Captain America: Civil War

Regissör: Anthony Russo och Joe Russo
Manus: Christopher Markus och Stephen McFeely
Skådespelare: Chris Evans, Robert Downey Jr, Scarlett Johansson, Sebastian Stan, Anthony Mackie, Don Cheadle, Jeremy Renner, Chadwick Boseman, Paul Bettany, Elizabeth Olsen, Paul Rudd, Emily VanCamp, Tom Holland
Produktionsår: 2016
Längd: 141 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

I eftersviterna av Ultron och katastrofen i Sokovia, höjs allt fler röster för en hårdare kontroll av människor med övernaturliga krafter. Ett fördrag undertecknas om att FN ska besluta när Avengers ska anlitas eller inte. Ett beslut som splittrar superhjältarna i två läger. När ett FN-möte attackeras står det klart att det är Vintersoldaten som ligger bakom. Men Captain America tror inte att hans gamle vän har gjort det, vilket leder till att han och Iron Man står på olika sidor i något som i närmast liknar ett inbördeskrig.

Jag kan vara löjligt blödig. Något som jag har svårt för är när vänskap förbyts i fiendskap och vi kan lugnt säga att trailern för Captain America: Civil War gav mig en klump i magen. Det, och med The Avengers: Age of Ultron relativt färskt i minnet, gjorde att jag drog mig lite för att se denna film. Jag hade aldrig behövt dra mig för jag blev riktigt positivt överraskad.

Men jag måste erkänna att det är svårt att plita ned varför jag tycker så mycket om Captain America: Civil War. Det enkla svaret är nog för att det inte känns som en Captain America-film (jag har alltid känt att jag borde gilla Captain America mer än vad jag gör, men tyvärr). Snarare känns det som en Avengers-film med tanke på att alla utom Thor och Hulken medverkar, men den lyckas där The Avengers: Age of Ultron misslyckades. Humorn sitter som en smäck. Det är en riktigt bra balans mellan humor och drama som gör att jag riktigt engageras i karaktärerna och storyn.

Även jag som inte är så jätteförtjust i action måste erkänna att Captain America: Civil War är riktigt maffig. Det måste ha varit en riktig bioupplevelse. Effekterna är riktigt snygga. Själva grundhistorien är riktigt tilltalande. Tanken på en grupp som arbetar helt utom någons kontroll är inte tilltalande, men samtidigt går det kanske inte att micromanagea en grupp som Avengers heller. Problematiken är långt ifrån simpel och det bjuder på ett intressant drama.

Captain America: Civil War bjuder på tilltalande dramatik och ett riktigt maffigt actionladdat äventyr.

Fantastic Beasts and Where to Find Them av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Illustratör: Tomislav Tomic
Serie: Hogwarts Library
Förlag: Bloomsbury (2017)
Antal sidor: 144 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Ett exemplar av Fantastic Beasts and Where to Find Them finns i nästan varje brittiskt trollkarlshushåll. Men nu har även mugglare chansen att bekanta sig med några av de magiska väsen som befolkar världen. Tack vare Newt Scamanders år på resande fot för att göra efterforskningar har han skapat en oumbärlig bok för den som vill lära sig mer om vidunder och hur en ska göra för att bevara dem.

Att jag är en Harry Potter-nörd vet ni mycket väl vid det här laget. Men hur mycket Harry Potter-nörd har ni kanske inte till fullo greppat. Jag och min syster drev vid ett tillfälle en Hogwartsklubb där vi och ett gäng gick utklädda i klädnader, hade kurslitteratur och trollstavar. Fantastic Beasts and Where to Find Them hade vi i otaliga exemplar, fast när jag upptäckte denna illustrerade nyutgåva med sex nya vidunder i kunde jag ju inte motstå ytterligare ett exemplar av boken.

Och tur är väl det. Fantastic Beasts and Where to Find Them visar sig nämligen vara en riktigt rolig läsupplevelse. Det är ju ett uppslagsverk med olika vidunder, men det finns redigt med humor i skildringarna. Ett nyskrivet förord ger också större inblick i Trollkarlsvärldens historia med magiska vidunder och överlag hur den världen är uppbyggd.

Som uppslagsbok är Fantastic Beasts and Where to Find Them lite blandad. Vissa varelser står det en hel del om, medan andra blir det snålt om. Jag hade verkligen velat läsa mer om några av varelserna som det bara står ett par meningar om. Dessutom saknar jag boggarter och dementorer, även om jag tycker om tilläggen med de amerikanska vidundren.

Vad som gör Fantastic Beasts and Where to Find Them än mer charmig är Tomislav Tomics illustrationer. De varierar i stil för att matcha tiden som de ska skildra, såsom antikens Grekland eller medeltiden. Men det är bläckteckningar med utsökt användning av hatching som verkligen förgyller denna tunna bok.

Harry Potter-nördens bibliotek är inte komplett utan en kopia av Fantastic Beasts and Where to Find Them, som bjuder på underhållande läsning. Den illustrerade utgåvan är kanske att föredra.

Dumplin’ av Julie Murphy

Författare: Julie Murphy
Originaltitel: Dumplin’
Översättare: Carina Jansson
Förlag: Lavender Lit (2016)
Antal sidor: 347 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Willowdean, kallad Dumplin’ av sin mamma, är tjock, men vad gör det? Hon har alltid trivts med sin kropp. Hennes inställning är att en bikinikropp är en kropp iförd en bikini. Men så börjar Bo på jobbet, en snygg och enormt trevlig privatskolekille. Klart han får det att pirra i kroppen. Till hennes förvåning verkar han gilla henne tillbaka. Will, som aldrig tidigare har besvärats av sina valkar, börjar känna sig osäker. För att vinna tillbaka sig själv bestämmer hon sig för att ställa upp i den lokala skönhetstävlingen, som är den största saken som händer i hennes stad.

Efter några timmars läsning där jag har varit helt fångad mellan bokens sidor och med Dolly Partons Jolene på repeat i skallen har jag läst ut Dumplin’, en bok som jag har hört mycket gott om. Med rätta visar det sig. Om du är ute efter en bok som blandar humor och allvar i en alldeles utmärkt gryta så har du kommit helt rätt. Vill du dessutom ha en bok som lyckas peka på flera obekväma tankar kring det här med vikt och skönhet då har du också hittat rätt.

Det finns således många anledningar till att falla för Dumplin’. En annan anledning är Willowdean som karaktär. Hon är mångsidig och mänsklig, gör fel och det är inte alltid jag står på hennes sida som läsare. Men det visar på hur komplicerat det är att vara tonåring och människa. Hon hamnar i konflikter med sin mamma och sin bästa kompis, trampar snett, men gör sitt bästa för att reda upp allt i slutändan.

Dumplin’ är en berättelse om att hitta sig själv igen när en har tappat bort det, men också en berättelse om sorg. Mostern Lucy har gått bort i början av boken och liksom Will var hon tjock. Hon har varit Wills ledstjärna genom barndomen. Utan henne famlar hon sig fram. Medan hon bearbetar sorgen måste hon hitta styrkan att bli sin egen ledstjärna även om Lucys ande alltid finns med henne. Och en del av Lucys vänner finns där för att stötta och hjälpa Will och hennes vänner i deras revolution.

För skönhetstävlingar är lätta att avfärda som ytliga, men i den här staden är tävlingen verkligen allt. Dumplin’ lyckas lyfta fram den problematiska aspekten, såväl som det som tävlingar av den här typen kan ge unga tjejer. De kan skapa möjligheter och vägar bort från mindre städer. Men de kan också innebära att du fastnar i en roll, såsom Wills mamma har gjort. Hon vann tävlingen som ung och har sedan dess aldrig riktigt kunnat släppa det. Det har blivit en stor del av hennes identitet. Häri ligger väl den största konflikten mellan mor och dotter, som är väldigt fint skildrad.

Dumplin’ är en i högsta grad slukarvänlig bok om att finna sig själv och växa som person, men som också pekar på flera obekväma tankar i vårt samhälle.

Andra bokbloggare om Dumplin’

Sagan om Sagorna; Beas bokhylla; Prickiga Paula och böckerna; Bokfrossa; Annas bokblogg; Mitt liv som Miimz; Nellons bokblogg; Ylvas läsdagbok

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset av J. K. Rowling

Författare: J. K. Rowling
Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them: The Original Screenplay
Översättare: Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin
Förlag: Rabén & Sjögren (2017)
Antal sidor: 297 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

När jag hörde att Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset skulle komma ut i bokform måste jag erkänna att jag faktiskt sparkade bakut. Det har hänt mycket på Harry Potter-marknaden under det senaste året som har anklagats för att mjölka serien, men det här kände jag var gränsen, att verkligen försöka utnyttja fansen. Men så såg jag filmen och knatade iväg och köpte boken veckan efter.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset erbjuder nämligen ännu större inblick i karaktärerna. Vi har J. K. Rowlings tankar om karaktärerna, som ger dem lite extra djup. Allt från beskrivningen av Newt Scamanders speciella gångstil till hur relationen mellan Credence Barebones och Percival Graves fördjupas. För mig som är karaktärsorienterad blir manusformen en guldgruva till större insikt bakom deras motiv.

Det är alltid speciellt att läsa ett manus. Det finns scenanvisningar, visst, men annars är det mycket dialog och läsaren lämnas fri att försöka skapa händelseförloppet inombords. Eller, som i det här fallet, spela upp filmen igen inför sitt inre öga. Även om det blir märkligt att läsa på svenska, även om översättningen av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är mycket välgjord.

Även insidan av Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset är speciell. Det är samma designstudio (Minalima) som har formgivit En resväska med vidunder, och i denna bok har de valt att strö ut fina art deco-inspirerade illustrationer av olika vidunder genom boken. Sådant sätter lite guldkant på lästillvaron.

Visst är det kanske inte helt nödvändigt att läsa manuset, men Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset lyfter fram Rowlings särskilda humor, hennes förmåga att bygga upp intressanta karaktärer och det mörker som hon har blivit så olidligt bra på att skriva.

Andra bokbloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem: Filmmanuset

Mias bokhörna; Prickiga Paula och böckerna; Sofies bokblogg

Norse Mythology av Neil Gaiman

Författare: Neil Gaiman
Förlag: W. W. Norton & Company (2017)
Antal sidor: 256 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

I Norse Mythology utformar Neil Gaiman de nordiska myterna till en romanliknande struktur som tar sin början med skapandet av de nio världarna; för att djupdyka ned i gudarnas, dvärgarnas och jättarnas påhitt; för att kulminera i Ragnarök, gudarnas skymning och en ny tids och ett nytt folks födelse.

Som ni säkert vet vid det här laget är jag intresserad av mytologi och att jag tycker om Neil Gaiman. När dessa två ting kombineras innebär det ju att jag fylls av ett intensivt habegär. Jag var ju bara tvungen att beställa hem Norse Mythology. Eftersom jag kastade mig över den i samma stund som den kom så måste det ju räknas som ett bra köp.

Det är också mycket bra läsning då det märks att Gaiman älskar mytologi minst lika mycket som jag. Norse Mythology sprakar av berättarglädje när han har utgått från de källor som finns och håller sig trogen till originalen, men ändå skrivit om dem med en omisskännlig Gaimansk touch. Det är hans humor som får mig att skratta, hans formuleringar som får mig att vilja stryka under och spara citat, hans berättarkonst som får mig att huka mig över boken i spänning.

Norse Mythology är uppbyggd som en novellsamling med mer eller mindre välkända myter, ofta med en annorlunda vinkling. Trots detta så känns det som om det finns en röd tråd genom berättelserna som bildar en sammanhängande historia och som leder till från världens skapelse till det oundvikliga slutet: Ragnarök. Strukturellt fungerar den lite som hans The Graveyard Book, men ännu mer elegant. Jag tror att det här är en ny favorit som jag kommer att återvända till.

I Norse Mythology blåser Gaiman liv i de olika gudarna. Allt från den vise, men opålitlige, Oden till Thor, den starkaste men kanske inte smartaste av alla gudar. Men det är kanske hans Loke som är den mest fängslande av alla gestalter. Kanske bäst sammanfattas det av ett citat ur början av boken när Gaiman introducerar karaktärerna: ”Loki makes the world more interesting but less safe. He is the father of monsters, the author of woes, the sly god. Loki drinks too much, and he cannot guard his words or his thoughts or his deeds when he drinks.” (s. 24-25)

Norse Mythology är en kärleksförklaring till den nordiska mytologin och ett exempel på ren berättarglädje. Rekommenderas!

Fantastiska vidunder och var man hittar dem

Originaltitel: Fantastic Beasts and Where to Find Them
Regissör: David Yates
Manus: J. K. Rowling
Skådespelare: Eddie Redmayne, Katherine Waterston, Alison Sudol, Dan Fogler
Produktionsår: 2016
Längd: 129 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Magizoologen Newt Scamander har inte tänkt stanna i New York mer än ett par dagar. Men när hans resväska kommer på avvägar får han bråttom att få fatt i den på nytt. I den har han nämligen ett antal vidunder. När några av dem rymmer från väskan innebär det problem för alla. Samtidigt skakas New York av våldsamma attacker, attacker som påstås komma från ett vidunder.

En av förra årets stora händelser för mig var när Fantastiska vidunder och var man hittar dem hade premiär. Så som jag hade längtat. Jag skrev upp datumet, planerade att gå, satte det som mål. Men med jobb och stundande flytt blev det aldrig att jag kom iväg, utan jag fick vackert vänta på att filmen skulle släppas på DVD.

På något vis har jag ändå i stort sett helt lyckats undvika spoilers för Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Jag går in utan att riktigt veta vad jag har att förvänta mig. På ett plan är det en väldigt underhållande film som bjuder på många skratt när Newt Scamander ska försöka fånga in sina vidunder. På ett annat plan är det en mörk film om intolerans, såväl från världslingar som vill se häxor och trollkarlar utrotade till häxor och trollkarlar som vill utrota magiska vidunder och strikt skilja trollkarsvärld och världslingsvärld åt. Mycket av tänket återspeglar den segregation som rådde under tjugotalet och den våldsamma extremism som frodades då blandat med glamouren och frigjordheten.

Det är en tacksam miljö för en film. Fantastiska vidunder och var man hittar dem bjuder på en imponerande scen- och kostymdesign. Kostymdesignen kan dock bli lite väl övertydlig dock, så som i den korta glimt vi får av Gellert Grindelwald som med sitt blonda hår och lilla mustasch gör nazistkopplingen snudd på överdriven. I övrigt märks det att det har lagts ned mycket hårt arbete bakom att få till miljöer som verkligen känns autentiska och kläder som fångar eran, men med en magisk touch.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem briljerar också i sina specialeffekter och animationer. Med tanke på den fantastiska teknik som vi har idag tycker jag alltid att det är märkligt hur sällan någon vinnlägger sig om att göra verklighetstrogna animationer. Här, i den här filmen, har de gjort det. Alla dessa fantastiska vidunder ser ut som om de hör hemma i vår verklighet, som om de bara lever i något outforskat hörn av världen.

Nu när jag har babblat klart om det estetiska kommer vi till den bit som jag egentligen tycker är viktigast: karaktärerna och skådespelarna som får liv i den. Och Fantastiska vidunder och var man hittar dem innehåller så många karaktärer att förälska sig i. Eddie Redmayne är riktigt rolig som den socialt klumpige Newt som inte känner sig hemma bland människor; Dan Fogler spelar världslingen Jacob Kowalski som dras in i den här magiska världen med humor och värme; Alison Sudol gör ett förtrollande porträtt av Queenie som är en så skicklig legilimens att hon inte riktigt kan sluta läsa folks tankar; och Katherine Waterstone låter Queenies mer rigida syster växa under filmens lopp på ett sympatiskt vis. Denna grupp särlingars relationer lyfter filmen för mig.

Mindre älskvärd är Mary Lou, som spelas av Samantha Morton, en skurk i Umbridge-tappning. Om inte värre. Hennes scener med Ezra Miller, som spelar adoptivsonen Credence, är riktigt obehagliga. För, som tidigare nämnt, under den lättsamma ytan i Fantastiska vidunder och var man hittar dem så finns det ett mörker. Ett mörker som J. K. Rowling är så skicklig att skriva fram och som David Yates lyfter fram i filmen. De arbetar märkbart väl tillsammans, vilket inte är bra för mina nerver. Ju närmre slutet kommer, desto mer växer klumpen i magen. De väjer inte för det svåra i denna film.

Fantastiska vidunder och var man hittar dem är i min mening en riktigt lyckad film som tillför något till Harry Potter-universumet. Jag planerar att snart se om den, då jag får känslan att jag kan ha missat detaljer. Plus att den är så bra att den tål att ses ett antal gånger igen.

Andra bloggare om Fantastiska vidunder och var man hittar dem

MsHisingen; romeoandjuliet; Old Adult Reads Young Adult

Hans majestäts drake av Naomi Novik

Författare: Naomi Novik
Originaltitel: His Majesty’s Dragon
Översättare: Lottie Eriksson
Serie: Temeraire, #1
Förlag: Bonnier Pocket (2008)
Antal sidor: 334 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format (på engelska)
Pocket | Adlibris, Bokus

William Laurence är kapten över HMS Reliant när hans liv drastiskt förändras. De besegrar en fransk fregatt i strid, men det visar sig att de har en ovärderlig last: ett drakägg. Bara det att ägget är på väg att kläckas. Någon måste därmed sela draken och bli en del av flygkåren. Hans öde och liv är därmed förändrat för alltid. Tillsammans med den ovanligt intelligenta och speciella draken Temeraire kommer han att nu skickas på många äventyr i den brittiske kungens tjänst.

Napoleonkrigen verkar vara populärt stoff för alternativa historieskildringar med fantasyförtecken. För några somrar sedan läste jag brittiska Susanna Clarkes förträffliga Jonathan Strange & Mr Norrell, där magi återupptäcks precis lagom för att hjälpa till i kriget. Nu har turen kommit till amerikanska Naomi Noviks Hans majestäts drake, där drakar används i armén, och jag måste erkänna att jag föll som en fura.

En stor del av det hela beror på karaktärerna i Hans majestäts drake. Ni känner mig, det är karaktärerna som ska få mig på fall. Det är snudd på kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Laurence, den arketypiska gentlemannakaraktären som aldrig hade kunnat föreställa sig det här livet men vet med sig att göra sin plikt. Kärleken är inte förbehållningslös eftersom han har en del tidstypiska attityder mot kvinnor, även om han skärper sig en bit in i historien. Det är definitivt kärlek vid första ögonkastet mellan mig och Temeraire, den kloka draken som ifrågasätter så mycket av världsordningen. Dessa karaktärer lyckas röra om riktigt i grytan bara i första boken. Vad ska de hitta på i resten av serien?

Och det här med drakar sedan. De bästa fantasyböckerna är ju de där som har en världsuppbyggnad som känns som om den har skett utan ansträngning och som känns så fullständigt övertygande. Drakar under Napoleonkrigen? Ja, men det är självklart att det fanns! Hans majestäts drake lyckas verkligen sälja in sin världsbyggnad med råge. Det verkar dessutom finnas betydligt mer att utforska, vilket bådar gott för uppföljarna.

Om du vill läsa fantasy med en riktigt elegant världsuppbyggnad och charmiga karaktärer så är Hans majestäts drake något för dig.

Andra bokbloggare om Hans majestäts drake

Bokpotaten; MsHisingen

Andra böcker i serien

Hans majestäts drake

Jadetronen

Svartkrut och eld

Elfenbensriket

Örnarnas triumf

Tongues of Serpents

Crucible of Gold

Blood of Tyrants

League of Dragons

Silver on the Tree av Susan Cooper

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

The Dark Is Rising

Författare: Susan Cooper
Serie: The Dark Is Rising, #5
Förlag: Margaret K. McElderry Books (2010)
Antal sidor: 368 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Mörkret samlar sina krafter för att göra ett slutgiltigt försök stiga och lägga människornas värld under sig. Will Stanton är född som den sista av De Gamle och har ett stort ansvar för att försöka stoppa Mörkret. Tillsammans med Merriman Lyon och den walesiske pojken Bran Davies måste de finna de sista Maktens föremål för att kunna gå segrande ur striden. Syskonen Drew, tre dödliga, har även sin roll att spela i den sista striden. Genom tid och rum, skräck och död, måste de avvärja detta sista hot.

Då har jag kommit till sista boken i serien och nått omläsningens slut. Men trots att jag vet att jag har läst Silver on the Tree tidigare, så känner jag inte igen något alls medan jag läser. Det innebär att det blir som att sätta tänderna i en helt ny bok. Vilken resa som den bjuder på sedan!

Silver on the Tree är nog den otäckaste boken i serien. Det blir bara mörkare och mörkare, och inslagen från keltisk mytologi blir brutalare. Susan Cooper tar vanliga djur, såsom minkar och illrar, och lyckas göra dem olycksbådande och skrämmande på ett vis som riktigt kryper in under huden på en. Även svek från människor leder till förkrossande insikter. Det här är på många sätt en mognare bok, vilket gjorde att jag kanske inte tyckte om den fullt lika mycket som de andra som barn.

Samtidigt är nog Silver on the Tree den av böckerna som är mest fantasifull och surrealistisk. Coopers vackra prosa får fritt spelrum för att skildra de märkliga och magiska händelserna som fyller boken. Här har tidsbegreppet verkligt suddats ut. Nutid och dåtid ligger parallellt med varandra, bara åtskilda av en tunn slöja, och Will och Merriman rör sig fritt mellan dem för att kunna uppnå sina medel.

Om jag bara ska få klaga på något litet så är det att jag inte är överdrivet förtjust i den typ av avslut som Silver on the Tree bjuder på. Men det är min personliga preferens. Jag kan se vinsterna med det och tycker att det passar in i tonen för hela serien. Att jag sedan hade velat se det hela sluta på ett annat vis är ju en annan femma.

Silver on the Tree bjuder på en stor överraskning och är definitivt en av de bättre böckerna i serien. Som jag har sagt tidigare: har du inte läst, gör det!

Andra böcker i serien

Over Sea, Under Stone (recension)

The Dark Is Rising (recension)

Greenwitch (recension)

The Grey King (recension)

Silver on the Tree

Ben X är en obehaglig, men riktigt bra film

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Nic Balthazar
Manus: Nic Balthazar
Skådespelare: Greg Timmermans, Marijke Pinoy, Laura Verlinden
Produktionsår: 2007
Längd: 93 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop

Ben är annorlunda. Han tar sin tillflykt till spelets värld och loggar många timmar på Archlord. Världen utanför är svår att förstå. Sociala regler och nyanser är förvirrande. Skoltimmarna på det tekniska gymnasium där han går är ett helvete. När mobbingen trappas upp alltmer orkar Ben inte längre. Det är dags att iscensätta sitt endgame. Men Scarlite, en spelare som han har genomfört många quests tillsammans med, tycker inte att det kan vara ett endgame utan en healer. Hon vill träffas.

Det jag tycker är kul med föreläsningar och kurser är att det ibland ger en chansen att komma i kontakt med böcker och filmer som en aldrig har hört talas om tidigare. Ben X är en sådan film. Det är en belgisk film som vi såg på en neuropsykiatrisk utbildning som jag gick genom mitt jobb. En film jag är glad över att jag inte har missat. Ben X är baserad på en novell, Nothing Was All He Said, som Nic Balthazar skrev efter att ha läst om en ung pojke med autism som begått självmord.

När det kommer till europeisk film tycker jag att de ofta är väldigt bra på att skildra en mörk sorts realism. Ben X är nog en av de mest intensiva och obehagliga filmer som jag har sett. Det är en oerhört realistisk skildring av mobbing som ger nästan en fysisk obehagskänsla. Ibland sänker jag blicken, kan inte riktigt titta, men hela tiden far blicken upp igen för att inte missa alltför mycket.

Insprängt i skildringen av Bens vardag finns intervjuer med föräldrar och lärare, vilket bara spär på obehagskänslan. Det står klart redan från början i Ben X att något fruktansvärt har hänt, men jag som tittare vet inte vad. Istället sitter jag som på nålar genom hela filmen för att få veta vad det som har hänt. Scener och foto används väldigt effektfullt för att bygga upp stämningen i filmen. Insprängt är bilder ur spelet som Ben spelar, som fungerar som ett sätt för honom att hantera verkligheten.

Ben X bjuder också på många riktigt fina skådespelarinsatser. Särskilt Greg Timmermans, som spelar Ben. Porträttet av en ung kille med Aspergers syndrom är så klockrent. Det märks att Timmermans verkligen har gått upp i rollen och gjort gedigna efterforskningar. Allt hanterat med respekt.

Ben X är intensiv och obehaglig, men så, så jävla bra.

La Cage aux Folles

Bildkälla: Östgötateatern.
Regissör: Mattias Carlsson
Manus: Harvey Fierstein och Jerry Herman
Ensemble: Richard Carlsohn, Pontus Plænge, Razmus Nyström, Martin Waerme, Sara Ollinen, Petra Nielsen
Uppsättningsår: 2016
Längd: 180 minuter

La Cage aux Folles är en av de många nattklubbar som finns på franska Rivieran. Klubbens stora stjärna är Zaza, bakom vilken döljer sig Albin. Hans make sedan många år, Georges, är klubbens föreståndare. När deras son Jean Michel kommer hem är det med den häpnadsväckande nyheten att han ska gifta sig. Men inte med vem som helst, utan med dottern till en ultrakonservativ politiker som har lovat att stänga alla dragklubbar. Det hela sätter familjebanden på prov.

Jag brukar försöka gå och se åtminstone en teateruppsättning varje år. Oftast blir det då den musikal som Östgötateatern sätter upp under hösten/vintern. I år var turen kommen till La Cage aux Folles. Jag gick in utan särskilda förväntningar och kom därifrån förstummad.

Det finns några saker som är utmärkande för Östgötateaterns musikaluppsättningar, som även är giltiga för La Cage aux Folles. Scenografin är förbländande snygg och miljöerna byts skickligt ut från scen till scen. Kostymdesignen bjuder på glitter och glamour som direkt för tankarna till nattklubbens värld. Koreografin är snygg och vältajmad. Skådespelarensemblen är skicklig.

Men det är något lite extra med La Cage aux Folles. Något som engagerar publiken lite utöver det vanliga, som om vi vore gäster på La Cage aux Folles och en del av dramat. Skratten flödar i början, men med känslan av att snart kommer det. Snart kommer det där ögonblicket när jag börjar gråta. Skådespelarna väcker karaktärerna till liv på ett sätt som gör att jag dras med, gråter med dem, blir förbannad. För mig som älskar att dras med i ett drama blir La Cage aux Folles den perfekta pjäsen.

I mångt och mycket beror det på Richard Carlsohn som Albin. Karaktären är välgenomtänkt och spelas så älskansvärd att betraktaren faller pladask för honom. Att Carlsohn sedan är en briljant sångare gör bara sitt till. Han äger i mångt och mycket scenen. Även Pontus Plænge gestaltar George mycket väl, som en person som är rapp i käften och slits mellan att göra vad hans barn vill och vad han egentligen vet är det rätta. Personkemin mellan dem är underbar. Det märks att de har roligt när de går till jobbet.

Om du har möjlighet, tycker jag att du ska boka biljetter till när La Cage aux Folles sätts upp i Linköping härnäst. Den får inte missas.