Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.

Pettson får julbesök av Sven Nordqvist

Författare: Sven Nordqvist
Illustratör: Sven Nordqvist
Serie: Pettson & Findus, #4
Förlag: Opal (1988)
Antal sidor: 24 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Det är dagen före julafton och än finns det mycket kvar att göra. Granen ska huggas ned, julmaten ska inhandlas och tillagas, så det är bara för Pettson och Findus att ligga i. Men då händer det som inte får hända: Pettson halkar och gör illa foten. Inte kan han ta sig till affären för att handla mat. Absolut inte ut till skogen för att hugga ned det perfekta trädet han har synat ut. I skafferiet finns bara pepparkaksdeg, morötter och en burk sardiner. Det ser ut att arta sig att bli en bedrövlig jul för gubbe och katt.

I år ska jag jobba på julafton, så det gäller att ta till det tunga artilleriet för att få till riktig julstämning. Då är Pettson och Findus definitivt den rätta vägen att gå. Jag har suttit med det bredaste leendet någonsin medan jag läste Pettson får julbesök och bara känt hur värmen stiger inombords, pirrar till och sprids ut i hela kroppen.

Pettson får julbesök må klassas som en barnbok, men som vi alla vet så finns det egentligen ingen åldersbegränsning på de här böckerna. Det är så lätt att leva sig in i Findus besvikelse över att julen inte blir som han har hoppats och förväntat sig. Men nu när jag blivit lite äldre kan jag verkligen känna med Pettson också, som själv far illa av att inte kunna ge sin lilla katt den jul han vill ha. Det är fantastiskt hur mycket känslor som en så kort liten bok kan väcka. Relationen mellan gubben och hans katt griper verkligen tag i en.

Något som också griper tag i en är Sven Nordqvists fantastiska illustrationer. Det finns alltid en underbar detaljrikedom i dem, så även i Pettson får julbesök. Efter att jag har läst ut boken måste jag gå tillbaka och bara titta på bilderna en gång. Studera dem noggrant för att fånga alla detaljer som jag har missat.

För den som är på jakt efter den perfekta boken att läsa för att komma i julstämning, leta inte längre. Läs Pettson får julbesök och känn hur värmen sänker sig över dig.

Andra bokbloggare om Pettson får julbesök

Skrivande

The Grey King av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #4
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 192 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Will Stanton har precis börjat repa sig efter en längre tids sjukdom när hans familj skickar honom till släktingar i Wales för att återhämta sig ytterligare. Gnagande i bakhuvudet har han känslan av att ha glömt bort något viktigt. Fragment av en gåta leder honom på jakten efter en gyllene harpa som ska väcka Sovarna – sex ädla riddare som har sovit i århundraden. Snart står det klart att han kommer att ställas inför en av de mäktigaste av Mörkrets herrar, Gråkungen. Kungen har både harpan och Sovarna i sitt grepp och det krävs avsevärd kraft för att bända dem ifrån honom.

The Grey King är en av de böcker i serien som jag har läst flest gånger. Främst eftersom det är den och den andra boken som jag har haft i min bokhylla sedan tioårsåldern. Det är också en av dem som jag har läst om mest nyligen. Sist var i december 2010 eller 2011, så det är ju inte så avsevärt länge sedan.

Men The Grey King är också en av mina favoriter i serien. En stor del av detta beror nog på att den utspelar sig just i Wales, en miljö som är perfekt lämpad för den här typen av fantasy. Vidunderliga kullar, sjöar och oväder som kan segla upp plötsligt gör det självklart att en av Mörkrets herrar kan förkroppsligas av ett berg. Blanda detta med den vackra walesiskan som strösslas genom boken och jag blir helt såld. Hela den här serien är så atmosfärisk.

Det finns drömlika passager i The Grey King som varvas av riktigt obehagliga saker. Ibland är det kanske inte Mörkret som är det läskigaste i hela serien, utan de människor som villigt låter sig utnyttjas av dem. Ofta utan att vara medvetna om det, bara det att de är giriga och missunnsamma. Det finns en riktigt ful fisk i den här boken som får mig att vilja knyta näven varje gång jag läser dem.

Susan Cooper har ett underbart sätt att hantera det engelska språket. The Grey King känns som om den kom till utan ansträngning, som den växte ur marken färdig snarare än att en modern författare satte pennan till pappret och slet för att skriva den. Just lättheten och säkerheten som hon skriver med är så beundransvärd.

Jag har sagt det och kommer att säga det igen: läs den här serien. Det är lite av en bortglömd klassiker och The Grey King är definitivt en av de bättre böckerna.

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King

Silver on the Tree recension()

The Scottish Prisoner av Diana Gabaldon

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare böcker i serien.

the-scottish-prisoner

Författare: Diana Gabaldon
Serie: Lord John, #3
Förlag: Orion (2012)
Antal sidor: 540 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Lord John Grey finner sig själv i besittning av en packe explosiva dokument som avslöjar korruption hos en brittisk officer. Därtill antyder de en mer allvarlig fara. Utredningen leder till Irland och ett märkligt meddelande i ”Erse.” Grey tror att Jamie Fraser kanske kan översätta detta, men frågan är om han är villig. Livet kunde te sig värre för den forne jakobiten, men drömmar om hans förlorade fru hemsöker honom och en gammal kamrat, Tobias Quinn, gör sitt återinträde i hans liv. Liksom de andra jakobiter som inte har fängslats brinner Quinn fortfarande för Saken. Hans senaste plan är att samla irländarna kring en gammal relik, men Jamie vill inte ha någon del i planen. Han har svurit sig fri från politik och krig. Men när John Grey skickar efter honom finner han sig indragen i smeten igen.

Jag tror att ett av mina bästa beslut denna höst kan ha varit att börja läsa The Scottish Prisoner. Diana Gabaldon må ha sina fel och brister som författare, precis som alla andra, men om det är något som hon kan så är det att koka ihop en beroendeframkallande historia som får femhundra sidor att svischa förbi. Det är kul, underhållande och riktigt spännande.

The Scottish Prisoner blir som något mellanting mellan en Outlanderroman och en Lord John-roman när Jamies synvinkel läggs till. Lord John-böckerna är mer historiska orienterade, men i denna läggs även ett övernaturligt element till. Jag tycker om inblandningen av keltisk mytologi i berättelsen, något som jag inte var medveten om att jag hade saknat i tidigare böcker men som kändes alldeles underbart nu när det fick ta mer plats.

Andra saker som får mig att mysa förnöjt är det fortsatta utforskandet mellan John och Jamie i The Scottish Prisoner. Deras vänskap är fascinerande med utgångspunkt i att de står på olika sidor, men ändå respekterar varandra. I denna bok är de precis i början och det är spänt mellan dem, men sakta men säkert byggs tilliten och respekten upp. Det är riktigt skickligt gjort.

Om jag ska vara lite gnällig för ett ögonblick så finns det gott om passager som egentligen kunde ha redigerats bort i The Scottish Prisoner. Gabaldon gör ett så gediget researcharbete att hon verkar vilja ta med allt, men ibland kan det gott och väl skäras ned eftersom det inte tillför berättelsen något. Det finns bland annat en lång utvikning om en nunna som Jamie lärde känna som det egentligen inte hade gjort något om den föll på klippbordet.

Men annars är The Scottish Prisoner precis som hennes övriga böcker: beroendeframkallande tack vare spänningen, skildringen av den historiska miljön och det underbara persongalleriet.

betyg5

Andra bokbloggare om The Scottish Prisoner

Carolina läser

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore

the fantastic flying books of mr morris lessmore
Bildkälla: IMDB.
Regissör: William Joyce och Brandon Oldenburg
Manus: William Joyce
Produktionsår: 2011
Längd: 15 minuter

Finns på Youtube, mindre lagligt.

Morris Lessmore är en man som älskar böcker och det skrivna ordet. En dag drar en vildsint storm in över staden och sveper bort all färg, alla ord, i sin framfart. Kvar står stadsborna i en ödelagd grå värld. Mr Lessmore möter en kvinna, som svävar efter ett knippe böcker. En av böckerna frigör sig och när han följer efter den, kommer han till den plats där böckerna bor. Han viger sitt liv åt deras välbefinnande och med böckernas hjälp kan han även börja hela en stad.

I somras läste jag något så ovanligt som en bilderbok som är baserad på en film, istället för tvärtom. Men det tog oförklarligt lång tid för mig att se The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore med tanke på att denna lilla pärla till film bara är femton minuter lång. Men det är femton välspenderade minuter.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är inspirerad av gamla tiders stumfilm, vilket märks i karaktärernas mimik. För att skapa filmen har de använt sig av olika tekniker, såsom datoranimation, miniatyrer och traditionella handtecknade bilder. Blandningen skapar ett intressant uttryck och gör det hela till en välgjord film, som visar att du egentligen inte behöver mer än femton minuter för att berätta en välkomponerad historia.

För den rymmer mycket, den gode The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore, inom sin korta rymd. Det går att se den som en allegori över det skrivna ordets helande förmåga. Det uppstår både humoristiska och spännande situationer genom filmens lopp, och jag sveps med i Mr Lessmores äventyr. Om det så är från att laga en bok till att försöka ta sig upp på morgonen för att utfodra böckerna. Framförallt så andas väl filmen, liksom bilderboken, kärlek till böcker och berättande.

Jag måste återvända till filmens uttryck. The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore använder färg som ett sätt att förmedla detaljer i handlingen. Efter att stormen har ödelagt staden är färgerna grå för att symbolisera människornas sorg och förtvivlan, vilket blir effektfullt. När de genom böckernas läkande kraft börjar återfå hoppet så återvänder färgerna. Inte dramatiskt, utan stillsamt och effektfullt.

The Fantastic Flying Books of Mr Morris Lessmore är verkligen en kärleksförklaring till böcker och det skrivna ordet. Den som vill se en verkligt bra film, som visar på genuint skicklig berättarkonst, bör se den.

betyg5