Nina och Simone – ett feministiskt drömspel av Nina Lekander

nina och simone

Författare: Nina Lekander
Förlag: Constant Reader (2015)
Antal sidor: 124 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Scenen är Montparnessekyrkogården, vid de Beauvoirs och Sartres gemensamma grav. Simone de Beauvoir och Nina Simone har återuppstått för att ha picknick med Sartres älskarinna Simone Jollivet, Nina Björk och Nina Lekander själv. De levande som döda feministerna dukar upp till picknik och för ett samtal om feminismen. Det vindlar från Germaine Greers mensblod och Shulamith Firestones artificiella livmödrar via att finna balanspunkten mellan att vara kvinna och intellektuell.

Jag vill tycka om Nina och Simone mer än jag gör, eftersom den verkligen glimrar till ibland. Den är rolig utan ansträngning när den avser att vara rolig och riktigt träffande i sitt allvar. Den servar tankeväckande poäng efter poäng, men ändå är det något som skaver när jag läser. Det känns lite väl mycket feministisk grundkurs. Alla stora och små tankar ska diskuteras, och en del känns som om jag har läst förut.

Om Nina och Simone sätts upp på scenen tror jag att den här känslan försvinner. Kan vi ha en omröstning nu för att den ska sättas upp? Jag kan till och med tänka mig att ta mig upp till Stockholm för att se det. Det kan bli magiskt.

Det är intressant hur olika typer av feminism får samexistera i Nina och Simone. Allting skildras med samma ton utan att de tar ställning för det. Fördelar och nackdelar läggs fram och vägs. Det som i slutändan tycks vara kontentan är den att det inte finns en homogen feminism, utan att det är en spretande rörelse som strävar mot ett och samma mål: jämlikhet mellan könen. Det är feminismens öppenhet och mångfald som är dess berättigande, för att parafrasera GP:s Ulrika Knutson.

Det är svårt för mig att skriva om Nina och Simone, då den inte riktigt kom åt mig. Men jag vill se den på scen och jag vill läsa den igen. Det är en bra introduktion till feminismen och förmodligen mycket roligare än en akademisk grundkurs.

betyg3

Andra som har bloggat om Nina och Simone

Feministbiblioteket; Fiktiviteter

Beautiful Music for Ugly Children av Kirstin Cronn-Mills

beautiful music for ugly children

Författare: Kirstin Cronn-Mills
Förlag: Flux (2012)
Antal sidor: 288 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Gabe föddes som Elizabeth. Hans föräldrar tror att han har gått och blivit galen. Omvärlden är alltför böjd att hålla med dem. Men han vet att han har rätt. Att han har varit pojke i hela sitt liv. Nu när high school nästan är över och han har ett gig som radiodj på en lokalstation är han redo att låta världen se denna sida av honom. För om du tänker efter så är det lite som en vinylplatta. Elizabeth är hans A-sida, den sång som alla känner till, och Gabe är hans B-sida, som inte spelas lika ofta men som är minst lika bra. Det är dags att låta hans B-sida spela.

Mitt första intryck av Beautiful Music for Ugly Children är att det är en ganska typisk HBT-bok. Vi har det här med att komma ut och omvärldens reaktion på det hela. Den långa processen av att ”transition.” Hat och våld utifrån transfobi förekommer också på ett sätt som gör att jag undrar om jag vill fortsätta läsa.

Men efter en liten stund inser jag att Beautiful Music for Ugly Children egentligen är så mycket mer än det. I berättelser om transpersoner brukar fokus läggas på den fysiska förändringen, men här är den i närmast borta. Gabe planerar för hur han ska ha råd att fullgöra sin ”transition”, men på det stora hela handlar det om att hitta hem. Att landa i sig själv. Att kunna få vara den som en känner att en innerst inne är.

Mångt och mycket att jag tycker så mycket om Beautiful Music for Ugly Children är tack vare Gabe själv. Jag är så svag för nördkaraktärer och Gabe är verkligen den ultimata musiknörden. En hel del musikreferenser går mig över huvudet, men jag älskar engagemanget och hur han brinner för det han gör. Efter ett tag vill jag inget hellre än att återvända till Gabe och få veta hur det ska gå för honom.

En annan del av tjusningen med Beautiful Music for Ugly Children är de fint tecknade relationerna. Den snåriga kärleksvänskapen med en bästa vän som Gabe samtidigt är förälskad i. Föräldrarna som inte förstår och som gör Gabe osynlig. Men kanske mest av allt vänskapen mellan Gabe och John som lyser upp. Det är en av de finaste generationsöverskridande vänskaper jag har läst om där de förenas av sin djupa kärlek till musiken och som präglas av ovillkorlig acceptans.

Beautiful Music for Ugly Children är en fin skildring om att ta språnget och våga leva som den person du innerst inne i hjärtat känner att du är. Oavsett vad omvärlden säger.

betyg4

The Graveyard Book av Neil Gaiman

the graveyard book

Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Chris Riddell
Förlag: Bloomsbury (2009)
Antal sidor: 289 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mannen Jack avser att mörda en hel familj, men den lille pojken lyckas undkomma hans kniv. Pojken vandrar in på den lokala kyrkogården, där en grupp spöken hittar honom och bestämmer sig för att ta hand om honom. De ger honom namnet Nobody Owens. Bod till hans vänner. Han växer upp till att bli en alldeles normal pojke. Nåja, så normal du nu kan bli när du uppfostras och utbildas av spöken. Han upplever faror och äventyr på kyrkogården, men den verkliga faran lurar utanför dess grindar: mannen Jack är inte redo att ge upp sitt uppdrag.

Som barn hände det ofta att jag gick till biblioteket och lånade samma bok om och om igen till dess att jag nästintill hade memorerat boken i fråga. En av dessa var en bok om folktro, vars titel jag inte kommer ihåg, men jag minns kyrkogårdsgrimmen, gastar, vad som hände om de blev begravd i ovigd jord och mördare som fick bära huvudet under armen. The Graveyard Book påminner mig på sätt och vis om denna bok med sitt sammelsurium av legender och väsen. Allting sådär skickligt sammanvävt som bara Neil Gaiman kan åstadkomma.

The Graveyard Book är i närmast indelade i episoder i Bods liv medan växer upp på kyrkogården och lär känna dess väsen och hemligheter. Så det är snarare en novellsamling som binds samman av en övergripande tematik än en regelrätt roman. Varje avsnitt för med sig ett nytt äventyr och ofta ett nytt väsen som jag slukar. Det är spännande och jag sitter verkligen helt uppslukad av den här världen.

En stor del av behållningen med The Graveyard Book är, som sagt, hur den leker med väsen och legender. Men en annan lika stor del är Bod som protagonist. Det är en kille som vill göra gott, samtidigt som han barn och tonåringar i största allmänhet vill göra uppror mot de regler som styr hans liv. Samtidigt är det tydligt att han har blivit uppfostrad av väsen som inte spelar enligt samma regler som de dödliga. Det finns något hårt och pragmatiskt inom honom som gör att han inte tvekar att göra det som krävs, även om detta kanske på ytan inte tycks vara rätt. Jag älskar kontrasterna i hans karaktär.

The Graveyard Book bjuder också på ytterligare ett samarbete mellan Gaiman och Chris Riddell. Hans strama, eleganta teckningsstil matchar perfekt det underliga och lite kusliga i Gaimans berättelser. Ibland vill jag bara sitta en längre stund och titta på de fina illustrationerna.

När jag har läst ut The Graveyard Book lämnas jag med den där tomma känslan du får av att ha läst en riktigt, riktigt bra bok och nu inte riktigt vet vad du ska göra med dig själv efteråt. En riktig bokbaksmälla.

betyg5

Andra som har bloggat om The Graveyard Book

Bokhora; Bokmalande; BokstävlarnaBoktimmen; BoktyckeEtt hem utan böckerI bokens värld är allt möjligtromeoandjuliet; Sagan om sagornaVår bokvärld

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink av Milk Morinaga

kisses, sighs, and cherry blossom pink

Författare och tecknare: Milk Morinaga
Förlag: Seven Seas (2013)
Antal sidor: 336 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Jag stiftade bekantskap med Milk Morinaga för första gången under hösten 2014 när jag läste och charmades av hennes yuri (kärlek mellan två tjejer med mer vuxenmaterial än shoujo-ai) manga Girl Friends. Då jag ville läsa mer av henne började snegla mot Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink som är lite som en novellsamling fast i mangaform där berättelserna binds samman av skolan Sakurakai High. Jag kommer snabbt underfund med att jag har större problem med den här typen av berättande i serieform, då jag vill lära känna karaktärerna bättre än vad jag får göra.

De två karaktärer som en får lära känna bäst i Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink är Nana och Hitomi, då de förekommer i ett flertal berättelser. Sedan länge har de planerat att börja på samma nya highschool när Hitomi, som en blixt från klar himmel, bestämmer sig att gå på en annan skola. Liksom Girl Friends är det här en berättelse som går från nära vänskap till att utmynna i ett förhållande och vi får följa karaktärerna medan deras kärlek mognar. Tyvärr får jag inte samma pirriga lyckorus som jag fick av den tidigare nämnda serien, utan jag skulle ha önskat att Hitomi och Nana hade fått en längre sammanhängande historia istället för de småglimtar som jag får i dagsläget.

Ett annat kapitel heter The Summer Closest to Heaven och huvudpersonen är spöket Natsuka, som hemsöker sin gamla highschool där hennes vän har blivit skolsköterska. Den här är väldigt söt, men jag vill veta mer. Hur kom det sig att Natsuka dog? Hur kände Komatsu inför henne? Hur fungerar hela spökgrejen? Det känns som om det också hade gjort sig riktigt bra som en längre serie.

Det kapitel jag tycker sämst om är Kiss, Love, and My Prince. Narumi har fått huvudrollen som prinsessa i skolpjäsen. Under en av repetitionerna får hon sin första kyss av den äldre Tachibana och chockas av att bli kysst av en tjej. Den innehåller den samtyckesproblematik som ofta kännetecknar mangaromance och det här typiska dominanta/undergivna synsättet som jag är hjärtligt trött på.

Därefter följer Remember This Love Someday, som är en vemodig berättelse om icke-besvarad kärlek. Jag riktigt känner med Suzuki. Det väcker minnen till liv av att vara kär för första gången utan att få det besvarat, och det är ju definitivt något en bär med sig resten av livet.

I Cherry On Her Lips får vi möta två vänner där den ena är en riktig fena på att laga desserter. Chiharu är förälskad i henne och har ställt upp noggranna regler för hur ofta hon får röra vid Eri under loppet av en dag. Det här är väl det närmaste jag kommer till det där pirret. En mycket söt historia som involverar matlagning och musik på ett sätt som får mig att vekna i knävecken.

My True Feelings är väldigt, väldigt japansk. En äldre elev, sempai, blir utbjuden av en yngre elev och tackar ja, eftersom det är första gången någon någonsin bjuder ut henne. Trots att de båda är tjejer och hon inte är säker på hur hon känner inför detta. Det blir nästan lite farsartat innan det hela löser sig.

Kisses, Sighs, and Cherry Blossom Pink är inte lika stark som den serie jag tidigare har läst av Morinaga, men den bjuder ändå på riktigt mysigt, romantiskt fluff. Sådant som kan behövas i vinterkylan.

betyg3

Prudence av Gail Carriger

prudence

Författare: Gail Carriger
Serie: The Custard Protocol, #1
Förlag: Orbit (2015)
Antal sidor: 564 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

When Prudence Alessandra Maccon Akeldama (Rue to her friends) is given an unexpected dirigible, she does what any sensible female would under similar circumstances – names it the Spotted Custard and floats to India in pursuit of the perfect cup of tea. But India has more than just tea on offer. Rue stumbles upon a plot involving local dissidents, a kidnapped brigadier’s wife, and some awfully familiar Scottish werewolves. Faced with a dire crisis and an embarrassing lack of bloomers, what else is a young lady of good breeding to do but turn metanatural and find out everyone’s secrets, even thousand-year-old fuzzy ones? (Baksidetexten)

Det måste kanske erkännas att jag inte läser Prudence vid bästa möjliga tillfälle. Jag börjar läsa boken dagen innan jag ska opereras efter att operationen blivit uppskjuten en gång tidigare och är splittrad av nervositet. Sedan läser jag vidare dagarna efter operationen när jag är lite omtöcknad fortfarande. Kombinerat med höga förväntningar är det kanske som bäddat för besvikelse.

Men nej, samtidigt kan jag inte komma ifrån den dominerande känslan av att Prudence är seg. Fruktansvärt seg, till att börja med. Första halvan av boken är en enda lång transportsträcka på Rues nya luftskepp där karaktärerna inte gör något för att charma mig och där det i princip händer väldigt lite. Inte förrän sällskapet anländer till Indien så blir det lite action.

När vi ändå talar om karaktärerna i Prudence så måste jag säga att mitt första intryck är att de är urvattnade kopior av sina föräldrar. Därtill stör Rues och Primrose fixering vid kläder mitt läsflyt, vilket även var närvarande i Parasollprotektoratet men mycket smidigare skött. Det är inte förrän fram emot slutet som jag börjar tycka om karaktärerna. Särskilt Percy, av någon outgrundlig anledning. (Innerst inne måste jag ju erkänna att jag hade hoppats att föräldragenerationen skulle ha varit lite mer närvarande.)

Samtidigt måste jag ju säga att jag bara älskar Gail Carrigers sätt att skriva. Även om Prudence inte bjuder mig på lika många skratt som serien om Rues mor, så är den ändå skriven med Carrigers omisskännliga humor. Det går ju inte annat än att älska citat som detta: ”One could not blame a people for disliking vampires. Vampires were like brussels sprouts – not for everyone and impossible to improve upon with sauce.” Tyvärr går det en bit mellan de riktigt bra citaten.

Sammanfattningsvis så upplevde jag Prudence som lite av en besvikelse, men jag kommer ändå ivrigt lästa nästa del i serien. Jag tror att den kan vara bättre.

betyg3

Andra som har bloggat om Prudence

Annas bokbordBoktyckeMitt bokliga liv

Andra böcker i serien

Prudence

Imprudence

No och jag av Delphine de Vigan

no och jag

Författare: Delphine de Vigan
Originaltitel: No et moi
Översättning: Helén Enqvist
Förlag: Sekwa (2009)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lou Bertignac är ett trettonårigt underbarn som är yngst och bäst i klassen med huvudet fyllt av frågor om hur världen och människor fungerar. Hon är enda barnet i en trasig familj där mamman är deprimerad och pappan handfallen men med en glad fasad. Lou försöker genom olika experiment tämja världen. När hon tvingas hålla ett föredrag inför klassen väljer hon av en slump att prata om uteliggare. På Gare d’Austerlitz träffar hon artonåriga No, som är hemlös och som låter sig intervjuas inför föredraget. Ett arrangemang som övergår i en djupare vänskap som vänder upp och ned på Lous tillvaro.

En sak som jag har kommit underfund med, tack vare bokbloggandet, är att jag ofta tycker om fransk litteratur. Därmed har ett av namnen som jag varit nyfiken på varit Delphine de Vigan och när jag vann No och jag blev jag därför väldigt glad över chansen att få stifta bekantskap med henne till sist.

Och tur är väl det, eftersom jag grips tag av No och jag från första stund. Lou är den brådmogna, intellektuella tjejen som är naiv om hur det fungerar i världen och No är någon som har sett de värsta sidorna och erkänt sig besegrad. Deras vänskap är lika osannolik som den är vacker, och ju djupare den växer fram desto mer investerad blir jag i hela boken.

Men som med den mesta franska feelgood jag har läst så innehåller No och jag en hel del svärta. Vänskapen är inte fullt lika lätt som Lou har föreställt sig. No bär med sig en hel del bagage och är trasig innerst inne på ett sätt som en naiv trettonåring har svårt att greppa. Det blir inte solsken och en dans på rosor, utan det är fint och realistiskt skildrat.

No och jag är dock inte en bok som enbart skildrar ett fint vänskapsband, utan också en bok som försöker säga något om situationen för hemlösa i Frankrike. Stundtals blir budskapet lite övertydligt, men samtidigt innehåller boken så många minnesvärda citat att jag gärna skulle göra många understrykningar i boken. Ett sådant citat är:

”Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikroskopiskt chip. Vi kan låta folk dö på gatorna.” (s. 69)

No och jag är en stark, värmande berättelse om vänskap som inte duckar för det svarta. Den lämnar också frågan hos läsaren: ja, varför är det så lättare att ta hand om en hund än en människa? (Du förstår om du läser boken.)

betyg4

Andra som har bloggat om No och jag

BokhoraBöcker emellanEn bok om dagenFiktiva Galaxer; Kajsas bokbloggLäsresanKultur och tro; PocketBloggUr Sickans perspektiv

Rent-A-Claus av Johan Ring

rent-a-claus

Författare: Johan Ring
Förlag: Swedish Zombie (2015)
Antal sidor: 19 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Förlagets beskrivning av novellen: ”Svårt att hitta tomte till julafton? Går det inte längre att lura barnen med att pappa behöver köpa tidningen?

Nu finns lösningen på det problemet.

Nu finns Rent-A-Claus.

Hyr en jultomte.

Släpp in honom.

Lita på oss.”

Jag följer ju Debutantbloggen och en av förra årets bloggande debutanter var Johan Ring. Inte har jag hunnit läsa hans debut Fyra minuter, även om planen definitivt finns där. När jag fick mejl från Swedish Zombie om att det gick att gratis ladda ned Rent-A-Claus så nappade jag direkt.

Det är något tacksamt över att skriva skräck kring tider som de flesta förknippar med frid och harmoni. (Och en hälsosam dos av julstress.) Rent-A-Claus utspelar sig i dagarna kring jul när den medelålders Henrik lyckas minska på julstressen genom att hyra en tomte. Läsaren vaggas sakta in i trygghet av julstöket som pågår runt omkring.

Parallellt med nutiden berättar Rent-A-Claus också om Henriks kluvna relation till tomten. Eller kluven och kluven, han lider av ren tomtefobi. Något som kan härledas till hans broders berättelse om skumtomten, som inte är långt ifrån någon trevlig filur. Den olycksbådande musiken i bakhuvudet börjar stegras.

Men ändå måste jag nog säga något så ovanligt som att för mig så kunde nog Rent-A-Claus ha varit lite kortare. Stämningen försvinner något längs med vägen och vändningen på slutet blir inte lika hemsk som jag skulle ha velat. Då blev jag nästan räddare när jag skummade Rent-A-Claus i början.

Rent-A-Claus är en lite småmysig skräcknovell som är perfekt att läsa vid jul. Tyvärr blev jag inte lika skrämd som jag hade hoppats på.

Andra som har bloggat om Rent-A-Claus

Bokföring enligt MonikaEndast E-böcker; I Elinas hylla; (Inte så) Anonyma Biblioholister

Alice och Flugan av James Rice

alice och flugan

Författare: James Rice
Originaltitel: Alice and the Fly
Översättning: Charlotte Johansson
Förlag: Stimpla Publishing (2015)
Antal sidor: 219 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Greg är en underlig kille. Han är utstött i skolan och har inga vänner. Familjen är dysfunktionell med en pappa som bara låser in sig på sitt arbetsrum, en mamma som gör om inredningen hela tiden och en syster som dansar och dansar i sitt rum. Det enda som lyser upp vardagen är Alice. Alice med solglasögonen. Alice som får Greg att ta bussen ut i förorten så att han kan vara i hennes närhet. De har aldrig talats vid, annat än i Gregs dagbok där han vänder sig till henne. Medan besattheten bara djupnar, börjar fobierna för Dom bara öka i styrka och de fysiska attackerna blir allt värre kommer det få konsekvenser för allas liv som ingen hade kunnat ana.

Jag började se Alice och Flugan på alltfler bokbloggar och tyckte mer och mer att det lät som om det skulle vara något för mig. När jag kommenterade på Monikas recension, så undrade hon om jag ville ha boken då hon ändå skulle ge bort den. Och glad är jag för det, då den har boken verkligen har dröjt sig kvar hos mig. Så tack, Monika, jag hade inte velat missa denna pärla.

Alice och Flugan är skriven som en serie dagboksinlägg, som Greg skriver efter att hans lärare tror att det skulle kunna hjälpa honom. Mellan detta är det insprängt utdrag ur förhörsprotokoll som visar att något hemskt har hänt. Att det är en dagbok ur Gregs synvinkel gör att vissa av de andra karaktärerna känns väldigt skissartade. Det är han själv och Alice som framträder tydligast. Samtidigt ger det en inblick i just hur avskuren Greg är från verkligheten och sin dysfunktionella familj.

Förhörsprotokollen är också beroendeframkallande. Jag får verkligen hålla mig för att inte bläddra fram i Alice och Flugan för att komma fram till nästa och tjuvläsa. Sakta men säkert faller pusselbitarna till plats. Intensiteten höjs tills jag inte kan göra något annat än att bläddra sida tills jag kommer till sista sidan.

Och den där sista sidan krossar mitt hjärta. När jag lägger Alice och Flugan åt sidan är jag djupt sorgsen. På sätt och vis går det att se denna bok som ett inlägg i tystnaden kring psykisk ohälsa. Familjen vill inte prata om det. Skolan vill inte prata om det. Alla är så upptagna av att inte prata om det och alltför fångade i sina egna problem att Greg till sist blir osynlig. Det är ingen som lägger märke till när greppet om verkligheten börjar svikta och han glider allt djupare ned i kaninhålet. Det hade inte behövt gå så här. Om någon bara hade lyft blicken och sett honom.

Alice och Flugan är en djupt tragisk berättelse. Jag tänker fortfarande på Greg och det kommer jag nog att göra länge.

betyg4

Andra som har bloggat om Alice och Flugan

Bokföring enligt Monika; Fru E:s böcker; hyllan; Jennies boklistaLitteraturkvalster & småtankar; MsHisingenVargnatts bokhylla

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

americanah

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Originaltitel: Americanah
Översättning: Ragnar Strömberg
Förlag: Bonnier Pocket (2014)
Antal sidor: 585 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.

Det går för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppet ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut. (Baksidetexten)

Det finns vissa böcker som det känns halvt omöjligt att skriva om, då orden inte riktigt räcker till för att beskriva de intryck som boken har lämnat hos dig eller förändrat dig. För mig är Americanah en sådan bok. Det är den första bok jag läser av Chimamanda Ngozi Adichie, men efter att ha läst den sista sidan får jag verkligen kämpa med mig själv för att inte klicka hem hennes andra titlar.

Americanah tar sin början inne på en frisörsalong där huvudpersonen Ifemelu har gått för att få sitt hår flätat innan hon flyttar tillbaka till Nigeria. Hår löper som en röd tråd genom boken och blir på sätt och vis en symbol för den kulturchock som Ifemelu upplever när hon kommer till USA. Det är först i det nya landet som hon blir medveten om rasbegreppet. Hår är en viktig del: det ska tämjas, rakpermanentas, tvingas till ett ideal det inte är avsett för genom användandet av starka kemikalier.

Det finns ett begrepp för detta: americanah. Det är en välutbildad afrikansk kvinna som noggrant slipar bort sin egen accent och utvecklar en amerikansk accent för att lättare smälta in, rakpermanentar håret och anpassar sig tills hon inte känner att hon hör hemma någonstans. Det är Ifemelus kamp att hitta sig själv och navigera de föreställningar om ras som griper tag i mig. Det är en aktuell bok som ämnar utbilda utan att skriva på näsan och visar att visst, USA har en svart president, men det är definitivt inte så att de lever i en era av post-rasism. (Det gör vi heller inte i Sverige, om någon nu inbillade sig det.)

Utöver ett innehåll som verkligen väcker tankar och funderingar, och öppnar mina ögon, så är Adichies språk att ta för. Det bildspråk hon använder sig av i Americanah är så unikt och nyskapande att jag blir avundsjuk. När hon beskriver vissa böcker ”som spunnet socker som alltför snabbt dunstar från tungans minne” förstås precis vilken typ av böcker som avses. Och jag blir avundsjuk på att jag inte kom på formuleringen själv.

Mina ord räcker inte till för att beskriva de känslor och tankar som Americanah har väckt hos mig, men det är helt klart en av de bästa böckerna jag läste under 2015.

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Americanah

Afropé; Bokhorabokmania; dagensbok.com; En kopp teenligt OFeministbiblioteket; Ingrids boktankar; Lyrans noblesseroch dagarna går

Orlando av Virginia Woolf

orlando

Författare: Virginia Woolf
Originaltitel: Orlando
Översättning: Margareta Ekström
Förlag: Norstedts (2012)
Antal sidor: 250 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Den unge mannen Orlando, som lever under Elizabeth I:s tid, bestämmer sig för att aldrig åldras. Efter en kärleksaffär med drottningen inleder han ett passionerat förhållande med Sasha, en ung prinsessa… från det ryska hovet. När hon tvingas återvända till hemlandet känner sig Orlando vilsen och sviken. När han får chansen att bli ambassadör i Konstantinopel reser han till Turkiet. Men en morgon vaknar han och inser att han under natten förvandlats till kvinna. Samma personlighet, samma lynne, samma intelligens – men från och med nu sett utifrån ett kvinnligt perspektiv. (Baksidetexten.)

Det finns vissa böcker som en så förtvivlat vill älska, men där det känns som om boken helt enkelt inte vill släppa in en. Orlando är en sådan bok. Kanske är det de svulstiga beskrivningarna som sätter käppar i hjulet för mig. Det är lätt att gå vilse i dem, även om de visar på hur väl Virginia Woolf behärskar språket och hur behändigt hon fiskar upp diverse liknelser.

Det är inte förrän Orlando förvandlas till kvinna som jag upplever att boken tar fart. Då är ändå förvandlingen märkligt händelselös. Från att ha varit man kvällen innan vaknar Orlando upp och upptäcker att under natten har han blivit kvinna. Något som han tar med en axelryckning och fullständig ro. Samtidigt som avsaknaden av dramatik är skön, så känns det inte helt trovärdigt. Det känns som om det borde vara en större omställning.

Men genom Orlandos ögon skildras även hur kvinnorollen förändras genom århundradena. Hur tidsandan faller på och tvingar in kvinnor i ramar som hon själv kanske inte skulle ha valt. Men är män och kvinnor verkligen så olika och är gränserna så tydliga? Så här skriver Woolf om manligt och kvinnligt i Orlando:

”Mannen ser världen rakt i ansiktet, som om den var gjord att nyttjas av honom och till hans behag. Kvinnan sneglar på världen från sidan, med finess, men också med misstro. Hade båda burit samma slags kläder är det möjligt att deras syn på världen skulle varit densamma.

Detta är vad några filosofer och vismän tror, men på det hela taget är vi av annan uppfattning. Skillnaden mellan könen är, lyckligtvis, mycket djupgående. Kläderna är bara symboler för något som döljs djupt under dem. Det var en förändring i Orlando själv som kom henne att välja kvinnokläder och kvinnligt kön. Ock kanske uttryckte hon därmed bara helt öppet – öppenhet präglade hela hennes väsen – något som många människor erfar utan att för den skull uttrycka det lika tydligt. Ty här kommer vi åter till ett dilemma. Fastän könen är skilda, blandar de sig med varandra. Hos varje människa kan en vacklan mellan de båda könen äga rum, och ofta är det bara kläderna som uppehåller skenet av man eller kvinna, medan under dem råder rena rama motsatsen till vad som syns på ytan.”

Orlando är en bok som jag känner mig ambivalent. Jag faller inte för den, men det är en bok jag är glad över att ha läst.

betyg3

Andra som har bloggat om Orlando

BokbundenBokomatenCarolina läser