men det är ju ett motiv som har gjorts till död och förbannelse även om den här versionen har lite roliga detaljer.

Mer originell är i så fall den avslutande sagan, Godvädersdraken, som skrivits av Irmelin Sandman Lilius och illustrerats av Hans Arnold. Sömmerskan Krysantemum har en vas som hennes farfar tagit med sig från Kina. Bara det att det inte är en vanlig vas och hon råkar släppa en drake fin. En lite ovanligare miljö och mycket fantasifulla element gör den saga till fin läsning.

Överlag är Våra mest älskade sagor en riktig skatt och prydnad för bokhyllan. Sagofantaster bör läsa den.

Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Enda vägen av Anna Jakobsson Lund

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Anna Jakobsson Lund
Serie: Systemet, #3
Förlag: Annorlunda förlag (2016)
Antal sidor: 413 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Efter attentatet i periferian försätts huvudstaden i undantagstillstånd. Motståndets kamp mot byråkraterna hårdnar alltmer och blir allt blodigare. Ava kämpar med att leda en grupp med många viljor i jakt på en uråldrig hemlighet som kan störta Systemet. De är inte ensamma om att söka efter hemligheten och andra vill kanske använda den för egen vinnings skull. Samtidigt söker Ava efter svar om sitt förflutna, som hon har trott varit begravna för alltid. Levi försöker hitta sin plats i en kamp där våld, kunskap och kärlek blandas ihop. Men kanske går det att göra revolt på ett annorlunda vis.

Då har jag kommit till en vägs ände. Sista boken om Ava, Levi och Leymah är till sist utläst och lämnar lite av ett hålrum efter sig. Kanske borde jag ha dragit ut på läsningen av Enda vägen, men den är precis lika slukarvänlig som de tidigare delarna i serien att jag inte kan hålla mig. Jag bara sträckläser. Försöker tvinga mig själv att läsa lite till även när ögonen faller ihop av trötthet.

En av de saker som gör att jag tycker så mycket om Anna Jakobsson Lunds böcker är att hon väljer att gå en annan väg än den självklara inom dystopigenren. Enda vägen är den avslutande delen och då förväntar sig läsaren kanske en hejdundrande våldsam strid där huvudpersonerna kommer segrande ut, lite trasigare än tidigare. Men riktigt så enkelt gör inte Jakobsson Lund det för sig, utan väljer en annan väg som är elegant och nyskapande. Det är det som gör Systemet nyskapande.

Som författare tvekar hon heller inte att utsätta sina karaktärer för hemskheter. I Enda vägen är de tre huvudpersonerna både lite helare och lite trasigare än de var i början av trilogin, men de har funnit varandra och där finns en styrka. Detta är en berättelse som handlar om att aldrig ge upp, att aldrig vika sig och tumma på sina principer. Det är en berättelse om vänskap, mod och hopp som kommer att leva sig kvar hos mig under lång tid framöver.

Enda vägen är ett lysande avslut på en minst lika lysande trilogi. Det gör mig ledsen att ta farväl av Ava, Levi och Leymah, men denna bok skänker dem det avslut som de förtjänar.

Andra bokbloggare om Enda vägen

MsHisingen; Bokhuset; Old Adult Reads Young Adult

Andra delar i serien

Tredje principen (recension)

Aldrig ensamma (recension)

Enda vägen

Summering av påskläsningen

Trots en hel del jobb och monterande av IKEA-möbler som fick jobbet att kännas som semester, så blev det ändå en del läst under de sex dagar som utmaningen varade. Jag hann inte med alla i min hög och frångick den också i viss mån, men jag är riktigt nöjd med läsningen.

Så här såg läsningen ut fördelat på dagarna:

Dag 1: 297 sidor
Dag 2: 347 sidor
Dag 3: 139 sidor
Dag 4: 158 sidor
Dag 5: 139 sidor
Dag 6: 327 sidor

De böcker som blev lästa var:

  • Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset av J. K. Rowling 297 sidor
  • Dumplin’ av Julie Murphy 347 sidor
  • Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson 229 sidor
  • Anaché av Maria Turschaninoff 389 sidor
  • Fantastic Beasts and Where to Find Them av J. K. Rowling 144 sidor

Totalt läste jag fem böcker som motsvarade 1407 sidor. Med tanke på hur fullt upp allt har varit så är jag riktigt nöjd. Det har dessutom varit riktigt bra böcker. Faktiskt tre fullpoängare, men med J. K. Rowling med i mixen är det kanske väntat? Sedan var det en som jag inte tyckte så mycket om (Skräck och avsky i Las Vegas) men den slank ned ändå.

Nu är jag så trött efter helgen att det inte lär bli mycket läst, haha. Men det har varit kul under dessa dagar.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Uppdatering om påskläsningen

Påsken börjar lida mot sitt slut och så även min jobbhelg. Ger mig snart iväg för ett kvällspass, så vi får se hur mycket jag hinner läsa innan utmaningen är avslutad.

Så här går det för mig hittills:

Dag 1: 297 sidor
Dag 2: 347 sidor
Dag 3: 139 sidor
Dag 4: 158 sidor
Dag 5: 139 sidor

Totalt har jag hittills läst 1080 sidor. De böcker jag har läst är:

  • Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset av J. K. Rowling
  • Dumplin’ av Julie Murphy
  • Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson

Just nu håller jag på med Anaché Maria Turtschaninoff, men det känns rätt tveksamt om jag ska hinna med att läsa ut den till ikväll. Men en ska aldrig säga aldrig.

Arkiv X, säsong 9

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Chris Carter
Skådespelare: David Duchovny, Gillian Andersson, Robert Patrick, Annabeth Gish
Produktionsår: 2001-2002
Säsong: 9
Antal avsnitt: 19
Längd: 1110 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
DVD | CDON, Discshop

Scully försöker finna sig i rollen som mamma, samtidigt som hon tvingas hantera faktumet att Mulder är spårlöst försvunnen. Snart står även det klart att någon är ute efter hennes son. Att regeringen är inblandad i en konspiration rörande supersoldater. Samtidigt som hon själv tar ett steg tillbaka från Arkiv X, så fortsätter agent Doggett och agent Reyes sitt arbete i sökandet efter sanningen.

Med tanke på hur rörig och ojämn i kvaliteten som säsong 8 var, så gick jag in med låga förväntningar när jag började titta på den nionde säsongen. Förväntningar som den faktiskt lyckades överträffa med råge och det visade sig att denna säsong var riktigt bra. En del av det hela är att det övergripande mysteriet med supersoldaterna inte är lika komplicerat och invecklat som utomjordingskonspirationen, vilket gör att de avsnitten är rakare att titta på. De är sällan favoriter, utan påminner mest om gamla hederliga action- eller thrillerfilmer i miniformat men de är inte plågsamma att titta på.

En annan del är att det finns många avsnitt av hög kvalitet och bara två som jag tycker är dåliga. De som jag inte gillar alls Lord of the Flies, där ett märkligt dödsfall leder dem till en pojke som tycks kunna kontrollera insekter, och Hellbound, där ett antal män flås levande och Reyes tycks ha en märklig koppling till fallet. I det första känns det som om den interna logiken kring pojkens förmågor fattas helt, i den andra saknas finess utan går bara ut på att försöka få tittaren att spy. Sedan finns det ett avsnitt, Improbable, som bara är så märkligt och rörigt att jag ger upp alla försök att få något sammanhang i det hela.

Men det finns som sagt många avsnitt av hög kvalitet. Daemonicus handlar om ett sataniskt ritualmord som leder Doggett och Reyes till ett mentalsjukhus och en patient som kanske orsakar morden inifrån sjukhuset; 4-D som behandlar parallella verkligheter; John Doe där Doggett vaknar upp i Mexiko utan något minne av vem han är; Audrey Pauley där Reyes förklaras hjärndöd efter en trafikolycka, men Doggett inte tycker att något stämmer och tar hjälp av en udda sjukhusanställd; Underneath där ett av Doggetts gamla fall öppnas på nytt; William, som kretsar kring en illa bränd man som bryter sig in i Arkiv X och kanske kan vara Fox Mulder; Release handlar om hur en FBI-kadett leder Doggett mot lösningen vem som mördade hans son; Sunshine Days där ett hus ibland tar formen av the Brady Bunch hus; och avslutningsvis dubbelavsnittet The Truth, som jag upplevde knöt ihop serien på ett elegant vis. Mulder ställs inför rättegång och måste försvara sitt livsverk.

Som synes har den nionde säsongen av Arkiv X hållit hög kvalitet och jag skulle ha kunnat tänka mig att säga farväl till Scully och Mulder här. Nu har dock nyfikenheten fått mig att beställa även den tionde säsongen.