Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren

Författare: Therese Lindgren
Förlag: Bokförlaget Forum (2016)
Antal sidor: 150 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Therese Lindgren är Sveriges största kvinnliga youtuber. Sitt konto startade hon under en sjukskrivning för utmattningssyndrom och sedan har det rullat på. Hennes hyllade videor består av allt från glada makeuptips till tårar i ensamhet. Men att må dåligt psykiskt är inget att skämmas över och här öppnar hon upp om sin panikångest och hur det är att leva med det. Hon tar sig an ämnet från olika vinklar: från en personlig, lätt humoristisk vinkel till fakta. Målet är att berätta om dels sin egen psykiska ohälsa, dels synliggöra hur vanligt det är och att de flesta människor kommer drabbas någon gång under livet.

Med tanke på den generation jag tillhör så är det väldigt märkligt att jag har absolut nollkoll på Youtube och vad som pågår där. Det händer att jag använder det för att lyssna på musik. Punkt. Så jag hade aldrig hört talas om Therese Lindgren innan hennes debutbok Ibland mår jag inte så bra slog ned som en blixt från klar himmel. Det talas alldeles för lite om psykisk ohälsa, så jag ville givetvis läsa boken.

På ett lättläst och engagerande vis berättar Lindgren i Ibland mår jag inte så bra om hur det är att leva med panikångest. Om den där första attacken när hon trodde att hon hade fått en stroke. Om hur panikångest känns. Vad som händer när en söker hjälp och olika former av terapi. De personliga erfarenheterna varvas med fakta, såsom diagnoskriterier ur DSM-V och vilka resurser det finns att vända sig till om en mår psykiskt dåligt.

Ibland mår jag inte så bra är en bok som idag behövs när sjukskrivningarna på grund av psykisk ohälsa stegras i höjden, samtidigt som så många känner sig ensamma i det. Vi vet att många drabbas, ändå pratar vi inte om det. Det är nästan skambelagt, vilket är absurt. Ingen skulle be någon gå på ett brutet ben, men om du har panikångestattacker, depressioner, insätt valfri diagnos här, som svårt begränsar dig i vardagen så förväntas du bara skaka det av dig och sluta ”sjåpa” dig. Men psykisk ohälsa är minst lika verklig som somatisk ohälsa. Det förtjänas att tas på samma allvar.

Personligen hade jag nog väntat mig lite mer av Ibland mår jag inte så bra. Nu känns den väldigt grundläggande. Det är onekligen en välskriven bok och jag vet att den kommer att göra enorm nytta. Flera jag känner har mått så bra av att hitta den här boken, att inse att de inte är ensamma i sina upplevelser, att den redan där är värd sin vikt i guld.

Ibland mår jag inte så bra är en bok som jag tycker att alla borde läsa. Så viktig är den.

Andra bokbloggare om Ibland mår jag inte så bra

Just nu, just här; Boktokig Eva Boström; JoS blogg; Agnes bokblogg

Mina hjältinnor av Samantha Ellis

Författare: Samantha Ellis
Originaltitel: How to Be a Heroine
Översättare: Molle Kanmert Sjölander
Förlag: Månpocket (2015)
Antal sidor: 266 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

När Samantha Ellis och hennes bästa vän besöker heden där Svindlande höjder lär utspela sig, säger bästa kompisen något som får Ellis att fundera kring favorithjältinnan Cathy Earnshaw. Hon bestämmer sig för att läsa om alla sin barndoms favoritböcker, som alla har gemensamt att de har en kvinnlig huvudperson som hon på ett eller annat vis har identifierat sig med under sin uppväxt.

Det var en hel del bokbloggare som skrev om Mina hjältinnor: Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket under förra året. Tillräckligt många för att jag skulle bli nyfiken. Jag har valt att placera in den här under punkten en bok om något jag brinner för på Kaosutmaningen, då den rör sig inom området litteratur och feminism.

Mina hjältinnor är egentligen lika mycket en bok om Samantha Ellis egen uppväxt som det är om de olika litterära hjältinnor hon dissekerar. Hon väver in roliga läsupplevelser i nu- och dåtid, och avhandlar vad det gjorde som att hon behövde identifiera med hjältinnorna vid den tidpunkten i sitt liv. Vid omläsningen omvärderar hon många av dem och inser att hon kanske skulle ha identifierat med andra karaktärer än de hon gjorde när det begav sig. Att hon hade behövt dem som förebilder istället. Men hon förkastar inte någon av sina hjältinnor eftersom hon behövde dem vid det tillfället.

I Mina hjältinnor får både fin och ”ful” litteratur ta plats. Det är klassiker som varvas med kiosklitteratur utan någon som helst värdering. Jag har inte läst alla de titlar som Ellis nämner, men tycker inte att det behövs. Hon fyller kapitlen med textutdrag och reflektioner som gör att jag upplever att jag hänger med ändå. Förstås är det lite roligare att läsa hennes reflektioner kring de karaktärer som jag själv har läst om, även om jag inte alltid håller med.

Men i Mina hjältinnor skriver Ellis mycket initierat och kunnigt om såväl romanfigurer som de författare som har skapat dem. Det finns mycket humor och värme i texten som gör det till en fröjd att läsa. Men framförallt lyckas den förmedla vad litteratur verkligen kan betyda för en människa under ett liv.

Mina hjältinnor är en ömsint och varm hyllning till litteraturens betydelse för våra liv.

Andra bokbloggare om Mina hjältinnor

Bokhyllan i Pepparkakshuset; Feministbiblioteket; Beas bokhylla; Västmanländskans bokblogg

Kvinnor i Japan under tusen år av Monica Braw

Författare: Monica Braw
Förlag: Atlantis (2013)
Antal sidor: 245 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Kvinnor i Japan under tusen år får läsaren möta olika kvinnor som alla har lämnat outplånliga spår i Japans historia. Vi får möta en kejsarinna; författaren bakom det som anses vara världens första roman; en shogunänka; en kristen samurajhustru; en amma; Japans första kvinnliga läkare; en skolpionjär; grundaren bakom den första feministiska tidskriften och en sångidol.

Jag köpte Kvinnor i Japan under tusen år på bokrean för några år sedan, fast jag redan hade en oläst bok av Monica Braw i hyllan sedan många år. Men den här var jag direkt pepp på. Aldrig hade jag trott att den skulle få stå så länge som den har gjort i min bokhylla.

Idén bakom Kvinnor i Japan under tusen år är att krossa myten om att japanska kvinnor alltid har varit undertryckta, utan visa på att det alltid funnits starka kvinnor. Gemensamt för dem alla är att de ofta tillhör överklassen, vilka alltid bereds mer frihet än andra. Därtill hör också att deras liv ofta är mer väldokumenterade.

Ändå känns det märkligt tunt i inledningsvis i Kvinnor i Japan under tusen år. Det är svårt att skildra någon som levde på 700-talet såsom kejsarinnan Komyo Kogo gjorde. Tillförlitliga källor är svåra att finna och mytbildning har uppstått på ett vis som gör sig gällande för sanning. Just skildringen av mytbildningarna kring de olika kvinnorna, hur de har använts för att förtrycka och stå för andra värden än vad de gjorde, är en av styrkorna i Braws bok. Hon visar på hur historien har förvrängts för att kunna skapa förebilder för tidernas rådande ”idealkvinna.”

Mest gripen bland historierna i Kvinnor i Japan under tusen år blir jag av Hosokawa Gracia, en samurajhustru som konverterade till kristendomen och som antingen begick självmord eller blev mördad när hennes hem invaderades; Kusumoto Ine, som var dotter till en tysk handelsresande och en glädjeflicka, vilket inte sågs med blida ögon, men mot alla odds lyckades hon bli läkare; samt Tsuda Ume, som skickades till USA för att lära sig amerikanska hemligheter för att skapa en ny japansk idealhustru men som kom att kämpa för kvinnors rätt till utbildning.

Med stort driv och entusiasm skildrar Monica Braw nio porträtt på ett levande och oemotståndligt vis. Kvinnor i Japan under tusen år är verkligen läsvärd och varmt rekommenderad.

Katter av Emily Williams

Författare: Emily Williams
Originaltitel: A Concise Guide to Cats
Översättare: Gunilla Boman
Förlag: Parragon (2007)
Antal sidor: 255 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Katter är en grundläggande guide till kattdjuret och dess historia. Från dess härstamning från de afrikanska vildkatten till hur den vördades i Egypten och har blivit en av vår tids mest populära husdjur. Boken innehåller också ett avsnitt med de mer eller mindre vanligaste kattraserna. (Eftersom boken troligen i grunden är amerikansk är många raser som nämns inte godkända i Sverige.) Avslutningsvis finns en guide till hur du bör tänka när du väljer katt, vad du ska göra om den blir sjuk och lite annat som är bra att veta för en kattägare.

Jag är i grund och botten kattmänniska. När min mamma undrade om jag ville ha ett husdjur som liten så var det alltid en katt jag ville ha, men då hon är fruktansvärt allergisk så har det aldrig gått. Ändå kan jag inte hjälpa att jag köper på mig böcker som denna, Katter, där jag kan läsa mer om ett av mina favoritdjur.

Översättningen av Katter är lite knepig. Det är något som stör, utan att jag riktigt kan sätta fingret på det. Men den känns knackig och styltig, vilket förstör läsflytet. Jag är inte tillräckligt insatt i kattvärlden för att veta om de använder så mycket engelska termer eller om det är något som har gått snett i översättningen. Däremot är jag fullständigt övertygad om att ingen, någonstans, tycker att det är okej att stava Scottish Fold med ”k.”

Som bok är Katter intressant. Det är en lättbegriplig introduktion till katten som husdjur och berättar intressant om dess historia. Jag lär mig en hel del nytt, som att katter egentligen genetiskt är tabbymönstrade eller att geparden har så trubbiga klor att den jagar ifatt sitt byte och sedan stryper det. Det är lite allmän kuriosa som gör boken klart värd att läsa. Alltid kul att lära sig något nytt.

Därtill är Katter fylld av vackra färgbilder, så det finns gott om vackra missar att vila blicken på. Bilderna underlättar också vid avsnitten om de olika kattraserna eftersom det blir lättare att se skillnader och likheter mellan dem, samt att det lättare bygger upp en bild av vad som är karaktäristiskt för en viss ras.

Katter är en trevlig introduktionsbok till katten som husdjur, men ger kanske inte alltför uttömmande information.

Hemort: Tokyo av Monica Braw

hemort: tokyo

Författare: Monica Braw
Förlag: Bonnier (1988)
Antal sidor: 153 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Utgått hos förlaget. Finns hos Bokbörsen.

Monica Braw är en journalist som har bott i många år i Tokyo. I Hemort: Tokyo försöker hon skildra ett Tokyo bortom turistens yta av körsbärsträd och högteknologi. Hon för läsaren med genom tusenårig tradition som lever sida vid sida med importerad vulgaritet, en sorgsen gangster i skymningen, en pojke i karriären, nyårsnudlar och grönt te och en åttonde generationens kabuki-skådespelare.

Hemort: Tokyo köpte jag medan jag fortfarande gick i gymnasiet, eftersom jag skulle skriva en bok som utspelade sig i Japan. Boken blev sedermera skriven utan att jag läste Braws bok, utan den fick istället värma hyllan hemma hos mig. Vilket jag kan tycka är snudd på tragiskt nu när jag väl har läst den.

Det är nämligen något särskilt med tonen i Hemort: Tokyo. Språket är lågmält, eftertänksamt, poetiskt, men fyllt av värme och kärlek till en stad fylld av kontraster. Inget är för litet för att skildras eller för stort. Allt från hur kejsaren förbereder sig inför statsbesök till hur taxichaufförerna sover i sina bilar på särskilda platser. Disciplinen som kräver att barnen hamnar i rätt skola från första börja kantas av en avundsvärd förmåga att kunna sova var som helst och när som helst, som tycks delas av större delen av befolkningen. Det är ett ömsint och annorlunda porträtt av Tokyo som får mig att längta dit, att vilja besöka det som jag aldrig har sett.

Överlag ger Hemort: Tokyo mersmak på Monica Braws författarskap. Hon har skrivit en hel del intressant om japansk kultur och historia, som gör att jag trånande vill lägga in en liten beställning på Adlibris. I dagsläget får jag nöja mig med en av hennes andra titlar som värmer mina hyllor, Kvinnor i Japan under tusen år.

Men om du letar efter en lågmäld liten pärla som skildrar ett annorlunda Tokyo, leta efter Hemort: Tokyo på antikvariat eller Bokbörsen.

Mitt liv med Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Illustratör: Dan Williams
Originaltitel: Life According to Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Gatukatten Bob, #2
Förlag: NoNa (2016)
Antal sidor: 253 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Livet för Bob och James fortsätter att vara tufft på Londons gator. Men tack vare Bob har James kunnat styra in livet på en bättre bana och kan numera anses vara drogfri. Livet som Big Issue-försäljare leker dock inte, särskilt inte när avundsjuka börjar sätta käppar i hjulet för dem. Snart står det klart att James måste komma på ett annat sätt att försörja sig själv och katten som har räddat hans liv. Kanske kan det här bokkontraktet vara något?

Jag fick Mitt liv med Bob av min mamma under vår semester till Skåne förra sommaren. Vi var inte riktigt medvetna om att det var andra delen i serien, så jag fick snällt vänta med att läsa den tills jag hade första delen hemma. Nu när jag behövde något lätt och mysigt att läsa kändes det som om det var dags att den fick flytta ned från hyllan.

Mitt liv med Bob känns tyvärr inte fullt lika charmig som ettan. Kanske är det för att jag får känslan av att James Bowen vill mjölka den tidigare succén lite till, men ändå får jag något lättsmält och mysigt att läsa. Språkligt upplever jag att denna är bättre med mindre upprepningar, men att det blir lite tunt med handling och mer episodiskt uppbyggt.

Nytt i Mitt liv med Bob är däremot de oerhört charmiga svartvita illustrationerna, signerade av Dan Williams. Jag som är svag för bilder tycker att det är ett definitivt lyft och ser fram emot varje kapitels bild. De fångar innehållet så väl, och får mig både att le och skratta mellan varven.

Något som gäller för Mitt liv som Bob som helhet. Alla husdjursägare vet att våra fyrfota vänner kan ställa till med en hel del hyss, vilket James får erfara. Allt från när han måste ge sig ut på tak för att ”rädda” Bob till när han hittar ytterligare människor som är villiga att utfodra honom. Men också den här värmande egenskapen de har när de känner på sig att ägaren inte mår bra och gör sitt bästa för att få dem på benen igen.

Mitt liv som Bob är kanske inte fullt lika bra som ettan, men det är en charmig och lättläst bok som ger precis den rätta mysvärmen inombords.

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob (recension)

Mitt liv med Bob

Jul med Bob

Inred med vintage av Elsa Billgren

Författare: Elsa Billgren
Förlag: Bonnier Fakta (2014)
Antal sidor: 139 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Länge har inredningstrenderna dominerats av det ljusa och felfria: hem som inte tillåter det minsta skavanker. Kanske är det därför som nästa inredningsvurm tycks vända sig tillbaka i tiden, till det lite lantliga, till det med patina. I Inred med vintage berättar Elsa Billgren hur du får ett personligare hem genom att inreda med gamla ting.

Inred med vintage är en sådan där bok som jag bara har gått och väntat på att den ska komma på bokrean. Förra året gjorde den inte det, men i år gjorde den till sist det och då var det självklart att jag skulle ha med mig ett exemplar hem från första readagen.

Inledningsvis känns det inte riktigt som om Inred med vintage riktar sig till mig som bor i en hyresrätt. Visst att jag kan måla om väggarna i någon kul färg och sedan återställa till det tråkiga stockholmsvitt som hela lägenheten har målats i efter min inflytt, men jag är lite lat. Och att ge mig på att måla på golven skulle jag aldrig våga och misstänker att min hyresvärd skulle flyga i taket.

Men Elsa Billgren är onekligen en oerhört kreativ människa, vilket gör Inred med vintage till spännande och inspirerande läsning. Det är kanske ett vittne till hur bra spännvidd boken har att det går att både hitta det som får en att rynka på näsan därför att det inte är till ens egen smak och annat som får en att gå igång som inget annat. Denna bok känns som den perfekta boken för den som liksom mig är i startgroparna att bygga upp sitt första egna hem. En sak som jag tar med mig från boken är att se skönheten i det lite slitna, i att ett föremål har historia.

Inred med vintage innehåller också praktiskt tips för hur du bäst lägger upp en budget och planerar för ett rum, vilket jag ibland kan högaktningsfullt strunta i. Tjusningen med att handla vintage är att det ibland inte går att föreställa sig vad en kommer att hitta, och att då följa en alltför rigid plan skulle kunna innebära att gå miste om intressanta fynd såsom en spegel från 20-talet när du egentligen letar efter lampskärmar. Jag tänker att det gäller att vara öppen för möjligheter, men att det där med en budget inte är dumt. Det är lätt att pengarna springer iväg.

Du behöver inte alltid komma överens med Elsa Billgren för att inspireras av hennes Inred med vintage. Se det som en lekfull guide till att skapa ett lite intressantare hem.

Det otäcka könet av Marcus Priftis

det otäcka könet

Författare: Marcus Priftis
Förlag: Leopard förlag (2015)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Det rådande manlighetsidealet har några hundra år på nacken. En man ska vara oberoende, oberörd, ta risker och inte backa för konfrontation, sätta gruppen framför sig själv och vara lojal. Men framförallt ska en man undvika allt som kan associeras med kvinnlighet och bli kallad för bög. I Det otäcka könet argumenterar Marcus Priftis för att det är dags för ett nytt manlighetsideal.

När Det otäcka könet gavs ut under 2015 kände jag direkt att jag ville läsa den. Särskilt som jag hade läst en bok tidigare av Marcus Priftis som hade golvat mig. Att han skulle ägna en hel bok åt att syna manligheten kändes som något jag verkligen ville läsa. Därför blev jag oerhört glad när den kom på bokrean 2016 och det var ett av de självklara köpen. Men ändå, trots att jag gick och suktade hela förra året, så dröjde det ett år innan jag satte tänderna i den.

Det finns bitar av Det otäcka könet som känns sylvassa och som om de verkligen sätter huvudet på spiken. Priftis kartlägger insiktsfullt hur olika typer av manlighetsideal krockar och skapar orimliga krav på män som de omöjligen kan leva upp till. Han visar på hur samma strukturer som förtrycker kvinnor även verkar förtryckande på män. Även om han inte hymlar med att dessa strukturer också gynnar män, vilket kanske inte gör det så konstigt att det är svårt att få en del män på tåget med jämställdhetsarbete. Och hur manlighetsidealet förändras, går tillbaka, i reaktion till att kvinnor för ökade rättigheter.

Sedan finns det andra bitar av Det otäcka könet som inte känns lika träffsäkra. Det finns ett stycke om våldtäkt där jag misstänker att författarens avsikt har varit att vara raljerande och ironisk, men som istället osar våldtäktskultur. Det är viktigt att poängtera att våldtäktsmän oftast är vanliga killar och inga monster, men att skriva ”det kunde ha varit vanligt sex. Men det var våldtäkt. Var gränsen gick? Svårt att säga. Men den passerades.” känns unket.

Ändå är Det otäcka könet en bok jag läser med stor behållning. Priftis blandar det aktuella med det historiska, refererar till aktuella debatter och populärkultur på ett intresseväckande vis, men framförallt är skriven med en stor dos humor. Det är en bok som väcker tankar och funderingar, och som säkerligen kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Med andra ord: Det otäcka könet är klart läsvärd. Så läs och diskutera!

Andra bokbloggare om Det otäcka könet

romeoandjuliet

Gatukatten Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Originaltitel: A Street Cat Named Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Katten Bob, #1
Förlag: NoNa (2013)
Antal sidor: 252 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

James Bowen har nyligen flyttat in i en träningslägenhet när han får syn på en skadad, röd hankatt i trapphuset. Inte har han någon aning om den betydelse som katten kommer att ha på hans liv. Han har levt hand ur mun på gatorna och har egentligen inte möjlighet att ta hand om ett husdjur. Men katten, som han döper till Bob, har bestämt sig för att det är hos James han hör hemma. Deras gemensamma äventyr är skiftande till sin natur, ibland lustiga, ibland rentutav farliga, men de kommer att förändra deras liv och långsamt läka såren från det förflutna.

Jag är fruktansvärt svag för böcker om katter. Särskilt om det finns lite verklighetsanknytning och en möjlighet att katten kan ha förändrat en eller två människors liv. Dessa berättelser brukar kunna vara upplyftande eller riktiga snyftare. Gatukatten Bob faller mer inom kategorin upplyftande, vilket var vad jag verkligen behövde när jag läste den.

Liksom som med nästan alla böcker i den här genren så märks det att James Bowen inte är någon författare. Gatukatten Bob är full med onödiga upprepningar och är skriven på ett ganska torftigt, enkelt språk. Men det gör ingenting. Det finns en sådan värme mellan raderna som gör att jag rycks med. Bowen är i likhet med andra djurägare fascinerad av allt som rör Bob och älskar honom så djupt att det känns i mig som läsare.

Jag blir helt uppslukad av Bowens och Bobs äventyr i ett stundtals kallt och ogästvänligt London. Men Gatukatten Bob visar på att även om världen kan vara kall och hård, så finns det också oväntat mycket möjligheter till medmänsklighet och empati. Det är en bok som jag behöver just då: feelgood och positiv. Att det är lättläst småmys gör ju inte saker och ting sämre.

Gatukatten Bob är en varm, charmig berättelse om hur vänskap mellan människa och djur kan göra livet bättre för alla involverade parter.

Andra bokbloggare om Gatukatten Bob

BokhyllanBoklysten; Sagan om sagornaVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob

Mitt liv med Bob

Jul med Bob

Ytans förvirring av Mona Skagerfors

ytans förvirring

Författare: Mona Skagerfors
Förlag: Carlsson bokförlag (2004)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Mona Skagerfors är författare, modetecknare och skribent som har varit verksam sedan 40-talet. Hela sitt yrkesliv har hon tillbringat i klädmodets värld, vilket ger henne en unik insikt i modets skiftningar och den mångtydiga branschen. Ytans förvirring speglar många decenniers mode; den nyskapande estetiken, de ”skrattretande” 20-talskläderna, Christian Dior, teaterkläder, 60-talets tonårsmode, Kenzos revolution, de snäva kjolarna, axelvaddet, citykostymer och mycket annat.

Mamma och jag var på en föreläsning för ett antal år sedan på ett av de lokala museerna, som då även råkade ha bokrea. Då följde det med mig två böcker hem. Anledningen till att Ytans förvirring, som var den ena (den andra var Jakten på svenskheten), fick följa med mig hem är på grund av illustrationerna. Skagerfors har en unik, lätt och elegant stil. Hon skissar inte först, utan målar direkt med bläck vilket bidrar till en del av den unika känslan i hennes illustrationer. Hennes linjer är stilrena och detaljsinnet är häpnadsväckande. Illustrationerna i sig gör mig glad att ha läst boken.

Textmässigt slår dock inte Ytans förvirring an särskilt hos mig. Det är mycket återanvändande av gamla texter, både från andra böcker och hennes tidningskarriär, blandat med självbiografiska texter. Hon skriver en hel del som är intressant om mode och hur vi konstant återvinner mode nu för tiden, att det sällan skapas något nytt, utan att det kommer igen. Samtidigt präglas många texter av en poängläshet som får mig att tappa intresset.

Ytans förvirring är mycket snyggt illustrerad och har sina intressanta poänger, men lämnar mestadels en känsla av ”jaha?” efter sig.