Fingal Olsson och hans sällsamma katt av Cathy Catarina Söderqvist

Författare: Cathy Catarina Söderqvist
Förlag: Whip Media (2017)
Antal sidor: 165 sidor
Recensionsexemplar: Ja, från författaren. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Danskt band | Adlibris, Bokus, CDON

Fingal Olsson är en äldre herre som lever ensam tillsammans med sin katt Harald den Store, en ovanligt fet röd hankatt. Hans granne har nyligen dött och Fingal lever i bävan för vem det är som ska flytta in i hans lägenhet. När den unga Bella Bellanoy flyttar in tycks hans värsta farhågor ha besannats. Hon skakar om hans inrutade rutiner. Därtill påminner hon väldigt mycket om en gammal kärlek till Fingal. Vad ska de egentligen ha för utbyte av varandra? Men mellan dem uppstår en djup och innerlig vänskap som kommer att skapa oväntade band.

Första gången jag hörde talas om Fingal Olsson och hans sällsamma katt var via ett utskick från Whip Media. Jag tänkte att den lät lite intressant, men det gled mig ur minnet. När Cathy Catarina Söderqvist skrev och undrade om jag ville läsa och recensera hennes bok blev jag påmind om den och tackade ja.

Fingal Olsson och hans sällsamma katt är en helt okej bok. Det finns element som jag tycker mycket om, såsom Haralds berättarperspektiv som får mig att skratta och Fingals maner. Men det känns som om boken är något för kort för alla dess trådar. Haralds perspektiv skulle ha behövt förankras mer i berättelsen i min upplevelse, och både Fingals och Bellas karaktärer fördjupas. Det känns som om jag knappt lär känna dem genom bokens lopp.

Det övernaturliga löper som en röd tråd genom Fingal Olsson och hans sällsamma katt. Dels genom katten, men dels genom sammanträffandena. Åtminstone hoppas jag att tanken bakom sammanträffandena är någon sorts övernaturlig idé om att ödet för samman karaktärerna, annars blir de lite väl många och berättartekniskt tillagda för min smak.

Det finns bitar som gör Fingal Olsson och hans sällsamma katt till en varm och mysig berättelse, men det bestående intrycket är att den känns lite ofärdig och för kort.

Insurgent gör att jag drar mig för att se fortsättningen

Recensionen kan innehålla spoilers för tidigare delar i serien.

Bildkälla: Discshop.
Regissör: Robert Schwentke
Manus: Brian Duffield
Skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ansel Elgort, Miles Teller, Naomi Watts, Maggie Q, Kate Winslet
Produktionsår: 2015
Längd: 119 minuter

Exempel på var den kan köpas i olika format
Bluray | CDON, Discshop
DVD | CDON, Discshop

Tris och Four är på flykt undan Jeanine, ledaren för den makthungriga falangen De Lärda. Allierade och svar är det ont om, men de måste göra sitt bästa att ta reda på vad det var som Tris föräldrar offrade sina liv för att skydda och varför ledarna för De Lärda gör allt som står i sin makt för att stoppa dem. Tris plågas svårt av det som hon har tvingats att göra, men gör allt som står i hennes makt för att skydda dem hon älskar. Samtidigt ställs hon inför den ena omöjliga utmaningen efter den andra när hon, tillsammans med Four, försöker få fram sanningen om det förflutna. Något som kanske kan påverka framtiden för deras värld.

När jag såg första delen av filmatiseringen av denna serie blev jag positivt överraskad trots mina lågt ställda förväntningar. Ändå har jag dragit mig för att se Insurgent, vilket i mångt och mycket har berott på den märkliga trailern. Till sist gjorde jag det under skärtorsdagen tillsammans med familjen.

Det har gått ett par år sedan jag läste boken Insurgent, men ändå har jag en hel del minnesbilder av boken vilket gör att jag sitter och jämför mellan dem medan jag sitter och tittar. Filmen håller inte måttet i mina ögon. Shailene Woodley fortsätter att göra ett bra jobb som Tris, och lyckas förmedla just hur traumatiserad hon är av händelserna i föregående film. Även Ansel Elgort gör en fin insats som hennes bror Caleb. Theo James imponerar måttligt, vilket även beslutet att inte utnyttja Octavia Spencer och hennes talang mer gör. Kate Winslet fortsätter vara fascinerande som ond skurk.

I övrigt vräker Insurgent på med actionscener fyllda av tunga vapen och högteknologiska animationer som får mig att gäspa. Det känns som om de har försökt förstärka de futuristiska inslagen genom att skruva upp tekniken, men det blir inte speciellt lyckat. Istället känns det som ett försök att verkligen använda större delen av filmens budget till specialeffekter.

Fram emot slutet av Insurgent gör de allt större avsteg från boken på ett sätt som jag upplever som typiskt filmiskt, det vill säga att det blir överdramatiskt. Det högteknologiska känns överspelat och onödigt. Många av ändringar upplever jag också att de innebär att de skjuter sig själva i foten inför uppföljaren, vilket inte gör mig förvånad att Allegiant floppade. Just nu är jag inte säker på att jag ens vill se den.

Nej, Insurgent var verkligen inte min kopp av te. Det är tveksamt om jag kommer att kika på de sista två filmerna.

Andra bloggare om Insurgent

Bokföring enligt Monika

Andra delar i serien

Divergent (recension)

Insurgent

Allegiant

Ascendant

Skräck och avsky i Las Vegas av Hunter S. Thompson

Författare: Hunter S. Thompson
Originaltitel: Fear and Loathing in Las Vegas
Översättare: Einar Heckscher
Förlag: Pocketförlaget (2010)
Antal sidor: 229 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

Journalisten Raoul Duke får i uppdrag att bevaka ett motorcykelrace i öknen. Tillsammans med sin 150-kilosadvokat Dr. Gonzo anländer han till Las Vegas med en arsenal av droger. Uppåttjack, neråttjack, you name it. Artikeln blir aldrig skriven men på eget initiativ utvecklas uppdraget till en påtänd jakt på sanningen bakom den amerikanska drömmen.

Det finns vissa böcker som du börjar läsa och redan på första sidan ifrågasätter du om du överhuvudtaget kommer att mäkta med att läsa ut den. Skräck och avsky i Las Vegas är en sådan bok för min del. Jag läser delar av prosan högt för andra med avsmak i rösten. Enda anledningen till att jag framhärdar är att jag har valt ut Hunter S. Thompson till min boktolva och jag avskyr att misslyckas med utmaningar.

Till sist går jag in och läser om Skräck och avsky i Las Vegas på Wikipedia. Det gör att jag kan ta på mig andra glasögon när jag läser texten: se den mer som humoristisk än gravallvarlig. Ändå kommer jag nog inte läsa mer av Thompson i fortsättningen, även om jag har roligt medan jag läser denna bok stundtals.

Skräck och avsky i Las Vegas är mycket surrealistisk läsning. Huvudpersonen är i stort sett påtänd genom hela berättelsen, vilket leder till vanföreställningar och paranoia. Vad som är verkligt eller inte är svårt att urskilja. Spåren växlar frekvent och gör det till en utmaning att hänga med i texten.

Bitar av Skräck och avsky i Las Vegas blir en i närmast sociologisk iakttagelse av det dåtida amerikanska samhället. 60-talets drogkultur får sig en känga, men även Vietnamkriget. Thompson pekar på det absurda i amerikansk politik och riktar skarp kritik mot det hela.

Jag ångrar inte direkt att ha läst Skräck och avsky i Las Vegas, men det var långt ifrån min kopp av te.

Älska av Sylvia Day

Författare: Sylvia Day
Originaltitel: The Stranger I Married
Översättare: Helen Ljungmark
Förlag: Bookmark Förlag (2013)
Antal sidor: 292 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus

Isabel har blivit änka efter sin stora kärlek, som svek henne gruvligt. Efter det har hon svurit att inte låta någon man sätta henne i den positionen igen. Istället lever hon ett dekadent liv i lyx och frihet. När markisen Grayson friar till henne med ett ovanligt förslag, slår hon först ifrån sig idén. Sedan verkar den inte så dum. Snart står det dock klart att Graysons lekfulla yttre döljer något annat. När han spårlöst försvinner, bara för att dyka upp igen fyra år senare, ställs allt på sin spets: vem är mannen hon har lovat att gifta sig med?

Jag tycker om att läsa romance emellanåt och är alltid lite nyfiken på underkategorin erotik. Den känns som särskilt svår att få till på ett övertygande vis. Det är lätt att det blir överdrivet, sexscenerna mest pinsamma och att kemin saknas helt mellan huvudpersonerna. Sylvia Day är dock en erotikförfattare jag bara har hört gott om, så när jag hittade två av hennes böcker på Myrorna fick de följa med mig hem. Älska blev den första jag läste.

I Älska kastas vi direkt in i händelsernas centrum. Markisen friar, de gifter sig, ingår sitt lilla avtal. Allt detta sker i prologen, vilket inte ger oss mycket chans att lära känna karaktärerna. Och det är väl här jag stöter på patrull. Eftersom jag inte lär känna karaktärerna har jag svårt att känna något inför Graysons plötsliga utveckling. Överlag känns karaktärerna underutvecklade.

Inte heller upplever jag att Isabel och Grayson har någon vidare lysande kemi i Älska. Sexscenerna är onekligen kompetent skrivna, men blir inte direkt pirrande heta eftersom det inte sprakar mellan huvudpersonerna. Skönt är dock att slippa ifrån löjeväckande metaforer och i stort sett våldtäktskultur inom ramen för sidorna.

Intrigen i Älska är tunn eftersom fokus ligger på att utveckla relationen mellan karaktärerna. Det är de vanliga käpparna som sätts i hjulen, missförstånd och kommunikationsmissar som leder till förvecklingar. Mitt i alltihop väljer Day att introducera ytterligare karaktärer med en relation som utvecklas, vilket inte känns som om den tillför handlingen något.

Nej, Älska blev inte någon ny favorit hos mig. Men eftersom jag har en annan av hennes böcker så får faktiskt Sylvia Day ytterligare en chans hos mig.

Andra bokbloggare om Älska

Books ABC

Ytans förvirring av Mona Skagerfors

ytans förvirring

Författare: Mona Skagerfors
Förlag: Carlsson bokförlag (2004)
Antal sidor: 107 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Slut hos förlaget.

Mona Skagerfors är författare, modetecknare och skribent som har varit verksam sedan 40-talet. Hela sitt yrkesliv har hon tillbringat i klädmodets värld, vilket ger henne en unik insikt i modets skiftningar och den mångtydiga branschen. Ytans förvirring speglar många decenniers mode; den nyskapande estetiken, de ”skrattretande” 20-talskläderna, Christian Dior, teaterkläder, 60-talets tonårsmode, Kenzos revolution, de snäva kjolarna, axelvaddet, citykostymer och mycket annat.

Mamma och jag var på en föreläsning för ett antal år sedan på ett av de lokala museerna, som då även råkade ha bokrea. Då följde det med mig två böcker hem. Anledningen till att Ytans förvirring, som var den ena (den andra var Jakten på svenskheten), fick följa med mig hem är på grund av illustrationerna. Skagerfors har en unik, lätt och elegant stil. Hon skissar inte först, utan målar direkt med bläck vilket bidrar till en del av den unika känslan i hennes illustrationer. Hennes linjer är stilrena och detaljsinnet är häpnadsväckande. Illustrationerna i sig gör mig glad att ha läst boken.

Textmässigt slår dock inte Ytans förvirring an särskilt hos mig. Det är mycket återanvändande av gamla texter, både från andra böcker och hennes tidningskarriär, blandat med självbiografiska texter. Hon skriver en hel del som är intressant om mode och hur vi konstant återvinner mode nu för tiden, att det sällan skapas något nytt, utan att det kommer igen. Samtidigt präglas många texter av en poängläshet som får mig att tappa intresset.

Ytans förvirring är mycket snyggt illustrerad och har sina intressanta poänger, men lämnar mestadels en känsla av ”jaha?” efter sig.

Grottan av Eva Ullerud

grottan

Författare: Eva Ullerud
Förlag: Swedish Zombie (2015)
Antal sidor: 21 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
E-bok | Adlibris, Bokus, CDON

Det har börjat en ny tjej i klassen, Siri, vilket nästan är tillräckligt för att distrahera novellens huvudperson från faktumet att bästa kompisen Robin har försvunnit spårlöst. Sist han sågs var i skogen. Samma skog som han själv nu går i och fantiserar om Siri. På stigen möter han en vit, gullig hund. En hund som verkar vilja att han ska följa med djupare in i skogen.

Swedish Zombie och Mörkersdottir är två förlag som har gått ihop, och i deras nyhetsbrev numera finns det ofta en gratis e-novell att ladda ned. Grottan var en sådan novell som jag laddade ned för att läsa. En mörk och kulen kväll lade jag mig i sängen för att läsa denna skräcknovell, samtidigt som om jag undrade om det egentligen var så klokt.

Men antingen är det mig det är fel på eller så är det något fel på den svenska skräckgenren, för jag blir helt enkelt inte rädd. I Grottan känns det aldrig som om det byggs upp någon kuslig stämning, utan det är lite för rakt på. Det är för uppenbart vad som är monstret, men att Eva Ullerud egentligen vill att vi ska misstänka någon annan. Allt blir lite för självklart.

Grottan är ändå rätt så snyggt uppbyggd med hänvisningar till ett mystiskt förflutet, att det här med försvinnandena har hänt tidigare. Att det har involverat huvudpersonens pappa. Detta något plågar honom och påverkar honom även i vuxen ålder. Något som i sin tur påverkar huvudpersonen eftersom det har gjort det svårt för pappan att skapa en relation till honom. Hemligheten kommer i vägen.

Men ändå blir känslan jag har efter att ha läst Grottan är jaha, var det inte mer än så? Och det är inte ett gott betyg.

betyg2

Andra bokbloggare om Grottan

Bokhyllan; I Elinas hylla

Sömnrevolutionen av Arianna Huffington

sömnrevolutionen

Författare: Arianna Huffington
Originaltitel: The Sleep Revolution: Transforming Your Life, One Night at a Time
Översättning: Thomas Andersson
Förlag: Bookmark förlag (2016)
Antal sidor: 319 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus, CDON

”I Sömnrevolutionen visar Huffington hur uppfattningen om att sömn är ett sätt att slösa med tid äventyrar vår hälsa och undergräver vårt arbetsliv, vårt privatliv och vårt sexliv. Hon utforskar den senaste forskningen kring hur vårt teknikberoende stör vår sömn, vad som händer med oss medan vi sover och drömmer och synar även den farliga industrin kring sömnmedel.” (Från baksidetexten)

Jag och sömn har ett turbulent förhållande, då jag har lidit av sömnsvårigheter av och till sedan jag var i elvaårsåldern. Förra året gick jag till och med i KBT för att förbättra min sömn, vilket hjälpte otroligt. Därför tänkte jag att Arianna Huffingtons Sömnrevolutionen skulle vara något för mig. Att den skulle vara riktigt intressant. Att den kanske skulle bli 2016 års Charmen med tarmen, en underhållande faktabok som verkligen lärde en något nytt och förändrade sättet att se på saker.

Men nej, inte riktigt. Huffington har en tes om dagens sömnsvårigheter och denna tes ska hamras in i Sömnrevolutionen. Att vi inte sover beror på att vi är konstant uppkopplade (okej, där har hon en poäng) och att vi nedvärderar sömn (va?). Detta skildras med hjälp av studier (som inte finns i någon referenslista, där författarna inte alltid skrivs ut utan det hänvisas till en svensk studie, till exempel, och allmänt på ett sätt som gör det svårt att kolla upp hennes källor), illustrerande citat som bara dyker upp mitt på sidan och anekdotiska berättelser av antingen Huffington själv eller någon kändis. Överlag ger detta inte ett särskilt trovärdigt intryck.

I USA får författare ofta betalt efter antalet ord när de skriver facklitteratur, vilket uppmuntrar till ordbajseri. Jag vet inte hur många gånger det i början av Sömnrevolutionen står att amerikaner sover mindre än de här magiska sju timmarna som ska göra oss utvilade och pigga, men det är tillräckligt många gånger för att jag ska känna mig idiotförklarad. Därtill tillkommer det kapitel som känns fullständigt irrelevanta, såsom ett långt kapitel om drömmar och drömtydning eller hur hotell måste börja satsa på sängkvaliteten för att locka till sig fler kunder. Överlag känns boken spretig och som om den vill åt alla håll och kanter.

Visst har Sömnrevolutionen sina poänger och intressanta punkter, men det drunknar i utfyllnad och en märklig oförmåga att separera korrelation från kausalitet. Lustigt nog har hon i vissa avsnitt av boken det på det klara att samband inte indikerar orsak, medan i andra fall, som när det gäller sömntabletter, tycks hon ignorera denna vetskap. Mitt bestående intryck är att hon har en åsikt som hon försöker underbygga med vetenskap, men att hon har plockat lite som hon vill för att kunna bevisa den.

Nej, för mig är Sömnrevolutionen en stor besvikelse. Den känns helt enkelt inte saklig.

betyg2

Farväl Eritrea av Samuel Brhane

farval-eritrea

Författare: Samuel Brhane
Översättning och bearbetning: Joakim Anderson och Isayas Adhanom
Förlag: Publit (2016)
Antal sidor: 77 sidor
Recensionsexemplar: Ja. Tack så mycket!

Exempel på var den kan köpas i olika format
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

Samuel och Luwam är förälskade utan sina familjers vetskap. Luwams traditionella familj lovar bort henne till en man hon inte ens har träffat och de båda ungdomarna är maktlösa att stoppa händelserna. Samuel bestämmer sig för att lämna Eritrea, söka sin lycka i ett annat land. I Farväl Eritrea får läsaren följa den sista tiden i Eritrea och resan genom Sahara, mot Medelhavet och Europa.

Jag fick ett mejl från Joakim Anderson, som har jobbat på boendet för ensamkommande flyktingbarn dit Samuel kom, där han undrade om jag ville läsa Farväl Eritrea. Samuel skrev tydligen ned berättelsen nästan direkt när han anlände till Sverige. Genom ett litteraturprojekt i Strömstads kommun har sedan texten översatts och redigerats för att publiceras i liten upplaga.

Det märks att Farväl Eritrea är skriven av en ung författare som inte har så stor skrivvana. Samuel var bara sexton år när han skrev ned sin berättelse. Dessvärre märks detta genom att berättelsen inte är uppbyggt på ett särskilt skickligt vis, utan är ett nedtecknande av händelserna så som de skedde och i den ordningen. Karaktärer namnges utan att deras relation till Samuel eller Luwam förklaras eller fördjupas.

Farväl Eritrea är en lättläst bok som jag tror skulle fungera väl som underlag för diskussioner i skolan om migration och flykt. Men även om olycklig kärlek, föräldrars förväntningar på barn och annat. Framförallt kan det nog fungera som en ögonöppnare över hur svårt det kan vara att lämna sitt land och att vägen ofta blir mödosam.

Det skildras många hemskheter i Farväl Eritrea med en avtrubbad, distanserad ton. Som läsare känner jag författarens chock och avståndstagande från det som han har varit med om, men förmodligen inte hunnit bearbeta vid tillfället för nedtecknandet. Det skulle vara intressant, tänker jag, att se hur Samuel skulle återvända till sin berättelse när han har blivit äldre och fått mer distans till händelserna. Lite som Annika Taesler skriver om att ta ett steg tillbaka och förvandla sig själv till en karaktär genom att distansera sig från sitt tidigare jag, objektifiera, utan att göra avkall på sina känslor eller minnen.

Jag är tacksam över att ha fått ta del av Samuels berättelse, men kan inte hjälpa att jag känner det som att Farväl Eritrea inte är riktigt färdig. Men den kan väcka en del tankar och funderingar hos yngre läsare.

betyg2

Andra bokbloggare om Farväl Eritrea

Läsvärd eller inte?; Vargnatts bokhyllaVästmanländskans bokblogg

The Pelican Brief av John Grisham

the-pelican-brief

Författare: John Grisham
Förlag: BCA (1992)
Antal sidor: 371 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, Bokus
Pocket | Adlibris, Bokus, CDON

På en och samma kväll mördas två domare i Högsta Domstolen på vitt skilda vis, i olika stadsdelar. Gemensamt har de att de tycks vara utförda av en professionell lönnmördare. Juridikstudenten Darby Shaw skriver ihop en teori om motiven bakom morden och vem som kan ligga bakom. För henne är det bara ett tankepussel, men efter att hennes skrift läcker ut exploderar hennes älskares bil. Att bomben var avsedd för henne råder det inga tvivel om. Någon är villig att mörda för att dölja den sanning som hon har snubblat över. Hon tvingas gå under jorden och den enda hon kan lita på är en ambitiös journalist, som letar efter sin nästa stora story.

Jag har inte sett filmatiseringen av The Pelican Brief, men den har ändå på sätt och vis varit en del av min barndom. De vuxna i min närhet var väldigt förtjust i den. När jag då snubblade över boken på Myrorna fick den följa med mig hem. Ärligt talat funderar jag på om jag inte borde ha sett filmen istället.

The Pelican Brief gör sig troligen betydligt bättre som film. Perspektivet i boken är distanserat, ytligt, och tempot högt. Det är som om någon har försett ett manus med den tunnaste hinna av kött och blod. Karaktärerna blir inte mer en karikatyrer och deras känslor och motiv förblir höljda i dunkel. Mest märkbart blir detta i den kärlekshistoria som uppstår på slutet utan att jag förstår varför, annat än att det bara ”ska” vara så.

Därtill är The Pelican Brief så fruktansvärt ”grabbigt” skriven. Darby Shaw är onekligen briljant, knivskarp och driven. Men alla dessa egenskaper är sekundära till det som de manliga karaktärerna bedömer vara viktigare. Nämligen hennes långa ben, hennes vackra leende och hennes fantastiska hår. Så som de går på om det där håret och hur synd det är när hon måste klippa det, färga det, ja, allmänt inte förbli lika snygg och sexig som hon var innan hon tvingades på flykt. Därför att för bövelen, kvinna, du måste ju hålla dig i skick även när hela den amerikanska politikereliten verkar vilja se dig död.

Sedan brister The Pelican Brief lite i trovärdighet för mig vad det gäller just hennes sätt att gå under jorden. Hon beskrivs som en helt vanlig flicka. En American girl next door. Hur sjutton kan hon vara så bra på att gömma sig och sprida ut villospår? Och om hon nu är så bra på detta, varför gör hon grundläggande misstag som att använda sig av bankkort? På en gång lyckas hon vara så underligt skicklig och så underligt korkad.

Nej, The Pelican Brief var inte en bok för mig. Jag tror den gör sig bättre som film.

betyg2

Shakespeares hemlighet av Jennifer Lee Carrell

shakespeares hemlighet

Författare: Jennifer Lee Carrell
Originaltitel: The Shakespeare Secret
Översättning: Thomas Andersson
Serie: Kate Stanley, #1
Förlag: Månpocket (2009)
Antal sidor: 446 sidor
Recensionsexemplar: Nej.

Exempel på var den kan köpas i olika format
Inbunden | Adlibris, CDON

Kate Stanley har fått i uppdrag att regissera Hamlet på London Globe Theatre. Strax innan premiären får hon ett oväntat besök av sin gamla lärare, den excentriska professor Rosalind Howard, om att hon har hittat något oväntat som hon vill ha Kates hjälp med. Mer vill hon inte säga, utan överlämnar en liten ask och ett löfte om att talas vid mer senare. Men innan Kate får veta mer brinner The Globe ned och Rosalind hittas mördad i askan – på exakt samma bisarra vis som Hamlets far mördades i pjäsen. I asken finner Kate den första ledtråden till ett Shakespearskt pussel som leder henne ut på en livsfarlig skattjakt. Hack i häl har hon en mördare när hon letar efter något som kan avslöja en av världslitteraturens största hemligheter.

I förra veckan skrev jag ju om den där julen när min välvillige pappa gav mig fyra kriminalromaner i julklapp, varav tre var Milleniumtrilogin. Den fjärde var Shakespeares hemlighet. Jennifer Lee Carrell har återfunnits i min boktolva vid två tillfällen sedan jag började bokblogga, men första året lyckades jag slarva bort boken. I år hade den kommit fram igen, men tyvärr kan jag inte påstå att det blir fler böcker av denna författare för min del.

Shakespeares hemlighet rider ganska mycket på vågen av framgång som Dan Browns Da Vinci Koden skördade. Med skillnaden att det är en förlorad litterär pjäs som ska återfinnas och att Shakespeares ”verkliga” identitet är mer sekundärt till detta mysterium. Carrell själv har en doktorstitel i litteratur och har haft Shakespeare som särskilt intresse, vilket är både på gott och ont. Gott på det viset att hon verkligen är insatt i turerna kring Shakespeareforskningen. Ont på det viset att hon ibland grottar ned sig lite väl mycket i detaljer. Läsningen pendlar konstant mellan ”åh, det här var intressant” och ”för helvete, sluta föreläsa för mig!” Hon blir så entusiastisk över sitt ämne att viljan att dela med sig av kunskapen sker på bekostnad av bokens tempo.

Utöver föreläsningarna så sker det en del mord i Shakespeares hemlighet. Groteska mord, influerade av Shakespeares dramer. Utöver ett eller två av morden upplever jag inte att de tillför handlingen något, utan finns enbart där som en sorts ”chock factor.” Personligen har jag problem när karaktärer dör utan att det fyller en funktion för berättelsen, vilket så ofta känns som fallet i denna bok. Dessutom upplever jag att mördarens motiv är långtifrån underbyggda utifrån vad vi får veta om karaktären under berättelsens lopp. Det känns helt enkelt inte trovärdigt att just den här karaktären skulle mörda så många människor på dessa bisarra vis.

Sedan är det ju oerhört tröttsamt det här med att så fort det rör sig om en kvinnlig huvudperson i en spännande bok så måste hot om och faktiskt sexuellt våld förekomma. Särskilt när det inte tillför handlingen något annat än, återigen, ”chock factor.” Kate Stanley beskrivs därtill som kompetent, men måste ändå räddas av en man. En mystisk man med ett militärt förflutet och som hon inte riktigt vet om hon kan lita på, men som hon ska föreställa attraherad av. Även om de båda har lika mycket kemi som två döda sillar. Ibland tror jag att heteronormen gör författare lata: att män och kvinnor inte skulle kunna vara enbart vänner, eftersom ”alla” är heterosexuella, gör att författare tror att det räcker med att tossa ihop en man och en kvinna för att det ska vara tillräckligt för att skapa attraktion. Fast det inte riktigt fungerar så.

Nej, Shakespeares hemlighet var inget alls för mig. Bitvis var den intressant och spännande, men på det stora hela upplevde jag den mest som frustrerande.

betyg2

Andra böcker i serien

Shakespeares hemlighet

Haunt Me Still¹

¹Verkar inte ha översatts till svenska.