Författare: Emma Cline
Originaltitel: White Noise
Översättare: Erik MacQueen
Förlag: Natur & Kultur (2022)
Antal sidor: 91 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Inom ett dygn kommer allt att förändras. Då ska domen falla. Filmproducenten har flytt undan reportrarna och förskansat sig i ett lånat hus utanför New York. I tankarna uppehåller han sig redan vid nya filmprojekt, att någon borde filmatisera Don DeLillo; vid sina barn och barnbarn, ska de komma och hälsa på honom? Staben runt omkring – assistenter, medarbetare, tjänstefolk, läkare, sjuksköterskor – trippar på tå kring det faktum att något avgörande ska hända imorgon.
Emma Cline är en amerikansk författare som tar verklighetsbaserade fall och förvandlar dem till fiktion. I debutromanen Flickorna var det Charles Manson och hans flickor som avhandlades. I novellen Harvey befinner sig läsaren i Harvey Weinsteins huvud, dagen innan domen ska falla.
Sitt fåtal sidor till trots, bjuder detta på riktigt obehaglig läsning. Perspektivet är tätt knutet till mannen själv. Läsningen blir slirig i och med att läsaren får ta del av hans projektioner, försvar och aggressivitet. Han förminskar det han har gjort och skulden förskjuts till offret. Samtidigt som han vägrar snudda vid tanken att han blir dömd, så är han fylld av vånda och känner sig alienerad från omvärlden. Domen blir ljuspunkten. Det är den som ska få världen att se hur orättvist den har behandlat honom.
Emma Cline är en oerhört skicklig författare. Harvey har en vass psykologisk skärpa som övertygar. I hela texten försöker han överbygga den kognitiva dissonansen inom sig. Allt kommer ordna sig och han är ett offer för omvärlden. Läsaren förmår dock att se igenom honom och genomskåda hans försöka att försvara sig. Porträttet av en uppburen, narcissistisk man som inte respekterar andra människors gränser är övertygande.
Oavsett hur bra Harvey är skriven, innebär den att komma den vedervärdige man lite väl nära inpå livet och man känner sig smutsig efteråt.
