Älska av Sylvia Day

Författare: Sylvia Day
Originaltitel: The Stranger I Married
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag (2013)
Antal sidor: 292 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus

Isabel har blivit änka efter sin stora kärlek, som svek henne gruvligt. Efter det har hon svurit att inte låta någon man sätta henne i den positionen igen. Istället lever hon ett dekadent liv i lyx och frihet. När markisen Grayson friar till henne med ett ovanligt förslag, slår hon först ifrån sig idén. Sedan verkar den inte så dum. Snart står det dock klart att Graysons lekfulla yttre döljer något annat. När han spårlöst försvinner, bara för att dyka upp igen fyra år senare, ställs allt på sin spets: vem är mannen hon har lovat att gifta sig med?

Jag tycker om att läsa romance emellanåt och är alltid lite nyfiken på underkategorin erotik. Den känns som särskilt svår att få till på ett övertygande vis. Det är lätt att det blir överdrivet, sexscenerna mest pinsamma och att kemin saknas helt mellan huvudpersonerna. Sylvia Day är dock en erotikförfattare jag bara har hört gott om, så när jag hittade två av hennes böcker på Myrorna fick de följa med mig hem. Älska blev den första jag läste.

I Älska kastas vi direkt in i händelsernas centrum. Markisen friar, de gifter sig, ingår sitt lilla avtal. Allt detta sker i prologen, vilket inte ger oss mycket chans att lära känna karaktärerna. Och det är väl här jag stöter på patrull. Eftersom jag inte lär känna karaktärerna har jag svårt att känna något inför Graysons plötsliga utveckling. Överlag känns karaktärerna underutvecklade.

Inte heller upplever jag att Isabel och Grayson har någon vidare lysande kemi i Älska. Sexscenerna är onekligen kompetent skrivna, men blir inte direkt pirrande heta eftersom det inte sprakar mellan huvudpersonerna. Skönt är dock att slippa ifrån löjeväckande metaforer och i stort sett våldtäktskultur inom ramen för sidorna.

Intrigen i Älska är tunn eftersom fokus ligger på att utveckla relationen mellan karaktärerna. Det är de vanliga käpparna som sätts i hjulen, missförstånd och kommunikationsmissar som leder till förvecklingar. Mitt i alltihop väljer Day att introducera ytterligare karaktärer med en relation som utvecklas, vilket inte känns som om den tillför handlingen något.

Nej, Älska blev inte någon ny favorit hos mig. Men eftersom jag har en annan av hennes böcker så får faktiskt Sylvia Day ytterligare en chans hos mig.

Andra bokbloggare om Älska

Books ABC

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Gatukatten Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Originaltitel: A Street Cat Named Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Katten Bob, #1
Förlag: NoNa (2013)
Antal sidor: 252 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

James Bowen har nyligen flyttat in i en träningslägenhet när han får syn på en skadad, röd hankatt i trapphuset. Inte har han någon aning om den betydelse som katten kommer att ha på hans liv. Han har levt hand ur mun på gatorna och har egentligen inte möjlighet att ta hand om ett husdjur. Men katten, som han döper till Bob, har bestämt sig för att det är hos James han hör hemma. Deras gemensamma äventyr är skiftande till sin natur, ibland lustiga, ibland rentutav farliga, men de kommer att förändra deras liv och långsamt läka såren från det förflutna.

Jag är fruktansvärt svag för böcker om katter. Särskilt om det finns lite verklighetsanknytning och en möjlighet att katten kan ha förändrat en eller två människors liv. Dessa berättelser brukar kunna vara upplyftande eller riktiga snyftare. Gatukatten Bob faller mer inom kategorin upplyftande, vilket var vad jag verkligen behövde när jag läste den.

Liksom som med nästan alla böcker i den här genren så märks det att James Bowen inte är någon författare. Gatukatten Bob är full med onödiga upprepningar och är skriven på ett ganska torftigt, enkelt språk. Men det gör ingenting. Det finns en sådan värme mellan raderna som gör att jag rycks med. Bowen är i likhet med andra djurägare fascinerad av allt som rör Bob och älskar honom så djupt att det känns i mig som läsare.

Jag blir helt uppslukad av Bowens och Bobs äventyr i ett stundtals kallt och ogästvänligt London. Men Gatukatten Bob visar på att även om världen kan vara kall och hård, så finns det också oväntat mycket möjligheter till medmänsklighet och empati. Det är en bok som jag behöver just då: feelgood och positiv. Att det är lättläst småmys gör ju inte saker och ting sämre.

Gatukatten Bob är en varm, charmig berättelse om hur vänskap mellan människa och djur kan göra livet bättre för alla involverade parter.

Andra bokbloggare om Gatukatten Bob

BokhyllanBoklysten; Sagan om sagornaVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob

Mitt liv med Bob

Jul med Bob

Rum 213 av Ingelin Angerborn

rum 213

Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 195 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Elvira borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. När hon hittade lappen om kollot hade anmälningstiden redan gått ut och hon borde inte ha fått komma. När hon kom borde bilen med nummerskylten RUM 213 kanske ha varnat henne. Särskilt när hon fick rum 213 och mystiska saker började hända. Fönster slår igen, saker försvinner och rumskompisen Bea vaknar skrikande i natten eftersom hon har sett en vitklädd flicka. Vad är det egentligen som händer i rum 213?

Ingelin Angerborn har skrivit flera skräckböcker för mellanåldern. Mer än en bokbloggare har skrivit gott om dessa böcker, så när Rabén & Sjögren erbjöd chansen att ladda ned Rum 213 gratis slog jag till.

Rum 213 är en klassisk sommarlovsrysare. Vi har något olycksbådande (rumsnummer 13), saker som försvinner, misstankar som kastas mot varandra, alltmer otäcka händelser som sker… För den tilltänkta målgruppen kan jag tänka mig att stämningen byggs upp suggestivt och det kanske blir riktigt läskigt. För mig som är gammalt i gamet känns det som gammal skåpmat.

Det känns heller inte som om karaktärer eller relationer upprättas på ett särskilt djupt vis i boken. Berättelsen drar nytta av att barn i den här åldern knyter snabba, djupa vänskapsband, men relationerna känns inte i mig som läsare. Inte heller den här sommarlovsförälskelsen i skuggfigurerna till killar griper tag i mig. Nej, persongalleriet kändes tämligen platt.

Rum 213 var således inte riktigt min melodi, utan kanske lite väl mycket av en klassisk sommarlovsrysare.

Andra bokbloggare om Rum 213

Bookfinger; Eli läser och skriverJennys bokstavliga vardag; Mias bokhörna

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

the handmaid's tale

Författare: Margaret Atwood
Förlag: Vintage (2016)
Antal sidor: 324 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I den Gileadanska republiken, före detta USA, är Offred en så kallad tjänarinna. Hon må lämna Kommendantens och hans frus hem en gång om dagen för att gå till matmarknaden. Där har alla skyltar ersatts av bilder för att det är förbjudet för kvinnor att läsa. En gång i månaden måste hon lägga sig på rygg och be om att Kommendanten gör henne gravid, då det är hennes enda funktion i det nya samhället. Men Offred minns åren innan. När hon levde tillsammans och älskade med sin man, Luke; när hon lekte med och beskyddade sin dotter; när hon hade ett jobb, egna pengar och tillgång till kunskap. Men allt detta är borta nu.

Margaret Atwood är en sådan där författare som jag har varit nyfiken på hiskeligt länge, men det har liksom inte blivit av att jag har läst henne. Trots att hon har skrivit mycket som verkar väldigt intressant. Nu har jag till sist läst hennes klassiska The Handmaid’s Tale och jag kan då inte påstå att jag blir besviken.

The Handmaid’s Tale känns skrämmande aktuell i det rådande politiska klimatet. Kvinnans rätt till sin egen kropp ifrågasätts alltmer och abortmotståndet växer sig större. De konservativa krafter som skapar den dystopiska världen Atwood målar upp får allt starkare vindar. Just att det inte behöver vara ett dramatiskt skeende, utan en stegvis förflyttning, gör det än mer realistiskt. Realistiskt är även hur Atwood skildrar att den nya ordningen normaliseras alltmer, att det blir konstigare att föreställa sig livet innan.

Atwood är en författare som inte tror på att slösa med ord, utan allting är subtil och kraftfullt. Det finns meningar som griper tag och inte släpper taget om läsaren. The Handmaid’s Tale fängslade mig och skrämde mig. Jag lever mig så fullständigt in i Offreds upplevelser att det känns som om jag är en del av denna värld, vilket är en riktigt obehaglig upplevelse. Det är inte svårt att se hur en regim kan luta sig mot religiösa texter och skapa en värld som förtrycker halva befolkningen.

The Handmaid’s Tale må vara en dystopi, men den är skrämmande insiktsfull och skildrar en verklighet som inte känns omöjlig. Och det skrämmer mig något fruktansvärt.

Boktolva 2017

Boktolvan är en utmaning som enligt O ursprungligen har hittat på, men som hon inte längre kör. Den går ut på att man ska lista ett antal författare som man har haft för avsikt att läsa länge, men inte har läst något av. Under året ska en då försöka läsa tolv av dessa.

Jag brukar göra som så att jag även listar titlar av de författare jag har tänkt läsa, även om de kan komma att ändra sig i ett senare skede.

Författare Titel Utläst
Angerborn, Ingelin Rum 213 2017-01-17
Atwood, Margaret The Handmaid’s Tale 2017-01-07
Bowen, James Gatukatten Bob 2017-01-30
Braw, Monica Hemort: Tokyo
Dahlin, Petrus Kurragömma
Day, Sylvia Älska 2017-02-11
Hardy, Thomas Tess of the D’Urbervilles
Novik, Naomi Hans majestäts drake 2017-02-04
Rosman, Ann Fyrväktarens dotter
Smith, Deborah Älvorna i Dunderry
Thompson, Hunter S. Skräck och avsky i Las Vegas
Yoshikawa, Eiji Musashi

Avklarad utmaning: Boktolvan

Utmaningen Boktolvan är ett sätt att äntligen stifta bekantskap med de där författarna som en länge har tänkt att en ska läsa. I år hade jag utmanat mig själv att läsa följande tolv författare (listan i kronologisk ordning för när jag har läst dem):

  1. Hotellet i hörnet av bitter och ljuv av Jamie Ford
  2. Brave New World av Aldous Huxley
  3. Matrosen & stjärnan av Jean Genet
  4. Märkta för livet av Emelie Schepp
  5. Vägen mot Bålberget av Therése Söderlind
  6. Hur man botar en fanatiker av Amos Oz
  7. Trekant av Mian Lodalen
  8. The Stranger’s Child av Alan Hollinghurst
  9. Canada av Richard Ford
  10. Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij
  11. Mörka platser av Gillian Flynn
  12. Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell

Min känsla efter den här utmaningen är att i år hade jag nog inte lyckats så bra när jag valde författare. En känsla som speglas av att snittbetyget för utmaningen ligger på 2,92. Det känns inte godkänt och jag hoppas att jag väljer bättre till nästa år.

Bäst bland dessa författare tyckte jag att Jean Genet; Therése Söderlind och Alan Hollinghurst var. Dessa tre kommer jag nog absolut läsa mer av, men Jean Genet är väl den som ligger bäst till eftersom jag har ytterligare tre olästa böcker av honom i hyllan.

Några författare blev ju klart godkända och som jag nog kan tänka mig att läsa mer av. Mian Lodalen har jag redan läst mer av, men är lite osäker på om det kommer bli ytterligare böcker utöver de två jag har läst. Emelie Schepp kommer jag nog läsa mer av, främst för att jag vill veta hur det går för Jana Berzelius. Amos Oz vill jag läsa något skönlitterärt av. Jag hade nog väntat mig mer av Gillian Flynn, men kommer kanske läsa mer av henne också. Även Aldous Huxley vill jag utforska vidare.

Sedan är det ju de som jag känner mig långtifrån sugen på att läsa något mer av. Jag föll inte alls för Jamie Fords bok, trots att den på pappret vore perfekt för mig. Richard Fords sätt att skriva gick inte riktigt ihop med mig och Fjodor Dostojevskij fick mig att vilja slita mitt hår. Men med Dostojevskij kommer jag nog inte undan, eftersom jag har Idioten i hyllan också. Däremot vet jag med säkerhet att jag inte kommer läsa mer av Jennifer Lee Carrell.

Nu blir det till skissbordet och försöka fila på de nästa 12 författare jag vill stifta bekantskap med.

Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell

shakespeares hemlighet

Författare: Jennifer Lee Carrell
Originaltitel: The Shakespeare Secret
Översättning: Thomas Andersson
Serie: Kate Stanley, #1
Förlag: Månpocket (2009)
Antal sidor: 446 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, CDON

Kate Stanley har fått i uppdrag att regissera Hamlet på London Globe Theatre. Strax innan premiären får hon ett oväntat besök av sin gamla lärare, den excentriska professor Rosalind Howard, om att hon har hittat något oväntat som hon vill ha Kates hjälp med. Mer vill hon inte säga, utan överlämnar en liten ask och ett löfte om att talas vid mer senare. Men innan Kate får veta mer brinner The Globe ned och Rosalind hittas mördad i askan – på exakt samma bisarra vis som Hamlets far mördades i pjäsen. I asken finner Kate den första ledtråden till ett Shakespearskt pussel som leder henne ut på en livsfarlig skattjakt. Hack i häl har hon en mördare när hon letar efter något som kan avslöja en av världslitteraturens största hemligheter.

I förra veckan skrev jag ju om den där julen när min välvillige pappa gav mig fyra kriminalromaner i julklapp, varav tre var Milleniumtrilogin. Den fjärde var Shakespeares hemlighet. Jennifer Lee Carrell har återfunnits i min boktolva vid två tillfällen sedan jag började bokblogga, men första året lyckades jag slarva bort boken. I år hade den kommit fram igen, men tyvärr kan jag inte påstå att det blir fler böcker av denna författare för min del.

Shakespeares hemlighet rider ganska mycket på vågen av framgång som Dan Browns Da Vinci Koden skördade. Med skillnaden att det är en förlorad litterär pjäs som ska återfinnas och att Shakespeares ”verkliga” identitet är mer sekundärt till detta mysterium. Carrell själv har en doktorstitel i litteratur och har haft Shakespeare som särskilt intresse, vilket är både på gott och ont. Gott på det viset att hon verkligen är insatt i turerna kring Shakespeareforskningen. Ont på det viset att hon ibland grottar ned sig lite väl mycket i detaljer. Läsningen pendlar konstant mellan ”åh, det här var intressant” och ”för helvete, sluta föreläsa för mig!” Hon blir så entusiastisk över sitt ämne att viljan att dela med sig av kunskapen sker på bekostnad av bokens tempo.

Utöver föreläsningarna så sker det en del mord i Shakespeares hemlighet. Groteska mord, influerade av Shakespeares dramer. Utöver ett eller två av morden upplever jag inte att de tillför handlingen något, utan finns enbart där som en sorts ”chock factor.” Personligen har jag problem när karaktärer dör utan att det fyller en funktion för berättelsen, vilket så ofta känns som fallet i denna bok. Dessutom upplever jag att mördarens motiv är långtifrån underbyggda utifrån vad vi får veta om karaktären under berättelsens lopp. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att just den här karaktären skulle mörda så många människor på dessa bisarra vis.

Sedan är det ju oerhört tröttsamt det här med att så fort det rör sig om en kvinnlig huvudperson i en spännande bok så måste hot om och faktiskt sexuellt våld förekomma. Särskilt när det inte tillför handlingen något annat än, återigen, ”chock factor.” Kate Stanley beskrivs därtill som kompetent, men måste ändå räddas av en man. En mystisk man med ett militärt förflutet och som hon inte riktigt vet om hon kan lita på, men som hon ska föreställa attraherad av. Även om de båda har lika mycket kemi som två döda sillar. Ibland tror jag att heteronormen gör författare lata: att män och kvinnor inte skulle kunna vara enbart vänner, eftersom ”alla” är heterosexuella, gör att författare tror att det räcker med att tossa ihop en man och en kvinna för att det ska vara tillräckligt för att skapa attraktion. Fast det inte riktigt fungerar så.

Nej, Shakespeares hemlighet var inget alls för mig. Bitvis var den intressant och spännande, men på det stora hela upplevde jag den mest som frustrerande.

betyg2

Andra böcker i serien

Shakespeares hemlighet

Haunt Me Still¹

¹Verkar inte ha översatts till svenska.

Mörka platser av Gillian Flynn

mörka platser

Författare: Gillian Flynn
Originaltitel: Dark Places
Översättning: Ulla Danielsson
Förlag: Modernista (2012)
Antal sidor: 430 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När Libby Day var sju år blev större delen av hennes familj brutalt mördad. Hennes storebror Ben dömdes för mordet, mycket tack vare Libbys eget vittnesmål. Som vuxen har hon levt på de donationer som en välvillig allmänhet har gjort till en fond, men pengarna börjar nu sina. När hon kontaktas av en underlig grupp människor som är intresserade av mordet på hennes familj, ser hon en chans att tjäna en hacka på deras intresse. De tror att Ben är oskyldig och de vill att Libby tar kontakt med personer som var viktiga i utredningen, som förmodligen är mer benägna att tala med henne. Hon är helt övertygad om att Ben gjorde det, men ju mer hon gräver i det förflutna, desto osäkrare blir hon…

Gillian Flynn har länge varit en älskling bland bokbloggare, vilket gjorde mig nyfiken på hennes författarskap. Mörka platser införskaffades därför under bokrean 2014. Eftersom jag var så nyfiken på henne fick hon också vara med i min boktolva. Och visst kommer jag nog att läsa fler böcker av Flynn!

Verkligheten som läsaren möts av i Mörka platser är verkligen mörk och skitig, gränsande till hopplös. Det är inga sympatiska karaktärer som läsaren möts av, men de blir alltmer mänskliga under bokens lopp. Tempot är inte det snabbaste, men det är heller inte en berättelse som det går att slita sig från. Genom växlingar mellan nutid och dåtid börjar läsaren förstå vad det är som verkligen hände den där ödesdigra natten.

Det är också en intressant tidsperiod under vilken som Flynn har valt att låta morden i Mörka platser ske. Rädsla för satanistiska grupper och mord skapade en sorts masshysteri under en period i USA, som såg satanistiska ritualer överallt. I efterhand så verkar det knappast ha förekommit alls. Samtidigt var psykologers roll vid vittnesmål inte särskilt välutvecklad etiskt, särskilt inte hanteringen av barnvittnesmål, så det blev lätt att de ledde barnen till att vittna som de ”ville.” Båda dessa faktum gör en intressant grogrund för denna mörka berättelse.

När det kommer till Flynns författarskap är det väl det skitiga och hennes tvister som omnämns mest. Därför blev jag lite besviken på tvisten i Mörka platser. Å ena sidan gjorde hon en snygg plantering för det tidigt i berättelsen, å andra sidan upplever jag att det bygger på lite väl många sammanträffanden. Det bjöd inte på några större överraskningar.

Mörka platser är en mörk, snårig berättelse utan större ljusglimtar, men som suger sig fast.

betyg3

Andra bokbloggare om Mörka platser

BokdamenBokslut enligt Monika; Ewelinas bokblogg; Lottens bokbloggMias bokhörna; PocketBloggromeoandjuliet

Bröderna Karamazov av Fjodor Dostojevskij

bröderna karamazov

Författare: Fjodor Dostojevskij
Originaltitel: Братья Карамазовы (Brat'ya Karamazovy)
Översättning: Staffan Dahl
Förlag: Wahlström & Widstrand (1997)
Antal sidor: 843 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Fjodor Karamazov är en föga omtyckt godsägare, en riktig vällusting som är glupsk på både kvinnor och pengar. På sätt och vis har hans söner ärvt hans vitalitet. Den som liknar honom mest är Dmitrij, den äldste, men han kan till skillnad från fadern hysa medkänsla och vara generös. Mellanbrodern Ivan kan inte acceptera en värld där Gud tillåter sådan ondska och sådant lidande. Aljosja är hans motsats: hans tro har fått honom att dra sig undan världen och bli munk i ett kloster. När fadern mördas blir snabbt Dmitrij misstänkt och bröderna sluts upp kring varandra.

Jag har haft en hel del fördomar mot de gamla ryssarna. Trott att de var torra och tråkiga med milslånga karaktärsensembler. Men så läste jag Tolstoj förra sommaren med en liten förälskelse som resultat. När jag sedan läste mer om Fjodor Dostojevskijs romaner blev jag genast nyfiken och trodde att Bröderna Karamazov skulle vara något för mig.

Tyvärr blev det mest platt fall. Karaktärerna i Bröderna Karamazov kastas mellan emotionella ytterligheter inom loppet av ett par rader. De vänder alla på en femöring: i ena stunden är de lugna, förbindliga. I nästa är de rasande och våldsamt hämndlystna. Att försöka hänga med i deras känslomässiga bergochdalbana gör mig som läsare alldeles utpumpad. Det blir överdrivet teatraliskt mellan varven.

Det här är kanske en dålig liknelse, men i Bröderna Karamazov påminner Dostojevskij mig mer om Victor Hugo än hans landsman Lev Tolstoj. Anledning är den att det finns en tydlig social kritik som genomsyrar verket, men också den här tendensen att i likhet med Hugo sväva ut i långa redogörelser. Fast lyckligtvis inte om Moskvas avloppssystem, utan av en mer filosofisk natur.

Kanske är det den största behållning jag tar med mig från Bröderna Karamazov: hur han förvandlar karaktärerna till ytterligheter så att han kan göra en filosofisk poäng. Ivan ateism och cynism ställs mot Aljosjas tro och idealism på ett effektfullt sätt. Ibland glimrar nämligen Bröderna Karamazov till i mina ögon. Kanske främst i passagerna kring Ivans tro, eller brist på tro, och hur han inte kan förstå det lidande som finns i världen. Andra minnesvärda passager är de avslutande rättegångsscenerna, som är underbart satiriska.

Jag är glad över att ha läst Bröderna Karamazov, men den höll på att ta knäcken på min läslust. Det var inte en klassiker för mig.

betyg2