At the Mountains of Madness av H. P. Lovecraft

Författare: H. P. Lovecraft
Serie: H. P. Lovecraft Omnibus, #1
Förlag: Granada Publishing (1985)
Antal sidor: 552 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

At the Mountains of Madness är en samlingsvolym med sju längre berättelser av H. P. Lovecraft. Samlingen inleds med titelberättelsen, At the Mountains of Madness, som förtäljer vad en katastrofal expedition till Antarktis upptäckte. Det enda som har fått berättaren ta bladet från munnen är att en ny expedition står i startgroparna och han vill hindra det. Berättandet sker på ett pseudovetenskapligt språk, vilket gör texten stundtals svårmanövrerad. Det tar lång tid för mig att ta mig igenom berättelsen, fastän jag tycker att den är spännande. Inte otäck, utan snarare spännande. Lovecraft skriver läsaren lite väl mycket på näsan och är välan förtjust i adjektiv och adverb för att den moderna läsaren ska tycka att detta är rysligt.

Min favorit i samlingen är nog den nästföljande: The Case of Charles Dexter Ward. Inledningsvis får läsaren veta att Charles Dexter Ward, en ung sympatisk man, har rubbats till sådan grad att han tvångsintagits på mentalsjukhus. I tillbakablickar nystas sakta upp vad det egentligen är som har drabbat den unge mannen sedan han intresserat sig för det ockulta och en ondskefull förfader. Ett ganska klassiska motiv i skräckberättelser som kanske har sitt ursprung hos Lovecraft? Trots att jag fann den lite förutsägbar var den verkligen skickligt berättad och jag sögs in i den.

The Dreams in the Witch-House var lite mer mellanmjölk. Walter Gilman fascineras av matematik och dess koppling till det ockulta. Han tror att en häxa från tiden för häxförföljelserna i Salem var något på spåren och blir därför själaglad när han får hyra rum i hennes gamla hus. Tills drömmarna kommer. En skickligt berättad, men ganska klassisk och juvenil skräckhistoria. Jag fascineras mest av de ytterligare aspekter av H. P. Lovecrafts världsbygge som målas upp.

Sämst var den kortaste berättelse: The Statement of Randolph Carter. Novellen är baserad på en mardröm som Lovecraft hade och det är drömmens haltande logik som präglar berättelsen där Carter skildrar vad som hände honom och en vän på en gammal kyrkogård.

Drömlik är även The Dream Quest of Unknown Kadath. Fast på ett bättre vis. I en surrealistisk, spretig berättelse får vi på nytt stifta bekantskap med Randolph Carter när han försöker hitta gudarnas hemvist och be dem låta honom finna det undersköna riket som han har drömt om. Det är som att ramla ned i kaninhålet, in i den märkliga mytologi som Lovecraft har skapat och som jag verkligen fastnar för. Även om jag inte tycker att det är otäckt, så är det något med stämningen som biter sig fast. Det är spännande, helt enkelt.

Med i leken om att vara min favorit är The Silver Key. Randolph Carter har förlorat förmågan att drömma. Han är fast i den grå verkligheten och försöker desperat hitta vägen till de märkliga världar han drömde om som ung. Denna berättelse är mer filosofiskt lagd och får mig att fundera i banorna över varför vi är så förtjusta i att ha ihjäl fantasi och det fantastiska. Varför vi ska stöpas i samma form. Jag kan verkligen sakna den fantasi jag hade när jag var yngre. Livet var aldrig tråkigt då och inspirationen var aldrig långt borta.

Onödig känns däremot Through the Gates of the Silver Key. Skriven tillsammans med E. Hoffman Price, förtäljer den vad som hände efter The Silver Key. Den tillför egentligen ingenting och förstör snarare slutet av den tidigare novellen, som kändes rätt perfekt.

Summan av kardemumman är att jag gillade At the Mountains of Madness betydligt mer än jag trodde och blir otroligt sugen på att fortsätta utforska Lovecraft.

Om C.R.M. Nilsson

Boknördig beteendevetare som jobbar som stödpedagog. Hjärtat klappar lite särskilt för spekulativ fiktion.
Det här inlägget postades i läsning och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till At the Mountains of Madness av H. P. Lovecraft

  1. Bokdivisionen skriver:

    Jag har aldrig läst något av Lovecraft. Det kanske man borde? Däremot har jag spelat brädspelet Mansions of madness i sommar vilket hämtat inspo från honom!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.