Författare: Susanna Clarke
Förlag: Bloomsbury (2021)
Antal sidor: 245 sidor
Recensionsexemplar: Nej.
Piranesi har alltid bott i Huset. I sina anteckningsböcker skriver han varje dag noga ned tydliga och varsamma observationer kring de under som finns i de labyrintiska hallarna. Deras tusentals statyer, tidvattenvågor som slår upp över trapporna, molnen som sakta rör sig genom de övre hallarna. På tisdagar och fredagar träffar han sin vän, den Andre. Vid andra tidpunkter ger han offergåvor till de Döda. Men mestadels är han ensam. Meddelanden i krita börjar dyka upp på golven. Någon ny har anlänt till Huset. Men vem är de och vad vill de? Är de en vän eller för de med sig förstörelse och galenskap som den Andre påstår? Förlorade texter måste hittas och hemligheter måste avslöjas. Den värld som tidigare varit så välbekant börjar nu blir märklig och farlig.
Piranesi är Susanna Clarkes svåra tvåa efter succén Jonathan Strange och Mr Norrell. Den inleds som känslan av en dröm. Den där sortens dröm som är så klar när du befinner dig inuti dig den, men som låter helt absurd och osammanhängande när du försöker förklara den för någon annan. Något som inte riktigt går att sätta ord på. Texten är svåra att tränga igenom, att sätta sig in i. Mer än en gång frågar jag mig själv om jag är korkad som inte begriper mig på storheten i den här hyllade romanen. Piranesis naiva röst talar om en märklig värld som är självklar för honom, men främmande för läsaren och svår att ta till sig-
Men så sveper det över mig, likt något av de tidvatten som dränker de hallar Piranesi vandrar igenom. Den märkliga skönheten i världen han lever i: det labyrintiska huset med sina vindlande hallar och vestibuler, men ingen in- eller utgång, är inte död trots att bara Piranesi och den Andre är de levande människor där. Det finns fåglar och fisk i huset, men också växter. Huset föder den som lär sig leva av det som den erbjuder.
Det är den enda värld Piranesi tror sig ha känt till. Men när inkräktaren dyker upp, börjar han inse att allt kanske inte är vad det verkar. Ju mer han börjar nysta i sitt förflutna, desto mer börjar han inse att det kanske finns något utanför Huset. Att han kanske inte alltid har levt där. Den vackra texten innehåller ett element av spänning när läsaren inser att han måste upptäcka sitt förflutna och hur det hänger ihop innan allt är för sent.
Piranesi är en vacker, filosofisk och oerhört märklig bok som inledningsvis är svår att komma in i. Men tar sig läsaren över tröskeln, då kommer det vara en överväldigande upplevelse.
Tyckte också den var fantastisk! Men skulle någon be mig förklara handlingen vet jag inte riktigt vad jag skulle säga 🙂