Supernatural, säsong 11: We’ve heard this song before

Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki
Produktionsår: 2015-2016
Säsong: 11
Antal avsnitt: 23
Längd: 970 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sam och Dean måste hantera konsekvenserna av att ha släppt loss Mörkret. Snart invaderas städer av människor med svarta ådror, som bara tycks vara ute efter att orsaka död och förstörelse. Deans drömmar hemsöks av en ung kvinna, Amara, som bär på en koppling till Mörkret och som tycks vara sammanknuten med Dean själv. Snart står det klart att de kanske behöver hjälp av både Gud och Djävul för att återbörda Mörkret där det hör hemma.

Trots att jag är ett hängivet fan av Supernatural så har jag faktiskt inte recenserat någon av de tidigare säsongerna på bloggen. Men det får det allt ta och bli ändring på. Vi kan väl börja med säsong 11, som är den senaste jag har sett.

Jag älskar verkligen Supernatural. Det finns få tv-serier som jag har varit så fullkomligt uppslukad av och kan förlåta så många av dess brister. Men i säsong 11 börjar jag faktiskt lite kärleksfullt driva med den. För förlåt, hur många gånger har vi inte haft exakt den här konversationen? Eller upplevt exakt den här lärdomen, som aldrig verkar fastna? Men det är skönt att brödrarelationen håller hela vägen genom säsongen. Det finns inget jobbigare än när misstro och lögner förstör.

Ändå upplever jag att Supernatural utmanar sig själva i viss mån under säsong 11. Crowley får under en kort period en kvinnlig köttkostym och likaså en ängel, Hanna, som har förefallit kvinnlig under seriens lopp får ett manligt kärl, vilket bryter mot traditionen att karaktärer alltid måste behålla det kön som de först introducerades som trots att både demoner och änglar är könlösa varelser. Likaså förekommer det fler öppet homosexuella karaktärer, som faktiskt överlever (!). Även de kvinnliga karaktärerna klarar sig bra denna säsong.

Skådespelarmässigt gör Jared Padalecki och Jensen Ackles det som förväntas av dem och som fungerar inom ramen för serien. Det blir inte alla gånger lysande prestationer, men kompetenta och de kan verkligen dessa karaktärer utan och innan. Den som verkligt briljerar genom säsongens lopp är Mischa Collins, som lyckas vara så sjukt obehaglig och övertygande att jag sitter och vrider mig av obehag.

På det stora hela är säsong 11 en solid säsong. Det finns inga riktigt usla avsnitt, utan det mesta är klart godkänt. Några avsnitt sticker ut som riktigt bra, såsom Baby, där Impalan står för synvinkeln genom hela avsnittet; Don’t Call Me Shurley, som återintroducerar en gammal karaktär i en ny skepnad (fast det här gissade vi väl redan i säsong 5?); samt We Happy Few, främst för att samspelet mellan Gud och Lucifer är så fruktansvärt underhållande.

Överlag får elfte säsongen av Supernatural väl godkänt. Det gör att jag nästan inte är sur över att de har förlängt ytterligare, då det känns som serien verkligen är på upphällningen. Jag vill inte komma till den punkten där jag tröttnar på den.

Carmilla av Joseph Sheridan le Fanu

Författare: Joseph Sheridan Le Fanu
Förlag: Feedbooks (först publicerad 1872)
Antal sidor: 112 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Laura och hennes far bor isolerade på sitt slott i Styria, Österrike. En dag kraschar en mystisk vagn utanför deras hem och de erbjuder den unga, skadade kvinnan att bo hos dem. Laura är överförtjust över att ha sällskap av någon i sin egen ålder och tyr sig direkt till Carmilla. Men ju starkare deras vänskap blir, desto mer förändrad blir Carmilla. Hon blir alltmer hemlighetsfull och oberäknelig. Laura börjar bli sjuk. Hemska mardrömmar plågar henne och hennes hälsa blir allt sämre för var natt som går.

Carmilla är en kortroman som publicerades första gången 1872. Därmed kom den före den mer kända Dracula, som är tydligt influerad av Joseph Sheridan Le Fanus verk. Det är en gotisk berättelse med tydliga homoerotiska övertoner på ett sätt som gör det svårt att tänka sig att den publicerades redan på 1800-talet. Just detta tema och att det är en klassiker fick mig att ladda ned den som e-bok gratis från Feedbooks.

Språkligt är Carmilla mycket målande. Det finns en detaljrikedom i beskrivningarna som fångar det ensliga i Lauras hem, det olycksbådande över en gammal gravplats och elegansen hos den mystiska Carmilla. Samtidigt lämnas väldigt lite åt läsarens fantasi, utan vi matas ständigt på med författarens vision av händelseförloppen.

Carmilla har formen av en redogörelse efter det att händelserna har skett, som återberättas för läsaren. Det är Lauras vittnesmål som ligger till grund för berättelsen med kommentarer av någon annan (manlig) berättare, som måste gå i god för att det hon säger stämmer. Ingen karaktär får något särskilt djup och relationerna känns lite hafsigt konstruerade, men samtidigt sugs jag in i berättelsen.

Jag kan föreställa mig hur den samtida läsaren upplevde Carmilla, att den var djupt chockerande och vad Carmilla var tog dem med överraskning. Eftersom det redan är känt för läsaren i och med bokens klassikerstatus förlorar boken lite av sin mystik. Eftersom det är Lauras sjukdom och vad som orsakar den som är det stora mysteriet förlorar boken därmed en del av sin spänning.

Men jag tycker om Carmilla och kan definitivt tänka mig att läsa mer av Joseph Sheridan Le Fanu.

Rum 213 av Ingelin Angerborn

rum 213

Författare: Ingelin Angerborn
Förlag: Rabén & Sjögren (2011)
Antal sidor: 195 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Elvira borde ha misstänkt att något inte stod rätt till. När hon hittade lappen om kollot hade anmälningstiden redan gått ut och hon borde inte ha fått komma. När hon kom borde bilen med nummerskylten RUM 213 kanske ha varnat henne. Särskilt när hon fick rum 213 och mystiska saker började hända. Fönster slår igen, saker försvinner och rumskompisen Bea vaknar skrikande i natten eftersom hon har sett en vitklädd flicka. Vad är det egentligen som händer i rum 213?

Ingelin Angerborn har skrivit flera skräckböcker för mellanåldern. Mer än en bokbloggare har skrivit gott om dessa böcker, så när Rabén & Sjögren erbjöd chansen att ladda ned Rum 213 gratis slog jag till.

Rum 213 är en klassisk sommarlovsrysare. Vi har något olycksbådande (rumsnummer 13), saker som försvinner, misstankar som kastas mot varandra, alltmer otäcka händelser som sker… För den tilltänkta målgruppen kan jag tänka mig att stämningen byggs upp suggestivt och det kanske blir riktigt läskigt. För mig som är gammalt i gamet känns det som gammal skåpmat.

Det känns heller inte som om karaktärer eller relationer upprättas på ett särskilt djupt vis i boken. Berättelsen drar nytta av att barn i den här åldern knyter snabba, djupa vänskapsband, men relationerna känns inte i mig som läsare. Inte heller den här sommarlovsförälskelsen i skuggfigurerna till killar griper tag i mig. Nej, persongalleriet kändes tämligen platt.

Rum 213 var således inte riktigt min melodi, utan kanske lite väl mycket av en klassisk sommarlovsrysare.

Andra bokbloggare om Rum 213

Bookfinger; Eli läser och skriverJennys bokstavliga vardag; Mias bokhörna

Grottan av Eva Ullerud

grottan

Författare: Eva Ullerud
Förlag: Swedish Zombie (2015)
Antal sidor: 21 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Det har börjat en ny tjej i klassen, Siri, vilket nästan är tillräckligt för att distrahera novellens huvudperson från faktumet att bästa kompisen Robin har försvunnit spårlöst. Sist han sågs var i skogen. Samma skog som han själv nu går i och fantiserar om Siri. På stigen möter han en vit, gullig hund. En hund som verkar vilja att han ska följa med djupare in i skogen.

Swedish Zombie och Mörkersdottir är två förlag som har gått ihop, och i deras nyhetsbrev numera finns det ofta en gratis e-novell att ladda ned. Grottan var en sådan novell som jag laddade ned för att läsa. En mörk och kulen kväll lade jag mig i sängen för att läsa denna skräcknovell, samtidigt som om jag undrade om det egentligen var så klokt.

Men antingen är det mig det är fel på eller så är det något fel på den svenska skräckgenren, för jag blir helt enkelt inte rädd. I Grottan känns det aldrig som om det byggs upp någon kuslig stämning, utan det är lite för rakt på. Det är för uppenbart vad som är monstret, men att Eva Ullerud egentligen vill att vi ska misstänka någon annan. Allt blir lite för självklart.

Grottan är ändå rätt så snyggt uppbyggd med hänvisningar till ett mystiskt förflutet, att det här med försvinnandena har hänt tidigare. Att det har involverat huvudpersonens pappa. Detta något plågar honom och påverkar honom även i vuxen ålder. Något som i sin tur påverkar huvudpersonen eftersom det har gjort det svårt för pappan att skapa en relation till honom. Hemligheten kommer i vägen.

Men ändå blir känslan jag har efter att ha läst Grottan är jaha, var det inte mer än så? Och det är inte ett gott betyg.

betyg2

Andra bokbloggare om Grottan

Bokhyllan; I Elinas hylla

13 svarta sagor

13 svarta sagor

Redaktör: Jonny Berg
Medverkande författare: Love Lovén; Katarina Emgård; Mattias Lönnebo; Elisabeth Östnäs; Love Kölle; Mikael Strömberg; Eva Holmqvist; Fred Andersson; Christina Nordlander; Alexandra Nero; Ida Tellestedt; Johan Grindsäter
Förlag: Swedish Zombie (2015)
Antal sidor: 196 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

13 svarta sagor inleds med novellen Gastkramad av Love Lovén, som utspelar sig i eftersviterna av en liten flickas självmord. Storasyster försöker förstå vad som har hänt, vad som åstadkom förändring, och upptäcker att något tycks hemsöka deras lägenhet. Stämningen byggs till en början väldigt effektivt upp och det blir riktigt kusligt, men det rinner iväg fram emot slutet och blir en antiklimax.

I den andra novellen, Katarina Emgårds Dödspatrullen, förs läsaren med till en framtid där regeringen har kommit på en intressant lösning på problemet med en alltmer skenande befolkningsökning. Ett riktigt snyggt och intressant världsbygge. Det tar en stund innan världen som vi ställs inför får sin förklaring och Emgård ger läsaren pusselbitarna en efter en. Dock känns det lite hoppigt och jag kommer inte riktigt någon av karaktärerna när.

Den tredje novellens titel, Köttkvarnen, väcker genast onda aningar och obehag. Mattias Lönnebo skriver en ryslig novell om hur Fabians mamma hittar en köttkvarn på loppis. Stämningen är riktigt obehaglig i denna novell och jag övervägde nästan att hoppa över den för min nattsömns skull. Men när jag uppskrämd har läst ut den är det ändå med en lätt fadd smak i munnen. Det påminner om de spökhistorier som skrämde skiten ur mig som barn, som bygger på äckliga detaljer som känns billiga i efterhand. Obehaget bleknade snabbt och jag kände mig manipulerad.

Djuptjärn av Elisabeth Östnäs kommer därefter. En äldre man ser tillbaka på när han kom som informator till ett gods där den unga godshustrun försvunnit och alla varnas för att gå nära älven. De historiska miljöerna väcks skickligt till liv och stämningen byggs suggestivt upp. Novellen känns som en klassisk spökhistoria och en mycket välskriven sådan. En av mina favoriter i samlingen.

Härnäst kommer Love Kölles Den sjunde, som handlar om en doktor som förlitar sig på trafficking för att få sina försöksobjekt. Bara det att han inte är riktigt nöjd med gangstern som står för leveransen. Premissen fångade mig direkt och är väldigt spännande, men det känns som om novellen är över precis när den har börjat.

En novell jag inte riktigt förstod mig på var Flockdjur av Mikael Strömberg. Läsaren får möta ett antal personer som är med om bisarra öden och som binds ihop av några kursiva stycken. Jag fick inte riktigt något sammanhang.

I Kidnappad av Eva Holmqvist vaknar en kvinna upp i ett vitt rum och märker att folk betraktar henne genom ett fönster. Hon måste rymma till varje pris. Nästan omedelbart förstår jag ju hur det ligger till och var hon är, men Holmqvist bygger ändå skickligt upp stämningen. Kvinnans desperation och förvirring är skildrad så att den känns.

Fred Anderssons Befallaren handlar om Lars, som säger upp sig från sitt jobb som journalist för att skriva en bok om en sekt som bor på en ensligt belägen ö. Tonen är kuslig, skräcken Lovecraftiansk och jag uppskattar HBTQ-temat.

Härnäst följer en annan favorit i samlingen, nämligen Följeslagare av Christina Nordlander. Sanna är med om en olycka under en gymnastiklektion och kan därefter se ledsagare, som följer människor åt och försöker influera dem att vara sina bästa jag. En intressant vinkling på konceptet skyddsänglar och moral.

Ytterligare en favorit är Alexandra Neros Marken där är sank. En pappa ingår ett avtal med ett naturväsen: hundra själar mot att dottern får tillbaka sin själ. Språket är målande och exakt. Det finns en intressant kritik mot hur människan suger ut naturen som ligger under skräcken och som jag tycker är fängslande.

Lite mer humoristisk i tonen är Bouef Bourginon av Ida Tellestedt. Hungern har plågat Betty länge och inget tycks hjälpa, men nu ska det snart vara över. Tellestedt väver skickligt ihop det groteska med humor och socialrealism.

Pappas stora pojke av Johan Grindsäter blir en annan favorit. Theo vet att det finns monster under sängen och ingår ett avtal med det: han ska se till att monstret får mat och monstret ska ta hand om honom. Stämningen byggs olycksbådande upp och novellen är en av de få i samlingen som bjuder på en riktig tvist på slutet.

Love Kölle får avsluta 13 svarta sagor med sin novell Hungriga skuggor, om monster som har levt sida vid sida med människan i århundraden och levt på hennes negativa känslor. Obehaglig och sorglig. Den här känns mycket bättre uppbyggd och mer färdig än den andra novell som han bidrar med till samlingen.

13 svarta sagor erbjuder en stor spännvidd vad det gäller skräckberättelser, allt från mer klassisk skräck till mer humoristisk sådan. Ett återkommande problem för mig under läsningen är dock att de flesta av novellerna är förutsägbara. Att de för en van skräckläsare följer en mall som gör att jag vet exakt vad som kommer att hända. Det saknas oftast en riktig knorr på slutet.

Men 13 svarta sagor bjuder ändå på spännande och ryslig läsning.

betyg3

Andra bokbloggare om 13 svarta sagor

Bims bloggBokhuset; Endast E-böcker; I Elinas hylla; Läsa & LyssnaTentakelmonster;

Väckelse av Stephen King

väckelse

Författare: Stephen King
Originaltitel: Revival
Översättning: Boo Cassel
Förlag: Albert Bonniers förlag (2014)
Antal sidor: 406 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Jamie Morton är sex år när han för första gången möter ortens nye präst, Charles Jacobs, ett möte som kommer att prägla hela hans liv. Jacobs blir snabbt en omtyckt man i trakten med en märklig fascination för elektricitet. Men när Jacobs hela liv slås i spillror, tappar han tron och flyr staden. Först många år senare, när Jamie är en missbrukande musiker, kommer deras vägar mötas igen. Den här gången blir han oåterkalleligen indragen i Jacobs stora besatthet av elektriciteten och de dolda krafter han påstår sig ha funnit i den.

När jag börjar läsa Väckelse är det med känslan av att detta är den bästa av Stephen Kings böcker som jag har läst i år. Han bygger effektfullt upp stämningen i början av boken och tecknar karaktärer på ett levande och varmt sätt som gör att jag faller för dem. Skuggan av den kommande katastrofen hänger över texten på ett suggestivt sätt och får mig att njutningsfullt läsa vidare.

Allting är frid och fröjd så länge Väckelse håller sig i det tidiga 60-talets New England. När det sker ett tidshopp framåt i tiden tappar även boken mycket av känslan. Jamie som vuxen går inte att förena med Jamie som liten, vilket är ganska begripligt. Mycket har skett däremellan, men eftersom jag inte har varit med känns det abrupt. Jag får svårt att engagera mig i honom.

Desto lättare är det att engagera sig i Charles Jacobs och den stora sorg som är drivande till katastrofen i Väckelse. Sorgen fullkomligt äter upp honom och förändrar honom till någon annan än den man som Jamie mötte som barn. Jakten på svar och förklaringar driver honom sakta bortom förnuftets gräns. Fascinationen inför elektricitet blir sakta alltmer olycksbådande och obehaglig.

Att jag blir lite besviken på Väckelse har kanske lite med mina egna förväntningar att göra. King har en tendens att ta inspiration av gamla klassiker och göra dem till sina egna (Benrangel är King-versionen av Rebecca; Staden som försvann är Dracula.) Jag trodde att Väckelse var Kings tolkning av Frankenstein just genom att den ställer religion och vetenskap mot varandra, så när det hela exploderar i en bombastisk skräck a la H. P. Lovecraft blir jag grymt besviken. Att sista kapitlet väger upp för det nästsista kapitlets överdrivenhet gör inte så mycket till och ifrån.

På många sätt känns det som om King återvänder till sina rötter i Väckelse. Kampen mellan det goda och onda. Hur stämningen sakta byggs upp för att bli alltmer olycksbådande. Det är inte fart och fläng, utan en ganska långsam bok som effektivt bygger upp stämningen. Jag sitter och väntar på att helvetet ska braka loss genom hela boken. När det väl gör det så tar King, som sagt, det alldeles för långt så att det nästan blir snudd på löjligt.

Väckelse börjar så lovande, men tappar alltmer under bokens förlopp. Inte Stephen Kings bästa.

betyg4

Andra bokbloggare om Väckelse

Bokföring enligt Monika; Bokhuset; Bokhyllan; Booksessed; Hellre barfota än boklös; Johannas deckarhörna; med näsan i en bok; romeoandjuliet; Vargnatts bokhylla

Dränkt av Frida Andersson Johansson

dränkt

Författare: Frida Andersson Johansson
Förlag: Stimpla Publishing (2015)
Antal sidor: 315 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON
Ljudbok | Adlibris, Bokus, CDON

Unn gör sitt bästa för att glömma sin uppväxt med en svårt psykiskt sjuk mamma. Istället lever hon singelliv med sin bästa väninna, fokuserar på karriären och hälsan och har nu fått kornet på drömjobbet. När hon stöter ihop med sin mystiska granne är hon lika delar attraherad som märkligt rädd. Under en joggingtur i Gömmarskogen drabbas hon av hallucinationer och grannen hittar henne medvetslös vid en tjärn. Mot sin vilja dras hon in i mystiska och skrämmande händelser som tycks ha band till hennes förflutna, tills hon inte riktigt vet vad som är verkligt eller inte. Samtidigt börjar det runt om i Stockholm inträffa mystiska drunkningstillbud. På land.

Dränkt börjar så perfekt rysligt. Det är en mystisk främling i centrum för allt otäckare händelser som får pulsen att skjuta i farten och mig att vilja läsa vidare lite till. Kalla kårar är lätt beroendeframkallande och Dränkt ger mig många sådana i början. Blandningen med nordisk folktro är helt oemotståndlig.

Därtill är det något med stämningen som verkligen griper tag i mig. Det är lite som att gå ute på gungfly: vad som är verkligt eller inte är långt ifrån glasklart. Håller Unn på att falla offer för samma sjukdom som sin mamma eller härjar ett väsen från folktron mitt i Stockholm? Just ovissheten i hur det verkligen ligger till är mästerligt skildrat och bidrar till spänningen.

Att väva in ett realistiskt stråk med den riktigt hemska skildringen av Unns utsatta barndom är ett riktigt mästardrag. Överlag är jag förtjust över blandningen i Dränkt: den lånar element av fantasy, spänning och skräck på ett ypperligt sätt.

Men jag får lite problem med Dränkt fram emot slutet. Kanske hade jag fått helt andra förväntningar under läsningens lopp, men motivet och relationen till Unn som grannen visade sig ha gjorde mig besviken. Lägg därtill en känsla av att slutet drog ut lite väl mycket på saken, så undrar jag om inte mitt problem var att Dränkt helt enkelt blev lite för lång. Den klarade inte av att bibehålla spänningen ända fram till slutet. Även om jag gillar epilogen, som gav en ryslig fingervisning om vad som kommer hända härnäst.

Dränkt är på det stora hela en spännande och suggestiv roman som får det att löpa kalla kårar längs med ryggraden på mig.

betyg3

Andra bokbloggare om Dränkt

Bokdetektiven; BokhusetBokraden; Bokstugan; hyllanLäsa & Lyssna; och dagarna gårVargnatts bokhylla

Bårhuset av Douglas Foley

bårhuset

Författare: Douglas Foley
Förlag: Lava förlag (2015)
Antal sidor: 165 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Bårhuset är en novellsamling som består av tio olika noveller. Samlingen kom till när Douglas Foley inte riktigt var säker på vad han ville skriva efter att ha avslutat en bokserie och då skrev en novell. Eftersom han trivdes med formatet, ledde det till den samling som jag nu har läst där novellerna knyts samman av ett visst mått av absurditet.

Jag vet faktiskt inte om Bårhuset är min första bekantskap med Foley eller inte. Min syster läste Shoo bre för ett antal år sedan och blev tagen av den, men jag vet inte om jag själv läste den. I alla fall så tyckte jag att Bårhuset lät väldigt intressant och blev fruktansvärt glad när Vargnatts bokhylla ville skänka bort den till mig.

Alla noveller i Bårhuset är skrivna ur tredje persons perspektiv. Ofta på ett lite smått distanserat vis, som gör det svårt att komma någon av karaktärerna riktigt nära. Det känns som om jag, som läsare, står och tittar på utifrån utan att aldrig riktigt leva mig in i karaktärernas själsliv.

Novellerna förenas av, som tidigare nämnt, av att de alla innehåller någon form av absurt element. Hur väl dessa absurda element integreras i novellerna varierar i allra högsta grad. I vissa, som novellen Hjärtat, är det absurda och surrealistiska inslaget en springande punkt. I andra, som Felicia och katterna, känns det som om det har klistrats på i efterhand för att passa tematiken. Det absurda inslaget tillför inget till novellen och står egentligen utanför handlingen.

Det finns vissa noveller som jag fastnar särskilt för i Bårhuset. Tidigare nämnda Hjärtat är en favorit. I den förälskar sig Oliver i sin drömtjej Julia, men hon har den egenheten att hennes hjärta växer på utsidan av bröstkorgen vilket får tragiska konsekvenser. Jag gillar den plötsliga förälskelsen och det surrealistiska i novellen. Balansen mellan dem är väldigt fin.

Jag gillar även Utan min mobil, som handlar om en tjej som är i närmast fastvuxen med sin mobil och den betyder verkligen mest i hennes liv. Mer än barn och hund. Det är en skruvad, på gränsande till sjuk, novell som gjorde mig riktigt förbannad stundtals. Tvisten på slutet är jag inte helt övertygad av, men jag är övertygad om att huvudpersonen inte har lärt sig något.

Den tredje novellen som jag fastnar för är Järnatomen. Kevin sörjer sin flickvän, samtidigt som mormoderns sambo har gått bort. En man som han har mycket komplicerade känslor inför. Känsloregistret i denna är väldigt starkt skildrad och jag tycker om hur Foley knyter ihop säcken.

Annars var nog Bårhuset inte helt hundra något för mig. Ett kyligt, distanserat berättarperspektiv ger ett nästan kliniskt intryck. Nej, den når inte fram till mig, helt enkelt.

betyg3

Andra bokbloggare om Bårhuset

BokstadenCarolina läser; Frids bokrecensionerVargnatts bokhylla

Geralds lek av Stephen King

geralds lek

Författare: Stephen King
Originaltitel: Gerald’s Game
Översättning: Lennart Olofsson
Förlag: Legenda (1994)
Antal sidor: 329 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Jessie och Gerald Burlingame har flytt storstadens kaos till förmån för deras ensligt belägna sommarstuga. Där planerar de att leka en allt annat än oskyldig lek. Men när handfängsel nummer två låser fast henne vid sängen inser Jessie att hon inte vill vara med längre. En ödesdiger spark sätter Gerald permanent ur kommission och Jessie börjar få en ny fasansfull definition av ordet ensam.

Geralds lek är boken som fick mig att göra slut med Stephen King under en längre tid. Under en period läste jag väldigt mycket Stephen King med god behållning, men så kom jag till den här och kunde helt enkelt inte forcera den. Jag trodde att jag hade fått för mycket av det goda. Att det var läge för en paus. Med facit i hand kan jag säga att det nog inte var helt nödvändigt.

Att jag inte klarade av att läsa Geralds lek hade inget att göra med att jag skulle ha tröttnat på Stephen King, utan snarare att den helt enkelt inte är särskilt bra. Åh, det är inget fel på idén. Idén är riktigt ruskig. Tänk dig att vara fastkedjad vid en säng, långt ute i ingenstans, och veta att om du inte kommer på en briljant idé som kommer du att dö en plågsam död. Bara tanken ger mig rysningar.

Men någon borde ha hållit King i strama tyglar när han skrev Geralds lek. Även om den är kort med hans mått mätt, så hade den nog tjänat på att vara lite kortare ändå och skriven med devisen less is more i åtanke. Som det är nu försöker King prångla på läsaren så mycket detaljer att allt blir en enda soppa. Det är Jessies förflutna, mystiska röster som hon hör, en utsvulten herrelös hund och en mystisk, illvillig främling som står i hörnet av rummet och lurar på henne. Ingen av trådarna går riktigt ihop, utan trasslar in sig i varandra och stör.

Istället för att försöka skrämmas på ett psykologiskt plan verkar dessutom King ha bestämt sig för att rena äckelfaktor är tillräckligt för att läsaren ska få kalla kårar av Geralds lek. Visst, jag mår lite illa, men särskilt rädd blir jag inte.

Styrkan i Geralds lek, och det som får mig att fortsätta att läsa, ligger i skildringen av Jessies förflutna. Även om det blir lite väl uppenbart att han försöker styra bort läsaren när hon säger saker som att hon inte tänker tänka på det. Skildringen av det hon utsattes för i sin barndom må vara onödigt grafisk, men dess psykologiska efterverkningar är skickligt skildrade. Att det dessutom förändrar relationen till Gerald ju mer som uppdagas om hennes förflutna är spännande läsning. En relation som till ytan verkar bra verkar sig ha dysfunktionella undertoner.

Geralds lek är en lysande idé, men någon borde ha tyglat King och fått honom att inte fylla den med varje spår som slog honom.

betyg2

Christine av Stephen King

christine

Författare: Stephen King
Originaltitel: Christine
Översättning: Jimmy Hofsö
Förlag: Legenda (1987)
Antal sidor: 679 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Arnie Cunningham är något av en udda fågel med ett ansikte som bara en mor kan älska. Men när han får syn på en rostig, ful och nedgången skrothög blir det kärlek från första ögonkastet. Bästa vännen Dennis förstår inte riktigt vad Arnie ser i bilen Christine, som hon heter. I själva verket fyller blotta åsynen av henne honom med obehag. Men Arnie vill inte lyssna på några invändningar, utan köper Christine. Samtidigt som han renoverar bilen börjar han genomgå en förändring. Alltmer märkliga saker sker kring bilen och snart börjar personer som har det otalt med Arnie dö en efter en, men han har vattentäta alibin för varje tillfälle. Inte kan det väl vara bilen som ligger bakom?

En mördarbil kan låta lite skumt, kanske rentutav löjligt, men om det är någon som kan ro det hela i land så är det Stephen King. Det finns något obehagligt över idén att teknik som vi använder oss av dagligen en dag skulle kunna vända sig emot. Något som King definitivt utnyttjar på det mest effektiva vis. Christine är riktigt obehaglig.

Inledningsvis berättas Christine från ett första persons-perspektiv ur Dennis synvinkel och vi får följa hur Arnie saktas förändras till en person som är oigenkännlig. King arbetar mycket med att personer intuitivt anar att något är fel, men att deras rationella jag slår bort det hela. Eftersom vi som läsare förstår att det inte är inbillning så byggs stämningen effektivt upp.

Under ett långt mellanspel berättas Christine i tredje person, något som jag brukar ogilla när en växlar mellan första och tredje person. Men i det här fallet är det nödvändigt eftersom det ger oss större inblick i vad som pågår. Därefter återgår det i första person för en rafflande upplösning. Det är spännande, det här, och det går inte att sluta läsa. Boken är en sådan jag knappt kan släppa, utan som jag grubblar på under läsning och efteråt.

Däremot har jag nämnt att King har haft lite problem med att skriva trovärdiga kvinnor. Christine är väl typexemplet. Inte nog att det dröjer länge förrän det dyker upp en kvinnlig karaktär som inte är släkt med huvudpersonerna, så får en nog ta och leta efter plattare karaktär än Leigh Cabot. Hon definieras nästan helt utifrån sitt utseende och viljan att hjälpa pojkvännen Arnie, men inget annat får vi veta om henne. Jo, att hon är noggrann med att komma in på college. Plattare än platt, får jag nog säga.

I övrigt är Christine en spännande och obehaglig bok med ett slut som inte borde vara tillåtet. Jag behöver inte kika mig själv nervöst över axeln, King!

betyg4