Supernatural, säsong 11: We’ve heard this song before

Recensionen innehåller spoilers för tidigare säsonger.

Skapare: Eric Kripke
Skådespelare: Jensen Ackles, Jared Padalecki
Produktionsår: 2015-2016
Säsong: 11
Antal avsnitt: 23
Längd: 970 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | Discshop
DVD | CDON, Discshop

Sam och Dean måste hantera konsekvenserna av att ha släppt loss Mörkret. Snart invaderas städer av människor med svarta ådror, som bara tycks vara ute efter att orsaka död och förstörelse. Deans drömmar hemsöks av en ung kvinna, Amara, som bär på en koppling till Mörkret och som tycks vara sammanknuten med Dean själv. Snart står det klart att de kanske behöver hjälp av både Gud och Djävul för att återbörda Mörkret där det hör hemma.

Trots att jag är ett hängivet fan av Supernatural så har jag faktiskt inte recenserat någon av de tidigare säsongerna på bloggen. Men det får det allt ta och bli ändring på. Vi kan väl börja med säsong 11, som är den senaste jag har sett.

Jag älskar verkligen Supernatural. Det finns få tv-serier som jag har varit så fullkomligt uppslukad av och kan förlåta så många av dess brister. Men i säsong 11 börjar jag faktiskt lite kärleksfullt driva med den. För förlåt, hur många gånger har vi inte haft exakt den här konversationen? Eller upplevt exakt den här lärdomen, som aldrig verkar fastna? Men det är skönt att brödrarelationen håller hela vägen genom säsongen. Det finns inget jobbigare än när misstro och lögner förstör.

Ändå upplever jag att Supernatural utmanar sig själva i viss mån under säsong 11. Crowley får under en kort period en kvinnlig köttkostym och likaså en ängel, Hanna, som har förefallit kvinnlig under seriens lopp får ett manligt kärl, vilket bryter mot traditionen att karaktärer alltid måste behålla det kön som de först introducerades som trots att både demoner och änglar är könlösa varelser. Likaså förekommer det fler öppet homosexuella karaktärer, som faktiskt överlever (!). Även de kvinnliga karaktärerna klarar sig bra denna säsong.

Skådespelarmässigt gör Jared Padalecki och Jensen Ackles det som förväntas av dem och som fungerar inom ramen för serien. Det blir inte alla gånger lysande prestationer, men kompetenta och de kan verkligen dessa karaktärer utan och innan. Den som verkligt briljerar genom säsongens lopp är Mischa Collins, som lyckas vara så sjukt obehaglig och övertygande att jag sitter och vrider mig av obehag.

På det stora hela är säsong 11 en solid säsong. Det finns inga riktigt usla avsnitt, utan det mesta är klart godkänt. Några avsnitt sticker ut som riktigt bra, såsom Baby, där Impalan står för synvinkeln genom hela avsnittet; Don’t Call Me Shurley, som återintroducerar en gammal karaktär i en ny skepnad (fast det här gissade vi väl redan i säsong 5?); samt We Happy Few, främst för att samspelet mellan Gud och Lucifer är så fruktansvärt underhållande.

Överlag får elfte säsongen av Supernatural väl godkänt. Det gör att jag nästan inte är sur över att de har förlängt ytterligare, då det känns som serien verkligen är på upphällningen. Jag vill inte komma till den punkten där jag tröttnar på den.

The Grey King av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #4
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton har precis börjat repa sig efter en längre tids sjukdom när hans familj skickar honom till släktingar i Wales för att återhämta sig ytterligare. Gnagande i bakhuvudet har han känslan av att ha glömt bort något viktigt. Fragment av en gåta leder honom på jakten efter en gyllene harpa som ska väcka Sovarna – sex ädla riddare som har sovit i århundraden. Snart står det klart att han kommer att ställas inför en av de mäktigaste av Mörkrets herrar, Gråkungen. Kungen har både harpan och Sovarna i sitt grepp och det krävs avsevärd kraft för att bända dem ifrån honom.

The Grey King är en av de böcker i serien som jag har läst flest gånger. Främst eftersom det är den och den andra boken som jag har haft i min bokhylla sedan tioårsåldern. Det är också en av dem som jag har läst om mest nyligen. Sist var i december 2010 eller 2011, så det är ju inte så avsevärt länge sedan.

Men The Grey King är också en av mina favoriter i serien. En stor del av detta beror nog på att den utspelar sig just i Wales, en miljö som är perfekt lämpad för den här typen av fantasy. Vidunderliga kullar, sjöar och oväder som kan segla upp plötsligt gör det självklart att en av Mörkrets herrar kan förkroppsligas av ett berg. Blanda detta med den vackra walesiskan som strösslas genom boken och jag blir helt såld. Hela den här serien är så atmosfärisk.

Det finns drömlika passager i The Grey King som varvas av riktigt obehagliga saker. Ibland är det kanske inte Mörkret som är det läskigaste i hela serien, utan de människor som villigt låter sig utnyttjas av dem. Ofta utan att vara medvetna om det, bara det att de är giriga och missunnsamma. Det finns en riktigt ful fisk i den här boken som får mig att vilja knyta näven varje gång jag läser dem.

Susan Cooper har ett underbart sätt att hantera det engelska språket. The Grey King känns som om den kom till utan ansträngning, som den växte ur marken färdig snarare än att en modern författare satte pennan till pappret och slet för att skriva den. Just lättheten och säkerheten som hon skriver med är så beundransvärd.

Jag har sagt det och kommer att säga det igen: läs den här serien. Det är lite av en bortglömd klassiker och The Grey King är definitivt en av de bättre böckerna.

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King

Silver on the Tree recension()

The Dark Is Rising av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #2
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 272 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton är sjunde sonen till en sjunde son, och detta är året då han fyller elva år. På midvinterdagen sveper en snöstorm in som täcker landet i snö. Mystiska saker börjar hända kring Will. Han får veta att han är den sista av De Gamle, en grupp odödliga varelser som håller Mörkret på stången. Nu när han har vaknat måste han hitta de sex tecknen för att kunna hålla tillbaka Mörkret även denna gång.

Det finns knappt ord för att beskriva hur mycket jag tycker om The Dark Is Rising. Jag har läst den hur många gånger som helst och det gör att orden, även om det är första gången jag läser på engelska, är lika välbekanta som en gammal filt. Det blir därmed inga överraskningar, utan jag mumlar ”just, ja, så var det” eller ”åh, just ja, den där musiken!” Hjärta, hjärta, hjärta. Ärligt talat, jag har nog hjärtan istället för ögon medan jag läser.

Jag älskar vintermiljöerna i The Dark Is Rising. Vintern är min favoritårstid och även om det i boken är den tid som Mörkret är som starkast, så är det så underbart beskrivet hur vackert den gnistrande snön är och kylan riktigt biter i kinderna. Då den utspelar sig kring jul ger den också skaplig julkänsla, vilket får mig att önska att jag hade sparat den till december. Det sjungs julsånger och öppnas julklappar.

Magin är också underbar i The Dark Is Rising. Det är inga storslagna, överdrivna gester, utan mer subtil magi. Inblandningen av keltisk mytologi och folktro är liksom i föregående bok så väl genomtänkt och nydanande. Hur Susan Cooper förvaltar stoffet är imponerande.

Wills karaktär och den utveckling som han genomgår genom The Dark Is Rising är också skicklig. Från att ha varit en lite lillgammal pojke till att vara ett väsen som inte riktigt är mänsklig, som står lite halvt utanför tiden, men som fortfarande ändå är en pojke. Detta ställs i skicklig kontrast till hans normala syskon och hur deras relation förändras ju mer hans krafter växer. Hans ungdom står även i kontrast med mentorn Merriman Lyon, som bjuder på ett kärt återseende i denna bok. Även hans karaktär fördjupas och förmänskligas.

Om det finns en bok som jag verkligen vill få er alla att läsa, så är det The Dark Is Rising. Det är en av mina absoluta favoritböcker.

betyg5

betygrekommenderad

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen av C. S. Lewis

Denna recension kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

kung caspian och skeppet gryningen

Författare: C. S. Lewis
Originaltitel: The Voyage of the Dawntreader
Översättning: Birgitta Hammar
Serie: Berättelsen om Narnia, #5
Förlag: Bonnier Carlsen (2008)
Antal sidor: 194 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lucy och Edmund Pevensive tvingas spendera sommaren med sin vidriga kusin Eustace Clarence Scrubb, ett namn som han nästan förtjänar. När han kommer in för att tråka dem får tavlan i Lucys gästrum liv och snart finner sig alla tre barnen i Narnia, ombord på skeppet Gryningen. Edmund och Lucy är överförtjusta över att återförenas med Caspian, medan Eustace mest försöker hitta en brittisk konsul så att han kan ta sig hem. Istället följer barnen med Caspian på hans sökande efter de riddare som skickades bort av hans tyranniske farbror. Resan till haven bortom de Ensliga öarna blir allt annat än vad de hade förväntat sig.

Dags att göra en bekännelse: jag har faktiskt en favoritbok i Berättelsen om Narnia och det är Kung Caspian och skeppet Gryningen. Det är den bok jag har haft tydligast minnesbilder ifrån och den jag har varit räddast för att läsa om. För tänk om den inte håller?

Men, jo visst håller Kung Caspian och skeppet Gryningen. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är här som C. S. Lewis berättarförmåga och prosa verkligen lyfter sig till fantastiska höjder. Beskrivningarna får mig att smälta inombords: bilder av hur skeppet Gryningen glider genom ett hav av näckrosor, skönheten i städer under vattenytan och blinkningar till grekisk mytologi i form av kung Midas. Lewis språk kommer verkligen till rätta i denna femte del av serien.

Sedan måste jag erkänna att jag älskar faktumet att Kung Caspian och skeppet Gryningen lämnar det gamla välbekanta Narnia, att världen utvidgas, att vi får upptäcka nya sidor av världen tillsammans med karaktärerna. De nya olika platserna är fyllda av magi och äventyr. De prövar karaktärerna på olika vis, vilket får dem att växa.

Just karaktärsutvecklingen är nog en av de största styrkorna i Kung Caspian och skeppet Gryningen. Den största sker nog inom Eustace, som får lära sig om fantasi och magi på ett sätt som han aldrig hade anat tidigare. Men även Caspian utmanas och växer. Dessutom får vi återigen möta musen Ripipip, som nog kan vara en av de mest underbara bokkaraktärer som finns.

Ja, vi kan lugnt säga att jag är lika förälskad i Kung Caspian och skeppet Gryningen som jag var när jag var barn. Det är helt enkelt den bästa boken i serien.

betyg5

Andra böcker i serien

Min morbror trollkarlen (recension)

Häxan och lejonet (recension)

Hästen och hans pojke (recension)

Caspian, prins av Narnia (recension)

Kung Caspian och skeppet Gryningen

Silvertronen (recension)

Den sista striden (recension)

Jag ger dig solen av Jandy Nelson

jag ger dig solen

Författare: Jandy Nelson
Originaltitel: I’ll Give You the Sun
Översättare: Emö Malmberg
Förlag: Gilla Böcker (2014)
Antal sidor: 379 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Noah och Jude är tvillingar. Alla vill vara Judes vän, men ingen vill vara vän med Noah. Trots att de är så olika, drömmer de båda två om att bli konstnärer och påhejas ivrigt av sin mamma. Men en tragedi drabbar familjen som förändrar allting. Tre år senare är allting annorlunda och Jude tycks vara den enda som vill hålla ihop familjen. Noah bryr sig inte alls, allra minst om målandet. Ett viktigt konstprojekt för samman Jude med en excentrisk skulptör och hans unge skyddsling, vilket rör upp gamla hemligheter till ytan och historien bakom det inträffade nystas upp. Tvillingarna börjar långsamt förstå vad det är som egentligen har hänt, och vad som är viktigt.

Det finns vissa böcker som går rakt in i hjärtat och bygger sig ett bo där, och Jag ger dig solen är en sådan. Egentligen är inte karaktärerna i sig särskilt unika, utan de är bekanta, men det sätt som Jandy Nelson skriver på gör det nyskapande. Hennes bildspråk är som något jag aldrig har läst tidigare: Noah exploderar ur sitt skinn likt en gepard, till exempel. Hon har ett sätt att beskriva saker på ett målande, levande vis som gör att de känns magiska.

Berättandet i Jag ger dig solen sker genom att Noah berättar om sommaren för tre år sedan och Jude berättar om det som händer i nutid. Tvillingarnas röster är så distinkta att de inte går att misstas för varandra, men Nelson har stilistiskt lyckats hålla dem lika. Noah, med sina titlar på diverse tavlor; Jude, med sina meningar om skrock. Det blir väldigt snyggt och sammanhållet.

Även om mina känslor för Jude blir allt varmare under bokens lopp, så är det Noah som tränger djupast in under huden på mig. Kanske är det för att hans del är så hudlöst berättad. En kryper riktigt in i hans känslor och drabbas av dem. Han får mig att känna passion inför konsten och se världen på det fantastiska sett han ser den, som om varje ögonblick har potential att bli en bild.

Vad det är som har hänt i Jag ger dig solen är oklart till en början, och det krävs en del tålamod för att få alla bitar. Jag sträckläste för att få veta vad det som hade hänt. Alla smärtsamma detaljer och små misstag uppdagas och krossar mitt hjärta om och om igen.

Jag ger dig solen är en fantastisk, omskakande bok skriven på ett unikt språk som totalt golvade mig.

betyg5

betygrekommenderad

Andra som har bloggat om Jag ger dig solen

BokhusetBokpandan; Jennies boklistaoch dagarna går; Old Adult Reads Young Adult; Skriva Läsa Leva

Harry Potter and the Half-Blood Prince av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the half-blood prince
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #6
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 652 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter händelserna på Ministeriet, ser Voldemort ingen mening med att längre verka i det fördolda. Kriget är här och till och med Mugglarvärlden märker det. Ron finkammar dödsannonserna efter bekanta namn. Dumledore ger Harry kunskap som förhoppningsvis kan sätta stopp på Voldemort, när han inte är borta från Hogwarts under långa perioder. Men trots att det är krig så fortsätter livet så gott som vanligt. Sjätteårselever lär sig att transferera, Weasleytvillingarnas affärer blommar och tonåringar flirtar och bråkar och blir kära. Lektionerna är svårare än någonsin, men med hjälp av den mystiske Halvblodsprinsen håller sig Harry flytande.

Det här är recensionen som till varje pris inte ville bli skriven. Jag vet inte hur länge jag har stirrat på ett blankt Worddokument innan jag började pränta ned mina tankar kring Harry Potter and the Half-Blood Prince. Sedan den kom ut har jag hyllat den som en av mina absoluta favoriter i serien, men trots det så har jag haft svårt att formulera varför den har en sådan lockkraft på mig.

En del av det hela är förmodligen att Harry och Dumbledore spenderar mer tid än någonsin tillsammans i Harry Potter and the Half-Blood Prince. Det är intressant att se hur deras relation växer och fördjupas, samtidigt som vi får djupare kunskaper om vem Voldemort är och varifrån han kommer. Även om jag tycker väldigt mycket om dynamiken och diskussionerna kring vad som avslöjas, tycker jag vid denna omläsning att det känns väldigt mellanbok över det hela.

En annan del av det hela är den utveckling som Harrys ärkefiende Draco Malfoy genomgår under Harry Potter and the Half-Blood Prince. Från att var stolt och hängiven den uppgift han har blivit tilldelad, till att börja tvivla på som han genom hela sin uppväxt har fått höra är sanning. Det är en fascinerande och stor resa som han gör genom boken, trots att det egentligen bara sker i periferin av händelserna.

Harry Potter and the Half-Blood Prince är kanske något av en mellanbok, men det är fortfarande en spännande bok som levererar några fascinerande nycklar till hur det hela ska fortsätta.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the deathly hallows
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #7
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 759 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Efter de traumatiska händelserna under hans sjätte år, sitter Harry Potter i sitt rum på Privet Drive och väntar. Medlemmar ur Fenixorden ska komma för att hämta honom och eskortera honom till säkerhett, utan att Voldemort och hans anhängare får vetskap om det. Om de kan lyckas med den biten. Men vad ska Harry göra efter det? Hur ska han kunna tackla den enorma och till synes omöjliga uppgift som professor Dumbledore har lämnat i hans händer?

Jag har en lite smått ambivalent inställning till Harry Potter and the Deathly Hallows. Å ena sidan tycker jag verkligen att J. K. Rowling överträffar sig själv och detta är den bästa boken i serien. Å andra sidan ”hatar” jag den därför att Rowling lyckas pricka in alla punkter som får det att göra riktigt ont i mig. Hon smular sönder mitt hjärta och stampar på bitarna.

Harry Potter and the Deathly Hallows är utan tvekan den mörkaste av alla böckerna. Dumbledore är död och det är fritt fram för Voldemort att ta över. Det är terror, angiveri och registrering av de som Voldemort inte anser höra hemma i trollkarlsvärlden. Vad som är riktigt skrämmande är hur fort det verkligen kan gå utför.

Den förändrade politiska situationen i trollkarlsvärlden gör att Harry Potter and the Deathly Hallows tvingar de tre vännerna att hålla tungan rätt i mun. Det blir många svåra val och alla gånger är det inte helt möjligt att handla moraliskt. Harry, Hermione och Ron tvingas mogna och ta ansvar för sina handlingar, se hur det påverkar andra människor än dem själva. Ögonblicket som Harry upphör att vara barn och blir vuxen är för mig när han inser hur mycket Mrs Weasley oroar sig för dem och hur mycket det kostar henne att de ger sig ut på äventyr.

Överlag är det nog i Harry Potter and the Deathly Hallows som jag känner att jag älskar Harry som allra mest. När han tvingas göra det svåraste valet av dem alla, gör han det med en sådan grace och mod att jag fylls av en öm, värkande kärlek inför denna bokkaraktär. Jag har följt honom på varje steg av hans färd och här, i det mest groteska och hemskaste ögonblicket i serien, måste jag säga att han nog är en av de mest storslagna karaktärer som har skapats.

Harry Potter and the Deathly Hallows är ett hisnande avslut på en serie som nog alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the goblet of fire
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #4
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 734 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Ett skolår utan dess like väntar Harry Potter och hans vänner. Inte nog med att Storbritannien har stått värd för världsmästerskapen i Quidditch under sommaren, nu ska Hogwarts vara värd för Trekampen. Tävlingen mellan Europas tre främsta trolldomsskolor har inte hållits på hundra år därför att de tävlande inte bara riskerar sina lemmar, utan också sina liv. Men i år tror Harry sig slippa stå i rampljuset: du måste nämligen vara sjutton år för att anmäla sig till tävlingen. Men givetvis är Harry inte som andra trollkarlar och någon lägger hans namn i den flammande bägaren…

Oavsett hur mycket jag älskar serien i sin helhet, så finns det vissa böcker som jag helt enkelt älskar lite mer. Harry Potter and the Goblet of Fire är en av dessa. Det händer så mycket: Quidditchmästerskap, Trekampen, större kunskap om det första kriget mot Voldemort… Sidorna bara flyger förbi, trots att det här är den första av tegelstenarna i serien.

Det är inte idel action i Harry Potter and the Goblet of Fire, dock. Det handlar förstås om en stor dos vänskap, men inte lika okomplicerat som i de två första böckerna. Redan i förra boken började det uppstå slitningar i trion. Vännerna växer upp och de förändras, och på så sätt måste även vänskapen förändras i viss mån. Avundsjuka och svartsjuka komplicerar relationerna mellan alla tre.

Harry Potter and the Goblet of Fire är också den bok som klargör att oavsett hur mycket jag än skulle vilja gå på Hogwarts, så är jag inte säker på att jag vill bo i Trollkarlsvärlden. Förra boken visade prov på dess rättsosäkerhet. I denna är husalfernas situation som får mig att tveka. Som yngre läsare förstod jag inte riktigt, men idag delar jag i mångt och mycket Hermiones syn på att det är slaveri. Retoriken som Ron använder för att försvara husalferna position i samhället påminner starkt om retoriken som användes för att försvara slaveriet.

Detta är också en av de böcker som jag har blivit mest emotionellt engagerad i. Världen blir allt mörkare och alltmer komplex. Det händer saker om en kanske inte hade väntat sig skulle hända, från de första tre böckerna. J. K. Rowling har verkligen varit modig när hon har valt att skildra en del av de teman hon har tagit upp under denna serie.

Harry Potter and the Goblet of Fire har ett spännande driv som gör att sidorna bara flyger förbi, samtidigt som det blir lite mörkare och alltmer komplext.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the prisoner of azkaban
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #3
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 435 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

För tolv år sedan mördade den ökände Sirius Black tretton människor med en enda förbannelse. Sedan dess har Voldemorts närmaste man varit fången i det fruktade fängelset Azkaban. Men nu har han flytt. Ministeriet är i uppror i sin desperation att hitta honom innan han skördar fler offer. De har bara två ledtrådar till var han kan vara på väg: den ena är att när Harry Potter besegrade Voldemort ledde det till Blacks eget fall. Den andra är att Black i sömnen mumlade: ”Han finns på Hogwarts, han finns på Hogwarts.” Är Harry verkligen säker på Hogwarts? Eller finns det en förrädare mitt ibland dem?

I alla serier finns det någon bok som jag inte riktigt tycker lika mycket om som de andra, och i denna serie var det länge så att Harry Potter and the Prisoner of Azkaban var den boken för mig. Många är helt frälsta i den, men jag var inte det. Något som jag inte kan förstå förrän nu.

Jag har tidigare skrivit beundrande om J. K. Rowlings sätt att snyggt lägga spår och vilseleda läsaren, samt hur hon lägger grunden för senare delar av serien redan tidigt. I Harry Potter and the Prisoner of Azkaban upplever jag att hennes förmåga verkligen kommer till sin rätt. Det är en av de mest elegant konstruerade handlingarna i hela serien.

En annan anledning till att jag blev ännu mer förtjust i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban denna gång beror på att det är i den som vi för första gången möter Remus Lupin. Han har alltid varit en av mina favoritkaraktärer, men nu ser jag honom med nya ögon. Här introduceras den första vuxna som Harry på riktigt kan vända sig till, som ett barn till en vuxen. Deras relation växer fram väldigt fint under bokens lopp.

I Harry Potter and the Prisoner of Azkaban finns verkligen den perfekta blandningen mellan humor och allvar, vänskap och konflikt, samt med en hälsosam dos spänning. De blir ju bara alltmer spännande ju längre in i serien en kommer.

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban är en elegant konstruerad berättelse med en spännande intrig.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets (recension)

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets av J. K. Rowling

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

harry potter and the chamber of secrets
Bildkälla: Goodreads.

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Mary GrandPré
Serie: Harry Potter, #2
Förlag: Scholastic (2013)
Antal sidor: 341 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Box | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Sommaren hos familjen Dursley har varit precis så hemsk som Harry Potter anade, och han längtar desperat efter att få återvända till Hogwarts. Men när det väl beger sig dyker en underlig varelse upp som kallar sig för Dobby och varnar honom för att en stor fara hotar om han skulle återvända. Den inkompetenta nya läraren Gyllenroy Lockman, spöket Missnöjda Myrtle och Rons lillasyster ovälkomna förälskelse verkar mer irriterande än farliga. Men så börjar Hogwartselever bli förstenade och snart misstänker alla att den som ligger bakom det hela är Harry själv!

Min resa med Harry Potter började i och med att jag fick Harry Potter and the Chamber of Secrets i födelsedagspresent. Sedan var det kört. Jag var försvunnen in i äventyren, förlorad för min omvärld och så pass förälskad att det har varat i över ett decennium. Än idag räknar jag Harry Potter and the Chamber of Secrets som en av mina favoriter i serien.

Om första boken gör att jag blir förälskad i allt vad magi innebär, så är det Harry Potter and the Chamber of Secrets som börjar visa på Trollkarlsvärldens aviga sidor. Det är ingen utopi, utan det finns de som hävdar att det spelar roll var ifrån du kommer. Om du är född i en icke-magisk familj finns det vissa som hävdar att du aldrig borde få komma in i det magiska samhället, utan att det ska vara enbart de ”renblodiga” (som kommer från generationer av trollkarlar) som ska få lära sig magi.

Berättelsen blir på sätt och vis djupare i Harry Potter and the Chamber of Secrets. Samhället är inte perfekt, det finns orättvisor och det rätta är att stå upp mot dem. Men även berättartekniskt blir det större djup. Perspektivet ligger fortfarande en aning ytligt, men vi får ta allt större del av Harrys tankar och snarare se berättelsen ur hans ögon än få den berättad till oss av en allmän berättarröst.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är därtill riktigt spännande. Trots att jag vet mycket väl vad som kommer att hända, kan jag inte hjälpa att jag slukar kapitlen i jakt på upplösningen.

Harry Potter and the Chamber of Secrets är en förtrollande fortsättning på Harry och hans vänners äventyr.

betyg5

Andra böcker i serien

Harry Potter and the Sorcerer’s Stone (recension)

Harry Potter and the Chamber of Secrets

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (recension)

Harry Potter and the Goblet of Fire (recension)

Harry Potter and the Order of the Phoenix (recension)

Harry Potter and the Half-Blood Prince (recension)

Harry Potter and the Deathly Hallows (recension)

Harry Potter and the Cursed Child (recension)