Anaché av Maria Turtschaninoff

Författare: Maria Turtschaninoff
Förlag: Schildts & Söderströms (2012)
Antal sidor: 389 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Anaché tillhör nomadfolket akkade. Om nätterna vandrar hon med andarna, vilket hon måste hålla hemligt eftersom hon är flicka. Om dagarna lär hennes bror Huor henne allt det som en akkadekvinna inte får veta: att kasta kniv, rida som en man och jaga. Men i en värld där faror och förbud styr en flickas vardag måste hon hålla sina förmågor hemliga. Särskilt som hennes far, en våldsam och oberäknelig man, är ledare för stammen. Men när hon förlorar alla som hon älskar tvingas hon bli en annan för att överleva. Hon dras in i kampen mellan stammens makthungriga schaman och självaste skapargudinnan, en kamp som sätter hela stammens överlevnad på spel.

Maria Turtschaninoff är en författare som jag länge har varit nyfiken på. Hennes böcker låter så himla intressanta. En sorts feministisk fantasy som för tankarna till klassiker såsom Ursula Le Guin och Marion Zimmer Bradley. Anaché var kanske inte den bok som stod högst upp på att läsa-listan bland hennes produktion, men det var den av böckerna som kom på bokrean. Jag är riktigt glad över att ha läst den för jag föll verkligen pladask.

Vi får möta Anaché när hon ännu är ett barn, som lever i relativ frihet. På något plan är hon medveten om att förväntningarna på henne och hennes bror är olika, men det påverkar henne inte. Inte förrän hon blir kvinna. Då helt plötsligt inskränks hennes frihet på ett sätt som är svårt för henne att förlika sig med eller att förstå, eftersom det är så absurt. Anaché bygger på en tradition av fantasy som egentligen säger något om vår egen värld, om de normer och regler som vi har ställt upp och som egentligen är så ytterst märkliga. Genom fantastiken blir kanske detta än mer tydliggjort.

Det finns också en lätthet och självklarhet i världsbygget i Anaché. Religionen bygger på en dualistisk tanke där två gudomar krävs för att upprätthålla balansen. När något stör balansen får det katastrofala följder. Mycket av Anachés folks tankar kring natur och andar får mig att tänka på USA:s ursprungsbefolkning. Att andar ständigt hotar och kan ställa till det om du inte behandlar dem med respekt genom att offra till dem eller tacka deras offer känns fullständigt naturligt inom ramen för denna värld.

Men framförallt så är Anaché kanske en berättelse om relationer och identitet. Relationen mellan bror och syster, och relationen till en synes hunsad mor som visar sig vara starkare än någon kunnat ana. Anaché tappar bort sig själv, men tvingas hitta sig själv och inse vem hon är för att kunna rädda hela sin värld.

Anaché är lågmäld fantasy, men fantasy när den är som bäst. Varmt rekommenderad och jag kommer definitivt läsa mer av Maria Turtschaninoff.

Andra bokbloggare om Anaché

Carolina läser; Prickiga Paula och böckernaTemumriken

The Dark Is Rising av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #2
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton är sjunde sonen till en sjunde son, och detta är året då han fyller elva år. På midvinterdagen sveper en snöstorm in som täcker landet i snö. Mystiska saker börjar hända kring Will. Han får veta att han är den sista av De Gamle, en grupp odödliga varelser som håller Mörkret på stången. Nu när han har vaknat måste han hitta de sex tecknen för att kunna hålla tillbaka Mörkret även denna gång.

Det finns knappt ord för att beskriva hur mycket jag tycker om The Dark Is Rising. Jag har läst den hur många gånger som helst och det gör att orden, även om det är första gången jag läser på engelska, är lika välbekanta som en gammal filt. Det blir därmed inga överraskningar, utan jag mumlar ”just, ja, så var det” eller ”åh, just ja, den där musiken!” Hjärta, hjärta, hjärta. Ärligt talat, jag har nog hjärtan istället för ögon medan jag läser.

Jag älskar vintermiljöerna i The Dark Is Rising. Vintern är min favoritårstid och även om det i boken är den tid som Mörkret är som starkast, så är det så underbart beskrivet hur vackert den gnistrande snön är och kylan riktigt biter i kinderna. Då den utspelar sig kring jul ger den också skaplig julkänsla, vilket får mig att önska att jag hade sparat den till december. Det sjungs julsånger och öppnas julklappar.

Magin är också underbar i The Dark Is Rising. Det är inga storslagna, överdrivna gester, utan mer subtil magi. Inblandningen av keltisk mytologi och folktro är liksom i föregående bok så väl genomtänkt och nydanande. Hur Susan Cooper förvaltar stoffet är imponerande.

Wills karaktär och den utveckling som han genomgår genom The Dark Is Rising är också skicklig. Från att ha varit en lite lillgammal pojke till att vara ett väsen som inte riktigt är mänsklig, som står lite halvt utanför tiden, men som fortfarande ändå är en pojke. Detta ställs i skicklig kontrast till hans normala syskon och hur deras relation förändras ju mer hans krafter växer. Hans ungdom står även i kontrast med mentorn Merriman Lyon, som bjuder på ett kärt återseende i denna bok. Även hans karaktär fördjupas och förmänskligas.

Om det finns en bok som jag verkligen vill få er alla att läsa, så är det The Dark Is Rising. Det är en av mina absoluta favoritböcker.

betyg5

betygrekommenderad

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree (recension)

Bad Feminist av Roxane Gay

bad feminist

Författare: Roxane Gay
Originaltitel: Bad Feminist
Översättning: Helena Hansson
Förlag: Månpocket (2016)
Antal sidor: 397 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

I sin essäsamling Bad Feminist skriver Roxane Gay essäer med utgångspunkt i sig själv; kön och sexualitet; ras och underhållning; samt politik, kön och ras. Ämnena varier från bantningsläger och Scrabbleturneringar, om våldtäktskultur, Niceville och 12 Years a Slave, om triggervarningar och om att gilla hiphop trots sexistiska låttexter.

Jag har en ny idol och hennes namn är Roxane Gay. Under en njutningsfylld vecka i juli har jag läst Bad Feminist, som är skriven enligt devisen att hellre vara en dålig feminist än ingen feminist alls. Det är lätt att placera människor på feministpiedestaler med ideal som de aldrig kan leva upp till, bara för att putta ned dem så fort de gör ett misstag. Jag behöver inte nödvändigtvis hålla med om allt hon skriver för att inse att det finns en sylvass person bakom denna penna. Hon har underhållit mig och undervisat mig på ett sätt som jag känner mig tacksam för.

Det är när hon skriver om privilegier i Bad Feminist som jag faller för henne. Det är en term som handlar om att utifrån könstillhörighet, hudfärg, sexualitet eller funktionalitet (bland annat) ha vissa fördelar i samhället. Men bara för att en har dessa fördelar på vissa områden betyder det inte att en är helt och hållet privilegierad, som Gay så elegant uttrycker det, utan att det fortfarande finns omständigheter där en är marginaliserad eller far illa. Men att det enda du egentligen behöver göra är att erkänna att du är privilegierad på ett eller annat vis i jämförelse med andra.

Bäst tycker jag nog om hennes essäer som rör underhållning och ras. I Bad Feminist sätter hon ord på saker som jag störde mig på när det kom till Niceville eller 12 Years a Slave, samtidigt som hon lyfter fram saker som jag utifrån mitt perspektiv inte lade märke till. I mångt och mycket synliggör hon hur vithetsnormen fortfarande dominerar och hur skildringar av slaveriet ofta grottar ned sig i våld och lidande på ett sätt som är onödigt. Bad Feminist är en ögonöppnare och därför älskar jag den.

Andra orsaker till att älska Bad Feminist är att den är så orädd. Gay vågar skriva om högt och lågt och lyfta fram de instanser där hon själv inte är perfekt, där hon gillar saker som kanske inte är ”feministiskt försvarbara.” Det ger intryck av att hon inte dömer någon, eftersom hon själv är långtifrån perfekt.

Bad Feminist kommer garanterat kvala sig in på listan över årets bästa böcker. Och jag kommer gladeligen läsa mer av Gay.

betyg5

betygrekommenderad

Andra bokbloggare om Bad Feminist

FeministbiblioteketFiktiviteter; Litteraturkvalster & småtankarromeoandjuliet

Irakisk Kristus av Hassan Blasim

irakisk kristus

Författare: Hassan Blasim
Originaltitel: Al Masih al-iraqi
Översättning: Jonathan Morén
Förlag: Bonnier Pocket (2015)
Antal sidor: 193 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Häftad | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Irakisk Kristus är en novellsamling som består av sjutton noveller. De skildrar alla det infernaliska tillstånd som råder i det moderna Irak, men med magiska tvister som vänder upp och ned på verkligheten. Medan jag läser novellerna tänker jag på Murakami: hur vardagen helt plötsligt kan bli främmande och hotande genom tillförandet av ett absurt element. Influenserna från Kafka är också uppenbara och ibland uttalade.

Irakisk Kristus är en bok som först fångade min uppmärksamhet när jag såg ett inslag om den på Kulturnyheterna, men tyvärr glömde jag bort den. När jag reste jorden rent i Lyrans regi så tänkte jag att den skulle jag försöka hinna med att läsa under Asienstoppet, men hann inte. Ja, ni ser. Mycket om och men, innan jag till sist läste den och det borde jag ha gjort för länge sedan.

Utan att frossa i blodiga detaljer eller bestialiska dåd, lyckas Hassan Blasim i Irakisk Kristus ändå skildra en djupt skrämmande och brutal verklighet där samhället verkligen har slagits i spillror. Fastän det är så otäckt så kan jag inte hjälpa att jag sitter och sträckläser. Det finns något i Blasims sparsamma, avvägda prosa som bjuder läsaren till att bara läsa lite till, fastän hjärtat och hjärnan inte riktigt kan hantera mer hemskheter. Även om det ofta är ögat i stormen som skildras, så finns blodet och terrorn aldrig längre än ett stenkast bort. Personerna jag får möta i Irakisk Kristus har vant sig att leva sida vid sida med fasorna i vardagen.

Min favoritnovell är nog Käre Betto, som handlar om en irakisk gatuhund som räddas av en finsk man och tas till Finland. Den går att läsa som en parabel om invandring, om att vara tacksam över att komma till tryggheten, men att bli illa behandlad och utveckla ett mycket komplicerat förhållande till sin räddare.

En annan favorit är nog den mest Kafkainfluerade av dem alla: Arkivet och verkligheten. Även den utspelar sig i Finland när en man berättar sin historia för migrationsverket om hur olika grupper har sålt honom mellan sig för att sätta ett ansikte på fienden. Det är en absurd mardrömsverklighet där han hotas och kläs ut för att ge grupperna en fiende att slåss mot. Men befrielsen leder till mer frågor än svar.

En tredje favorit är Korsord, som handlar om en korsordsmakare som efter ett självmordsdåd får finna sig att dela sin kropp med en polisman som dog i dådet. Jag tycker om djupet i novellen, att det går att läsa den på så många sätt. Ett sätt är att den handlar om överlevnadsskuld och posttraumatisk stress, om en inte vill läsa den helt bokstavligt.

Irakisk Kristus är en märklig, men fängslande, novellsamling som riktigt bränner sig fast på näthinnan och kommer att bli svår att glömma.

betyg5

betygrekommenderad

Collected Poems 1909-1962 av T. S. Eliot

collected poems

Författare: T. S. Eliot
Förlag: Natur och kultur (2013)
Antal sidor: 223 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Thomas Stearns Eliot föddes i USA i slutet av artonhundratalet, men flyttade senare till Storbritannien där han kom att bli medborgare och avsade sig senare sitt amerikanska medborgarskap. Han betraktas som en av den modernistiska lyrikens starkaste röster. 1948 belönades han med Nobelpriset i litteratur ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi.”

Att T. S. Eliot är en av mina favoritpoeter har nog inte gått den uppmärksamma bloggläsaren förbi. Jag snubblade över hans poesi via fanfiction, en episkt lång Arkiv X-fanfic där en seriemördare sände budskap till Mulder med hjälp av Eliots poesi. Jag fastnade för de rader som förekom i berättelsen och hur väl tolkningarna passade in i storyn. När jag sedan läste hans dikter för första gången föll jag som en fura. I år tyckte jag att det var dags att unna mig själv en efterlängtad omläsning.

Att recensera lyrik är alltid svårt. För mig handlar det om att poesi är något personligt. Det som gör att jag gillar poesi är att det tilltalar någonting inombords, något som får mig att darra till. En subjektiv upplevelse som är svår att sätta ord på. Men en av anledningarna till att jag gillar Eliots lyrik är hans sinne för språk, hur han leker med ord och ordvändningar och att det hela tiden gäller att hålla sig vaken. Att han använder sig av rytm och prosodi på ett sätt som gör att en inte kan göra annat än fyllas av beundran.

En annan anledning är att, även om jag själv inte är religiös, så tilltalas jag av sökandet efter religionen i en del av hans dikter. Såsom i Ash-Wednesday, när han har konverterat till anglikanska kyrkan och kämpar med att ha varit en person som har saknat tro till att nu försöka närma sig Gud. Andra gånger är det religionen som gör att jag blir nästan osams med Eliot. Särskilt när han kliver upp i predikstolen och säger åt människan att återvända till Gud, såsom han gör i Choruses from ’The Rock’.

Ändå älskar jag hans lyrik, även när jag inte kommer överens med honom. Bäst i mitt tycke är The Waste Land; The Hollow Men; Ash-Wednesday och Four Quartets. Det är här dikterna riktigt sprakar med bilder och sinnesstämningar som får mig att sitta djupt försjunken och samla på meningar och citat. Här finns formuleringar som jag önskar att jag själv kunde ha kläckt.

Collected Poems 1909-1962 innehåller det mesta av Eliots lyrik och är ett måste för den som vill ta del av detta fantastiska författarskap.

betyg5

betygrekommenderad

We Should All Be Feminists av Chimamanda Ngozi Adichie

we should all be feminists

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Förlag: Fourth Estate (2014)
Antal sidor: 52 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

För några månader sedan lyssnade jag igenom Chimamanda Ngozi Adichies hyllade TED-talk, We Should All Be Feminists. Även om jag tyckte att talet i sig var väldigt grundläggande, så slogs jag av hennes charm och styrka på scen. Har du inte lyssnat på hennes TED-talk, så kan du se det här nedan:

We Should All Be Feminists har också kommit ut som en liten bok, ett häfte på 52 sidor, och är reviderad i jämförelse med talet hon höll. Faktum är att boken trots allt blir snäppet vassare. Som sagt, inget nytt under solen, men Adichie klargör för feminismen på ett lättfattligt och engagerande vis som gör att det blir en bra introduktion. Att den har delats ut till alla gymnasieungdomar som går i tvåan under 2015 är värt att applådera, men jag misstänker tyvärr att de som mest skulle behöva läsa den slängde den i papperskorgen på vägen ut.

Även om mycket av det Adichie beskriver i We Should All Be Feminists är allmängiltigt, så är en hel del unikt för Nigeria. Som modern kvinna tjänar Adichie sina egna pengar, men i sällskap med män är det de som får tack för dricks eftersom pengarna förväntas komma från dem. En kvinna förväntas inte tjäna sina egna pengar.

En av de viktigaste poängerna som Adichie gör i We Should All Be Feminists är att feminism inte enbart är för kvinnor, utan också kan hjälpa män. Hon skriver mycket klokt om uppfostran av pojkar, hur ”riktiga” pojkar förväntas att inte gråta eller visa sig vara sårbara. Maskulinitet är en liten trång bur där vi stänger in pojkar. Överträdelser mot maskulinitetsnormer straffas hårt.

Problemet med kön, som Adichie konstaterar, är att det föreskriver hur vi ska vara snarare än ser oss för de som vi är. Utan förväntningar på hur vi ska bete oss utifrån det kön vi tilldelats så skulle vi vara mycket friare som individer. I We Should All Be Feminists tar hon upp biologiska könsskillnader, men poängterar att socialisationen överdriver dessa. Istället för att fokusera på kön borde vi fokusera på förmåga och intresse hos barnet, vilket tyvärr inte är självklart idag.

We Should All Be Feminists tillför egentligen inte något nytt till debatten, men det är en lysande introduktion. Alla borde läsa den.

betyg5

betygrekommenderad

Andra bokbloggare om We Should All Be Feminists

Beas bokhylla; Bibliotekskatten; Feministbiblioteket; FiktiviteterSannas bokhylla

Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri

allt jag inte minns

Författare: Jonas Hassen Khemiri
Förlag: Albert Bonniers förlag (2015)
Antal sidor: 331 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Samuel är död i en bilolycka som lika gärna kunde vara självmord. En författare försöker fånga vem han var genom intervjuer med familj och vänner från den sista tiden som han var liv. Vem var Samuel? Vad hände i hans liv innan han dog? Allt skildras i korta minnesfragment, växelvis berättad av rumskamraten Vandad och någon annan person som stod Samuel nära. Vissa säger att Samuel och Laide hade en kärlekshistoria som inte var av denna värld. Att han gjorde det för att hämnas, av svartsjuka, för att tvinga henne att minnas honom. Andra säger att allt är Vandads fel, att han aldrig borde ha lagt sig i, att han gjorde vad som helst för pengar.

Att jag är väldigt svag för böcker är en underdrift och knappast en hemlighet. Men visste ni att jag också är väldigt förtjust i pussel? Jag tycker om att foga samman bitar till en större helhet. Böcker som är som pussel är därför som kattmynta för mig. Och Allt jag inte minns är det ultimata pusslet i bokform.

Allt jag inte minns är de opålitliga berättarnas bok och blottar brister i det mänskliga minnet och hur vi omformar våra upplevelser för att berättelsen ska passa oss. Det går inte att lita på någon i denna bok. Jag fångas och sitter ohjälpligt fast, fortsätter nysta i händelserna för att komma fram till något slags svar. Som aldrig ges. Och ändå älskar jag Allt jag inte minns.

Det är en intervjubok. Den namnlösa författaren, som finns i bakgrunden fram tills slutet av Allt jag inte minns, försöker förstå Samuel och fånga honom genom att intervjua hans närstående. Deras vittnesmål bygger upp en motsägelsefull, men ändå komplett, bild av en människa. De motsäger varandra och ingen är säker på vad det var som hände. Var det självmord eller en olycka? Läsaren ges inga svar, utan måste fylla i det som finns mellan raderna och dra sina egna slutsatser. Jag älskar öppenheten och valfriheten, samtidigt som jag känner mig ödmjuk inför tilliten. Det är få författare som vågar lita på att läsaren kan göra de här sakerna.

Fastän jag vet att jag inte kan lita på någon i Allt jag inte minns, så vill jag lita på Vandads version av händelserna. Vänskapen mellan honom och Samuel känns så fint skildrad. Den griper tag i mig på ett helt annat sätt än kärlekshistorien mellan Laide och Samuel, som känns som ett förhållande där de har olika förväntningar på varandra som ingen av dem kan leva upp till. Men Vandad är ingen pålitlig berättare. Hans berättelse är inte sannare än någon annans.

Allt jag inte minns kräver vakenhet och koncentration, men det är värt det i slutändan. Det här är mästerligt berättat.

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Allt jag inte minns

BokblommaBokgallerietBokpool; Boktokig; FiktiviteterKulturloggenLottens bokblogg; Narrativa

Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie

americanah

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie
Originaltitel: Americanah
Översättning: Ragnar Strömberg
Förlag: Bonnier Pocket (2014)
Antal sidor: 585 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ifemelu och Obinze blir kära redan i tonåren i Nigeria. Hon får ett visum för att studera i USA, och meningen är att han ska följa efter. Men attacken mot World Trade Center kommer emellan. Män från afrikanska länder får ännu svårare att ta sig dit.

Det går för det mesta bra för Ifemelu, hon får vänner och har förhållanden, och startar en uppmärksammad blogg om öppen och dold rasism i USA. För aldrig har hon varit så medveten om begreppet ras som där. Obinze reser till Storbritannien men kastas ut för att han saknat papper. Till slut går det bra för honom också. Väldigt bra. Han blir en rik man i det demokratiska Nigeria, gifter sig och får barn. När Ifemelu återvänder hem är det oundvikligt att de återupptar sin förbindelse. Där ställs de inför sitt livs svåraste beslut. (Baksidetexten)

Det finns vissa böcker som det känns halvt omöjligt att skriva om, då orden inte riktigt räcker till för att beskriva de intryck som boken har lämnat hos dig eller förändrat dig. För mig är Americanah en sådan bok. Det är den första bok jag läser av Chimamanda Ngozi Adichie, men efter att ha läst den sista sidan får jag verkligen kämpa med mig själv för att inte klicka hem hennes andra titlar.

Americanah tar sin början inne på en frisörsalong där huvudpersonen Ifemelu har gått för att få sitt hår flätat innan hon flyttar tillbaka till Nigeria. Hår löper som en röd tråd genom boken och blir på sätt och vis en symbol för den kulturchock som Ifemelu upplever när hon kommer till USA. Det är först i det nya landet som hon blir medveten om rasbegreppet. Hår är en viktig del: det ska tämjas, rakpermanentas, tvingas till ett ideal det inte är avsett för genom användandet av starka kemikalier.

Det finns ett begrepp för detta: americanah. Det är en välutbildad afrikansk kvinna som noggrant slipar bort sin egen accent och utvecklar en amerikansk accent för att lättare smälta in, rakpermanentar håret och anpassar sig tills hon inte känner att hon hör hemma någonstans. Det är Ifemelus kamp att hitta sig själv och navigera de föreställningar om ras som griper tag i mig. Det är en aktuell bok som ämnar utbilda utan att skriva på näsan och visar att visst, USA har en svart president, men det är definitivt inte så att de lever i en era av post-rasism. (Det gör vi heller inte i Sverige, om någon nu inbillade sig det.)

Utöver ett innehåll som verkligen väcker tankar och funderingar, och öppnar mina ögon, så är Adichies språk att ta för. Det bildspråk hon använder sig av i Americanah är så unikt och nyskapande att jag blir avundsjuk. När hon beskriver vissa böcker ”som spunnet socker som alltför snabbt dunstar från tungans minne” förstås precis vilken typ av böcker som avses. Och jag blir avundsjuk på att jag inte kom på formuleringen själv.

Mina ord räcker inte till för att beskriva de känslor och tankar som Americanah har väckt hos mig, men det är helt klart en av de bästa böckerna jag läste under 2015.

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Americanah

Afropé; Bokhorabokmania; dagensbok.com; En kopp teenligt OFeministbiblioteket; Ingrids boktankar; Lyrans noblesseroch dagarna går

I ljusets makt av Leigh Bardugo

i ljusets makt

Författare: Leigh Bardugo
Originaltitel: Shadow and Bone
Översättning: Carina Jansson
Serie: Grisha, #1
Förlag: Gilla Böcker (2015)
Antal sidor: 295 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från förlaget. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Alina Starkov är en grå mus. Osynlig, praktiskt taget. Som föräldralös växte hon och bästa kompisen Mal upp i en aristokratisk herres hem, och han ordnade lärlingsplatser åt dem. Mal briljerar som spårare, medan Alina enbart är en medioker kartograflärling. Tillsammans med militären ska de korsa Skuggsänkan: en livsfarlig plats som befolkas av fruktansvärda monster. I nästan samma stund som skeppet seglar in blir de angripna. Ett monster dödar nästan Mal och Alina släpper lös sin magiska kraft som hon inte anat att hon besatt. Det visar sig att hon är en grisha, men med en ovanlig kraft. Kanske är hon den som kan förvandla tillbaka Skuggsänkan till vad det en gång var. Men någon ljuger för henne, och lögnen kan hota hela riket…

Jag läste ut I ljusets makt på tre timmar. Hade jag inte tvingat mig själv att göra annat, så hade det nog gått ännu snabbare. Det gjorde nästan snudd på ont att lägga den ifrån sig. När jag hade tid att läsa, bar jag med mig den precis överallt. Jag ville inte lägga den ifrån mig.

Leigh Bardugo har ett snyggt språk som lyckas forma bilden av Ravka i mitt huvud och som skapar kristallklara bilder av vem karaktärerna är. I ljusets makt visar klyftorna mellan folket och hovet, och Alina blir både förtrollad och förfasad över allt överdåd samtidigt som folk svälter. Jag gillar Alina; hon är på en och samma gång lillgammal och ung (ung, inte barnslig.) Den fattiga flickan älskar de vackra kläderna och möjligheten att genom magi få bli lite vackrare. Men att hon fortfarande vill vara sig lik, annars skulle det vara oärligt. Hon har karaktärsstyrka,

I ljusets makt är en fräsch fläkt inom fantasy då den är inspirerad av Tsarryssland. Jag tror aldrig jag har sett den kombinationen tidigare. Älskar det! Dock måste jag vara petig och meddela att ryskan böjer efternamnet efter maskulinum och femininum. Om namnkonventionen ska följas borde huvudpersonen heta Alina Starkova. Men det är bara en petitess.

Slutet av I ljusets makt bjuder på olidlig spänning. Svek! Lögner! Flykt! Slaveri! Hur ska jag kunna lägga ned boken?! Det gick inte alls. Jag släppte allt och bara sträckläste tills jag snopen kom till slutet. Va, tog den slut?

I ljusets makt är fantasy när den är som bäst: fantastisk världsbyggnad som inte liknar något annat, snyggt språk och så spännande att du inte kommer att vilja lägga den ifrån dig. Jag längtar till hösten när tvåan kommer!

betyg5betygrekommenderad

Andra som har bloggat om I ljusets makt

Beas bokhylla; Bokhuset; Jennies boklista; Kattugglan; Mias bokhörna; MonsterSteffaOld Adults Read Young Adult; Skriva läsa leva; Västmanländskans bokblogg

Andra delar i serien

I ljusets makt

Stormens öga (recension)

Ur askan (recension)

Får hundar korvar i himlen? av Sara Galli

får hundar korvar i himlen

Författare: Sara Galli
Illustratör: Mats Molid
Förlag: Idus förlag (2014)
Antal sidor: 32 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Alva är både ledsen och arg. Arg på djurdoktorn som säger att Musse måste dö, på mamma som berättade det, på pappa som håller med henne. Musse kan ju inte dö. Han är ju som en storebror som alltid har funnits där för henne. Han är mycket mer än bara en hund. Varför kan han inte leva för alltid? Hur ska djurdoktorn göra så att han dör? Vad händer med honom efteråt?

Det var länge sedan jag läste en bok som marknadsförs för åldersgruppen 3-6 år, men barnböcker är oftast giltiga för alla åldersgrupper. Kanske särskilt Får hundar korvar i himlen?, som på ett mjukt och finstämt skildrar hur det är att förlora sin bästa vän, någon som alltid har funnits där. Att det är okej att bli arg, att det är okej att bli ledsen, att känna att en aldrig kommer bli glad igen. Det är okej att sörja, men att döden är en naturlig del av livet.

Jag har varit i Alvas situation, och Får hundar korvar i himlen? påminner mig om den tiden. Visserligen var jag lite äldre, runt 8-9 år, när min mamma kom och hämtade mig i skolan och sa att Molly, min mormors bordercollie/schäfer-tik, var svårt sjuk och var tvungen att avlivas. Liksom Musse var Molly fjorton år och hon hade alltid funnits där. Hon var min bästa vän. Jag var så arg och ledsen över att hon snart skulle vara borta. Får hundar korvar i himlen? väcker de känslorna till liv igen och det tar längre tid för mig att läsa 32 sidor än det borde ha gjort. Jag måste nämligen stanna upp och gråta emellanåt.

Får hundar korvar i himlen? skapar många möjligheter kring att prata med barn om något av det svåraste som finns att prata om: döden. Hur förklarar du vad döden är för ett barn? Hur uppmuntrar du ett barn att sörja, trots att det alltid kommer bära med sig en bit av den saknade i sitt hjärta? Kanske kan jag tycka att det borde pratas om att det är okej att sakna i fler år efteråt. Jag saknar fortfarande Molly, men på sista tiden har jag saknat hunden som kom efter henne ännu mer: schäfern Boston. Till den grad att jag var tvungen att göra en minnesbok:

bostonminnesbok

Får hundar korvar i himlen är en väldigt fin berättelse om när det svåra beslutet har fattats och en vän måste avlivas, och är nog en bok som berör både barn och vuxna.

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Får hundar korvar i himlen?

Vargnatts bokhylla