Inred med vintage av Elsa Billgren

Författare: Elsa Billgren
Förlag: Bonnier Fakta (2014)
Antal sidor: 139 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Länge har inredningstrenderna dominerats av det ljusa och felfria: hem som inte tillåter det minsta skavanker. Kanske är det därför som nästa inredningsvurm tycks vända sig tillbaka i tiden, till det lite lantliga, till det med patina. I Inred med vintage berättar Elsa Billgren hur du får ett personligare hem genom att inreda med gamla ting.

Inred med vintage är en sådan där bok som jag bara har gått och väntat på att den ska komma på bokrean. Förra året gjorde den inte det, men i år gjorde den till sist det och då var det självklart att jag skulle ha med mig ett exemplar hem från första readagen.

Inledningsvis känns det inte riktigt som om Inred med vintage riktar sig till mig som bor i en hyresrätt. Visst att jag kan måla om väggarna i någon kul färg och sedan återställa till det tråkiga stockholmsvitt som hela lägenheten har målats i efter min inflytt, men jag är lite lat. Och att ge mig på att måla på golven skulle jag aldrig våga och misstänker att min hyresvärd skulle flyga i taket.

Men Elsa Billgren är onekligen en oerhört kreativ människa, vilket gör Inred med vintage till spännande och inspirerande läsning. Det är kanske ett vittne till hur bra spännvidd boken har att det går att både hitta det som får en att rynka på näsan därför att det inte är till ens egen smak och annat som får en att gå igång som inget annat. Denna bok känns som den perfekta boken för den som liksom mig är i startgroparna att bygga upp sitt första egna hem. En sak som jag tar med mig från boken är att se skönheten i det lite slitna, i att ett föremål har historia.

Inred med vintage innehåller också praktiskt tips för hur du bäst lägger upp en budget och planerar för ett rum, vilket jag ibland kan högaktningsfullt strunta i. Tjusningen med att handla vintage är att det ibland inte går att föreställa sig vad en kommer att hitta, och att då följa en alltför rigid plan skulle kunna innebära att gå miste om intressanta fynd såsom en spegel från 20-talet när du egentligen letar efter lampskärmar. Jag tänker att det gäller att vara öppen för möjligheter, men att det där med en budget inte är dumt. Det är lätt att pengarna springer iväg.

Du behöver inte alltid komma överens med Elsa Billgren för att inspireras av hennes Inred med vintage. Se det som en lekfull guide till att skapa ett lite intressantare hem.

Det otäcka könet av Marcus Priftis

det otäcka könet

Författare: Marcus Priftis
Förlag: Leopard förlag (2015)
Antal sidor: 303 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Det rådande manlighetsidealet har några hundra år på nacken. En man ska vara oberoende, oberörd, ta risker och inte backa för konfrontation, sätta gruppen framför sig själv och vara lojal. Men framförallt ska en man undvika allt som kan associeras med kvinnlighet och bli kallad för bög. I Det otäcka könet argumenterar Marcus Priftis för att det är dags för ett nytt manlighetsideal.

När Det otäcka könet gavs ut under 2015 kände jag direkt att jag ville läsa den. Särskilt som jag hade läst en bok tidigare av Marcus Priftis som hade golvat mig. Att han skulle ägna en hel bok åt att syna manligheten kändes som något jag verkligen ville läsa. Därför blev jag oerhört glad när den kom på bokrean 2016 och det var ett av de självklara köpen. Men ändå, trots att jag gick och suktade hela förra året, så dröjde det ett år innan jag satte tänderna i den.

Det finns bitar av Det otäcka könet som känns sylvassa och som om de verkligen sätter huvudet på spiken. Priftis kartlägger insiktsfullt hur olika typer av manlighetsideal krockar och skapar orimliga krav på män som de omöjligen kan leva upp till. Han visar på hur samma strukturer som förtrycker kvinnor även verkar förtryckande på män. Även om han inte hymlar med att dessa strukturer också gynnar män, vilket kanske inte gör det så konstigt att det är svårt att få en del män på tåget med jämställdhetsarbete. Och hur manlighetsidealet förändras, går tillbaka, i reaktion till att kvinnor för ökade rättigheter.

Sedan finns det andra bitar av Det otäcka könet som inte känns lika träffsäkra. Det finns ett stycke om våldtäkt där jag misstänker att författarens avsikt har varit att vara raljerande och ironisk, men som istället osar våldtäktskultur. Det är viktigt att poängtera att våldtäktsmän oftast är vanliga killar och inga monster, men att skriva ”det kunde ha varit vanligt sex. Men det var våldtäkt. Var gränsen gick? Svårt att säga. Men den passerades.” känns unket.

Ändå är Det otäcka könet en bok jag läser med stor behållning. Priftis blandar det aktuella med det historiska, refererar till aktuella debatter och populärkultur på ett intresseväckande vis, men framförallt är skriven med en stor dos humor. Det är en bok som väcker tankar och funderingar, och som säkerligen kan ge upphov till intressanta diskussioner.

Med andra ord: Det otäcka könet är klart läsvärd. Så läs och diskutera!

Andra bokbloggare om Det otäcka könet

romeoandjuliet

Gatukatten Bob av James Bowen

Författare: James Bowen
Originaltitel: A Street Cat Named Bob
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Katten Bob, #1
Förlag: NoNa (2013)
Antal sidor: 252 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

James Bowen har nyligen flyttat in i en träningslägenhet när han får syn på en skadad, röd hankatt i trapphuset. Inte har han någon aning om den betydelse som katten kommer att ha på hans liv. Han har levt hand ur mun på gatorna och har egentligen inte möjlighet att ta hand om ett husdjur. Men katten, som han döper till Bob, har bestämt sig för att det är hos James han hör hemma. Deras gemensamma äventyr är skiftande till sin natur, ibland lustiga, ibland rentutav farliga, men de kommer att förändra deras liv och långsamt läka såren från det förflutna.

Jag är fruktansvärt svag för böcker om katter. Särskilt om det finns lite verklighetsanknytning och en möjlighet att katten kan ha förändrat en eller två människors liv. Dessa berättelser brukar kunna vara upplyftande eller riktiga snyftare. Gatukatten Bob faller mer inom kategorin upplyftande, vilket var vad jag verkligen behövde när jag läste den.

Liksom som med nästan alla böcker i den här genren så märks det att James Bowen inte är någon författare. Gatukatten Bob är full med onödiga upprepningar och är skriven på ett ganska torftigt, enkelt språk. Men det gör ingenting. Det finns en sådan värme mellan raderna som gör att jag rycks med. Bowen är i likhet med andra djurägare fascinerad av allt som rör Bob och älskar honom så djupt att det känns i mig som läsare.

Jag blir helt uppslukad av Bowens och Bobs äventyr i ett stundtals kallt och ogästvänligt London. Men Gatukatten Bob visar på att även om världen kan vara kall och hård, så finns det också oväntat mycket möjligheter till medmänsklighet och empati. Det är en bok som jag behöver just då: feelgood och positiv. Att det är lättläst småmys gör ju inte saker och ting sämre.

Gatukatten Bob är en varm, charmig berättelse om hur vänskap mellan människa och djur kan göra livet bättre för alla involverade parter.

Andra bokbloggare om Gatukatten Bob

BokhyllanBoklysten; Sagan om sagornaVargnatts bokhylla

Andra böcker i serien

Gatukatten Bob

Mitt liv med Bob

Jul med Bob

Ytans förvirring av Mona Skagerfors

ytans förvirring

Författare: Mona Skagerfors
Förlag: Carlsson bokförlag (2004)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Mona Skagerfors är författare, modetecknare och skribent som har varit verksam sedan 40-talet. Hela sitt yrkesliv har hon tillbringat i klädmodets värld, vilket ger henne en unik insikt i modets skiftningar och den mångtydiga branschen. Ytans förvirring speglar många decenniers mode; den nyskapande estetiken, de ”skrattretande” 20-talskläderna, Christian Dior, teaterkläder, 60-talets tonårsmode, Kenzos revolution, de snäva kjolarna, axelvaddet, citykostymer och mycket annat.

Mamma och jag var på en föreläsning för ett antal år sedan på ett av de lokala museerna, som då även råkade ha bokrea. Då följde det med mig två böcker hem. Anledningen till att Ytans förvirring, som var den ena (den andra var Jakten på svenskheten), fick följa med mig hem är på grund av illustrationerna. Skagerfors har en unik, lätt och elegant stil. Hon skissar inte först, utan målar direkt med bläck vilket bidrar till en del av den unika känslan i hennes illustrationer. Hennes linjer är stilrena och detaljsinnet är häpnadsväckande. Illustrationerna i sig gör mig glad att ha läst boken.

Textmässigt slår dock inte Ytans förvirring an särskilt hos mig. Det är mycket återanvändande av gamla texter, både från andra böcker och hennes tidningskarriär, blandat med självbiografiska texter. Hon skriver en hel del som är intressant om mode och hur vi konstant återvinner mode nu för tiden, att det sällan skapas något nytt, utan att det kommer igen. Samtidigt präglas många texter av en poängläshet som får mig att tappa intresset.

Ytans förvirring är mycket snyggt illustrerad och har sina intressanta poänger, men lämnar mestadels en känsla av ”jaha?” efter sig.

Nordiska gudar av Johan Egerkrans

Författare: Johan Egerkrans
Illustratör: Johan Egerkrans
Förlag: B. Wahlströms (2016)
Antal sidor: 159 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Johan Egerkrans har läst igenom de gamla Eddorna och annan litteratur för att kunna göra sina egna tolkningar av de mest spännande och fantasifulla nordiska gudasagorna. I Nordiska gudar skildras allt från den gruvliga skapelseberättelsen till gudarnas undergång i Ragnarök. Välkända berättelser – såsom sagorna om Iduns äpplen, hur Fenrisulven fjättrades och Utgårda-Loke – paras med fakta om de varelser som befolkar Midgård, Asgård och underjorden.

Hösten 2013 läste jag Johan Egerkrans Nordiska väsen och blev totalt golvad. När jag hörde talas om att författaren skulle släppa Nordiska gudar, en liknande bok men med avstamp i den nordiska mytologin, blev jag genast eld och lågor. Därför blev jag oerhört glad när min syster gav den till mig i examenspresent. Att den blev liggande i ett par månader innan jag läste den är i närmast obegripligt.

Det är ett gediget arbete som Egerkrans har gjort med Nordiska gudar. Han har uppenbarligen djupdykt ned i olika källor för att kunna tolka och sätta sin egen prägel på de gamla sagorna. Mycket är mig välbekant sedan tidigare, men det finns även lite mer obskyra sagor och gudar som får figurera som jag inte hade hört talas om tidigare. Därmed blir det en fröjd att läsa denna bok och få lära sig något nytt.

Nordiska gudar skulle inte vara den läsupplevelse som den är utan Egerkrans vackra illustrationer. Det märks att han är inspirerad i viss mån av klassiska sagoillustratörer, såsom John Bauer, men han har en egen unik stil som gör att det direkt går att se att den här bilden är tecknad av Johan Egerkrans. Färgerna är mättade och mörka, vilket passar materialet. Kompositionerna är snygga, även om vissa actionscener kan föra tankarna till tv-spelens värld. Liksom i den tidigare boken är det frestande att strunta i att läsa och bara sitta och titta på bilderna.

I min mening är Nordiska gudar en bok som fungerar att sträckläsa, men kan också fungera som uppslagsverk. Att du gör nedslag i de områden som intresserar dig, om det så är gudar eller jättar med de tillhörande sagorna. I vilket fall så är det en bok för alla åldrar och som bör finnas i den mytologiintresserades bokhylla.

Nordiska gudar är, liksom sin föregångare, en vacker och välgjord bok som ger en suverän introduktion till den nordiska mytologin. Jag är oerhört nyfiken på vad Egerkrans nästa praktverk ska bli.

Andra bokbloggare om Nordiska gudar

Fantastiska berättelser; Tickmicks bokblogg; Vår Bokvärld

Bokklubben vid livets slut av Will Schwalbe

Författare: Will Schwalbe
Originaltitel: The End of Your Life Book Club
Översättning: Charlotte Hjukström
Förlag: Pocketförlaget (2013)
Antal sidor: 298 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mary Anne Schwalbe har ägnat sitt liv åt hjälporganisationer och välgörenhet. När hon kommer hem från en hjälpresa börjar hon må dåligt, men tänker att hon har dragit på sig något under resan. Men hon blir bara sämre och sämre. Snart står det klart att det inte är någon resesjukdom hon har fått, utan att det är fjärde stadiet av bukspottscancer. Det är inte en fråga om hon ska dö, utan när. Under behandlingarna sitter hon och sonen Will timtals tillsammans. Snart börjar de prata om böcker som de har läst. Av en slump har de vid ett tillfälle läst samma bok och på så vis föds en informell bokklubb.

Bokklubben vid livets slut förekom på ett flertal bokbloggar och jag tyckte den lät lite intressant. När jag under årets bokrea behövde ytterligare en bok för att komma upp i fri frakt fick den slinka med. Men på något sätt hade jag inte kopplat att det var en verklighetsbaserad berättelse om en mamma som är döende i cancer. Det fick mig att dra mig för att läsa boken.

Men jag är glad över att Bokklubben vid livets slut fick en chans. Jag trodde att den skulle vara tung att läsa, men det är den egentligen inte. Istället är det ett varmt och ömsint skildrat porträtt av en mor- och sonrelation där det finns så mycket kärlek, men också en del motsättningar. Det är en bok om att säga farväl medan en person fortfarande lever, om att hantera den sista tiden, om att lära känna sina föräldrar på djupet.

Bokklubben vid livets slut är också en bok om läsning och hur böcker kan föra människor nära varandra. Will och Mary Anne läser en blandning av klassiker och deckare. En del känner jag igen, en del har jag rentutav läst, men det är alltid lika intressant att ta del av deras tankar kring böcker. Det är en bok av en boknörd för andra boknördar, som visar hur viktiga böcker kan vara för att lära känna en annan människa. I slutet finns en lista med de böcker som de har nämnt under bokens lopp, vilket kan vara intressant för dem som vill följa i bokklubbens spår.

Även om jag kommer ta med mig kärleken till böckerna från läsningen, så är det att Bokklubben vid livets slut är en varm och bitterljuv kärlekshyllning av en son till sin mamma som gör att boken kommer leva sig kvar i mitt minne.

Andra bokbloggare om Bokklubben vid livets slut

Jennys bokstavliga vardag; Kattugglan; Kristinas bokblogg; och dagarna går; Sida efter sidaVargnatts bokhylla

You’re Never Weird on the Internet (Almost) av Felicia Day

you're never weird on the internet (almost)

Författare: Felicia Day
Förlag: Little Brown (2016)
Antal sidor: 278 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Felicia Day är en amerikansk skådespelerska som har vunnit fansens hjärta med sina quirky karaktärer i några av de största fantasy- och science fiction-serierna. Hon är även skapare till den framgångsrika webbserien The Guild. You’re Never Weird on the Internet (Almost) är hennes självbiografi. Här berättar hon om åren som hon hemundervisades (av hippieskäl, inte religiösa skäl), tiden på universitetet och hur det kom sig att hon drog till Hollywood för att uppfylla sina skådespelardrömmar. Om framgångar och motgångar, Internet och dess betydelse, om hur en skapar en webbserie.

Nu ska jag inte påstå att jag är ett jättestort fan av Felicia Day, att jag följer hennes karriär eller så, men jag har sett henne i en del. Jag avgudar hennes karaktär i Supernatural och tycker att hon verkar vara en cool person. Så You’re Never Weird on the Internet (Almost) åkte snabbt upp på min att läsa-lista när jag hörde att den skulle komma ut förra året.

Det första som en som läsare slås av är Days sinne för humor. You’re Never Weird on the Internet (Almost) har ett humoristiskt anslag och Day är inte rädd för att driva med sig själv eller industrin. Det är roligt med ett ständigt driv att läsa vidare. Samtidigt så värnar hon om rätten att vara sig själv, att det är okej att vara annorlunda, att det är okej att nörda ned sig. Jag tror det är många som kan känna igen sig i det hon skriver.

Samtidigt väjer hon inte för att skriva om det svåra i You’re Never Weird on the Internet (Almost). Om World of Warcraft-beroendet som stal ett år av hennes liv. Om ångest och prestationsångest. Om Gamergate som gjorde att spelvärlden helt plötsligt inte längre kändes trygg, att det spelade roll om du var kvinna eller man helt plötsligt och inte att du älskade spelet. Det är utlämnande, ärligt och så, så bra beskrivet av hur det är att leva med ångest.

Det jag kan sakna i You’re Never Weird on the Internet (Almost) är mer tankar kring skådespeleriet. Boken lägger stort fokus på skapandet och produktionen av The Guild, medan hennes övriga roller nämns i förbifarten. Hon skriver om varför hon har valt att göra så och det är förståeligt och hedervärt, samtidigt kan jag inte hjälpa annat än att jag blir nyfiken på hennes intryck av de karaktär hon har spelat.

Men You’re Never Weird on the Internet (Almost) är en smart, underhållande och ärlig självbiografi som jag fullkomligt slukade.

Andra bokbloggare om You’re Never Weird on the Internet (Almost)

Fiktiviteter; The Cabinet of Miss Magic

Sömnrevolutionen av Arianna Huffington

sömnrevolutionen

Författare: Arianna Huffington
Originaltitel: The Sleep Revolution: Transforming Your Life, One Night at a Time
Översättning: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Antal sidor: 319 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

”I Sömnrevolutionen visar Huffington hur uppfattningen om att sömn är ett sätt att slösa med tid äventyrar vår hälsa och undergräver vårt arbetsliv, vårt privatliv och vårt sexliv. Hon utforskar den senaste forskningen kring hur vårt teknikberoende stör vår sömn, vad som händer med oss medan vi sover och drömmer och synar även den farliga industrin kring sömnmedel.” (Från baksidetexten)

Jag och sömn har ett turbulent förhållande, då jag har lidit av sömnsvårigheter av och till sedan jag var i elvaårsåldern. Förra året gick jag till och med i KBT för att förbättra min sömn, vilket hjälpte otroligt. Därför tänkte jag att Arianna Huffingtons Sömnrevolutionen skulle vara något för mig. Att den skulle vara riktigt intressant. Att den kanske skulle bli 2016 års Charmen med tarmen, en underhållande faktabok som verkligen lärde en något nytt och förändrade sättet att se på saker.

Men nej, inte riktigt. Huffington har en tes om dagens sömnsvårigheter och denna tes ska hamras in i Sömnrevolutionen. Att vi inte sover beror på att vi är konstant uppkopplade (okej, där har hon en poäng) och att vi nedvärderar sömn (va?). Detta skildras med hjälp av studier (som inte finns i någon referenslista, där författarna inte alltid skrivs ut utan det hänvisas till en svensk studie, till exempel, och allmänt på ett sätt som gör det svårt att kolla upp hennes källor), illustrerande citat som bara dyker upp mitt på sidan och anekdotiska berättelser av antingen Huffington själv eller någon kändis. Överlag ger detta inte ett särskilt trovärdigt intryck.

I USA får författare ofta betalt efter antalet ord när de skriver facklitteratur, vilket uppmuntrar till ordbajseri. Jag vet inte hur många gånger det i början av Sömnrevolutionen står att amerikaner sover mindre än de här magiska sju timmarna som ska göra oss utvilade och pigga, men det är tillräckligt många gånger för att jag ska känna mig idiotförklarad. Därtill tillkommer det kapitel som känns fullständigt irrelevanta, såsom ett långt kapitel om drömmar och drömtydning eller hur hotell måste börja satsa på sängkvaliteten för att locka till sig fler kunder. Överlag känns boken spretig och som om den vill åt alla håll och kanter.

Visst har Sömnrevolutionen sina poänger och intressanta punkter, men det drunknar i utfyllnad och en märklig oförmåga att separera korrelation från kausalitet. Lustigt nog har hon i vissa avsnitt av boken det på det klara att samband inte indikerar orsak, medan i andra fall, som när det gäller sömntabletter, tycks hon ignorera denna vetskap. Mitt bestående intryck är att hon har en åsikt som hon försöker underbygga med vetenskap, men att hon har plockat lite som hon vill för att kunna bevisa den.

Nej, för mig är Sömnrevolutionen en stor besvikelse. Den känns helt enkelt inte saklig.

betyg2

En ung kvinnas sista ord av Regine Stokke

en ung kvinnas sista ord

Författare: Regine Stokke
Originaltitel: Regines bok: En ung jentes siste ord
Översättning: Marianne Mattsson
Förlag: Forum (2012)
Antal sidor: 282 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Sjuttonåriga Regine Stokke har mått dåligt under större delen av året. I slutet av augusti får hon veta att hon lider av akut leukemi. Dessutom en särskilt ovanlig och aggressiv variant. Ett år senare kommer hon att vara död. Två månader efter sjukdomsbeskedet startar hon bloggen ”Face Your Fear”, som snabbt blir en av Norges mest lästa bloggar. Där får läsaren följa med henne på aggressiva cellgiftsbehandlingar och svåra stunder efter allvarliga besked, men också fina minnen från rockkonserter, ljusglimtar från stunderna hon får vara hemma och egna fotoutställningar. Hon skriver ärligt om sjukdom och död, men också om livet.

Våra norska kollegor har skrivit mycket gott om En ung kvinnas sista ord, vilket fick mig att vilja läsa den. Senare vann jag den i en tävling inne hos Lotten, men cancer hade krupit alltför nära inpå för att jag skulle orka läsa den.

En ung kvinnas sista ord är en svårbedömd bok. Dels för att det är en blogg, rätt och slätt, dels för att det egentligen mest känns som ett sätt för familjen att bearbeta sin sorg efter Regine och uppfylla hennes sista önskan om att bloggen skulle bli bok. Men vi lär känna Regine, en helt vanlig tonåring som har fått ett svårt besked och tvingas leva med det, och vi lär oss tycka om henne. Det som gör allra mest ont med den här boken, tror jag, är efter benmärgstransplantationen när hon börjar göra upp så mycket planer för framtiden och veta hur det hela gick för henne.

Det finns val med En ung kvinnas sista ord som jag ställer mig frågande till. Varför finns inte Regines egna foton med i boken? Hon var en skicklig fotograf och bilderna ger mig rysningar. Att ha dem med i boken skulle ha fördjupat bilden av henne. Lustigt nog verkar de vara med i andra länders utgåvor av boken, men inte i den svenska.

Sedan förstår jag heller inte valet att lyfta upp kommentarsfälten i En ung kvinnas sista ord. Vissa kommentarer gör en förbannad, som folk som önskar att hon ska brinna i helvetet för att hon inte är kristen eller som mästrar henne för att hon tänker den högst mänskliga tanken att ”jag önskar att det hade hänt någon annan.” Men även positiva kommentarer som lyfter fram henne som en förebild gör mig illamående. Jag har personligen svårt för när friska människor lyfter fram sjuka människor som förebilder och använder deras livshistorier som speglar för att ”inse” hur bra de själva har det. I mina ögon är Regine inte en förebild, eftersom det antyder att hon placeras på en piedestal. Utan hon är en svårt sjuk flicka som gör det bästa av situationen, eftersom hon inte har något annat val. Vad ska hon göra annat än att kämpa vidare? Sjukdomar ger blanka fan i om du vill hoppa av tåget, de fortsätter att jävlas med dig.

Jag saknar orden för att skriva om En ung kvinnas sista ord. Det är en stark bok om en ung kvinna som fick en orättvis giv av ödet. Jag kommer att bära med mig Regines ord länge.

betyg4

Andra bokbloggare om En ung kvinnas sista ord

Beas bokhylla; Bokuggla; Sara Uggsdotter

Farväl Eritrea av Samuel Brhane

farval-eritrea

Författare: Samuel Brhane
Översättning och bearbetning: Joakim Anderson och Isayas Adhanom
Förlag: Publit (2016)
Antal sidor: 77 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Samuel och Luwam är förälskade utan sina familjers vetskap. Luwams traditionella familj lovar bort henne till en man hon inte ens har träffat och de båda ungdomarna är maktlösa att stoppa händelserna. Samuel bestämmer sig för att lämna Eritrea, söka sin lycka i ett annat land. I Farväl Eritrea får läsaren följa den sista tiden i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.

Jag fick ett mejl från Joakim Anderson, som har jobbat på boendet för ensamkommande flyktingbarn dit Samuel kom, där han undrade om jag ville läsa Farväl Eritrea. Samuel skrev tydligen ned berättelsen nästan direkt när han anlände till Sverige. Genom ett litteraturprojekt i Strömstads kommun har sedan texten översatts och redigerats för att publiceras i liten upplaga.

Det märks att Farväl Eritrea är skriven av en ung författare som inte har så stor skrivvana. Samuel var bara sexton år när han skrev ned sin berättelse. Dessvärre märks detta genom att berättelsen inte är uppbyggt på ett särskilt skickligt vis, utan är ett nedtecknande av händelserna så som de skedde och i den ordningen. Karaktärer namnges utan att deras relation till Samuel eller Luwam förklaras eller fördjupas.

Farväl Eritrea är en lättläst bok som jag tror skulle fungera väl som underlag för diskussioner i skolan om migration och flykt. Men även om olycklig kärlek, föräldrars förväntningar på barn och annat. Framförallt kan det nog fungera som en ögonöppnare över hur svårt det kan vara att lämna sitt land och att vägen ofta blir mödosam.

Det skildras många hemskheter i Farväl Eritrea med en avtrubbad, distanserad ton. Som läsare känner jag författarens chock och avståndstagande från det som han har varit med om, men förmodligen inte hunnit bearbeta vid tillfället för nedtecknandet. Det skulle vara intressant, tänker jag, att se hur Samuel skulle återvända till sin berättelse när han har blivit äldre och fått mer distans till händelserna. Lite som Annika Taesler skriver om att ta ett steg tillbaka och förvandla sig själv till en karaktär genom att distansera sig från sitt tidigare jag, objektifiera, utan att göra avkall på sina känslor eller minnen.

Jag är tacksam över att ha fått ta del av Samuels berättelse, men kan inte hjälpa att jag känner det som att Farväl Eritrea inte är riktigt färdig. Men den kan väcka en del tankar och funderingar hos yngre läsare.

betyg2

Andra bokbloggare om Farväl Eritrea

Läsvärd eller inte?; Vargnatts bokhyllaVästmanländskans bokblogg